För drygt ett år sedan – den 7 september 2015 – besökte jag Mireille Bergenström i hennes fina lägenhet i Årsta. Jag ville intervjua henne till min blogg ”minafacebookvanner.com”

Vi hade en jätterolig dag tillsammans. Orden ville inte ta slut och trots att hon redan då var märkt av behandlingen mot cancern, som kommit tillbaka, var hon full av energi och det märktes att hon gillade att få berätta sitt livs historia och sätta ord på sina tankar både om livet, döden, kärleken och gamla minnen från vår gemensamma tid på Journalisthögskolan.

Intervjun finns här nedan i sin helhet. Trots att Mireille inte finns med oss längre vill jag publicera den precis som jag skrev den då för snart ett år sedan. Men jag måste naturligtvis också fylla på med det som hände henne efter vår intervju. Hon fanns kvar hos oss ytterligare åtta månader och om den tiden kan jag berätta lite summariskt:

Efter besöket drabbades Mireille av ett stort bakslag. En utflykt för att slänga sopor i mörkret slutade med en bruten fot och sjukhusvistelse. Och resan till Japan, som bara låg några veckor bort, måste ställas in.

Efter mitt besök skulle Mireille tillbringa en helg hos mig. Hon ställde in. Orsak: Hon skulle gå en förberedelsekurs för att åka till Gaza. Den resan skulle göras i januari. Också de planerna fick ställas in för att sjukdom kom emellan. Den gången var det en njursten som spökade och gjorde att hon fick läggas in på sjukhus igen.

Optimismen fanns kvar in i det sista trots bakslagen. I februari fick hon det nedslående beskedet att cancern i levern spridit sig och att hennes tid var utmätt, även om ingen då kunde säga hur länge. Det här inlägget på Facebook inför hennes födelsedag den 20 mars i år visar hur hon var:

”Snart är jag pensionär på riktigt, 67. Har jag några drömmar kvar? Jo, jag vill resa, sitta på café, glo på folk, möta människor, njuta av landskapet. Några grejer vill jag inte ha. Men Japan med vännen Koji, min barndoms längtan Tibet, en graffiti-vandring i Brooklyn, våren i Paris, tillbaka till Palestina, Amsterdam har jag inte sett – än. Jag ska vara en nyfiken kulturtant som gör precis som jag själv vill. ‪#‎livetleker‬”

Mireille dog den 17 maj 2016 omgiven av sina tre systrar.

Här nedan följer intervjun från september 2015:

******************************

När min dotter Ellen var tio år konstaterades att hon hade en hjärntumör. Idag är hon 34 år och lever ett helt normalt liv. I mellantiden har hon gått igenom många tuffa behandlingar. Livet har gett henne hårda törnar både på grund av cancern och av andra skäl.

Det som förundrat mig genom alla år är hennes fantastiska humör. Inga bakslag har varit så stora att hon golvats för gott.

Hennes sätt har lärt oss i familjen mycket hur man tacklar sjukdomar och annat elände.

Hon har levt efter en filosofi, som jag en gång försökt formulera så här: ”I vår familj är vi inga offer. Vi kan gå ner för räkning men sen dammar vi av oss och går vidare.”

Ellen har bestämt sig: inga svårigheter är så stora att jag inte ska kunna övervinna dem. Livet är inte rättvist. Istället måste vi passa på och göra livet roligt så ofta som möjligt.

Länge trodde jag att Ellen var en alldeles unik varelse i detta avseende. Tills jag började läsa uppdateringarna på Facebook från en av mina gamla vänner från Journalisthögskolan. Fram växte bilden av en kvinna som tacklar livets svårigheter på samma sätt. Också hon har drabbats av cancer men vägrar låta sig slås ner.

Jag lärde känna henne under vår tid på Journalisthögskolan i Göteborg. Hon tillhörde mitt kompisgäng men vägarna skiljs och livet blir annorlunda. Det som en gång kittade oss samman upphörde att existera. Många år har gått då vi bara setts, när klassen haft återföreningsträffar.

”Istället är hon personlig om sin sjukdom men också full av engagemang för världens utsatta”

Men så kom Facebook. Och jag lärde känna henne igen. Hon tillhör nämligen den skara som inte utnyttjar forumet bara för att berätta hur trevligt allt är med fredagsmys, öl på barer utomlands och solnedgångar över havet. Istället är hon personlig om sin sjukdom men också full av engagemang för världens utsatta och hon ”tvingar” mig ständigt att läsa nya intressanta artiklar om vårt klots rättvisor och orättvisor.

