Christer har inte alltid haft det så här lugnt
För mig personligen framstod Christer Fridén som en främmande fågel när vi båda började på Journalisthögskolan våren 1969. Jag var 20 år och kom från en skyddad skoltillvaro. Mina referensramar var snäva. Han var gammal, hela 25 år, och reservofficer med graden löjtnant. Det som gjorde honom extra udda var att han hade långt polkahår. Fick militärer verkligen se ut så där? Och ville militärer bli journalister? Men det dröjde förstås inte länge förrän mina fördomar än en gång kom på skam.
Christer har sedan den där skolåren i Göteborg haft ett enastående och stundtals rätt dramatiskt yrkesliv som journalist framför allt som utrikeskorrespondent och utsänd reporter i olika krishärdar. Men som vanligt återkommer vi till det.
Jag var i Göteborg för att umgås med mitt lilla barnbarn Freyja en augustivecka. Men jag hade bestämt med Christer att min intervju med honom äntligen skulle bli av sedan pandemin hela tiden satt pinnar i hjulen för mina planer.
En solig dag satte jag därför Göteborgs kollektivtrafik på hårda prov när jag skulle ta mig från Nödinge norr om stan till Björkö väster om stan. Efter två timmar först med buss, sen tåg, sen spårvagn, sen buss, sen färja och slutligen med bil kom jag fram till det vita huset på en av många klippor på ön där Christer och hans fru Marianne haft sitt hem sedan 1986. Hem är kanske fel uttryck. Det har varit parets fasta punkt i en tillvaro som annars gjort att de fått skapa tillfälliga hem på många olika platser i världen.
Men jag vill börja med en historia som knyter an till huset som efter pensionen faktiskt har blivit deras enda hem. Han och Marianne har varit sambor sedan 1970. Så visst måste den stilla lunken på Björkö ha blivit en kontrast till det tidigare livet för två aktiva journalister med världen som arbetsfält. Men nyhetsflödet har de inte övergett. Radion står alltid på i köket och på bordet ligger tidningar och tidskrifter.
– Men så satt jag där en dag. Ekot kom och det var bara tråkigt och grått. Sen kom Studio Ett och det var lika tråkigt och grått och sen kom en ny eko-sändning med samma gamla nyheter. Nä, så här får det inte vara sa jag till mig själv. Nu måste något hända. Så jag gick in till Marianne som satt och läste i fåtöljen, föll på knä och frågade om hon ville gifta sig med mig! Och hon sa ja!
Året var 2017 och de gifte sig den 22 april samma år. Strax innan hade de också firat 47 år tillsammans. Men numera är det bröllopsdagen som räknas. Senast var det alltså den så kallade träbröllopsdagen som firades!
Den där historien berättar mycket om Christer och hans speciella Göteborgs-humor som vi hade mycket glädje av under de två åren på journalistskolan. Han var ett gott komplement till våra två andra lustigkurrar som jag berättat om tidigare i bloggen, Nils Wennberg och Sven Melander.
Men nu är det dags att börja från början. Och anknytningen till huset där på klippan finns kvar. Christer är nämligen född på Björkö, i ett gult hus som man kan skymta mellan träden från hans vardagsrum.
Christer föddes mitt under brinnande krig 1943. Och bildligt talat hamnade han mitt i kriget eftersom hela Björkö var militärt skyddsområde och Christers pappa jobbade som civilanställd inom försvaret. Mamma var hemmafru och Christer hade två syskon, en äldre bror som nu är död och en yngre syster.
– Pappa tog hand om logistiken och praktiska saker som vatten, el, avlopp, värme. Det betydde att vi under min uppväxt flyttade runt i Sverige till olika regementen och flottiljer där pappas kunskaper behövdes. Det innebär bokstavligen att jag växte upp på försvarsanläggningar.
De tidiga skolåren tillbringade han i alla fall i Björkö. Första flytten kom 1952 och då bara till Göteborg. Sen blev det Falun, sen blev det Kristianstad, sen ett hemligt ställe som fortfarande är hemligt!
