Under hela 80-talet var jag djupt engagerad i Svenska Journalistförbundet. Vid kongressen 1980 i Malmö valdes jag in i förbundsstyrelsen efter att ha jobbat flitigt som facklig företrädare på lokal och regional nivå under min tid på Östersunds Posten. Det var roliga år i förbundet. Men det innebar att jag fick avstå från mycket på hemmaplan eftersom jag periodvis tillbringade flera dagar i veckan i Stockholm. Ibland kändes det som jag satt mer i ett flygplan mellan Stockholm och Östersund än jag faktiskt var hemma. Under åren i förbundet födde jag mina två barn, Ellen 1982 och Klas 1985. Jag missade alltså många utvecklingssteg under deras tidiga liv. Deras pappa Patrick blev den trygga förälder, som alltid var där. Så här efteråt känns det trots allt bra eftersom han bara något år senare blev svårt sjuk och inte längre var den pappa som barnen kunde ty sig till. Men då fanns jag där.

1987 blev ett mycket dramatiskt år för SJF. Och jag befann mig mitt i stormens öga. Under sommaren, när jag själv var på semester med familjen i Danmark, briserade bomben att vår vice ordförande skaffat sig en stor lägenhet i centrala Stockholm förbi alla bostadsköer och på ett ganska märkligt sätt. Hon föll och drog med sig vår ordförande i fallet efter medlemmarnas raseri och ett medialt drev som lärde oss alla ett och annat. Krav på hela förbundsstyrelsens avgång restes också och under några fruktansvärda månader var det verkligen hela havet stormar. För mig öppnade sig en ny värld. Alla trodde att jag var en del av den men jag hade ingen aning om vilka privilegier som vissa av mina förbundsstyrelsekamrater tyckte de hade rätt till. Man får väl kalla mig naiv och mitt förtroende för fackföreningsrörelsen efter det återhämtade sig nog aldrig.

I slutändan var jag en av dem som trots medlemsstormen fick förtroendet att vara kvar i styrelsen för att leda övergången till en ny tid för förbundet.
Det var då jag lärde känna Claes Leo Lindwall. Han valdes nämligen till förbundets nye ordföranden och jag till dess vice under den hösten. Under några korta år blev vi parhästarna som skulle få förbundet på rätt köl igen.

Jag visste vem Claes var redan tidigare eftersom han var fackligt aktiv som klubbordförande på Dagens Nyheter och en flitig kongressdeltagare under de tidigare åren. Men jag kan inte säga att jag kände honom.

Nu träffar jag Claes igen – 27 år efter det att jag lämnade förbundsstyrelsen vid kongressen på Djurö 1989. Vi har knappast hållit kontakten genom åren men för en tid sedan blev vi vänner på Facebook och jag har börjat lära känna honom igen. Hans stora samhällsintresse finns kvar och han lägger oftare ut polemiska artiklar om det svenska samhället med egna vänsterinriktade kommentarer än han skriver personliga uppdateringar. Den sidan av honom känner jag igen. Det var sällan vi blev direkt personliga med varandra under åren som parhästar. Det var förbundet och den fackliga kampen som stod på agendan när vi sågs samt förstås en massa praktiska frågor där kalendrar skulle koordineras och möten bestämmas. Det var en mycket intensiv tid som krävde totalt fokus från oss båda. Det blev inget utrymme över för något annat.

Så redan innan vi slår oss ner vid ett av borden utomhus på puben Half Way Inn intill Mariatorget i Stockholm ser jag det som en utmaning att få honom att prata om sig själv, att vara personlig. Jag är osäker hur väl jag kommer att lyckas.

Half Way Inn är Claes stamställe. Hit går han mest varje dag för att träffa vänner och bekanta, ta sig en öl eller en bit mat. Han bor runt hörnet och puben har blivit ett andra hem. Så för honom är det helt naturligt att föreslå den här platsen istället för lägenheten när vi stämmer träff. Och under en av de hetaste dagarna under sommaren kunde inget passa bättre än sitta i skuggan och prata medan sommarfolket passerar ute på gatan. Under intervjun kommer några av hans vänner och slår sig ner. Äter mat och lyssnar på det vi pratar om.

När vi ändå är inne på Journalistförbunds-tiden börjar vi där. Att kastas in som Claes tvingades göra i ett förbund som var i stark tumult kan inte ha varit lätt. Att känna att allt vilade på hans axlar för att få ordning i kaoset.

• Jag kände nog aldrig så. Jag var betydligt mer utsatt som klubbordförande för en så stor klubb som DN. Det var det stora steget att ta på den fackliga karriärstegen. Inte minst lärde jag mig under den tiden att jag inte kunde vara kompis med alla, vilket jag hade trott till en början. Som ordförande måste du välja och det innebär alltid att nån blir förbannad. De erfarenheter jag skaffade mig då kom väl till pass när jag tackade ja till uppdraget som förbundsordförande. Men det var verkligen under galgen som jag tackade ja. Från början sa jag att jag inte kandiderade. Till slut blev det mer eller mindre nödvändigt att tacka ja för att vi skulle få en fungerande styrelse. Det var ju många som ville kasta ut hela det gamla gänget, där du ju ingick, men det sa jag att det aldrig skulle fungera. Vi måste ha några kvar för kontinuitetens skull. Och så blev det.

