Det var småskolans roliga timme. Liselott ville så gärna uppträda inför klassen. Hon berättade för sin mamma vad hon tänkte göra. Försiktigt visade mamman att hon var skeptisk. Men inte lät Liselott sig avskräckas. Det var den perfekta underhållningen.

Resegrammofonen och den populära svenska skivan med The Delta Rhythm Boys plockades fram. Liselott ställde sig framför klassen och skivan drog i gång:

”Lilla Liselott hon den söta Lille Liselott du skulle möta. Hon är ej som andra.” Raden upprepades i det oändliga genom hela skivan. Och vad gjorde Liselott? Hon bara stod där och log stort. Visst fattade väl både fröken och klasskamraterna hur söt och gullig hon var? Reaktionen blev väl mer avvaktande och möjligen undrande. Men det märkte inte Liselott.

– Jag hade ett så grundmurat gott självförtroende att jag bara räknade med att alla skulle bli betagna. Och älska mig. För hur söt jag var. Det är sån jag var från det jag var riktigt liten och är nog fortfarande till en viss del.

Jag har träffat skådespelaren Liselott Lindeborg – lokal kändis i Norrköping och Östergötland sedan hon tillbringat nästan 50 år som fast anställd på Östgötateatern.

Innan vi går vidare med Liselotts liv och tankar måste jag berätta varför hon alls finns med som en av mina Facebook-vänner.

Vi är några, främst äldre kvinnor, som nappat på erbjudandet från biblioteket i Norrköping att starta en bokcirkel med lånade böcker. Det var Liselott som tog initiativet till bokcirkeln. Hon hörde av sig till biblioteket för hon ville få i gång sitt eget läsande och att sedan få diskutera böckerna med andra. Biblioteket nappade direkt.

Biblioteket har ett brett utbud av låneböcker (i åtta exemplar av pocketutgåvan) som cirkeldeltagarna kan välja från. Men Liselott nöjde sig inte med dem. Hon ville läsa Amanda Romares Halva Malmö består av killar som dumpat mig. Ett oväntat val av en 75-årig dam som gått med i en bokcirkel!

– För mig var det en viktig bok. Hon beskriver sanningen bakom alla små lögner som vi lever med.

Resten av de åldrande deltagarna var skeptiska till valet men biblioteket beställde hem åtta pocketexemplar och vi började läsa. Flera slutade läsa för att de bara inte kunde förstå varför vi skulle läsa en bok som översållades av beskrivningar av misslyckade sexkontakter i en tuff ungdomsvärld. Vi som ändå läste drog i gång en debatt vid nästa möte som till slut alla deltog i, ledda av Liselott. Det visade sig att boken visst var något också för oss som lämnat det livet bakom oss. För som Liselott påpekade: Gömt bakom det grova språket fanns en liten osäker flicka som bara var rädd att inte duga. En sanning som vi alla kan relatera till.

Så det var så jag lärde känna Liselott och jag blev så intresserad att jag snabbt bestämde mig för att nästa bloggintervju ska ha henne i huvudrollen.

Vi träffas hemma i hennes lägenhet i Kneippen, i ett vitt hyreshus med fem lägenheter som mer ser ut som en större villa. I den här delen av Kneippen ser hyreshusen ofta ut så. Inte precis grå betongfyrkanter på rad. Här bor Liselott i en rymlig tvåa på nedre botten. Den ger ett extra rymligt – nästan öde – intryck eftersom möbleringen är mycket sparsam. Här finns bara det som behövs – soffa, säng, byrå, matbord med stolar. Till och med toaletten är rymlig. Liselott vill ha luft omkring sig.

Men det finns en plats i lägenhet som i stället är fullproppade med saker – hennes balkong. Här finns två bekväma stolar, ett bord, en parasoll och i övrigt växter i vartenda hörn.

– Fast det är faktiskt min dotter som förser mig med de flesta växterna. Hon är en fena på att driva upp frodiga tomatplantor till exempel.

