Thomas Karlsson, 72, har aldrig flyttat hemifrån! Ett år gammal flyttade han till det gula huset på Syrenvägen i Krokek utanför Norrköping. Och där stannade han.

Förklaringen är enkel. Han har aldrig haft en anledning att flytta. Krokek omges av Kolmården-skogarna och han betraktar skogen som sitt riktiga hem.

När hälsan tillåter går det knappast en dag utan att Thomas sätter sig i bilen och tar en sväng till sin älsklingsskog i Skogsby längre norrut. Och alltid finns kamerautrustning och fika med i ryggsäcken. Och ofta lägger han sedan ut en fin serie bilder eller en video tillsammans med en liten berättelse om sin stund i skogen på Facebook.

Ja, man kan undra hur jag känner Thomas, som kallar sig själv för Skogsgubben; ett namn som avslöjar att han har både självinsikt och humor. Han lever ett pensionärsliv som är långt ifrån mitt eget där jag bor mitt i Norrköping utan en skog i sikte.

Men vi är vänner på Facebook sedan sex år. Då jobbade vi tillsammans i ett projekt som är något av det roligaste jag har gjort. Skogsägaren Lösings häradsallmänning med merparten av sin skog just i Kolmården bad mig skriva en bok om allmänningens moderna historia och de kontaktade Thomas för att ta bilderna till boken. Så under några intensiva månader jobbade vi två tillsammans just ute i den skog som Thomas redan kunde utan och innan. Och jag lärde mig massor både av honom och av dem vi träffade, den gamla stammens skogsarbetare och den nya.

Den erfarenheten har gjort att jag numera ser på skogen på ett helt nytt sätt. Skogen och skogsbruket är just nu föremål för en minst sagt infekterad politisk debatt. Jag är glad att jag fått bakgrunden till vad konflikten består i på ett sätt som jag annars inte hade haft. För Thomas är debatten enkel. Han vill skydda skogen och det djur- och växtliv som finns där. När han ser ett nerrivet örnbo nära där nya vindkraftverk planeras drar han sig inte för att anmäla det misstänkta sabotaget till myndigheterna med bildbevis. Men till detta återkommer vi.

Det är en rätt normal februaridag, solig men råkall, då jag tar min lilla Pärlan och styr mot Krokek. När Thomas talar om för mig hur jag ska hitta hans hus berättar han visserligen att det är gult men framför allt att det finns stora granar på tomten. Inget annat. Så det var ju enkelt även om jag erkänner att jag la märke till mycket annat innan jag såg granarna. Två bilar, ett uthus, en uppfart, gräsmatta och annat som också hör till en villatomt.

Thomas chockar mig direkt med påståendet att han aldrig flyttat hemifrån, när vi sätter oss vid fikabordet i rummet precis innanför köket. På rak arm känner jag ingen som bott hela sitt liv på samma plats. Först med föräldrarna sedan med sin egen familj. Det blev dock aldrig så att tre generationer bodde i huset samtidigt. Thomas mamma dog redan 1976 och pappa 1995 medan barnen Elin och Martin föddes först 1996 och 1998.

– Fast det är inte riktigt sant att jag har bott här hela mitt liv. Jag är född 1950 i en liten stuga ovanför macken här i Krokek, men mina föräldrar köpte det här huset året efter så alla minnen jag har finns ju här.

Så det är väl lika bra att vi börjar med hur allt började. Pappa Isak, som växt upp just i Skogsby, var målare, mamma Valborg var sömmerska men blev hemmafru när barnen kom: Thomas och hans syster Karin. Karin gav sig faktiskt i väg från föräldrahemmet och flyttade till stan, det vill säga Norrköping. Men snart kom hon hem igen. Hon och familjen bor grannar i en villa på en tomt som styckades av från föräldratomten.

Thomas är ganska fåordig om sina första år. Skolan var väl bra säger han lite lakoniskt. Han började i Kyrkskolan men fick sedan flytta till Råsslaskolan, båda i Krokek. Efter sjuan var det frivilligt att gå åttan och det ville Thomas så då gick han ett år i den större tätorten, Åby. Fåordigheten hänger ihop med att han ser sig själv som en ensamvarg som genom livet haft begränsade sociala kontakter. När han väl berättat färdigt är det ändå inte riktigt sant, upptäcker jag. Men det kommer ni att upptäcka efter hand.