Att jag därför ska träffa Mireille Bergenström, 66 år – bosatt i en bostadsrättstvåa i stockholmsförorten Årsta – är oundvikligt. Jag måste bara få prata med en människa som tacklar ett svårt och omfattande återfall i en gammal bröstcancer på ett sätt som tar andan ur också den med hälsan i behåll.

Hon orkar inte bara gå igenom tuffa behandlingar med cytostatika, operationer och strålning utan också fortsätta att vara så aktiv och engagerad att man inte hänger med ens som fullt frisk.

Hon reser ständigt i och utanför landet, hon verkar aktivt i flera ideella föreningar, hon viker inte en tum från sitt politiska engagemang på vänsterkanten både i form av delningar på sin Facebooksida men också på plats ute i samhället. Dessutom går hon på teatrar och andra kulturevenemang i en mängd som få andra.

• Förra året gick jag på 77 teaterföreställningar, säger hon utan minsta förvåning över antalet.

Men så har hon också i princip tillbringat hela sitt liv i teatern. Men det återkommer vi till.

Snart reser hon till Japan trots att hon är mitt i en tuff cellgiftsbehandling för att bekämpa ett antal metastaser i levern:

• Jag har sagt till min doktor att jag skiter i om vi får göra uppehåll i behandlingen. Nu har jag ställt in tillräckligt många planerade resor på grund av min sjukdom att den här bara ska bli av. Jag ska resa dit med en japansk vän som på ett unikt sätt kan visa mig det riktiga Japan. Vi fick ställa in vår resa för två år sedan när jag fick mitt återfall. Nu finns inte det på kartan den här gången.

Mireille har gjort något ganska unikt på Facebook. Istället för att dra sig tillbaka den där dagen i september för två år sedan, då hon fick beskedet att den cancer som drabbade henne för tio år sedan, hade bildat metastaser, bestämde hon sig för att öppet berätta om allt under behandlingens gång i rapportform. När detta skrivs har hon kommit till rapport 53. På ett sakligt sätt redogör hon för både dåliga och bra besked. Hon väjer inte för de mörka stunderna men glömmer aldrig att berätta om de ljusa:

• Min idé är att avdramatisera cancer. Många blir så rädda att de inte vågar närma sig en som har fått cancer. Men det finns ju en vardag också i vårt liv.

”Varje nytt besked tacklas på det sätt som krävs för att kunna gå vidare.”

Responsen har blivit enorm. Efter varje rapport får hon ”gilla” av kanske 200 personer och nästan lika många kommentarer med uppmuntrande ord. Jag förundras över hur enormt många vänner hon har.

• Fast att kalla alla som skriver efter mina rapporter för vänner är att ta i. Jag är egentligen rätt sparsmakad när det gäller riktiga vänner. Däremot känner jag många i Sverige och resten av världen eftersom jag genom åren varit engagerad på så många olika områden. Och det är väldigt roligt att få den respons som jag får när jag skriver om min sjukdom. Bara det att de läser igenom mina rapporter hoppas jag gör att de kan få en lite mer avdramatiserad bild av cancer.

Det är så tydligt att Mireille inte skriver för att få medlidande; hon skriver för att få uppmuntran. Hon är inget offer. Varje nytt besked tacklas på det sätt som krävs för att kunna gå vidare.

Hon påstår med jämna mellanrum själv att hon är trött. Att hon drar sig tillbaka och inte tänker vara aktiv på FB under en period. Hittills har de perioderna aldrig varat längre än en dag…

När jag träffar henne i solig sensommardag hemma i hennes lägenhet – klädd med bokhyllor från golv till tak – säger hon att hon är trött. Trots det pratar vi oavbrutet i fem timmar, går ut och äter lunch, går till vårdcentralen för provtagning, går till det kulturmärkta torget i Årsta centrum och handlar. Hon får under mitt besök åtminstone fem telefonsamtal som alla går ut på att man ska bestämma tid för ett möte eller en uppvaktning, eller var man ska ses inför nästa teaterbesök, som för övrig inträffar bara dagen efter.

På kvällen när jag hade åkt skulle hon dessutom ha möte i Årsta Filmklubb, där hon varit ordförande de senaste tio åren och inte har en tanke på att hoppa av.

