Hon har skrivit 30 faktaböcker i många olika ämnen. Hon har skrivit en ungdomsbok. Hon är egentligen journalist och har jobbat åt de flesta större dagstidningarna i Stockholm, liksom facktidningar, nyhetsbyråer och magasin, ibland som anställd men mest som frilans. Hon har rest runt hela världen och skrivit böcker eller artiklar om resmålen.

Nu 61 år gammal har hon landat som skönlitterär författare och hon sitter stadigt placerad på en kontorsstol i Gamla stan där hennes böcker växer fram ur hennes fantasi. Ute i handeln finns redan tre böcker om Vivi som driver en vintagebutik, Tant Gredelin.

Jag träffar Anna Lena Stålnacke en fortfarande rätt varm novemberdag på ett fik vid Fridhemsplan i Stockholm. Vi pratar i flera timmar och när jag går därifrån inser jag att detta är en person som gjort så mycket och på så många olika platser i världen att jag måste få hennes fortsatta hjälp för att alls kunna skriva hennes berättelse på ett trovärdigt sätt. Så som stöd för det jag skriver nu har jag inte bara mina egna anteckningar utan också en utförlig tidsplan som Anna Lena själv totat ihop. Det är första gången detta hänt så då kanske ni förstår att hon hunnit med rätt mycket i sitt liv. Därmed inte sagt att jag kommer att berätta om allt. Det faller utanför ramen för det jag vill med mina intervjuer. Men huvudet kräver lite ordnade fakta för att jag ska kunna plocka ut det som jag tycker har relevans för berättelsen om Anna Lena.

Men vi börjar som vanligt med hur jag känner henne. Med den introduktion jag har gett er kan man tro att hon är en riktig Stockholms-böna. Men det är hon inte alls. Hon är född och uppväxt i Kiruna, hon gick på journalistlinjen i Kalix och fick sitt första jobb på Östersunds Posten i Östersund. Hon jobbade på ÖP mellan 1983 och 1985. Ja, just det. Det var där vi träffades. Men det var för mig ganska splittrade år eftersom jag både födde och tog hand om barn och dessutom tillbringade mycket tid i Stockholm med mitt engagemang i Journalistförbundet. Så jag har bara vaga minnen av Anna Lena som arbetskamrat. Däremot lämnade hon ett bestående minne som en mycket kreativ och driftig person. Och det verkar ju vara en iakttagelse som bekräftats av det hon gjort sedan dess. När Facebook gjorde det möjligt bad jag att få bli hennes vän. Däremot minns jag inte alls det Anna-Lena berättar nu om tiden på ÖP:

– Jag började med att göra bort mig. Jag fick jobb som redigerare men jag var helt oduglig och fick skäll av sätteriet för att jag inte kunde räkna ut hur långa texterna eller hur stora bilderna skulle bli. Redaktionschefen Enar Adsten insåg att jag skulle passa bättre som reporter. Det är jag glad för. Han blev en verklig mentor för mig. En bättre start på min journalistbana kunde jag inte få, säger Anna Lena. 

Anna Lenas liv har efter 1985 varit koncentrerat till Stockholm. Här bildade hon familj, här bor hon och stan har varit utgångspunkt för allt hon tagit sig för sen dess. Av det skälet vill jag börja med hennes liv i Kiruna som ger en relief åt den Anna Lena som finns idag.

I familjen fanns mamma Valborg och pappa Folke. De gifte sig 1958, fick Anna Lena 1960 och Anna Lenas bror Mats 1964. Pappa jobbade i LKAB:s gruva och mamma på Televerket. Livet lunkade på och i samband med Mats födelse flyttade familjen till en villa.  Men i ett slag förändrades livet för familjen Stålnacke, när Anna Lena var sex år.

– Pappa körde truck nere i gruvan. Plötsligt slutade bromsarna att fungera och trucken rusade mot en bergvägg. Pappa tvingades hoppa. Han satt fem meter upp och landade med benen först. Hans skador blev omfattande. Han tvingades tillbringa mycket tid på sjukhus under flera år, ibland på annan ort. Och jag fick inte besöka honom när han var inlagd. Så det kunde gå månader utan att jag såg honom.

Anna Lena tror att det har påverkat henne mycket genom livet:

– Efter de tidiga åren bär jag på en övertygelse om att den totala tryggheten inte finns. När som helst kan allt rubbas och därför måste man försöka göra det som man verkligen vill. För plötsligt kan det vara för sent.

