När jag var nio år flyttade min familj, som utöver mig bestod av mamma Ingrid, 37 år och hemmafru, pappa Torsten, 39 år och slöjdlärare, storebror Tomas, elva år och lillebror Mikael, tre år. Vi övergav det lilla röda huset på Stigen 9 i Gislaved, som min pappa både ritat och byggt med sina egna händer. Flytten gick mitt i sommaren till Ängelholm, 15 mil söderut; det var långt på den tiden eftersom vägarna var krokiga, backiga och oasfalterade.

Vi flyttade in i en lägenhet i ett relativt nybyggt område, fullt med nästan likadana lägenheter i tråkiga identiska gula trevånings tegelhus i kvarter efter kvarter.

En stor förändring för en flicka som var van vid egen lekstuga och stor gräsmatta att leka på. Här fick jag slåss om utrymmet med områdets andra barn i en lekplätt knappt större än den sandlåda jag haft för mig själv.

Till hösten började jag i en ny skola, i tredje klass. Jag minns att klasskamraterna fnissade åt min breda småländska och jag anpassade mig snabbt till skånskan för att smälta in.

Tidigt lärde jag känna klassen duktiga flicka, Inger Holmqvist, som alltid kunde alla svar och var mycket ordentlig och välklädd. Själv var jag kanske också lite av en duktig flicka men långt ifrån lika ordentlig som Inger.

Jag glömmer aldrig det första besöket i hennes hem. Jag trodde jag hamnat på en annan planet långt ifrån det ganska strikt ”moderna” hem som mina föräldrar skapat. Ingers lägenhet bestod av två våningar och låg i ett äldre hus i stadens centrum. Vardagsrummet bestod av tre salonger i svit med äldre stilmöbler jag inte ens visste fanns. Och ett piano. I köket fanns en avancerad ringanordning så att tjänarna skulle se från vilket rum herrskapet kallade. Nåja, nu överdriver jag. Just den användes naturligtvis inte längre. I lägenheten bodde nioåriga Inger tillsammans med sina föräldrar, Karl, 52 år och chef för ordningspolisen i stan och Astrid, 47 år, hemmafru. Inga syskon fanns och föräldrarna var betydligt äldre än föräldrar jag var van vid.

Allt var tyst och lugnt. Inga bröder som stimmade. Och det var det finaste hem jag någonsin sett. För första gången bjöds jag på kaffe ur en fin kaffekopp med fat i en av salongerna. Jag hade väl aldrig druckit kaffe i hela mitt liv, men insåg att detta hörde till verkligheten, när man har flyttat till Ängelholm. Så med mycket socker och grädde gick kaffet ner. Jag rusade hem till mamma och talade om för henne att nu måste jag absolut lära mig att dricka kaffe.

”Men snart förstod jag att det kanske var
Ingers familj som var annorlunda.”

Inger själv konstaterar i dag att hemma hos henne fanns många regler, men de kunde sammanfattas med ”så gör man inte”. Därför känns det extra överraskande att nu höra henne berätta om hur hon senare i livet orsakat en riktig skandal, där ”så gör man inte” måste ha uttalats mer än en gång av omgivningen. Hon blev nämligen kär i den 23 år äldre rektorn på den skola, där hon som 32-åring just fått en tjänst som studierektor. Till råga på allt var rektorn gift  – med skolans slöjdlärarinna. Men också rektorn blev blixtförälskad i Inger och inget kunde hindra dem från att bli ett par. Detta trots att många snörpte rejält på munnen över skandalen. Men till detta återkommer vi.

Inger och jag följdes åt i sju år, från trean till vi gick ut klass 3:3 a i realskolan. Vi tappade inte kontakten efter det heller men var inte heller så nära som vi varit dittills, eftersom vi valde olika linjer i gymnasiet och fick nya kamrater. Jag började också mitt kringflackande liv vid den här tiden. Vi har hållit sporadisk kontakt med hjälp av julkort genom åren. Senast vi sågs var dock för mer än 40 år sedan.

Men så kom Facebook och för några månader sedan hittade Inger mig där. En relativt kulen oktobermorgon 2015 sätter jag mig på bussen till Jönköping och vi möts igen. Åtta timmar senare vänder jag hemåt igen med samma buss. Då har vi två pratat oavbrutet, skrattat, delat minnen, tänkt efter; berättelser om våra liv i sorg och glädje har avlöst varandra.

Ett möte som gjorde att jag nu tycker mig känna en helt annan Inger än den tonåring som försvann ur mitt synfält för så länge sedan. Det är att hårddra det lite, men hon kändes yngre, vitalare och spontanare nu än när jag kände henne då. Hon för ett otroligt aktivt, engagerat och spänstigt liv. Men först mer om våra år tillsammans i Ängelholm.