– Jag har alltid trivts bäst ensam. Det har inte varit så att jag dragit mig undan alla sociala kontakter men jag har mått bäst när jag får vara i fred och göra det jag vill. Och i skogen får man vara ifred. Jag var bara tio-tolv år när jag började gå i skogen ensam och mina föräldrar lät mig. Jag har aldrig varit rädd. Tvärtom har jag alltid känt mig trygg. Och jag har nog aldrig brytt mig om vad andra har tyckt om det jag gör.

Han påpekar att han inte bara lullade omkring där lite planlöst. Han hade målet att få bra kondition och därför träna hårt. Skogen blev hans träningslokal.

– Genom åren har jag både åkt skidor i tuff terräng och sprungit fort över stock och sten och jag har cyklat upp och ner i backarna. I samband med att jag gjorde lumpen hade jag faktiskt motorcykel också, en liten Silverpil, 175 kubikare. Den använde jag i första hand för att ta mig till och från min vakttjänst i radargruppcentralen vid Älgsjön. Men det är klart att jag använde den för att åka fort både i skogen och på en bana också. Jag bröt nyckelbenet i samband med en vurpa så då fick jag en månad ledigt från lumpen! 

Ett tag var det i stället mountainbike-cykel som gällde:

– Fast då var jag lite äldre. Det höll på att sluta illa när jag kraschade rejält under en ensamtur. Jag slog ett antal volter, det fanns massor av stenar just där och jag fick cykeln över mig. Men jag klarade mig! Hjälmen var på.

Och inget har förblivit oprövat. Han har också gett sig ut på djupt vatten med sin kajak:

– Lite våghalsigt har andra tyckt eftersom jag inte kan simma! Men att glida fram i total tystnad över vattnet kunde jag inte låta bli att prova på.

Men under ungdomsåren fanns det också mycket annat att göra i skogen. Tillsammans med kompisar tillverkade han pilbågar och slangbellor.

– Det hände väl att vi försökte träffa en skata eller så men vi var aldrig särskilt framgångsrika i den jakten. Samtidigt ville jag ju inte förstöra för nån, inte heller djuren.

Allt idrottsutövande har faktiskt inte skett i ensamhet. Både Thomas och hans syster Karin har tävlat på skidor.

– Jag var väl aldrig jättebra men tillräckligt bra som junior för att vara med i tävlingar på länsnivå. Så jag har tävlat mot världsmästaren Thomas Magnusson som kommer från Motala. Vi var jämnåriga. Men förstås vann jag inte över honom. Han vann allt han ställde upp i redan som tonåring.

För alla som inte vet vem Thomas Magnusson är kan jag berätta att han vann guld på tremilen vid VM i Falun 1974 och fyra år senare vann han stafett-guld vid VM i Lahtis. Han körde sista sträckan, gjorde ett sent ryck när det gick uppför och körde förbi värsta konkurrenten. Efter det kallas backen Magnusson-backen. Men då hade han naturligtvis lämnat vår Thomas bakom sig för länge sedan.

För övrigt har Karins yngsta son, Magnus Jonsson, tävlat på elitnivå. Han har bland annat kört Vasaloppet flera gånger. Första gången han körde det var någon gång på 90-talet. Då gjorde han och den legendariske ryske storåkaren Vladimir Smirnov ett dåraktigt ryck tillsammans och ledde stort ett tag. Sedan föll de tillbaka och slutade någonstans mellan plats 70 och 80 båda två!  

”Jag var bara 23 år och den har kommit
att dominera mitt liv sedan dess.”

Men vi är inte färdiga med Thomas idrottsutövande tillsammans med andra. 1972 körde han cykelloppet Vätternrundan och ville starta också året efter. Men under träningen inför loppet kände han att något inte stod rätt till. Han hade inte alls den ork han borde haft med tanke på all träning han lagt ner. En grupp hade bestämt att de skulle dra växelvis för att hjälpa varandra till bra placeringar men Thomas orkade inte så han kom aldrig till start.

– Motorn fungerade inte och lite senare fick jag veta att jag drabbats av den kroniska sjukdomen morbus Crohn. Jag var bara 23 år och den har kommit att dominera mitt liv sedan dess.

Crohns sjukdom är en kronisk, inflammatorisk tarmsjukdom där kroppens immunförsvar angriper den egna tarmslemhinnan.

– Gör jag något utanför hemmet måste jag alltid veta var närmaste toalett finns. För när jag behöver gå kan jag inte vänta. Därför tycker jag till exempel inte om att gå på restaurang. Andra tänker på hur gott det ska bli och jag undrar bara hur dålig jag ska bli. Sjukdomen är ju inte konstant jobbig hela tiden. Den går i skov men varje dag måste jag äta fem olika tabletter. Bland annat gör sjukdomen att jag har konstant brist på vitaminen B12. Jag går på årliga läkarkontroller och har blivit opererad fem gånger. 2,5 meter tunntarm har tagits bort. Inflammationen gör att tarmen långsamt växer igen. Då kan man säga att jag får ont. Tarmvred är en risk och det har jag också drabbats av.