Men det har också inneburit att omgivningen uppfattar henne som att hon tror att allt kommer att ordna sig och att hon kan klara allt vad som än händer. Egentligen bygger hennes mod i stället på tanken att det är bäst att passa på. Man vet aldrig när allt förändras.

Pappan tillfrisknade till slut och kunde återgå till att jobba på LKAB. Han fick en teknisk utbildning specialanpassad för företaget och behövde inte återvända till trucken. Snart blev mamman också anställd av LKAB. Hon började jobba på Bolagshotellet där alla företagets kunder från hela världen inhystes. En liten organisation där alla delade på de jobb som behövde göras. Bolagshotellet var en vacker byggnad i jugendstil. Men det finns inte kvar längre. När Kiruna stad nu tvingas flytta på grund av rasrisken från gruvan visade det sig att huset inte gick att flytta. Så i stället revs det, vilket Anna Lena sörjer.

Anna Lena berättar med värme om sina föräldrar. De har alltid uppmuntrat henne och aldrig försökt styra henne i hennes val. I temperamentet var hon mest lik sin pappa och pappan skämde bort henne. Hon kallades ofta Folkes prinsessa. Men att mamma Valborg varit hennes främsta inspirationskälla när det gäller vilken väg hon valt i livet råder det ingen tvekan om. De två delade många intressen.

– Hon var en fantastisk berättare både i skrift och tal. Jag minns breven jag fick av henne när jag var utbytesstudent i Wisconsin. Det var en upplevelse att läsa dem varje gång de damp ner i brevlådan. Mamma läste enormt mycket. Varje år köpte hon verk av nobelpristagaren till exempel. Huset på Ängsvägen kom med tiden att se ut som en biblioteksfilial med bokhyllor i alla rum utom garaget. Och hennes händer skapade. Hon både vävde och sydde. Inte minst roliga och annorlunda kläder till mig.

Pappa Folke dog tidigt. Anna Lena var bara 26 år. Mamma Valborg däremot avled först i mars 2020 mitt under pandemin. Begravningsceremonin fick skjutas upp hela två gånger på grund av detta och först i september kunde den genomföras i Kiruna. Att den skulle bli av var viktigt för Anna Lena eftersom mamman själv bestämt hur ceremonin skulle genomföras. I stället för en vit kista fanns en vacker urna framme i koret.

Valborg försvann gradvis från världen. 2013 konstaterades det att hon led av vaskulär demens men tecknen hade funnits där långt tidigare. Sjukdomen påverkade Valborg i totalt tio år och det blev en tid av ständig oro och ångest för Anna Lena som bodde i Stockholm medan mamma envisades med att inte vilja flytta från sin villa i Kiruna. Några år innan hon dog 87 år gammal gick hon äntligen med på att flytta till ett äldreboende i en egen liten lägenhet.

– Jag for som en jojo mellan Kiruna och Stockholm för att se efter henne. Samtidigt som jag hade fullt upp med jobb. Min bror bodde i Umeå och kunde inte heller se till henne mer än jag. Ofta flög jag upp för att det annars skulle ta för mycket tid. Men jag försökte alltid åka nattåget hem igen. Då unnade jag mig lyxen att åka i en egen kupé. Där kunde jag landa i min verklighet igen och förbereda mig för att komma hem till familjen. Och till alla de jobb som jag under samma tid hade samlat på mig och som jag ibland måste åka utomlands för att fixa.

Anna Lena berättar en rörande historia om sin mamma sedan demensen slagit till.

– Mamma ville fortsätta att läsa men efter hand förlorade hon förmågan att hänga med i handlingen. Hon var medveten om förlusten och sörjde den mycket. Jag försökte hitta böcker som hon kände att hon hängde med i. Bland annat testade vi med Alice Munroes noveller men det fungerade inte. Till slut hittade vi Tage Danielssons Sagor för barn över 18 år. Då blev hon lycklig.

Men nu har vi gått händelserna i förväg. Trots dramatiken kring pappans skada under många år levde ju Anna Lena också ett normalt liv med skola och kamrater.

– Jag var rätt duktig i skolan men också engagerad i mycket utanför pluggandet. Sedan jag börjat på gymnasiet var jag aktiv i Elevförbundet, Amnesty, Folkkampanjen mot kärnkraft och ett lokalt musikforum. Och jag älskade att debattera både i och utanför klassrummet.