– Jag vet vilket det är men jag skulle aldrig berätta för nån, säger Christer.
Skolgången var väl inte helt oproblematisk. Han var urursel på tyska framför allt som på den tiden var ett viktigt språk i de svenska skolorna.
– När jag misslyckats ännu en gång med att översätta en mening tappade min lärare tålamodet och sa: ”Vad gör Fridén här när de ropar efter springpojkar”. Så när jag tog studenten fick jag C (underkänt på den tiden) i tyska. Men det var inte det enda underkända betyget. Precis före studentdagen åkte jag fast för rökning på skolan och fick därför C i ordning och uppförande också. Men som tur är räknas inte det som ett riktigt underkännande varför jag kunde ta studenten.
Christer ägnade inte så mycket tid åt att välja en bana i livet. Att bli militär låg ju nära till hands när livet dittills kretsat kring det. Så efter lumpen började han kadettskolan i Enköping. Skötte sig väl. Och blev till slut reservofficer med graden löjtnant. Eftersom jag är väldigt dålig på militärt protokoll googlade jag efter hemkomsten vad reservofficer kan betyda. Så här står det på Wikipedia:
”Reservofficeren är en tillsvidareanställd militär tjänsteman i Försvarsmakten som har sin huvudsakliga sysselsättning i en annan, oftast civil, verksamhet”.
För övrigt lämnade han senare det militära helt. Det gick dåligt ihop med att vara utrikeskorrespondent i krishärdar. Men nytta av kunskaperna bör han ju ha haft.
Så nu gällde det att bestämma vad den civila karriären skulle innehålla. Christer började läsa ströämnen på universitetet i Göteborg men då blev det akademikerstrejk och alla lektioner ställdes in våren 1968.
– Familjen bodde i Ängelholm då så jag åkte hem till mamma och låg mest på soffan och läste romaner. Tills hon tröttnade. Så hon ringde till tidningen NST på orten och frågade om de inte behövde sommarvikarier. När de ville veta vilka meriter jag hade sa hon att jag var rätt bra på att skriva uppsatser i skolan. Det räckte! Den första juni 1968 började jag där och hade jätteroligt.
Så när hösten kom sökte Christer in till Journalisthögskolan och kom in. När det blev dags att välja praktikplats efter två pluggterminer föreslog lärarna att Christer skulle jobba på GT eftersom han bodde i Göteborg och så uppenbart var göteborgare. De trodde att han skulle bli jätteglad.
– Aldrig i livet att jag jobbar på en kvällstidningsblaska, sa jag och fick till svar: Då får du åka till Åland!
Finländska public serviceradion YLE hade en lokalredaktion i Mariehamn och där hamnade Christer. Först berättar han lite kuriosa om den arbetsplatsen: Trots att Åland är en del av Finland var det förbjudet att tala finska i radion! Vilket fick komiska konsekvenser när YLE:s finlandssvenska rikssändningar tog över med jämna mellanrum för då kunde det ibland också pratas finska.
– Då blev det i stället grammofonmusik på Åland, berättar Christer.
En dag kommer journalisten Marianne Gråhn från YLE i Åbo in på redaktionen för att träffa kolleger och de bestämmer att de ska gå ut och äta:
– Gör det något om vår praktikant kommer med, undrar Christers handledare. Det gjorde inget och sedan dess är de två ett par.
Eftersom det är Christer som är huvudpersonen kan jag bara konstatera att Marianne vore värd en egen intervju efter en lång och framgångsrik karriär inom både svensk och finländsk public service. Att hon också är en speciell person berättar väl det faktum att hon direkt accepterade Christers något abrupta frieri.
”När prinsessan Majda Raad kom på besök
blev det stor uppståndelse i kvarteret””
Ibland har hennes finlandssvenska provocerat när hon jobbat i svensk radio och hon har fått utstå många elaka och ibland hotfulla kommentarer. När hon och Christer köpte huset på Björkö fick hon för övrigt avsäga sig sitt finskländska medborgarskap och bli svensk. Björkö var då fortfarande ett militärt skyddsområde och hon fick inte ens sätta sin fot där utan att byta nationalitet.