Men om ni tror att Thomas därmed slutat med sina aktiviteter i skogen så tror ni fel. Tvärtom känner han sig lyckligt lottad att han har just det intresset. Och orken finns där fortfarande. Inte hela tiden men mellan de jobbiga skoven. Då får han hålla sig i stillhet ett tag, men annars det är viktigt att hålla sig i fysiskt god form.

– Jag har ju inget behov av ett stort socialt liv. Skogen är mitt liv och här klarar jag sjukdomen bättre eftersom den sociala pressen minskar.

Man kan lätt tro annars efter det jag skrivit att Thomas också fortsatt att leva ensam. Men som ni redan förstått har han en familj som han delar huset med.

Fru Camilla och barnen Elin 26 år i år och Martin som blir 24, gör därför mer utåtriktade aktiviteter utan sin pappa. Framför allt åker de på semester utomlands ibland. Något som han menar är helt omöjligt för honom. Ett arrangemang som han inte har något emot och som gör Camilla och barnen gott. Och Thomas lider inte så mycket. Han har ju skogen. Och Camilla och barnen följer allt med honom på skogsvandringarna ibland.

Ja, hur lyckades då denna ensamvarg träffa Camilla, som är mer än 20 år yngre än han? Även här är djur inblandade. Thomas var hundvakt åt Camillas familj och där fanns hon förstås. Sedan träffades de lite då och då i olika sammanhang och från 1993 har de varit ett par. Camilla är undersköterska och jobbar på ett privat boende i Norrköping. Thomas var en mogen man när barnen kom in i hans liv. Där finns en direkt parallell till mina barn. Thomas var 46 och 48 år när han blev pappa. Min man Patrick var 46 och 49 år. Min erfarenhet säger mig att det är en perfekt ålder att bli pappa. Båda barnen Karlsson bor fortfarande hemma. Martins stora passion är datorer och hans kunskaper har pappa Thomas haft stor nytta av. Till det återkommer vi längre fram. Elin utbildade sig till förskollärare men ångrade ganska snabbt sitt val så nu håller hon på att utbilda sig till kock. Hon har börjat nyligen och pandemin har gjort att de inledande teoretiska studierna har fått ske hemifrån. Hon ser fram emot när hon får åka in till skolan i stan och laga mat på riktigt. 

Jaha, så har jag berättat vad tre av familjemedlemmarna har för sysselsättning. Återstår Thomas. Att gilla skogen ger ju ingen stadig inkomst. Han gick istället i sin pappas fotspår.

– Jag utbildade mig till målare direkt efter åttan. Gick en yrkesskola inne i stan. Och jobbade sedan som målare på företaget BPA Sandå fram till 2003.  Men redan på åttitalet tog sjukdomen ut sin rätt och jag fick går ner och jobba bara halvtid. Sjukdomen blir sämre av att jag utsätts för stress. Jag måste göra saker långsammare än andra. Och det hjälper inte att man tjatar på mig att jag är för långsam. Jag måste ta det lugnt. För familjelivet var det bra att jobba halvtid. När barnen kom kunde Camilla och jag varva att vara hemma hos dem så vi behövde aldrig vabba eller så.

Yrkeslivet blev på grund av sjukdomen väldigt splittrat för Thomas. Företaget tvingades säga upp sin personal och ville Thomas fortsätta erbjöds han jobb antingen i Katrineholm eller Nyköping. Resorna och stressen funkade inte jättebra för Thomas med sina magproblem så han slutade 2003. Därefter fick han jobb som alltiallo av Krokeks IF på halvtid.

– Jag skötte klippningen av fotbollsplaner, höll efter buskar och annat kring planerna och skottade snö på vintern. Ibland fick jag andra jobb genom att ringa runt till företagen häromkring. Med de påhuggen och tillsammans med arbetslöshetsersättningen och lönebidrag kunde jag hålla mig flytande till jag gick i pension när jag fyllde 65 för snart sju år sedan.

Men trots sjukdomen har ändå Thomas fortsatt vara en aktiv friluftsmänniska, något som läkarna uppmuntrat honom att vara. Det är ett bra sätt att håll Crohns sjukdom i schack.

