Snart 72 år gammal har hon lämnat Sverige bakom sig för gott. Nu bor hon i en studio på 30 kvadrat mitt i tätorten Torremolinos på spanska solkusten. Hemma i Sverige finns bara diverse personliga tillhörigheter som hennes syster har i sitt förråd i väntan på att hon ska hitta något större.

Men detta är ingen modig flytt till ett okänt land. Margaretha von Knorring har tillbringat stora delar av sitt liv sedan 1972 på olika platser i Spanien. Men hon har alltid återvänt till Sverige och haft en fast punkt också där. I Fritsla utanför Borås.

– I Spanien känner jag mig hemma. Här har jag alltid känt att jag tillhör. Mycket mer än Sverige så därför tog jag steget nu, förklarar Margaretha.

Margaretha är ett för mig lite annorlunda intervjuobjekt. Innan jag gör mina intervjuer brukar ju jag ha skapat någon sorts relation till den jag har intervjuat. Det kan man inte säga att jag har gjort till henne. Jag tillbringade jul och nyår hos min dotter Ellen och svärson Anders det här året (alltså 2021–2022) och träffade då Margaretha för första gången. Ellen ville absolut att vi skulle träffas och på en gång klickade vi, vilket Ellen också hade anat. Vi har båda en viss distans till vår omgivning, vi är rätt raka mot den men tycker samtidigt om att beskriva oss själva och andra i ironiska ordalag.

Men ganska snart upptäckte jag att det bakom ytan finns ett allvar; ett allvar som jag blev mycket nyfiken på. Hon pratar inte om det annat än om jag ställer frågan, men under samtalets gång växer en bild fram av vad som präglat hela hennes liv. Margaretha är svårt dyslektisk, ett funktionshinder hon aldrig någonsin fått hjälp att försöka behärska. Hon har fått hitta vägar själv där det svåra handikappat inte ska behöva märkas. Många möjligheter i livet kan ha gått förlorade men hon försöker inte en enda gång skylla på det. Hon bara konstaterar helt osentimentalt att så här är det och så här blev det.

Så jag gör ett undantag och försöker beskriva och berätta om en människa som jag egentligen inte känner. Tack vare Margarethas ärlighet tycker jag ändå att bilden av henne inte blir alltför endimensionell.

Jag erkänner att det som startade min nyfikenhet är Margarethas efternamn. von Knorring. Det låter ju så roligt (ursäkta) att jag inte för en stund trodde annat än att det var lika lite adligt som mitt efternamn Odelius. Men så fel jag hade!

Margareta är adlig. Hennes släkt kan beläggas bakåt i tiden ända till 1000-talet. En tysk adelssläkt från Harz-området. Via Baltikum och Finland har sedan ätteläggen så småningom hittat till Sverige. På Riddarhuset i Stockholm finns det vackra vapnet uppsatt. Det finns till och med två grenar representerade med var sitt vapen men bara en gren finns kvar med idag levande människor. Alla härstammar från stamfadern överstelöjtnanten Otto Wilhelm von Knorring, född 1681 och död 1761; han var en rätt långlivad man för att vara på den tiden för övrigt. För 47 år sedan bildades den svenska släktföreningen von Knorring. Enligt den senaste offentliga statistiken finns det i Sverige 290 personer som heter von Knorring och i Finland finns ytterligare 70 personer. Tre av von Knorringarna är Margaretha och hennes två systrar Christina och Elisabet.

– Men jag har inte haft med våra adliga släktingar att göra. I mitt hem pratades det aldrig om att det skulle vara något extra med oss. Och det är det ju inte heller, säger Margaretha. Av ren nyfikenhet besökte hennes syster ett av släktföreningens möten för några år sedan men det fanns inte mycket som gjorde att hon kände någon som helst samhörighet.

Men nu ska vi inte rusa sta med allt på en gång. Som vanligt vill jag berätta lite mer om omständigheterna som gör att jag på det nya årets andra lite kyliga men soliga dag sitter på Ellens restaurants uteservering, fikar och pratar med Margaretha. Vi blir sittande i flera timmar.