En händelse från Mariannes långa karriär måste jag bara få berätta. Hon har jobbat som producent för Sommar i P1 periodvis. När de två bodde i Amman (återkommer till varför) skulle hon hjälpa Maggan från Södertälje att färdigställa sitt program. ”Maggan” är mer känd som prinsessan Majda Raad gift med prins Raad, irakisk tronpretendent. De har varit gifta sen 1963 och har fem barn tillsammans. Klart att hon varit med om tillräckligt mycket för att berätta i ett Sommar-program.
– Då kom både hon och prinsen hem till oss i vår spartanska bostad och när den flotta limousinen kom och hämtade dem mitt i ett stillsamt villakvarter i Amman blev det stor uppståndelse. Men det var ett roligt program att göra, säger Marianne.
Christer gjorde succé på Åland och erbjöds jobb direkt men först gick han klart JH. Sedan blev han kvar där i hela sju år och efter ett tag kom Marianne över från Åbo och fick jobb på samma redaktion.
Men 1977 startade den nya utvidgade lokalradion på ett stort antal platser i Sverige och suget efter radiokunniga journalister var stort. De bestämde sig för att byta land. Marianne började på radio Kalmar och Christer på Radio Kronoberg.
En tid av mycket experimenterade inom journalistiken tog vid runt om i Sverige. Jag var med om samma sak. Min man Patrick var en av dem som började jobba på lokalradion bland annat. Plötsligt förändrades villkoren för tidningarna när de fick riktig lokal konkurrens. En rolig tid. Journalistiken förändrades när människor utifrån kom in i de ankdammar som många lokaltidningsredaktioner hunnit bli under en tid då alla läste tidningen och ingen journalist i världen kände sig hotad av sociala medier. Christer berättar ett exempel:
– Vi införde en alkoholfri vecka i Kronoberg. Vi försökte till och med få md oss Systemet på tåget med där tog det stopp. Och ett av experiment var att en av våra reportrar skulle pimpla whiskey i sändning för att se hur alkoholen påverkar vårt omdöme och tal. Ett vågat drag. Visst märktes det att han blev mer och mer påverkad men han gjorde inte nåt oförlåtligt.
Längtan till Västkusten och Göteborg blev snart för stark för Christer och efter fem år flyttade paret dit och Christer började på lokalradion och Marianne på Arbetet som då fortfarande fanns kvar.
Det blev dramatiskt på en gång. På Radio Göteborg jobbade vid den här tiden en välkänd profil, Frank Gunnarsson, som genom sina provokationer retade upp lyssnarna. ”Knölpåkssatir om samhällsutvecklingen” som Christer kallar det. I samma veva som han började drabbades stationen av 16 radiofällningar, alla beroende på Frank Gunnarsson.
– Det tog hus i helvete hos ledningen som sparkade kanalchefen Bo Carlson och det i sin tur innebar att det utbröt en vild strejk bland personalen. Vi gick helt enkelt därifrån och stoppade sändningarna. Ledningen tvingades spela grammofonmusik dag ut och dag in. Det var i maj 1982 och konflikten varade ända fram till midsommar.
När man återgick till arbetet förvisades Christer till lokalredaktionen i Borås eftersom han ansågs som en av strejkledarna. En utvisning som inte bara blev tråkig eftersom profilen Janne Josefsson jobbade på redaktionen vid den tiden.
”På mitt jobb i Göteborg undrade de om jag var
den ende på Ekot som hade stövlar”
Men snart vara han tillbaka i Göteborg. Och han steg i graderna under nya chefens ledning. Under 80-talets andra hälft och 90-talets första fungerade han som nyhetschef men redan då började hans ”vandring” på riksradion genom att han lånades ut till Ekonomiekot ibland och ibland fick han också göra utryckningar till krishärdar i världen. Oftast svårartade översvämningar i Mellaneuropa. ”På mitt jobb i Göteborg undrade de om jag var den ende på Ekot som hade stövlar” säger Christer om de uppdragen.