Det är en av många varma dagar sent i juni och vi sätter oss i skuggan under parasollen. Vi blir kvar länge. Med jämna mellanrum passerar kända och okända direkt utanför balkongens staket och Liselott tar sig gärna tid för en liten pratstund.

– När man bor så här fint och nära gatan måste man passa på att få kontakt. Det är bra för mig som lever ensam. När jag tvingas vara inomhus känner jag mig isolerad eftersom jag inte är så rörlig längre.  

Det är lika bra att vi tar krämporna med en gång. För efter pensionen har Liselott blivit alltmer rörelsehindrad och måste idag gå långsamt med stöttning av en krycka trots att de många operationerna nu är läkta.

– Jag jobbade som frilans också efter pensionen och när jag då framförde en längre monolog på scenen märkte jag för första gången att nåt inte var rätt med min kropp. Efter det fick jag gå igenom flera operationer i knän och höfter. Men det var inte slut med det. Lite senare var jag ute och cyklade med min hund Kajla. Det var vinter och halt och jag föll av cykeln när Kajla plötsligt stannade upp. Det tog en flera timmar lång operation för att få ordning på fotleden som var krossad.

Och så där har det fortsatt. Nyligen togs en av hennes bisköldkörtlar bort. Klart att alla dessa ingrepp påverkar henne inte minst fysiskt.

”Jag hittar helt enkelt inte rätt i den här världen”

– Men det var besvärligt att bli pensionär oavsett. Vet inte vad jag ska göra för att få tiden att gå. Att inte längre ha en roll i samhället. Jag förstod inte tidigare hur mycket jag skulle sakna det. Och jag gillar inte de aktiviteter som pensionärslivet erbjuder. Jag har inget av det i mig. Jag hittar helt enkelt inte rätt i den här världen!

Men hon ger sig inte. Tack vare bilen kan hon fortsätta mer ute i samhällslivet – som bokcirkeln på biblioteket – än hon hade klarat utan bil.

  –Jag älskar att köra bil! säger hon när vi sätter oss i den. Hon ska åka och handla och skjutsar hem mig samtidigt.

Vi pratar en del om hur ensamt det blir för vissa av oss när yrkeslivet upphör. Jag flyttade till Norrköping som 57-åring. I den åldern hade redan människorna i min nya omgivning en naturlig umgängeskrets där inte jag ingick.  Efter pensionen märks det tydligare. Jag träffar fortfarande många jag lärde känna på jobbet men jag ingår inte i det som kallas deras sällskapsliv.

För Liselott är det ännu mer komplicerat. Hon beskriver för mig hur det är att arbeta som skådespelare. Och efteråt förstår jag att det blir ett asocialt liv utanför teatern. De lösryckta arbetstiderna med kvällsföreställningar och samtidigt repetitioner på dagtid lämnar knappt utrymme för ett mer normalt familjeliv och än mindre ett sällskapsliv.

På teatern är allt annorlunda nu jämfört med den tid då Liselott var aktiv. Idag är den fasta ensemblen liten och teatern bygger mycket mer på de frilansare som finns i branschen och som hoppar ut och in på olika teatrar runt om i Sverige. Det innebär också att många av dagens skådespelare inte skulle känna igen sig i den värld som Liselott beskriver.

–Idag finns det troligen bara 12 eller 13 fast anställda. På vår tid var vi som mest 54. Men intresset för teatern var också betydligt större i våra två städer. Vi hade till exempel upp till flera tusen som betalade årsabonnemang. Det kan nog väldigt få teatrar drömma om idag.

Tempot var högt. Under ett år repeterade Liselott i genomsnitt in fyra olika föreställningar som sedan spelades parallellt under en period i Linköping och en i Norrköping. Arbetstiderna blev därefter:

– Repetitioner från 10 till 15. Sen ett fönster på två timmar då man måste hinna hem ta hand om barn, hund och matlagning. Tillbaka till kvällsföreställningen antingen i Linköping eller Norrköping fram till klockan 23. Måndag enda lediga dagen i veckan. Det lämnar inte mycket utrymme till något annat. Det är det jag får betala för nu när det roliga och naturliga umgänget med kollegerna under arbetstiden har försvunnit.