Men mitt i gymnasiestudierna gjorde Anna Lena ett årslångt avbrott. Hon åkte till Wisconsin i USA som utbytesstudent. En upplevelse som förstås präglat henne. Inte minst för att hon också fick chansen att åka Greyhoundbuss genom stora delar av USA för att bo hos en familj i Kalifornien i slutet av vistelsen. Ett utbytesår under tonåren i USA är en erfarenhet vi delar fast Anna-Lena var där 1978–1979 medan jag tillbringade mitt år i Texas redan 1965–1966. Men också jag fick åka buss genom stora delar av USA under det året. En nyttig kunskapskälla som jag tror att vi båda har haft glädje av hela livet. Inte minst kunde vi tidigt vidga våra vyer. Att ge sig ut i världen blev efter det inte så dramatiskt. Och vi har dessutom hållit kontakten med de familjer vi bodde hos vilket gör att vi också över tid förnyar kunskapen om det komplexa landet i väst som vi alla är så beroende av.

(En liten fotnot: jag har intervjuat min amerikanska väninna i bloggen under rubriken: Johnnie är min amerikanska syster.)

– Att komma hem till Kiruna blev väl lite av en antiklimax efter det. Jag ville ut så fort jag tagit studenten. Tillsammans med en kompis åkte jag till Paris för att studera franska och ”civilisation francaise”. Men i förtid kom jag tillbaka till Kiruna. Jag blev rånad på alla mina pengar och åkte hem och jobbade i stället, berättar Anna Lena.

Redan då visste hon att hon ville bli journalist men hon kom inte in på de skolor hon sökte utan flyttade i stället till Göteborg tillsammans med en annan kompis. Hon läste franska och statsvetenskap.

Men drömmen om att bli journalist fanns kvar och 1982 kom hon in vid journalistlinjen på Kalix folkhögskola.

Så nu har vi kommit i kapp. Det har blivit 1985 och det är dags att ta sig an Stockholm dit Anna Lena flyttade direkt efter ÖP-åren. Och nu är det också dags för henne att träffa sin blivande man, Claes Nero. En rolig detalj är att Claes också jobbade på ÖP men han hade redan flyttat söderut när Anna Lena kom dit. Och jag som hela tiden gått omkring och trott att det var ÖP som förenade dem.

– I stället hade vi båda fått vikariat på Expressen den sommaren. Och det hölls en stor vikariemiddag i DN-skrapan för oss 50 sommarvikarier. Så där träffades vi, tycke uppstod och snart flyttade vi ihop på Gjutaregatan på Kungsholmen.

Sedan dess har de två varit tillsammans och oftast både levt och arbetat ihop. Inte alltid med samma saker men det märks under samtalets gång och på hennes uppdateringar på Facebook hur deras privat- och yrkesliv har vävts samman. De har bildat ett bolag ihop och de har tagit uppdrag tillsammans. Däremot har de var sitt kontor. Båda skriver också böcker men det gör de var för sig

– Men när det gäller rena frilansuppdrag har det hänt att den ene har fått uppdraget medan den andre har skrivit det, avslöjar Anna Lena.

Men innan vi tar oss an frilansverksamheten vill jag börja med Anna Lenas tidiga år som journalist då hon jobbade som främst nyhetsreporter på både Expressen och Aftonbladet.

– Jag kom snabbt till insikt om att jag inte är en nyhetsjournalist. Jag ville skriva feature men det var ju inte så att man kunde välja och vraka mellan jobben i början. På Expressen jobbade jag natt som reporter. Enda tjejen bland tuffa grabbar och elak nattchef. Åkte i väg på mord och olyckor. Klafsar omkring i blodpölar, brukade jag svara när folk frågade om mitt jobb.

Anna Lena jobbade den natten då Palme dödades. Hon fick åka till Sabbatsbergs sjukhus där hon stod ute i kylan och väntade på att läkare skulle komma ut och ge besked till ett hav av reportrar:

­– För att hålla kontakt med hemmaredaktionen tvingades vi slåss om en enda närbelägen telefonkiosk. En annan tid…

Anna Lena blev därför glad när hon 1986 fick ett vikariat på DN På stan, där inriktningen var feature-betonad. Hon jobbade därefter på DN under rätt många år på olika avdelningar. Ibland som vikarie eller inhoppare, ibland som fast anställd med också som frilans. Men däremellan jobbade hon ju också med en massa andra saker men det har ni ju redan förstått. Till nyhetsdesken på Aftonbladet och Expressen återvände hon inte.