Min dotter Ellen och hennes man Anders kastade loss från Sverige helt och hållet för idag 15 månader sedan ut i det okända. De sålde eller gav bort allt, bil, lägenhet, möbler, böcker, kläder. Satte sig på ett plan och öppnade restaurang i Torremolinos. Ingen av dem hade någon som helst erfarenhet av att äga och driva en egen restaurang. Anders som har jobbat som journalist hade aldrig ens jobbat med något i den branschen, vilket Ellen gjort. Men de vågade och det har gått mycket bättre för dem än vad ett oroligt modershjärta någonsin vågade hoppas. De har kallat sin restaurang ett vardagsrum dit alla är välkomna och mina iakttagelser nu när jag har sett dem i arbete är att det är just det de har lyckats skapa. Maten är god och annorlunda jämfört med de andra restaurangerna i området men den stora skillnaden är nog den personliga relation de skaffat sig till människor som besöker dem.

Margaretha är en sådan person som egentligen inte alls är intresserad av att äta svenskt eller umgås med svenskar. För det är hon alldeles för etablerad ”spanjorska”. Margaretha själv berättar:
– Jag fick veta att det skulle öppna en restaurang med svenska ägare av en svensk kompis. Men jag tänkte: ”Nä, jag går inte dit. Varför skulle jag?” Men så råkade jag ändå komma förbi, satte mig i en bekväm sittgrupp som de placerat ut på torget och beställde ett glas vin. Och på en gång kände jag. De här människorna kommer jag att trivas med. Och den känslan har bara förstärkts. Jag tycker så himla mycket om dem och det är för dem jag kommer hit ofta. Maten är god javisst men utan Ellen och Anders hade jag nog inte varit här lika ofta som jag nu är. De har blivit mina vänner. Eftersom jag har svårt att gå hela vägen tar jag taxi hit. Men det är det värt.

Margaretha har lång erfarenhet själv att jobba i restaurangbranschen och olika serviceyrken och det utnyttjade Ellen och Anders när det blev julafton. Om hennes bakgrund kommer jag förstås att berätta mer längre fram.

Hela 33 personer hade förhandsanmält sig för att äta julbord och de två insåg att de inte skulle klara servicen själv. Margaretha, eller Maggan som de kallar henne, tillfrågades och blev överlycklig.

– Tyvärr drabbades jag bara några veckor innan av en mycket svår ischias och jag blev förtvivlad. Men att jag skulle svika dem var det aldrig frågan om.

Jag var med kunde och se hur ont hon hade men ändå var hon kvar hela kvällen och försökte hjälpa till med sådan som innebar att hon inte behövdes springa så mycket.

– På juldagen var jag helt utslagen däremot. Det kändes så ledsamt för mig att jag inte kunde vara den hjälp jag ville vara.

Ischiasen har plågat Margaretha till och från i livet. Och den senaste smällen har varit mycket dramatisk för henne med ambulansfärder och total oförmåga att komma upp ur sängen. Hon går med en färgglad käpp och tvingas oftast åka taxi för att ta sig någonstans. Torremolinos är backigt och hon bor ganska högt upp. Men julaftonens insats visar att detta inte hindrar henne från att göra det hon vill!

Men nu ska vi ta det från början. Adelsmannen Sven von Knorring jobbade på järnvägen i Ånge. Där hade han träffat servitrisen Hillevi Ljung och de gifte sig. Först kom Christina 1945. Och sedan kom Margaretha 1950. Hela 12 år senare föddes lillasyster Elisabet.

– Hemma hos oss pratades det aldrig om att vi tillhörde en adlig släkt. Det var helt ointressant och aldrig något som ansågs viktigt. Vi var en ganska normalfattig familj där pappa förstås hade en trygg anställning som järnvägstjänsteman. Så småningom avancerade han inom järnvägen och vi flyttade först från Ånge till Ljusdal där pappa fick en lite bättre tjänst och sedan när jag var åtta år flyttade vi till Borås och lite senare blev han stationsmästare både i Fritsla och i Kinna, där vi tre döttrar växte upp. Och det har varit min fasta punkt i Sverige hela livet. Det är min lägenhet där som jag nu lämnat efter 28 år. Mina föräldrar är döda men Christina bor i Fritsla och Elisabet i Varberg så kontakten med Sverige finns kvar.

Att heta von Knorring innebar också att Margaretha var ett tacksamt byte för diverse skojerier i skolan. Skolan var i storts sett ett helvete för Margaretha. Men det berodde inte på namnet och det berodde inte på elaka skolkamrater. Hon var tvärtom populär bland sina kamrater.

­– De var alltid snälla mot mig. Kanske för att jag var ett väldigt sött och snällt barn.

Men den svåra dyslexin gjorde att hon möttes av en totalt oförstående vuxenvärld, både hemma och i skolan. Krav ställdes på henne som hon inte hade en chans att leva upp till och hon fick aldrig själv någon förklaring.