Men ibland blev det än mer dramatiskt. Han befann sig på Balkan sommaren 1995 efter Srebrenica-masskern. Under en resa mellan Split och Tusla utbröt en häftig skottlossning längs vägen och den taxi han åkte med blev beskjuten av serbiska styrkor. Både han och chauffören klarade sig oskadda.
Och det är inte enda gången han utsatts för livsfara. Också i stillsamma Växjö under tiden han jobbade på Radio Kronoberg inträffade en mycket otäck och farlig händelse. En vansinnig lyssnare (på mer än ett sätt) kom klockan 11 på natten och ringde på hemma hos Christer och hotade honom med en yxa! En händelse som skadade om både honom och Marianne minst lika mycket som skotten mot taxin.
Uppenbarligen gjorde han så bra ifrån sig under de tillfälliga uppdragen utomlands att utrikesredaktionen inte ville släppa honom. Året efter fick han sommarvikariat som korrespondent för Afrika söder om Sahara med placering i Kapstaden.
– Det hände inte så himla mycket den sommaren. Än fanns det hopp om en bättre framtid i landet tack vare Mandela – som fanns på plats under ett av mina uppdrag den sommaren – men det var lätt att se att de vita rasisterna inte hade gett upp. Vid det tillfället med Mandela fanns för övrigt också Ramaphosa med. Han som nu är Sydafrikas president.
Så fortsatte det. Han blev Ekots reporter i Göteborg under 90-talet men på somrarna gav han sig ut i världen. 1998 blev norra Afrika och mellanöstern hans sommaruppdrag med Kairo som utgångspunkt.
– Det var också en lugn sommar. Det mest dramatiska som hände var när svenska ambassaden, som ligger vid Nilen, bjöd på fest en kväll och telefonen ringde med en upphetsad röst i andra ändan: Karthoum har utsatts för ett bombanfall! Det var bara att gå ut från festen, ringa några samtal och rapportera. Men det blev ett mycket märkligt inslag. Samtidigt som jag rapporterade om att bomber föll mot en stor stad så pågick en fest på Cyperns ambassad som låg i samma hus som redaktionen. Och det var lyhört så mina ord ackompanjerades av högljudda bouzouki-toner, berättar Christer.
1999 var det Singapores tur och 2000 tillbringade han tre månader som korrespondent i Wien:
– Just då var efterspelet till Balkankriget på tapeten med både gränsstrider och språkstrider, så det var mer intensivt.
2001 fick Christer sitt första fasta utrikeskorre-jobb. I Helsingfors med uppgift att bevaka Finland och Baltikum i tre år. Jobbet passade naturligtvis Marianne extra bra. Hon kunde bli Christers tolk och assistent. Men här får jag göra ett litet inpass.
Marianne är ju yrkeskvinna med sin egen rätt men när Christer började sitt utlandshattande innebar det att hon under långa perioder avstod sitt vanliga yrkesliv.
– SR hade då en bra familjepolicy. Man ville att familjen ska kunna vara intakt även under utlandsuppdragen. Så partners och barn skulle kunna vara med utan ett alltför stort ekonomiskt avbräck. I vårt fall betalade de en del av Mariannes lön för att hon skulle kunna följa med mig. Och som journalist gjorde hon naturligtvis stor nytta i mitt jobb också. Inte bara när vi var i Finland.
Nu kommer vi till en händelse som jag faktiskt har upplevt på plats. När de bodde i Helsingfors bestämde vi tre gamla kurskamrater att åka över och hälsa på hösten 2002. Helsingfors framstod som rena drömtillvaron för oss. Här händer väl aldrig nåt stort. Mer som att bevaka Sverige men utomlands. Tänkte vi.