– Jag var med i scouterna och som vuxen blev jag ledare. Det har gett mig väldigt mycket. Det höll jag på till mitten av 80-talet. Tillsammans med 16-17-åringarna i seniorscouterna har jag gjort många roliga hajker i skogarna här omkring men vi gjorde också längre resor både till Kebnekaise och Sylarna där vi övernattade flera nätter på fjället.

Ja, de resor som Thomas gör utanför hemmet går alltså inte till sol och värme vilket resten av familjen tycker är roligt. Han åker norrut mot fjällen i Sverige och Norge. Det är naturen han söker. Inga hotellbarer eller sandstränder.

Thomas har ett annat intresse som jag tycker känns oerhört otäckt. Han gillar att utforska grottor! Han berättar om en utgrävning av en grotta som hittades på 50- eller 60-talet uppe i bergen öster om Kopparbo. Tillsammans med seniorscouterna grävde och kröp han fram i slammet och kylan i den 75 meter långa grottgången.

– Den minste fick krypa längst in och det var jag. Sedan bildade resten en langningskedja ut mot öppningen. Siste man fick springa och stjälpa ut innehållet i de 25-liters dunkar som fylldes. På vissa ställen var det så trångt att vi inte ens kunde använda hjälm på huvudet så visst var det äventyrligt men också roligt.

Men nu återstår att berätta om det som är Thomas stora passion idag. Under de här åren som vi varit vänner på Facebook har jag alltid blivit lika glad när jag ser en uppdatering. Han hittar alltid något nytt att berätta om den skog han älskar i ord och bild. Vi är många som följer honom. Hur vill han själv beskriva vad det är med skogen som gör att han vill vara där?

– Det är så mycket. Stillheten, ljuden och lukterna men jag är också nyfiken av mig och i skogen finns det alltid något nytt att upptäcka. Att höra ljud från djuren och sedan ha sådant tålamod att jag håller mig stilla tills jag får se dem. En orre uppe i en grantopp, en dovhjort betandes mellan träden. Och att jag då har rätt kamera med mig så jag kan fånga dem utan att störa, säger Thomas och jag börjar förstå samtidigt som jag vet att jag aldrig skulle ha tålamod att sitta och vänta så länge. Här har ju Thomas ”nytta” av sin sjukdom. Han ska inte stressa, hans naturliga rytm är långsamheten.

Ett roligt exempel på detta tålamod la han nyligen ut på Facebook. Pedagogiskt och finstämt visade han med sin videokamera hur man kan göra upp eld mitt i skogen utan att ha med sig tändstickor. Han lyckades och satt sedan där lycklig medan kaffet värmdes i en kittel. Den fikastunden var säkert en av de bästa!

Som ni redan förstår har fotograferandet blivit en parallell passion. Han går knappast en meter utan att ha någon av sina tre avancerade Canon-kameror med teleobjektiv med sig. Men det är inte all utrustning har jag förstått nu när jag varit hemma hos honom och sett hans fotorum en trappa upp i huset. Först vill han inte att jag ska gå upp där för att röran är enorm men jag lyckas övertala honom:

– Detta är mitt lekrum!

Säger han och visar på all den utrustning han samlat på sig. Och hur passionerad han är visar sig när han ska försöka förklara de olika detaljerna för mig. Tyvärr är jag väl inte den bäste att föra sådan information vidare. Men att han har fin utrustning med avancerade teleobjektiv förstår till och med jag. Och att det är nödvändigt för att man ska kunna fånga framför allt djuren ute i naturen utan att de kan ana att man är där.

– Från början kunde jag köpa utrustningen på Media Markt vilket naturligtvis var väldigt bra för plånboken. Tyvärr har de slutat med den sortens försäljning. Jag antar att vi var för få som ville köpa mer avancerade grejer för att det skulle bli lönsamt. Så idag använder jag nätet. Där får jag också kontakt med andra fotointresserade som kan tipsa om vad man kan göra för att förbättra fotokvaliteten. Bland annat har jag tittat på videofilmer som en engelsk tjej som bor i Kalvträsk i Västerbotten lägger ut! Hon har tipsat omhur man kan fånga djuren när det är mörkt med hjälp av sensorer och en riggad kamerautrustning. Det är min senaste passion. Då kan man sätta upp en hel utrustning på en strategisk plats och så utlöses sensorn när ett djur passerar. Då kan man fånga både ljud och bild.  Och tålamod att vänta har jag ju. Det har varit roligt.

Men Thomas har också haft god hjälp på betydligt närmare håll. Och nu återvänder vi till sonen Martin och hans datorintresse.