Inger var ett ovanligt moget barn som präglades starkt av en även för den tiden annorlunda uppfostran. Att vara duktig i skolan var det absolut viktigaste och att vara ”snäll, söt och välklädd” (Ingers egna ord) vid de många kaffe- eller middagsbjudningar hemma, när föräldrarnas vänner kom på visit. Det blev aldrig något utrymme för tonårsuppror eller gräl med föräldrarna. Dessutom bodde Ingers morfar hos familjen fram till sin död.

– Ja, jag tänker ofta att vi i min familj hoppade över en generation. Mina föräldrar var traditionella så till vida att mannen var auktoriteten och kvinnan inte krävde något eget liv. Och så var det långt ifrån i alla familjer på den här tiden. Det förstod jag redan då. Jag minns att en klasskompis berättade att hennes mamma var 27 år. När jag kom hem sa jag till mamma att jag inte berättat hur gammal hon var.

Men Inger fick behålla sin mamma mycket längre än många av oss andra. Astrid blev nämligen 100 år och dog först 2010. Inger har hela livet igenom pratat med sin mamma minst en gång om dagen, men samtidigt konstaterar hon, när vi pratar om detta, att Astrid egentligen inte släppte någon riktigt in på livet. Hon var en glad och utåtriktad person med stort umgänge men på ett mer opersonligt plan. Och vissa ämnen, som politik, diskuterades bara inte. Inger själv varit aktiv folkpartist i hela sitt liv och har gärna pratat om det. Och en politisk tradition fanns i Astrids familj.

”Det var helt enkelt en del i uppfostran
som en flicka skulle ha.”

– Nu i efterhand inser jag att min mormor var en helt annan sorts människa. Hon var en riktig föregångskvinna. Hon startade ett eget företag, hon deltog i rösträttskampen och var aktiv i kvinnornas medborgarförbund och i folkpartiet. Dessutom sjöng hon i kör, spelade gitarr och var en fena på hyllningsdikter och stora fester. Jag skulle vilja gräva upp henne och fråga henne hur det kunde bli så att hennes två döttrar var  mycket mer traditionella i sin kvinnoroll.

Redan som liten visste Inger att hon skulle lära sig spela piano när ålder var den rätta. Det var helt enkelt en del i uppfostran som en flicka skulle ha.

– Fröken Feltenburg var stans pianolärarinnan, men hon vill inte ta emot mig förrän jag var sju år, hade gått en termin i skolan och lärt mig sitta still. Så blev det. Sedan spelade jag hos henne en timme varje vecka år ut och år in tills jag tog studenten. I början tyckte jag det var tråkigt och tvingade mig att gå dit. Men när jag väl hade lärt mig koden tyckte jag det var väldigt roligt.

Inger försökte aldrig spela lite modernare låtar som ungdomarna vid den tiden lyssnade på. Här var det bara klassikerna som gällde

I sovrummet i Ingers nuvarande tvårumslägenhet i ett nybyggt futuristiskt hus, som ligger vackert vid Munksjön i centrala Jönköping, står en flygel inklämd mellan sängen och dörren. Den var helt nödvändigt att få med sig, när hon flyttade hit till en betydligt mindre bostadsyta än hon varit van vid. Och utrymmet mättes mycket noga upp för att den skulle få plats.

– Ja, jag har fortsatt att spela hela livet. Jag spelar nog i princip varje dag. Men bara för mig själv. Allt blir fel om jag försöker underhålla andra. Jag kan hur lätt som helst prata inför 30 personer, men om jag måste spela inför två blir jag darrig och klarar det inte. Att spela är något väldigt privat som jag gör bara för min egen skull.

Jag ber henne förklarar vad musiken gör med henne. Vad är det hon söker? Ett sätt att koppla av efter en stressig arbetsdag?

– Nej, det kan man inte säga. Kommer jag hem och är uppe i varv sätter jag mig hellre med en tidning eller ett korsord. När jag spelar vill jag redan vara i balans. Jag känner en ren glädje att spela och lyssna på klassisk musik; jag får energi av det. Jag går förstås på många konserter också och låter andra spela för mig. Förra sommaren var jag till exempel på festspelen i Bayreuth. En oförglömlig upplevelse.

Däremot berättar hon att hennes pappa inte var lika glad i hennes övande hemma. Han var inte så förtjust i Ingers val av kompositörer och försökte ofta få henne att spela mer lättsam musik som Strauss valser.

– Eftersom pappa var mycket auktoritär blev det att jag därför spelade mer eller mindre i smyg för att inte göra honom upprörd.