Allt detta under en dag då hon kände sig trött efter den senaste cytostatikabehandlingen, som nu sker varje vecka. Hon hade dessutom sovit dåligt på natten. Men istället för att ligga overksam i sängen och vänta på sömnen gick hon upp och bokade flygbiljetter till sitt nästa Londonbesök. Det är fjärde resan sedan april.

Mireille åker nämligen dit var åttonde vecka på en kinesisk alternativbehandling med akupunktur. Då tillbringar hon åtminstone fyra dagar i staden. Med sig hem får hon örter som är en del i behandlingen.

• Jag känner att jag mår bra av de här besöken. Han har aldrig försökt lura i mig att han kan bota min cancer. Då skulle jag inte ha hoppat på. Istället handlar det om att min kropp ska vara i så bra balans som möjligt under tiden den traditionella sjukvården bekämpar cancern. Han menar att hans behandling stärker mitt immunförsvar och skapar så bra förutsättningar som möjligt för att jag ska orka bli frisk igen.

Men nu är dags att ta det från början. Att försöka greppa den bakgrund som haft betydelse för den Mireille som finns idag.

Hon har växt upp i en stor våning på Valhallavägen på fashionabla Östermalm. Yngst bland fyra systrar, hembiträden och ingen brist på pengar. Men att tala om en lycklig och privilegierad barndom går inte.

• Med åren har jag förstått att mor och far hade ett passionerat förhållande, men de klarade inte av att leva tillsammans. Det var ständiga bråk emellan dem. Jag var bara tre år när de skildes och i princip kommer jag inte ihåg min far alls. Skilsmässan var uppslitande och tog tid innan den var genomförd. Efter det återsåg jag far först när jag var 17 år och han kom hem till vår mors begravning. Han hade flyttat utomlands och skaffade en ny familj i Schweiz. Jag har alltså halvsyskon därnere, men känner dem inte.

När Mireille var 13 år insjuknade hennes mamma i lungcancer. Efter en plågsam och tung sjukdomstid dog hon fyra år senare. Under sjukdomstiden var döttrarna mer eller mindre hänvisade till sig själva.

• Av det skälet har jag faktiskt alltid känt mig föräldralös. Far fanns inte i vår värld och mor var mycket sluten i sig själv. Sjukdomen gjorde det inte bättre. Jag har varit tvungen att lita till mig själv, tro att jag ska klara av saker. Under den där tiden fick jag ta hand om mycket, som till exempel att betala räkningarna.

Äldsta systern Lotta hade flyttat hemifrån, mellansyster Dagmar var i England. De två flickorna Hélène och Mireille var hänvisade till varandra.

• Men när mor blev riktigt sjuk kom vår moster och bodde hos oss. Henne hade vi knappt träffat eftersom systrarna inte var kontanta. Men då slog det mig: herregud det är ju hennes syster som ligger här och dör. Hon blev sedan min förmyndare, när mor hade dött.

Mireille misstänker att hon nog har ärvt mer av sin moster än sin mamma.

• Där mor var mörk och sluten var min moster ljus och glad. Utseendemässigt är jag lik min far men jag kan aldrig säga att jag har tyckt om honom eller vet hur han var egentligen. Han var en främmande fågel som hade sitt liv på annat håll.

Hon har ibland ångrat att hon pratade så liten med sin mamma när hon levde. Hon var för ung för att riktigt engagera sig. Men hennes äldre systrar berättar att det inte hade varit någon idé. Hennes mor släppte ingen in på livet.

Systrarna har haft god kontakt genom åren. Ett ödets ironi är att alla fyra drabbats av cancer.

”Det som ryms i hennes relativt lilla tvåa ska
vara det som blir kvar.”

Samtidigt, som hon nu går igenom tuffa behandlingar, fick hon under våren vaka vid sin syster Hélènes dödsbädd på Stockholms sjukhem. Hon dog i maj efter att cancern spridit sig.

• Under tiden före och efter min systers död lärde jag mig att det är viktigt att inte ha för mycket ogjort när man blir riktigt sjuk. Och att man planerar hur man vill ha det när det är så dags.

Hon har också rensat bland sina saker. Det som ryms i hennes relativt lilla tvåa ska vara det som blir kvar.

Jag ställer frågan hur hon själv tänker om döden.