Samma år gjorde också Claes och Anna Lena den första längre utlandsresan tillsammans. De var backpackers i Indien och sedan dess är Anna Lena speciellt fascinerad av den indiska kulturen. Hon har gjort otaliga resor dit. Studerat hindi, lärt sig klassiska indiska danser och studerat historia och politik om Indien.

Vi har kommit fram till 1987 och nu börjar Anna Lena alltmer luta åt att det är frilansverksamhet hon ska ägna sig åt. Med några få undantag (mest för att säkra fast inkomst i samband med att större bostäder behövdes för familjen) har hon fortsatt med det sedan dess. Claes och Anna Lena förenade gärna nytta med nöje genom att många år därefter göra resor till jordens alla hörn men med reportageblocket och kameran i handen.

– Vi letade upp personer som kunde vara intressanta för en svensk läsekrets. En svensk sjuksköterska i Nepal, en märklig häxa i Cornwall, en kvinnlig guru på en ashram i Indien. Men så småningom blev vi alltmer intresserade att bara skriva om våra resor. Först tillsammans men det blev att jag skrev och reste mycket ensam efter ett tag då Claes övergick till andra verksamheter. Jag har bland annat gett ut en personlig reseguide om Marrakech efter att ha gjort otaliga resor dit. Både för jobbet och privat.

Anna Lena och Claes blev föräldrar 1993 då Johannes föddes. Fyra år senar kom Ellen. (Bara en liten parentes: Namnet förenar oss. Min dotter heter också Ellen.) Men de har inte hindrat dem från att fortsätta resandet också till mer exotiska resmål. De fick hänga med också som små. Att ha dem med sig har alltid inneburit ett extra plus för att få kontakt med människor i länderna de har besökt.

– Jag hade med mig Johannes till Marocko när han bara var baby och folk var hur hjälpsamma som helst när jag behövde byta blöjor eller mata honom till exempel.

Researchen för artiklarna i olika tidningar och tidskrifter i vitt skilda ämnen blev alltmer omfattande. Smygvägen blev det naturligare att skriva böcker i stället för betydligt kortare reportage. Eftersom jag är lite avundsjuk på de uppdrag som Anna Lena fått som fackboksförfattare tänker jag ägna mig lite mer åt dem. Jag har ju också fått förmånen att skriva en bok. Om skogen. Och det är en av de roligaste uppdrag jag har haft. Men jag måste påpeka att hon även under bokskrivandet fortsatte att frilansa som journalist både i Sverige och utanför. Men igen: det har ni väl redan fattat?

Inför EU-omröstningen 1994 i Sverige fick hon av en slump ett mycket roligt uppdrag. Hon skrev tolv visserligen tunna men dock böcker om de länder som redan fanns i EU. Så här gick det till:

– Jag jobbade en hel del åt Bonniers vid den tiden och blev bjuden på en fest. På dansgolvet var det en bekant som ropade till mig att ett förlag som jag uppfattade som Natur & Kultur behövde redigerare och att jag skulle fråga efter en person som hette Anna. Jag gick upp till dem men de kände inte igen namnet Anna. Däremot fanns en Anu. Och det var inte tal om redigering. I stället ville de ha nån som skrev om de länder som vi skulle förenas med i EU. När de fick veta att jag var journalist och dessutom hade bott i Frankrike fick jag jobbet på stående fot. Allt berodde på att jag gick till fel förlag! Vilket jag borde ha gått till förblir en gåta.

Ett annat viktigt uppdrag som Anna Lena fick efter det var att skriva läroböcker i samhällskunskap där just hennes journalistiska bakgrund spelat stor roll för att hon skulle få jobbet. De böckerna gav goda och stadiga inkomster vilket innebar att hon kunde satsa på mer äventyrliga uppdrag under en tid eftersom de kände sig ekonomiskt trygga. 

När uppdragen flyter in och månadens räkningar kan betalas är det lätt att glömma bort att tryggheten snabbt kan försvinna. Också det har Anna Lena och Claes varit med om.