När Inger berättar om sin uppväxt växer det fram en bild, som hon själv beskriver, att hennes uppfostran och kanske personlighet också gjorde att mycket energi gick åt till att hålla andra på gott humör, se till att allt flöt på smidigt. Idag kan hon se att ett sådant liv lätt kan bli förljuget. Och hon har lärt sig. Under vårt samtal uppfattar jag henne som mycket rak, med en förmåga att analysera orsakerna till att hon tycker att hon nu har rätt att vara det. Det är befriande att höra henne eftersom detta är en annan Inger än den jag minns.

”Först nu när vi träffas inser jag
vilken tung börda det var för Inger.”

– Men de gamla takterna satt i under den period då jag och min man jobbade på samma skola. Han var den auktoritära rektorn av den gamla sorten som hade varit där i många år och kanske inte tyckte om att bli ifrågasatt. Jag var ung och ny studierektor. Jag gick emellan honom och personalen vid konflikter. Jag tog ansvar för vad han gjorde och försökte släta över och rätta till.

Just det, skolan ja. Den kom att dominera hennes liv. Inte bara i ungdomsåren när Inger och jag tävlade om att vara bäst. Så fort vi haft ett prov jämförde vi resultat. Först nu när vi träffas förstår jag vilken tuff börda detta var för Inger. Hemma fanns hennes pappa som krävde resultat och jämförde oss hela tiden. Om detta hade jag ingen aning. Hemma var jag enda flicka och mellanbarn. Mina föräldrar var glada att det gick bra för mig, men ambitionerna riktade de mot min äldre bror.

– Det blev så att jag inte alltid berättade sanningen för honom. För att slippa alla jobbiga jämförelser sa jag ofta att vi hade samma betyg. Om jag hade litet a på ett prov och du AB sa jag att vi både fick AB+ för att slippa höra hans kommentarer.

Pappan hade också bestämda åsikter om Ingers skolgång. Under gymnasietiden sökte jag ett stipendium för att åka till USA ett år. Inger ville också söka och hade under i många fler år än jag drömt att få komma dit som utbytesstudent:

– En av de första från vår skola som fick ett stipendium vågade aldrig resa. Vi fick veta att hon vände i Rotterdam när hon skulle kliva på Amerikabåten. Redan då tänkte jag att jag aldrig skulle vända i Rotterdam, när jag fick chansen, säger Inger.

Men det blev jag som fick åka iväg till USA mellan ettan och tvåan i gymnasiet. Inte heller jag vände i Rotterdam utan klev ombord på båten som tog oss över Atlanten. Ingers pappa stoppade henne genom att prata med vår tidigare klassföreståndare, som förklarade att det inte är bra för betygen att göra ett uppehåll under gymnasieåren. Efter det förbjöds hon att söka.

– Pappa lovade att jag fick göra vad jag ville så fort studenten var klar. Och det utnyttjade jag. Jag hittade ett bra stipendium som gjorde att jag hade råd att studera på Lindenwood College  i St Charles utanför St Louis under ett helt år. Jag läste både filosofi, psykologi, musikhistoria, amerikansk äldre historia och nutidshistoria. Bland annat. Under en kortare period fick vi också bo i New York för våra studier i teaterhistoria. Ett otroligt roligt år och jag ångar att jag inte stannade ett år till. Då hade jag kunnat få en amerikansk BA-examen

Inger var under de här åren helt övertygad om att hon skulle bli bibliotekarie. Böcker har alltid varit en viktig del av hennes liv.

– Men jag kom inte in på bibliotekshögskolan utan på lärarhögskolan i Lund istället. Och på den vägen är det. Jag blev adjunkt, eller som det heter nu, ämneslärare i svenska och engelska.

Att det blev Jönköping efter avslutade studier berodde på att det var den ort där hon fick jobb och som låg längst söderut, närmast mor och far.

– Jag fick jobb i Haparanda också och var väl kanske beredd att åka dit, men då erbjöds jag jobbet som högstadielärare i Norrahammar utanför Jönköping.

Och där blev hon kvar. Under sex år jobbade hon som lärare innan hon utsågs till studierektor. Och det var där det dramatiska triangeldramat inträffade 1980. Men för Inger var det ju den stora kärleken och hon ångrar aldrig att hon följde sitt hjärta.

– Sven hade tre flickor från sitt första äktenskap, som nästan var jämgamla med mig.Flickorna är idag 62, 59 och 53 år gamla. Det innebär att de i princip redan hade flyttat hemifrån när jag kom in i bilden. Och det fantastiska var att de accepterade oss direkt.