Eftersom jag pratar med en skådespelare återvänder vi förstås till och från till teatern. Men nu ska vi ta det från början. Liselott föddes för snart 76 år sedan i Mjölby. Hon växte upp med sin tre år äldre syster Kerstin och föräldrarna Lillan och Manne Wikberg. Det var småskolan där som först ”drabbades” av hennes goda självförtroende. Och så fortsatte det. Redan som 13-åring var hon vokalist i ett dansband och uppträdde med tillstånd två dagar i veckan på Mjölby stadshotell!

”Ska jag vara ärlig har jag fortsatt med fjärilslivet”

– Lite senare fick jag följa med ett jazzstorband på en turné till Frankrike. Sådan var jag. Som en fjäril hoppade jag på den blomma som erbjöds mig. Utan eftertanke eller moraliska betänkligheter. Och föräldrarna fick finna sig i det. Och ska jag vara ärlig har jag nog fortsatt det där fjärilslivet.

Hon fick sin musikaliska ådra från sin pappa som till vardags sålde bilar. På fritiden sjöng han och spelade piano. Men han dog när hon var sexton år och redan efter grundskolan flyttade hon ensam till Stockholm för att gå i en målarskola på Hornstullpuckeln.

– Mitt självförtroende övergav mig inte. Jag var säker på att jag var fantastisk målande konstnär. Fast egentligen rörde sig bara om tre tavlor som jag var stolt över.

Hon berättar att hon inte var Guds bästa barn på skolan och att hon vid ett tillfälle hotades av att bli relegerad.

– Den helgen var jag livrädd när jag åkte hem att jag inte skulle få komma tillbaka på måndagen men jag sa inget till mina föräldrar och när jag kom tillbaka var allt glömt.

Liselott åkte hem varje helg till mor och far. De var däremot inte så nöjda hur hon tog sig hem. Hon liftade! Åkte ut till Hägersten ställde sig vid E4 och lyfte på tummen. Och samma sak tillbaka.

– Nu känns det märkligt att jag vågade men då kändes det som den naturligaste sak i världen. Föräldrarna protesterade och erbjöd sig att betala biljetterna. Men jag ville lifta punkt slut. Några mindre bra händelser inträffade nog men allt gick bra.

Men att komma ensam som 15-åring till storstan var inte bara en dans på rosor. Hon blev inneboende hos en dam i Gubbängen som visade sig vara svårt psykiskt sjuk.

– Det märktes inte till en början men så en kväll kom jag hem sent efter en fest på skolan. Jag hade druckit vin för första gången och mådde vidrigt. Men då släppte tanten inte in mig! Hon hävdade att jag hade hällt saltsyra på hennes hund bland annat. Så där stod jag utelåst mitt i natten och mådde dåligt. En granne erbjöd att jag skulle få sova hos honom. Det vågade jag ju naturligtvis inte men han var juste och kom i stället ut med en madrass så jag fick sova i trapphuset. På morgonen var damen som förbytt. ”Men lilla vän varför ligger du här i trapphuset”, sa hon.

Liselott förstod nog rätt snart att målarskolan inte var något för henne. I stället sökte hon och kom in på Skara scenskola. Med hennes bakgrund med vana att uppträda inför publik tänkte  hon att skådespelaryrket nog var mer lämpat för henne.

Den riktiga ahaupplevelsen av skådespelaryrket fick hon sedan hon fått privatlektioner av den välkända skådespelerska Margreth Weivers. Hon var en fantastiskt duktig pedagog och engagerad lärare, menar Liselott.

– När jag tänker efter har jag alltid sett händelser rent filmiskt, jag minns saker som om de går på bio. Så minns jag min första teaterupplevelse. Jag var sju år och satt mellan mamma och pappa och höll i en brun plastväska. På scenen stod Nils Poppe. Och det luktade på ett speciellt sätt som jag älskade. Jag ser fortfarande besöket som i en film.