– Jag minns speciellt när de skulle tvinga mig att lära mig psalmverser utantill. Bokstäverna och raderna bara hoppade framför mig. Jag kämpade och kämpade men kom inte ett steg närmare att förstå eller komma ihåg.

Dyslexi är en ärftlig funktionsnedsättning som inte har något med intelligensen att göra. Lite kortfattat kan man beskriva det som att signalerna i hjärnan har lite svårt att sortera bokstäver. De flesta dyslektiker har svårt att skriva och läsa. Den finns i min släkt också. Jag har på nära håll kunnat se vad det innebär och har därför inte svårt att sätta mig in i hur utsatt Margaretha måste ha känt sig många gånger.

Bokstäver sorteras om eller försvinner, rader kan hoppa upp och ner och man har svårt att följa en text. Läsningen går långsamt och ibland funkar den inte alls. Idag uppmärksammas detta tidigt hos barn och hjälp sätts in som innebär att handikappet visserligen finns kvar men är hanterbart.

Men för Margaretha har det aldrig funnits någon hjälp.

– När jag för första gången förstod att det fanns ett namn på det jag upplevde varje dag var jag 25 år.Jag träffade en person som berättade att hon hade dyslexi och hur det yttrande sig. ”Men det har ju jag också,” sa jag spontant. När jag för första gången var på en arbetsplats där folk satt tysta och jobbade framför datorer var jag 40 år. Och plötsligt öppnade sig en helt ny värld. Datorn kunde hjälpa mig att stava! säger Margaretha utan all bitterhet.

Däremot begärde Margaretha inte heller då någon hjälp av samhället eller fick en regelrätt diagnos. Hon har försökt gå runt problemen helt på egen hand. Den digitala världen har gett henne mycket av den hjälp hon behöver. Hon har fortfarande svårt för att skriva och läser långsamt men med hjälp av WhatsApp på telefonen kan hon nu svara på skriftliga meddelanden genom att prata in svaret. Hon kan kommunicera med sina vänner utan att först drabbas av ångest.

Men nu tillbaka till Fritsla och den lilla flickan som fick kämpa hårt för att försöka hänga med i skolan. Också hemma var det tufft.

– Pappa och jag var inte de bästa vänner. När jag blev äldre uppmanade jag mamma att ”gå från gubben” men det gjorde hon aldrig. Pappa dog emellertid redan 1979 när jag bara var 29 år. Mamma levde ända till 2014 och var då 93 år. Så hon fick ju många år med sig själv i alla fall.

Svårigheterna i skolan innebar att Margaretha slutade redan efter åtta år i folkskolan. Hon behövde inte gå det nionde året. I stället utbildade hon sig till damfrisör, den långa vägen som lärling. Så i fyra år kämpade hon på med detta trots att hon aldrig trivdes. Efter ett år som färdigutbildad slutade hon och fick i stället en utbildning via AMS som kontorist.

– Jag flyttade till Göteborg för den utbildningen. Men du hör ju själv. Det var ju idiotiskt. Jag med min dyslexi, det funkade ju inte. I stället började jag jobba på Lillhagens sjukhus som outbildad skötare. Där trivdes jag bra så hade jag blivit kvar i Sverige hade jag försökt utbilda mig till mentalskötare.

22 år gammal fattade hon i stället ett beslut som skulle bli livsavgörande. Hon ringde hem till sin mamma från Göteborg och sa:

– Om 14 dagar flyttar jag till Spanien. Mamma fick bara finna sig i det. Och hon accepterade mitt val genom livet men ibland sa hon till mig ”Kan du inte flytta hem snart?”.

Hon blev kvar i Spanien i hela femton år.

Vistelserna började i Mallorca. Och hon tog de jobb som fanns. På hotell, barer, restauranger, affärer.

– Jag jobbade med allt utom att vara hora,säger Margaretha och skrattar gott. Ett jobb som hon hade mer stadigt än andra var pälsförsäljning:

– Det var väldigt populärt att sälja pälsar till svenska och tyska turister. Det jobbet gjorde att jag också hamnade både på Ibiza och Teneriffa under perioder. 