Hela sällskapet åker till den fina restaurangen på Elite på fredagskvällen. Beställer in förrätt och snaps. Precis när första skålen ska utbringas ringer Christers telefon. Det är ekot:
– En bomb har detonerat i Myyrmannis köpcentrum!
Vi trodde det var ett skämt. Men det var det inte. Fördomar har en tendens att alltid komma på skam och Christer fick ställa ner snapsen och börja jobba. En hemmagjord bomb visade sig ha exploderat. Innehavaren och sex andra personer dog. En av dem var en blott 7-årig flicka. Ytterligare 80 personer skadades varav tio barn. En enormt traumatisk händelse som skakade om Finland och oss. För Christer innebar vårt weekend-besök i stort sett jobb dygnen runt och väldigt lite umgänge. Men vi hade trevligt ändå och för mig var det roligt att följa två rutinerade radioreportrars jobb på första parkett.
– Det var dessutom en spännande tid att vara i Finland också av ett annat skäl. Att bevaka Baltikum så nära efter Sovjetunionens fall och träffa människor med starka minne kvar gjorde jobbet intressant. Spänningen mellan ryssarna som bodde i Baltikum och balterna själva var stor och ryssarna behandlades ju inte särskilt väl, säger Christer, innan vi hastar vidare till nästa uppdrag.
2004 blev han nämligen utnämnd till Sveriges radios mellanösternkorrespondent och de två fick ta sitt pick och pack och flytta till Amman. Egentligen skulle de bo i Kairo men där hände det inget spännande under den här tiden så i stället bestämdes att de skulle bo i Amman men också disponera en lägenhet i Jerusalem som alltid är i händelsernas centrum.
– Innan vi tog lägenheten där i besittning gick vi en hel kurs vad vi skulle tänka på. Aldrig åka buss, eller stå vid en busshållplats, inte äta på uteserveringar eller gå på basarer utan tak. Det fanns säkerhetsvakter över allt och man fick finna sig i att bli visiterad.
Under de tre år som de bodde i Mellanöstern var Mariannes insatser ovärderliga för att Christer skulle kunna fullfölja sitt jobb med tanke på de speciella försiktighetsmått som måste företas så fort ett inslag skulle göras ute i verkligheten.
– Men Amman är ju lugnet själv. Så boendet där var som vilken vardagstillvaro, som helst, säger Christer och konstatera att han under de åren fick väldigt många skällbrev från uppretade lyssnare. Men jag fick lika mycket från båda sidor så det tog jag som en intäkt för att jag gjort ett bra jobb och lyckats balansera rapporteringen.
Det mest dramatiska som hände de åren skedde på det personliga planet. Christer fick en hjärtinfarkt i Jerusalem. Och båda blev djupt imponerade av den israeliska sjukvården:
– Sjukvården är neutral. De gör inte skillnad på folk trots de enorma motsättningar som finns i området. Får de veta att någon skadats svårt i Gaza av israelisk eld ställer de upp direkt. I salen jag låg efter att jag fått en utvidgande stent inopererad fanns både araber, judar och till och med en ultraortodox knesset-medlem med 12 barn! Och när ambulansen kom fanns det fyra personer i bilen som pratade var sitt språk, hebreiska, arabiska, ryska och engelska. Ingen information fick gå förlorad.
Det som skrämde Christer mest under de där åren var i stället de amerikanske soldaternas grymhet i Irak där inget, absolut inget, verkade vara heligt.
Christers sista utlandsjobb före pensioneringen 2010 innebar att han återvände till den fridfulla Norden efter de mer spänningsladdade åren i Mellanöstern. Med placeringen i Helsingfors skulle han nu bevaka de fem nordiska länderna.
” Lavrov gick omkring utan
säkerhetsvakter på gatorna i Nuuk”
– Mest spännande blev nog Arktiska rådets möte på Grönland som jag bevakade. Då kom utrikesministrarna från samtliga länder i rådet: Ryssland, Danmark, Island, Sverige, Norge och Kanada. Bara USA skickade en lägre representant från utrikesdepartementet. Idag känns det osannolikt att jag då såg Rysslands Lavrov gå omkring utan att några säkerhetsvakter syntes till på gatorna i Nuuk.