– 2001 rasade allt för oss. Terrorattacken den 11 september i USA förändrade vår marknad över en natt. Vi skulle just sälja resereportage vi gjort tidigare det året i USA och arabländer. Ingen vile längre ha dem. Dessutom sades många av mina kontrakt upp då tidningar lades ner eller tvingades spara för att annonsmarknaden dök. Inom loppet av några veckor förlorade jag två tredjedelar av mina inkomster. Dessutom hade våra utgifter ökat eftersom vi nyligen köpt en större lägenhet.

De tuffa tiderna varade ett år sen återgick det mesta till att långsamt bli normalt också för Anna Lena och Claes som vid den tiden redan lyckats etablera sig på frilansmarknaden. Snart flöt det på igen med nya uppdrag.

Anna Lena berättar i ett mejl till mig hur det var under den där tuffa tiden och jag citerar henne:

– Det blev till att vara snål eller ekonomiskt kreativ. Vi rensade på vinden och sålde saker. Letade efter gratisnöjen. Bytte bostad med andra familjer under semestern. Vi hade inte längre råd att handla mat i närbelägna butiker utan åkte till torget i Rinkeby strax innan stängning när allt blev extra billigt. Vi lurade i barnen att det var en trevlig lördagsutflykt.

Barnen ja. Nu är det dags att berätta lite om dem innan jag går över till att avslöja hur det kommer sig att Anna Lena blev en litterär författare. Ellen och Johannes har både satsat på kreativa yrken. ”De är berättare båda två” konstaterar Anna-Lena. Johannes visar likheter med min son; han har gått en filmutbildning och satsar på reklamfilm. Ellens berättelser sker i stället med hjälp av musiken. Hon har gått flera musikutbildningar i Sverige och Tyskland. Hon är låtskrivare och producent. Båda barnen har förstås flyttat hemifrån men båda bor kvar i Stockholm tillsammans med sina respektive partners.

Men Claes då? Jodå han fortsätter att skriva, bland annat barnböcker. Både Anna Lena och Claes har undervisat i journalistik, bland annat på Poppius i Stockholm. Under en period var Claes anställd på skolan men han fortsätter nu att undervisa där på frilansbasis. Han har också startat en helt ny karriär. Han är SFI-lärare (Svenska För Invandrare) och trivs bra med det.

– Under coronan när det var distansundervisning kunde jag iaktta hur han fungerar ihop med sina elever. En värld som jag annars inte haft tillgång till. Det var roligt och det syntes att han tycker om det.

Men nu är det dags att ta oss an varför Anna Lena blev romanförfattare. Varför hon lämnade verkligheten och började hitta på:

– Jag har alltid tänkt att jag ska skriva fiktion. Men det var musikintresserade Ellen som fick i gång mig när vi började spåna om en tjej som hette Frida och som tillhörde ett kasst rockband men drömde om de stora framgångarna. Det blev en ungdomsbok som ett förlag nappade på. Det var meningen att det skulle bli fler men livet kom emellan då mamma blev sjuk och tog upp så mycket av min tid, berättar Anna-Lena.

Men snart skulle Ellen indirekt inspirera henne till en helt annan bokidé.  När hon var i 15-årsåldern blev hon mycket miljömedveten och utmanade sin mamma att de skulle klara sig ett helt år utan att köpa något nytt.

– Det var oerhört nyttigt och fick mig att tänka ännu mer på vårt slit- och slängsamhälle. Hur många fantastiska och fungerande plagg, prylar och möbler som bara kasseras. Ett intresse jag haft redan tidigare men det blev mer påtagligt när jag inte bara kunde gå in i en affär och rafsa åt mig nåt nytt när jag tyckte att jag behövde det.

Och så började tanken gro att just detta skulle kunna bli ett bra ämne för en roman. En dag när hon var ute och simmade i Brunnsviken dök Vivi upp i hennes huvud för första gången. Tjejen som misslyckats med det mesta i livet och som plötsligt får ny luft under vingarna när hon kommer på idén att starta en vintagebutik i en gammal industrilokal i Solna, Tant Gredelin. Hennes idé föll väl ut på Bokfabriken och förlaget beställde redan från början en serie om tre böcker.