Trots bristen på skolgång har Margaretha sällan haft problem att hitta jobb. Hennes servicekänsla och sociala kompetens har gjort att hon fått jobb bara det har funnits jobb att erbjuda:

– Men ibland var det tufft. Jag minns speciellt en gång när jag blev arbetslös på Mallorca. Jag räknade mina tillgångar och fick ihop fem pesetas. Jag hade inget annat val än att gå hem och fundera på vad jag skulle göra. Då ringde det på min dörr. Och där ute stod min mamma! Utan att berättade hade hon åkt ner, tagit in på hotell och tänkte stanna i två veckor. Jag behövde aldrig berätta om mina problem. Under de två veckorna tog hon hand om mig och när hon reste hade jag fått ett nytt jobb.

Under sommarhalvåret 1974 fick Margaretha jobb på ett hotell i Palma Nova på Mallorca.

– Där stötte jag på en man med en gloria omkring sig. Bildligt talat. Jag blev störtkär och så småningom visade det sig att han var hotellets ägare. Han var mer än 10 år äldre än jag som bara var 24 år men jag blev hans älskarinna och gick omkring som på moln i över ett år. Ända till jag upptäckte att han hade fler älskarinnor. Jag blev så arg och kände mig så sviken att jag kastade ett glas med whiskey och 7Up mot honom, eller rättare sagt jag siktade på väggen vid sidan om honom. Ville ju ändå inte skada honom för än idag tycker jag att han är mitt livs stora kärlek.

Det var ändå dags att åka hem till Sverige för vintern. Margaretha grät, slickade sina sår och återvände till Mallorca när våren kom.

– Några år senare träffade jag en ny man på ett dansställe. Jag har alltid fallit för äldre män. Han var 50 år och jag kring 30. Han hade varit gift och hade vuxna barn men vi blev ett par på riktigt och vi var ihop i ett och ett halvt år. Han var rik och bodde i ett fint hus med swimmingpool. Han friade och vi skulle gifta oss men på natten sedan han friat dog han knall och fall i sängen bredvid mig. Det var en fruktansvärd upplevelse som det tog lång tid för mig att komma över.

Hans barn ville inte ha med Margaretha att göra och eftersom inget giftermål hann ske ställdes hon på bar backe.

– De skyllde på mig att deras pappa hade dött. De sa att jag hade älskat ihjäl honom. Det var grymt sagt.

Med det kringflackande och nöjesinriktade liv som Margaretha levde efter den smällen hade hon inga tankar på att skaffa sig barn. Hon var 35 år och levde livets glada dagar.

– Vi var fem flickor som umgicks flitigt och vi kallade barn för ”kvävsvampar”. Jag personligen reflekterade kanske inte men tänkte att det är så här det ska vara. Jag skulle inte kunna sköta ett barn och därför vill jag inte ha något.

Men så var ”olyckan” framme. Efter en mycket tillfällig förbindelse som Margaretha inte såg någon fortsättning på insåg hon en dag att hon var med barn.

– Jag åt p-piller och kunde inte tänka mig att jag kunde bli med barn. Men det blev jag och min första tanke var att jag måste göra abort. Jag var på Mallorca men visste att man kunde åka till Valencia så jag beställde tid på en abortklinik där. Kvällen innan jag skulle resa pratade jag med min storasyster Christina. Samtalet blev långt och eftersom det var dyrt att ringa på den tiden så betalade vi en halvtimme var. Vi diskuterade fram och tillbaka men kom aldrig fram till något. Jag gick och la mig och skulle upp klockan fem nästa morgon för att ge mig i väg. Men jag åkte aldrig. Det där samtalet fick mig att tänka om även om jag inte visste det när vi la på.

Nu ställdes Margaretha inför flera val. Skulle hon berätta för den blivande pappan, skulle hon åka hem? Hon blev kvar i Mallorca men berättade inget för pappan. När hon var i åttonde månaden hade hon fattat beslutet. Hon ville åka hem, föda sitt barn och bosätta sig där för att barnet skulle få trygg uppväxt även om hon var ensamstående.

– Innan jag åkte skrev jag ett brev där jag berättade för mannen att han skulle bli pappa och i taxin på väg ut till flygplatsen stannade jag till vid hans brevlåda. Sen stack jag.

Lille Gabriel föddes 1987 när Margaretha var 37 år. Förlossningen gick bra och hennes syster var med. De tog en bild på Margaretha och den lille killen och skickade till pappan nere på Mallorca:

– Här är din son skrev jag. Bilden kom som en chock för honom. Han hade inte fått det första meddelandet! Det visade sig att det fanns två brevlådor i hans namn men han använde bara den ena. Men han var en god man. Han tog på sig fullt ansvar utan att kräva några bevis. Sa bara att säger du att det är så tror jag dig. Under hela Gabriels uppväxt betalade hon regelbundet underhåll men han blev aldrig en närvarande pappa förstås. Gabriel träffade honom några gånger när vi var på Mallorca men det blev inte någon verklig anknytning. Sista gången de sågs var Gabriel kring tio år, berättar Margaretha.