– Ja, det tål att tänkas på. Eftersom jag inte tror på ett liv efter detta, så bekymrar inte det mig. Vi går tillbaka in i kretsloppet och vår energi kan dyka upp lite här och där. Så själva döden oroar mig inte. Däremot döendet, slutprocessen. Jag följde Hélène sista dygnet och det var bra. Önskar att jag fick nåt liknande. Att det ska gå hyfsat fort. Att jag ska ha sån fin ömsint personal omkring mig. Idealet är förstås att få infarkt som gör slut på en direkt, men med cancern blir det nog mer utdraget tyvärr. Jag tänker sällan på döden. Som din dotter Ellen har jag fullt upp med att leva!

Mireille växte upp i en helt kvinnodominerad värld. Tre systrar, en mor, tyska hembiträden och flickskola.

• När jag kom till Journalisthögskolan i Göteborg året efter studenten kan jag nu, så här 45 år efteråt, känna att jag var mycket ung och mycket oerfaren. Jag började läsa teatervetenskap efter studenten men lockades sedan av journalistyrket eftersom jag älskar att skriva. Så när jag kom in i hård konkurrens tyckte jag att jag borde gå.

Det gjorde att Mireille aldrig kände sig bekväm med det liv som vi klasskamrater levde. Jag var också väldigt ung och oerfaren när jag kom till JH, men kände nog aldrig det starka utanförskap som Mireille beskriver.

• Det sitter kvar i mig att jag kände mig utanför och lite udda. Min uppväxt bland idel kvinnor hade naturligtvis satt sina spår.

Men trots detta betydde tiden på Journalisthögskolan mycket i ett avseende för både henne och mig. Vi fick upp ögonen för världen och dess orättvisor. Båda har vi präglats starkt av de vänstervindar som blåste sent 60-tal och tidigt 70-tal. Och vi har inte övergett den solidariska tanken som då formade oss.

• Första gången jag röstade blev det moderaterna med tanke på min bakgrund, men sedan dess är det vänstern som gäller.

Trots att Mireille i princip inte varit söder om Slussen när hon flyttade till Göteborg blev hon kvar där under vår praktik. Hennes teaterintresse var starkt och hon var därför överlycklig att få praktikplats på Göteborgs stadsteater. I början på 70-talet var stadsteatern där det hände inte bara lokalt i Göteborg utan i hela Sverige. Kent Anderssons och Bengt Bratts pjäser gick för utsålda hus.

– Det var en fantastisk tid. Uno Myggan Eriksson var intendent och en väldigt speciell person som jag lärde mig uppskatta, trots att många på teatern var lite rädda för honom. Men han var kul, hade en fin humor och dessutom var han ju otroligt kunnig!

Hela hennes yrkesverksamma liv blev därför också i teaterns värld. Hon fick tidigt ett vikariat på Riksteatern som blev en fast tjänst. 64 år gammal pensionerade hon sig. Merparten jobbade hon på det som i omorganisationernas tidevarv ömsom kallats informationsavdelning och ömsom kallats kommunikationsavdelning. Så skriva har hon fått göra om det som är hennes passion – teater och dramatik. Svårt att tänka sig ett mer lyckat yrkesval.

Det var nyttigt att det blev just Riksteatern för en Stockholmstjej som knappast varit utanför tullarna. Riksteatern är ju en paraplyorganisation för teaterföreningar runt om i Sverige.

• Jag har nu besökt de flesta större orter i Sverige tack vare det här och lärt känna mitt land på ett rätt vettigt sätt genom att träffa kulturellt engagerade människor överallt. Det har varit fantastiskt roligt också att lära känna och umgås med skådespelare och journalister. Alla erfarenheter av de här två yrkesgrupperna är väl inte bara positiva. En del är rätt stora divor i båda kategorierna.

Men det allra roligaste jobbet hade hon de tio sista åren på Riksteatern. Hon fick ett projektledarjobb och höll bland annat i de årligen teaterdagarna. Att hålla ihop stora arrangemang har verkligen passat henne, menar hon.

 

Det allra sista projektet har satt spår också i umgänget efter pensioneringen. Många av dem hon träffade inom ramen för det projektet har blivit hennes vänner.

• Women’s Playwriter International (WPI) håller möten runt om i världen och när det var dags för Stockholm i augusti 2012 blev jag huvudansvarig. 250 kvinnliga dramatiker från 50 olika länder möttes i en konferens. Det är det absolut roligaste jag har gjort.

Efter konferensen väntade ytterligare en av många omorganisationer på Riksteatern och då bestämde sig Mireille för att det var dags att sluta. Hon orkade inte tänka om en gång till och tyckte det var skönt att få rå sig själv efter så många år i yrkeslivet. Under i princip hela karriären var hon dessutom fackligt aktiv.