– Snart dök de andra karaktärerna upp i mitt huvud, Marika, Ali-Ally och Maj-Britt som följer Vivi genom de tre böckerna men som står för egna berättelser efter hand. Ibland insåg jag först när jag skrev vart de olika karaktärerna var på väg. Jag skriver alltid väldigt fort och intuitivt. Jag vill att det ska flöda, berättar Anna Lena och fortsätter:

– Jag skrev sista boken på två månader och för att det skulle vara möjligt startade jag halv fem på morgonen, jobbade varje dag även lördag och söndag. Vi snackar om 14-timmarspass dag ut och dag in. Jag levde totalt i den overklighet som jag var i full färd med att skapa. Men därmed inte sagt att allt är taget ur overkligheten. Jag lägger ner oerhört mycket tid på researcharbete inför skrivandet eftersom de uppgifter jag lämnar från verkligheten ska vara korrekta.

Den sista boken kom ut nu inför julen: Tant Gredelins julbryderier. Och det vara bara i första boken som butiken fanns i Solna. I bok två är butiken en ombyggd husbil och i trean tar hon klivet in i Gamla stan.

Både i hennes uppdateringar på Facebook och i böckerna om Vivi beskriver alltid Anna Lena miljöerna runt om mycket detaljerat. Det gäller kläder, möbler, saker som står i bokhyllor, hus; ja allt som skapar inramning till den del av historien som ska berättas.  

– Du har rätt i att jag ofta tar med många visuella detaljer. Jag har alltid trott att jag tänkt i ord men jag har börjat inse att jag faktiskt tänker i bilder.

Intresset för kläder började redan tidigt när hon och hennes vänner ville sticka ut. De månade om att inte smälta in. De bar 30- och 50-talskläder som de hittade i second hand-affärer eller på loppisar. Hon hade bland annat en lila duffel och en svart skinnkappa. Hennes mamma var som sagt duktig på att sy och älskade att göra annorlunda kläder som Anna Lena mer än gärna hade på sig. Redan när hon var liten. Hon berättar om en poppig smårutig kostym med tillhörande keps som hon fick när hon var sex. Och på ett högstadiedisco väckte hon stor uppståndelse när hon kom i en David Bowie-skjorta som Valborg sytt. Och de udda klädköpen har fortsatt. Hon köper gärna kläder i härliga starka färger med mycket mönster som hon hittar under de många resorna utomlands eller på loppisar eller svenska second hand-butiker.

Jag tänker låta Anna Lena själv förklara tanken bakom Vivi och hennes affär. Den här beskrivningen la hon nyligen ut på sin Facebook-sida efter att ha sett ett TV-program om klädskam:

”På scenen på Bokmässan nyligen påstod jag att klädindustrin står för 4 procent av världens utsläpp av koldioxid. Hade hört siffrorna 4-8 procent, men ville inte låta trist och alarmistisk.

Jag hade fel. 10 procent är den korrekta siffran, och det är mer än utsläppen från flyget och sjöfarten. Tillsammans. I genomsnitt 14 kg kläder per person och år köper vi i Sverige. 8 kg per skalle hamnar i soporna.

Så kan vi förstås inte fortsätta. Men risken är, som så ofta, att kruskakliknastrande krösamaja-ajabaja stoppar goda föresatser. För vi är ju många som roas av kläder, som ser dem som ett uttrycksmedel. Men det är ju inget som säger att kläderna måste vara nytillverkade. De kan lika gärna vara återälskade. När jag började skriva om Vivi och Marika i Tant Gredelin-serien hade jag förstås kunnat låta deras utveckling äga rum någon annanstans, som i hemtjänsten, på ett bibliotek eller i en handelsträdgård. Att den yttre ramen blev handel med second hand-kläder är ingen slump. Min egen miljöångest gör att jag vill uppmuntra till att köpa gammalt. Och att ta hand om det man redan har. Jag vill att det ska bli trendigt att lappa och laga, och i seriens tredje del, Tant Gredelins Julbryderier, är det i den riktningen handlingen slingrar sig.

Glamorös, sofistikerad lagning lär få ett skrytvärde i framtiden, mycket långt från Krösamaja.

Sedan blev jag förstås tvungen att rannsaka mig själv. Hur ser det ut i min garderob? Öppnade dörren. Överfullt. Ostädat. Men så räknade jag efter. 70 procent av plaggen är köpta second hand eller sådana jag ärvt (en del som min mamma bar på 70-talet) eller bytt till mig. Jag hade inte tyckt mer om kläderna om de varit nya från början. Snarare tvärt om.”

En deklaration med bärighet både i Anna Lenas fiktiva värld och den verkliga.