– Han har hjälpt mig att bygga upp en specialkonstruerad dator så att jag kan få det resultat jag vill ha när bilderna ska bearbetas. Han har varit fantastiskt. Jag har beställt, han har funderat och sedan kommit på en bra lösning. Det har verkligen varit roligt.

Ja, det är inte dumt att ha en dataexpert på hemmaplan. Jag tror vi är många i vår generation som glatt oss åt att våra ungar inte bara har lärt av oss utan att vi numera i stället får finna oss i att vi lär mycket mer av dem.

I Thomas dator finns numera minst 100 000 bilder. Men den datorn delar han med Camilla som också är en mycket intresserad naturfotograf om än inte lika flitig som sin man.

De flesta av Thomas bilder är motiv från skogen förstås men han gillar också att gå med kameran redo när han är ute bland folk:
– Jag brukar fotografera på våra lokala marknader under somrarna till exempel. Och då är det människorna jag vill fånga. Och sen tycker jag ju förstås väldigt mycket om att fotografera min familj. Och det verkar de inte ha något emot.

En människa som är ute i skogen. Fördomen är ju att han då också jagar. Men inte Thomas. Åtminstone inte längre:

– Jag har förstås gjort det men jag har slutat. Det är lättare att släpa hem det jag har fångat på ett minneskort!

Och som sagt naturen engagerar också på ett annat sätt. Thomas menar att naturen måste bevaras och djuren måste få en chans att överleva. Därför är han en stark motståndare till vindkraftverk som han menar kan bli förödande för främst en stor mängd fågelarter, inte minst havsörnen som finns i hans trakter. Och nu planerar Tekniska verken i Linköping en stor vindkraftspark uppe i bergen i Kolmården och Thomas oroar sig för den stora inverkan det kommer att få på naturen.

– Det höll ett samrådsmöte i pingstkyrkan här och med mina kunskaper om vilka djur som finns här och var de håller till kunde jag beslå dem med flera lögner under mötet. Jag tycker inte det ska ljugas. Naturen kommer att förstöras om de får bygga. Så är det.

När Thomas så hittade ett nerrivet örnbo i trakten där parken ska byggas tog han bilder som han skickat till länsstyrelsen, som i sin tur har polisanmält det misstänkta sabotaget.

Men om vindkraften är för farlig för djurlivet hur ska vi då komma bort från vårt beroende av olja och kol?

– Tyvärr ser jag bara en möjlighet och det är att vi satsar på kärnkraften men att industrin har ansvar för att utveckla den också till ett mer miljövänligt alternativ.

Att prata ordentligt med personen Thomas Karlsson i Krokek har varit mycket givande. Förut hade jag ju bara träffat fotografen. Nu vill jag avsluta med att citera några av de små funderingar som Thomas haft på sistone när han vandrat runt i skogen och som man kan hitta på hans facebooksida. Eller på YouTube där du hittar honom som Skogsgubben.

”Det blev lite skogspyssel uppåt Skogsby idag och några bilder till hårddisken. Såg inga örnar men väl en helikopter på nära håll. Några korpar kraxade en bit ifrån mig där jag satt med en liten eld. Kanske var dom nyfikna och ville se vad som var där på marken där röken kom ifrån. Solen sken så fint mellan granstammarna på mig vid elden, där det var varmt och gott. Förövrigt blåste det en lite kall vind genom skogen.”

”Börjar piggna till igen så smått efter förkylningen som suttit i ett tag. Tillverkade koltyg på en liten spis gjord av ett bestickställ inköpt på Biltema. Koltyg är bomullstyg som man ”förädlat” i en tät plåtburk över eld i ca. 15-20 minuter. Kanten på burken syns lite över kanten på spisen. Den ligger på tre skruvar som man kan ställa en mugg på för att t.ex. koka te el. kaffe på. Används när man gör upp eld med stål och flinta. När en gnista hamnar på koltyget börjar det glöda. Glöden för man över till t.ex. fin björknäver, torrt gräs el. liknade lättantändligt material. Sedan får man bygga på med lite grövre pinnar för att få igång en fin liten eld. Blev även en fin skogstur i mörkret i trevligt sällskap. Känns bra att komma ut lite igen.”

”Vilken härlig vinterdag det blev. Efter en fin skogstur i trevligt sällskap känner jag mig så nöjd och glad igen. Veckan som varit har inte varit någon humörhöjare precis. Så skönt att få vara ute i skogen en sådan fin dag. Såg en del intressanta spår, bl. a. efter ett stort vildsvin. Ser fram emot nästa skogstur och vad den kan ge.”