Och redan som 18-åring kom hon in på scenskolan i Malmö. Klasskamrat med bland annat Krister Henriksson och Anki Lindén. Det var bara ett problem. Liselott var tvungen att söka upp skolans rektor Lars Engström först av allt. Hon ställde en fråga: ”Om man är gravid blir man relegerad då?” Han svarade rakt på sak: ”Naturligtvis inte”. Då vågade hon berätta att hon var gravid. I magen fanns sonen Jonas, idag 56 år.

– Och jag var glad. För Jonas var planerad. Vi ville verkligen ha barn. Pojkens pappa Jim, en stor kärlek, fanns där och tog sitt ansvar så det fungerade trots allt.

Tiden på scenskolan blev speciell för Liselott. Som ung mamma levde hon ett annat liv än studiekamraterna som kunde umgås mer också utanför skoltiden. Så rent socialt var tiden på scenskolan jobbig.

Men det är klart att det fanns roliga stunder också. Hon menar att på den tiden kastade man pengar efter scenskolorna och man fick göra mycket spännande saker

– Bland annat fick vi göra resor två gånger om året. En av gångerna var vi i New York! Meningen var att vi skulle titta på Peter Brooks uppsättning av En midsommarnattsdröm. Men vi tyckte det var så tråkigt att vi smet ut rätt fort från teatern. Gick tillbaka till hotellet, drack Pernod och tittade på amerikansk TV. Just då visades den svenska filmen Hets med Stig Järrel i huvudrollen och han var dubbad på amerikanska. Jätteroligt!

Liselotts årskull hade inga problem att få jobb. Arbetsmarknaden för skådespelare var uppenbarligen annorlunda på den tiden. Jag tänker låta Liselott själv berätta hur det gick till när hon skulle ut på arbetsmarknaden. Jag misstänker att dagens förhoppningsfulla nyutbildade skådespelare kommer att känna ett sting av avund:

– När det årets kullar tagit examen samlades teaterchefer från hela Sverige på Södra teatern i Stockholm för att se på de examensarbeten som vi gjort. Jag hade gått den dramatiska linjen men hamnade ändå i en opera som den lyriska linjen satte upp. Det berodde på att jag också var ganska bra på att sjunga och de behövde en inhoppare. Så jag uppträdde i Orfeus och Euridike där jag sjöng rollen som Amor. Pjäsen jag annars var med i var Tartuffe.

– Trots att det naturligtvis gällde jättemycket för oss alla var jag ute och slarvade kvällen före och upptäckte sent att jag inte hade någonstans att sova. Typiskt mig och min fjärilstillvaro. Jag övernattade helt enkelt i pannrummet på Södra teatern!

”John Zacharias svarade kort: Välkommen”

Bland teatercheferna som fanns på plats nästa dag siktade Liselott in sig på John Zacharias från Östgötateatern. Han hade rykte om sig att vara en fantastisk chef och Liselott ville hem till Östergötland. Det var vid den tiden den tredje största teatern i Sverige och hade en bred musikalverksamhet vilket Liselott gillar.

Nu kommer det som borde skapa avundsjuka hos alla nyblivna skådespelare i dag:

– Dagen efter ringde jag helt enkelt upp John Zacharias och sa att jag vill jobba hos honom. Han svarade kort: ”Välkommen!” Och så fick jag en fast tjänst direkt. Och där stannade jag sedan under hela karriären även om jag också gjorde frilansuppdrag för en rad andra teatrar genom åren. Och en och annan film också.

Men vad är det då som händer med en professionell skådespelare när man ska gestalta en roll. Jag som är för självmedveten för att nånsin våga ”spela” någon annan ber Liselott förklara.

– Jag har ju alltid haft lätt att få kontakt med mina känslor vilket gör att jag känner en fullständig frihet att acceptera dem när jag går in i en roll. Rollen har ingenting med mig och mina privata problem att göra. Det blir en befrielse att stå på scenen.  Min gestaltning är 100 procent terapeutisk. Alla privata problem försvinner. Jag släpper  allt som har med min vardag att göra. Också även när föreställningen är slut känner jag denna befrielse. 