Det blev ett tufft liv för Margaretha att var ensamstående mamma utan något riktigt yrke att falla tillbaka på som gav stadiga inkomster.

– Det var ett stort ansvar att uppfostra honom helt själv. Det var jobbigt det kändes som jag aldrig fick sova och framför allt jag hade ingen nära som jag kunde bolla med. Min storasyster var ett stort stöd men hon hade ju sitt eget liv.

När det nu var meningen att hon skulle bo i Sverige mer permanent behövde hon också ett mer stadigt jobb. Även om hon fortsatte att åka till Spanien – landet där hon kände sig hemma – så fort hon kunde innebar Gabriels ankomst förändrade förutsättningar. Hon gick en kortare utbildning som barnskötare och började jobba på dagis.

–Jag fick hoppa fram och tillbaka på många olika dagis och det blev ju rätt jobbigt. Speciellt som jag var tillsammans med barn hela dagen och sedan kom hem till Gabriel. Det var inte rättvist mot honom. Så efter ett tag började jag jobba som personlig assistent i stället. Ett jobb som jag verkligen gillade och som jag fortsatte med under alla år som Gabriel växte upp. Bland annat var jag hos en och samma man under sju år. Och ibland innebar uppdraget också att man fick resa. Bland annat var jag i Vejbystrand en sommar eftersom Sommarsol finns där för funktionsnedsatta. Det var en rolig tid.

Men Gabriel växte upp och flyttade hemifrån i samband med lumpen. Ett år som påverkade hans yrkesval. Han är numera militär och specialiserad på minröjning vilket gör att han får uppdrag utomlands titt som tätt, både som minröjare och som lärare för andra som ska kunna genomföra de extremt farliga uppdragen. Gabriel har alltid varit äventyrslysten och bland annat seglat i Karibien. Han har en egen hemsida, berättar Margaretha (Catamaranfreedom.com) där han skriver mer om segling och sina äventyr. Hon känner sig glad och stolt över att hon kunnat lotsa sonen fram till ett gott leverne trots de svårigheter hon har haft på vägen.

Men det där med att det är i Spanien som hon känner att hon tillhör ett sammanhang lämnade henne inte. Hon hade aldrig släppt kontakten och så för fyra- fem år sedan började tanken slå rot att hon skulle skaffa sig en bostad och kanske flytta dit för gott. Men vilken del av Spanien skulle hon fastna för?

– Jag var trött på Mallorca och jag ville se nåt annat. Fastlandet hade jag ju inte varit så mycket på så jag åkte till Benalmadena (grannbyn till Torremolinos) och bodde då i en lägenhet i två månader. Benalmadena var ingenting för mig så jag åkte hem. Nästa gång åkte jag till Torremolinos och tog in på ett sunkigt hostel. Det luktade apa! Men jag var ändå kvar i två månader för nu ville jag hitta en lägenhet som kunde bli min. Så jag kollade runt och så småningom hittade jag den här studion som hade ett rimligt i pris. Mannen som ägde den var oerhört juste och höll lägenheten för min skull trots att andra ville ha den och var villiga att erbjuda mer. Jag var ju tvungen att se om jag hade råd. Så jag pratade med Gabriel och vi bestämde att köpa den tillsammans. Gabriel var gärna med. Han har ingen egen lägenhet någon annanstans utan bara en husbil där han bor när han är hemma i Sverige.

Och på den vägen är det. Jag ber Margaretha att utveckla vad det är som gör att hon hela tiden dras till Spanien.

– Så fort jag landar och kliver ur planet så fylls jag bara av känslan: Nu är jag hemma. Jag har ju rest till många andra länder också genom åren men en liknande känsla har jag nog bara fått två gånger till. När jag kom till Miami i Florida där spanskan är ett vanligt språk och när jag besökte Mexiko, säger Margaretha.

Plötsligt inser jag sammanhanget: det har med språket att göra! Till saken hör att hon trots sin dyslexi lärde sig prata flytande spanska redan efter de tre år första åren. Hon lyssnade och lärde. Och behövde aldrig lära vare sig grammatik eller stavning. Spanska talar hon bara. Tyngden av den svåra dyslexin som hör ihop med svenskan lättar från hennes axlar när hon lever sitt spanska liv.