När flickornas mamma dog hade pappan svårt att vara ensam och gifte snabbt om sig med slöjdlärarinnan på skolan. Barnen frågade honom om han älskade henne, och då svarade han att de kände sympati för varandra. När Inger blev aktuell kom samma fråga, men då svarade Sven: ”Jag är kär!” Det avgjorde saken för flickorna, som sedan dess blivit Ingers familj.

”Sven blev snart pensionär och istället satsade han helhjärtat på att stötta sin fru.”

Sven dog 2003, men barnen, deras barn och barnbarn finns kvar. Så totalt har Inger en familj bestående av 19 personer. En släktkär familj som träffas ofta för högtider av alla slag och Inger är alltid med.

– Bara jag slipper laga maten är jag lycklig över tillställningarna. Någon kock har jag aldrig varit.

Några egna barn blev det aldrig. Hon anser sig inte ha offrat något för att hon inte fick barn:

– Sven talade tidigt om för mig att han inte ville ha fler barn. När vi gifte oss 1982 var han 57 år och tyckte att de tre barn han fått måste räcka. Och jag accepterade det och jag har ju alltid haft flickorna och deras barn och nu barnbarn (som ju Inger egentligen är ”gammelmormor” till) .

Äktenskapet blev mycket lyckligt. Sven blev snart pensionär och istället satsade han helhjärtat på att stötta sin fru, som gjorde snabb karriär inom både politiken och skolan.

– Sven stod alltid helhjärtat bakom mina val och visade alltid hur stolt han var över mig. Det var en av de få saker som mamma och Sven var helt överens om. Att jag var duktig. Annars var det tyvärr så att mamma aldrig tyckte riktigt om Sven. Han var rätt provokativ mot henne på ett sätt som hon med sin uppfostran hade lite svårt att acceptera. Ibland tror jag han gjorde det medvetet. Att han kanske var lite svartsjuk på mitt förhållande med mamma, eftersom vi ringde till varandra varenda dag. Kanske ville han bryta de starka banden.

Ingers pappa hade redan flera år innan Sven och Inger träffades blivit svårt sjuk. Han drabbades av en massiv hjärnblödning under familjens gemensamma semester i Spanien redan 1976 och tillbringade sedan sju år på långvården i Ängelholm, innan han dog 1983. Han hann vara med på Ingers och Svens bröllop 1982 och ställde egentligen bara en fråga till Inger:

– Hur är svärmor?

– Oh, hon har varit död i många år, svarade Inger.

– Bra, sa pappan.

Ingers mamma besökte för övrigt sin man varje dag under de sju år han fanns på långvården. Hon klädde sig fin, satt vid hans sida under någon timma och gick sedan hem igen.

Att i kronologisk ordning berätta allt Inger hunnit med under sin långa karriär ger inte så mycket här. Men efter hand har hon fått allt större uppgifter både som skolledare och som politiker. Hon var kulturnämndens ordförande i Jönköping under åtta år och under en period vikarierade hon som riksdagsledamot för en föräldraledig person. Hennes organisatoriska förmåga och hennes förmåga att sammanfatta och sammanfläta diskussioner till en helhet både i tal och skrift har varit hennes starka sidor, som har gjort att hon anlitats för flera omfattande och till synes utmanande uppdrag.

Hon har varit aktiv i Svenska kyrkan som förtroendevald. Hennes insatser där skapade ett sådant förtroende att hon vid 60 års fick erbjudande att bli kanslichef för organisationen i Jönköping.

– Det var roligt att prova på ett arbete utanför skolans värld, innan jag gick i pension. Jag är väldigt stolt över att ha blivit erbjuden ett nytt jobb så sent i livet. Och att det var tidsbundet i väntan på en mer permanent lösning för kyrkan var alla införstådda med och passade mig perfekt.

Men pensioneringen har sannerligen inte inneburit något stillsamt liv för det. Inger är vice ordförande i Länsmuseet, hon sitter i kommunfullmäktige och har uppdrag inom partiet på kommunal nivå. Hon är delegat till kyrkomötet. Bland annat.

Dessutom är Inger en riktig hurtbulle. Friskis och Svettis flera gånger i veckan och Tjejvasan har avverkats inte mindre än tre gånger.

– Ja, jag fortsätter mitt aktiva liv. Kan inte tänka mig något annat. Men dessutom har jag i höst börjat jobba som rektor igen. Grennaskolan som ju är en privat gymnasieskola med riksintag hade problem att hitta en ny rektor inför en stor omorganisation och då kallade de på mig. Så nu kör jag de tre och en halv milen till Gränna fram och tillbaka varje dag.

Säger hon utan att sucka det minska. Att vara önskad och behövd är viktigt för oss alla oavsett ålder. Och med den vitalitet som Inger utstrålar har hon uppenbarligen inga problem att fortsätta hålla ett högt tempo många år till.