Men pensioneringen innebar inte slut på uppdragen från Ekot. Att de kunde slänga in en pålitlig arbetshäst när en sådan behövdes fick Christer många bevis på.
– Det var ju lätt att ringa till mig och kolla om jag kunde resa i väg på kort varsel. Bland annat ringde de sedan en kraftig explosion inträffat vid regeringsbyggnaden i Oslo. Jag stack på studs. Resebyrån ordnade första bästa flyg. Jag var kvar i Oslo under de dramatiska dygnen och det vara lätt surrealistiskt med avspärrningar och soldater. Och journalister förstås. Men jag åkte aldrig ut till Utøya. Det skötte andra.
Han var sedan med i rättssalen när domen mot Anders Behring Breivik föll. En stund han aldrig glömmer.
–Förövaren log. Han var nöjd med att han inte betraktades som en psyksjuk.
När Khadaffi mördades i oktober 2011 kallades Christer in igen men den här gången tillsammans med Cecilia Uddén, mellanösternkorrespondent sedan dess.
– Det var inte helt lätt att ta sig till Tripoli. Vi landade i Tunis i Tunisen och tog sedan en taxi över gränsen till Libyen. Men där blev det stopp så vi fick övernatta i en källare som taxichauffören visade oss. Men vi kom fram till Tripoli nästa dag. Där stor dramatik väntade. Vi sände direkt när skotten runt om oss började vina men ingen dog så vi stod kvar, säger Christer som om det vore den naturligaste sak i världen. Menför Marianne som hörde sändningen hemma i Sverige var det inte lika lugnt.
Nu undrar jag om hans mamma ens kunde ana hur det skulle utveckla sig när hon lyfte telefonluren för att skaffa den soffliggande sonen ett sommarjobb. Men vågar man som Christer (och flera andra som jag intervjuat i den här bloggen för övrigt) ta chansen när den dyker upp kan man faktiskt inte förutse hur det kan sluta.
Men däremot skulle nog mamma känna igen den gamla Christer nu. Han är pensionär på riktigt sedan flera år och finner sig i att livet saktar ner. När jag frågar hur han får dagarna att gå eftersom han ser ut att trivas med tillvaron precis som den är just nu:
– Jag läser mycket. Både tidningar, romaner och faktaböcker. Och jag har blivit en riktig språkpolis. Så jag sitter här och gnäller över alla fel som jag numera hittar i våra medier, säger Christer utan all humor. Dålig svenska går inte att skämta om. När han läste igenom det jag skrivit om honom kunde han ju inte heller låta bli att ha synpunkter. Och jag lärde mig nåt på kuppen. Finska är språket, finländska är nationaliteten. Tänka att jag aldrig fattat det.
Marianne och han fortsätter att resa mycket men inte precis till oroshärdarna. Nu senast har de varit i Portugal, och tidigare i år i Karlstad och Delft i Nederländerna.
– Men vi åker inte till länder som tillämpar dödsstraff. Det utesluter till exempel USA och Myanmar.
Christer och Marianne har medvetet avstått från barn. Christer har aldrig velat bli pappa:
– Jag vet att jag skulle ha blivit en dålig pappa med det liv jag har valt att leva.
Marianne lägger till att hon under en period kände av den biologiska klockan och funderade på barn men samtidigt var de under de åren mitt uppe i ett spännande liv runt om i världen som inte skulle ha fungerat med småbarn. Så tanken försvann efter hand.
De har avstått från kryddan att få barnbarn, vilket jag precis har fått, men i hemmet jag besöker där ute på Björkö finns så mycket harmoni mellan de två att det känns som det räcker. Och nästa gång livet börja gå i stå undras vad han hittar på då Christer? En sak är säker Marianne kommer att hänga på.