Liselott konstaterar att hon knappt är medveten att publiken finns där under föreställningen.

– Jag försöker inte imponera på dem i salongen. De försvinner. Jag vill bara säga en sak och hoppas att de lyssnar. Publiken är inte en del av rollen, säger Liselott som tycker det kan vara svårt att förklara för samtidigt vill hon inte att jag ska tro att hon föraktar publiken. Den är naturligtvis livsviktig för teatern och skådespelarna.

Med den inställningen känns det som att det som så många av oss vanliga människor drabbas av inte händer Liselott. Scenskräck! Men en enda gång drabbades också hon.

– Vi spelade Zorba och jag skulle hålla en monolog. När jag sa min rad: Vänta jag ska berätta blev det plötsligt tomt. Jag djupandades och ställde mig brett med benen. Men hela scenen började gunga, mina knän skakade och jag kallsvettades. Efter det som jag uppfattade som en evighet tänkte jag: Men herregud det är ju bara teater. Jag behöver inte stå här. Nu går jag! Och då släppte det. Jag gav mig själv möjligheten att koppla av.

John Zacharias är hennes favoritchef alla kategorier men också tiden med Gun Jönsson var fin. Hon fick utstå mycket kritik under sin tid som chef på teatern. Men hon var mer impopulär bland besökarna och invånarna än skådespelarna. Liselott känner sig väldigt frågande till att speciellt norrköpingsborna tyckte så illa om henne.

– Mycket berodde det nog på hennes framtoning utåt. Allra mest förstås för att hon var kvinna och chef. Kvinnliga chefer är alltid mer utsatta. Men hon var kraftig, hon hade en annorlunda klädstil med sin poncho och hon hade starka åsikter som hon gärna framförde. Det var synd med tanke på de kvaliteter hon visade oss internt, menar Liselott.

En viktig person för varje skådespelare är regissören. Och Liselott har naturligtvis råkat på alla typer under en så långa karriär men hon vet bestämt hur en bra regissör ska vara:

– Det hänger på regissören att skapa tillit hos skådespelarna. Han eller hon bjuder in mig i tolkningen, är lyssnande och upptäcker vad som kan öppna upp mig. Det gäller att enkelt kunna förklara känslomässig vad han eller hon vill få ut av rollen. Också en mördare måste vara en riktig människa och inte bara ett monster. Att spela teater är inte att härma. Det är att vara och känna, säger Liselott med emfas.

Hon påpekar också att det var andra tider när hon var aktiv. Man vågade ha åsikter och framföra dem både till chefer och regissörer. Idag känner många att de inte vågar av rädsla för att få sparken eller inga nya uppdrag när toleransen och pengarna tryter.

– Då kände vi aldrig så. Då var anställningen trygg och det var högt i tak.

Men det fanns andra begränsningar för en kvinnlig skådespelare i en manlig värld. I vår generation har vi nog alla råkat ut för att män med makt ansett sig ha rätten att ta för sig av våra kroppar.

– Det var synd om vår generation. Vi kvinnor ville duga. Vi var rädda att bli över, trodde att varje manligt närmande var sista chansen att få någon som tyckte om en och la oss därför ofta platt. Jag har många exempel där man som ung flicka blev utbjuden av en äldre lärare eller arbetsledare då tanken inte bara var att njuta av en trevlig måltid tillsammans. Men andra var mera rakt på sak: En regissör på Folkteatern ville se hur jag såg ut barbröstad innan jag fick ett frilansuppdrag.

Om vi ska fortsätta på det spåret så hittade Liselott tidigt Jim, som vi redan berättat om. Resultatet blev ett barn, Jonas, men inte ett äktenskap som varade livet ut. Hon fick sitt efternamn av honom men förhållandet tog slut när Jonas var åtta år.

– Men jag behöll kontakten med honom och hans föräldrar livet ut. Vi hade ett fint förhållande men det funkade inte att leva ihop. Jim lever tyvärr inte längre. Det är en stor saknad för mig och mina barn. I stället för en begravning hade han lagt undan pengar för att bjuda sina närmaste till favoritkrogen i Gamla stan. Det blev ett fint avslut. Det var som om Jim talade till oss när vi satt där tillsammans.