• Jag var aldrig orolig att inte ha något att göra. Jag var väl förberedd inför övergången och startade en firma kallad Miripedia. Ordet kommer från en av mina yngre arbetskamrater som tyckte jag var ett levande uppslagsverk.

”Men livet ville annorlunda.”

Genom firman skulle hon fortsätta att utnyttja de kunskaper hon skaffat sig: att styra upp projekt inom områdena kommunikation, kultur och kunskap.

Men livet ville annorlunda. Firman var relativt nystartade när Mireille fick beskedet att cancern kommit tillbaka. Så den har fått vila i väntan på tillfrisknandet.

Sjukdomen fick andra konsekvenser också förstås. Bland annat tvingades hon ställa in en resa till Sydafrika där nästa WPI-konferens hölls 2014.

• Jag vågade inte chansa på att det skulle funka. Det var ett tungt beslut att fatta men jag fick många rapporter därifrån och en väldig värme från alla som saknade mig.

För visst har sjukdomen och livet bjudit på besvikelser också. Under perioder har hon accepterat att hon måste få professionell hjälp att komma över sina depressioner. Självmordstankar har funnits och de måste bearbetas för att man ska kunna gå vidare.

• Egentligen tror jag att alla skulle må bra av att ha någon utomstående att prata med. Man får ett perspektiv på sig själv.

Mireille beskriver sin rädsla för närhet som har gjort att hon levt ensam större delen av tiden. Var hon hör hemma sexuellt har inte varit självklart för henne:

• Jag har provat att vara tillsammans med både män och kvinnor. Men inget har känts riktigt rätt. Ensamheten har varit att föredra.

Hon berättar om den frihetskänsla hon kände sedan hon lämnat ett tioåriga förhållande:

• Jag låg på sängen i min nya lilla lägenhet på Ringvägen i centrala stan och tittade ut på himlen: Äntligen fri, tänkte jag.
  

  ”Det självständiga livet innebär att Mireille fått offra tanken på egna barn.”

Men det självständiga livet innebär att Mireille har fått offra tanken på egna barn. Till en början var hon fast besluten att aldrig skaffa sig barn oavsett. När så den biologiska klockan gav sig till känna ganska sent i livet var det för sent:

• Men det har absolut inte varit barnfritt i mitt liv. Goda vänner har barn och jag har dessutom två syskonbarn som jag har umgåtts mycket med.

Man kan inte berätta om Mireille utan att ta upp hennes stora internationella engagemang. Redan tidigt skaffade hon sig utblickar. Det började med det lilla fadderbarnet i Tibet som hon nu har släppt men som hon följt genom uppväxtåren. Men det riktigt stora engagemanget kom sedan hon träffat – som hon själv beskriver det – en”svensk-polsk jude” som kom till Riksteatern och berättade om en teatergrupp i ett flyktingläger i Jenin i Palestina. Mireille följde med på en resa dit ner och har sedan dess varit tillbaka i Palestina flera gånger. Riksteatern har numera ett livligt samarbete med en teatergrupp i Betlehem bland annat.

• Jag blev oerhört fascinerad av människorna som jag träffade och upprörd över hur Israel behandlar palestinierna. Den mur man byggt gör att Berlinmuren framstår som ingenting! Här är muren åtta meter hög, kameraövervakad, vakter med k-pistar patrullerar. Det finns ingen logik i detta. En del tror jag faktiskt beror på att det styrande skiktet i Israel har sina rötter i den gamla östeuropeiska politiska traditionen. I dag är det dessutom främst de ryska judarna som invandrar till Israel.

Hon har bara varit på Västbanken men skulle också vilja åka till Gaza, där förhållandena är ännu vidrigare för befolkningen, eftersom de utsätts för massiva bombangrepp från Israel med jämna mellanrum som vedergällning.

Besöken i Palestina får henne att reflektera:

• Ibland kan jag inte låta bli att undra över vad jag skulle ha gjort idag med de kunskaper jag skaffat mig under mina 66 år om jag vore 40 år igen, säger Mireille.

Dock utan att egentligen önska att hon var 40 igen. Och det hon inte gjorde som 40-åring gör hon ju faktiskt nu, som 66-åring.

Mireille, du är oerhört saknad av din stora vänkrets. Jag hoppas att de uppskattar att få läsa din alldeles egna berättelse om hur livet blev.