Men Liselott träffade en ny man, Göran, och levde ihop med honom under flera år. 1980 fick de dottern Tove, 10 år yngre än Jonas. Och under den tiden var Liselott som mest aktiv med alla föreställningarna på teatern. Familjelivet fick pusslas ihop under svår stress eftersom också Göran var musiker med sena jobbtider. Hon berättar bland annat att de ibland fick anlita ”nattanter” genom kommunens försorg för att se till lilla Tove när de båda jobbade.

– Ofta en barsk tant som inte kom för att leka precis. Så det var naturligtvis inte roligt men vi hade ju inget val. Men ibland kunde Jonas vara med henne medan vi jobbade. Då fick han pengar för att hyra en lämplig barnfilm som de kunde titta på tillsammans. Men nån barnfilm blev det inte. En gång hyrde han Hajen! Troligen en omskakande upplevelse för lilla Tove.

Inte heller det äktenskapet höll och sedan många år lever nu Liselott ensam i lägenheten i Kneippen.

– Men jag har ju en stor familj. Det är bara det att de lever i Stockholm och jag i Norrköping. Så ibland funderar jag på vad jag gör i den här stan egentligen. Men jag åker dit ofta. Inte alls säker på att jag vill flytta efter dem. Jag börjar långsamt inse att jag kan skapa mig ett eget liv också här.

Jonas har en framgångsrik karriär som frilansande trumpetare i många olika sammanhang. Han har gett Liselott två barnbarn, numera vuxna, Ella 24 år och Sonja 21.

Tove har också ett konstnärligt yrke och är anställd av Stockholms kulturskola och arbetar med att integrera barn och unga med olika funktionshinder i kommunens verksamheter.  Hon leder dessutom körer. Tove har två barn, Klas, nio och Maja, sju.

Liselott pratar med stor värme om sina barn och barnbarn och älskar att umgås med dem. På kylskåpsdörren har hon en teckning som lille Klas gjorde när han var fyra år och som beskriver hur han ska få behålla sin mormor genom livet. Han tänker gillra en fälla och stänga in henne så hon kan bli gammal

– Klas berättar dessutom på ett så gulligt sätt om mitt jobb: Min mormor jobbar på tojatern.

Men jag måste avsluta med att berätta att det finns en ny sorg i Liselotts liv just nu. Hon är en djurmänniska och när operationerna kom i tät följd kunde hon inte längre ta hand om och rasta sin älskade hund Kajla, nio år. Som ett rinnande vatten berättar Liselott att hon är en retriever, border collie, springerspaniel, jaktlabrador!

Men hon har fortfarande möjligheter att träffa sin trogna vän sedan så många år. Det är Tove och hennes familj som nu tar hand om Kajla. Och Liselott åker till Stockholm så fort hon kan både för barnens, barnbarnens och Kajlas skull.

– Det blir naturligtvis inte samma sak som att kunna ta hand om henne varje dag. Ensamheten känns förstås mycket mer när hon inte längre finns här hela tiden. När Tove föreslog att hon skulle ta över Kajla så tänkte jag att det bara skulle vara tillfälligt men så hände det ena bakslaget efter det andra med min kropp. Och till slut var det bara att inse. Det vore grymt att slita henne från en miljö igen där hon känner sig trygg och har roligt även om jag skulle bli tillräckligt rask att ta hand om henne.

Så handlar naturligtvis en äkta djurvän även om det skär i hjärtat. Och även om Liselott Lindeborg av egoistiska skäl längtar efter att få sällskap i den ensamhet och tystnad som uppstått efter alla åren bland spännande personligheter och uppskattande publik i teaterns värld så är Kajlas välmående viktigare. Men något är på väg att hända. Hon inser att en ny tid kan vara på gång.

– Jag har ju bokcirkeln och jag har upptäckt att det händer nya roliga saker i mitt liv också, säger Liselott innan vi skils åt i bilen efter en intensiv eftermiddag.