Att det blev Claes som fick axla ansvaret var kanske inte så konstigt. Han hade under flera kongresser varit en aktiv deltagare med många synpunkter, han hade under en lång tid representerat förbundets största klubb. Han hade helt enkelt en bred facklig erfarenhet. Men han hade precis lämnat DN för att börja jobba på Kommunaltjänstemannakartellen (KTK). Förtroendeuppdraget innebar i sin tur att han inte kunde vara kvar på KTK, varför han krävde att få jobba heltid som förbundsordförande, vilket tidigare inte skett i förbundets historia. Det blev en stötesten i de förhandlingar som måste till innan allt var klart.

• Min yngste son Andreas, då 13 år, överraskade mig förresten innan diskussionen om mig som ordförande ens kommit igång. När skandalen med lägenheterna uppdagades och det pratades och skrevs om det i medierna överallt tittade han på mig och sa: ”Ska du bli ordförande där nu, pappa?” Och jag svarade: Risken finns. Så jag var ju medveten om att frågan kunde komma.

Claes minns mig speciellt för en sak, som gör mig glad. 1989 var vi beredda att gå ut i konflikt men flera i förbundsstyrelsen var oroliga att medlemmarna skulle svika oss:

– Då sa du så här, Marianne: ”Det är bättre att medlemmarna sviker oss än att vi sviker medlemmarna”. Det var ett stort stöd i jobbet under åren som förbundsordförande, säger han nu.

Tiden i förbundet blev inte enkel för Claes. Det är aldrig ett enkelt uppdrag. Journalister är egensinniga som fackliga företrädare eftersom de i grunden alltid är journalister. En ordförande har att ta hänsyn till de dubbla roller som alla journalister har.

”Klart att det var dramatiskt och rätt olustigt men jag återvaldes.”

Jag avgick som vice ordförande vid första normala kongressen efter den heta hösten 1987. Och efter det följde jag bara förbundet på avstånd. Claes fyller på mina kunskapsbrister och berättar att turbulensen till en del fortsatte under hans tid vid rodret.

• Vid kongressen 1992 försökte delar av ombuden och valberedningen att avsätta mig och min vice ordförande kandiderade emot mig. Klart att det var dramatiskt och rätt olustigt men jag återvaldes. Att känna att man aldrig riktigt kunde lita på den person som var närmast en i styrelsen var naturligtvis inte roligt. Att jag sedan avgick vid nästa ordinarie kongress hade inget med den turbulensen att göra. Jag anser inte att man som förtroendevald ska sitt mer än två-tre kongressperioder.

Men Claes hann också med att agera och förändra under sin tid som ordförande. Inte minst ändrades maktbalansen mellan tjänstemän och förtroendevalda eftersom Claes som heltidsanställda var närvarande på kansliet hela tiden.

• Ja, sammantaget kan jag nog med fog hävda att de förtroendevalda fick mer makt över förbundet och att karaktären av fackförbund–yrkesförbund blev tydligare under min tid.

Annars hade tanken just efter 1987 års skandal varit att kansliet skulle vara mer ”självgående”. En inställning som rimmar illa med en fackföreningsrörelse som bygger på att medlemmarna ska ha direktinflytande över verksamheten genom sina förtroendevalda. Ytterligare ett sådant steg togs under de här åren när förbundet organiserades om så att arbetsplatsklubbarna fick ett större inflytande över verksamhet.

Inte heller tiden efter ordförandeskapet blev gnisselfri för Claes men det tar vi senare. Nu är det dags att börja från början.

Claes har fyllt 70 år i år. En lång tid att se tillbaka på. När han föddes fanns redan storebror Christer, tre år, i familjen som bestod av mamman som var hemmafru och pappa som var officer. Familjen bodde då i Stockholm men flyttade rätt snart till Jönköping där pappan jobbade på A6. När Claes var sju år skildes föräldrarna.

• Jag inser nu efteråt att det antagligen till en del berodde på att min mamma inte fann sig i att vara hemmafru. Hon hade tråkigt och ville jobba. Något som var rätt ovanligt och inte riktigt accepterat i officersfamiljer eller i samhället i stort på den tiden. Så hon började jobba på Länsbostadsnämnden i Jönköping.

Som vanligt vid skilsmässor på den tiden så försvann pappan från familjens horisont och bröderna växte upp med en ensamstående mamma och så småningom en styvpappa.

• Det är klart att det har påverkat mig att inte ha haft en pappa. Jag försökte få kontakt med honom i tonåren men när han visade ett så totalt ointresse och enbart satsade på sin nya familj så slutade jag hoppas. Jag har en halvsyster som jag aldrig träffat.

Claes tror att brorsan var den som tog den värsta smällen. Han hade hunnit bli tio när skilsmässan inträffade och hade därför fler minnen av att ha en pappa.

• Många år senare har han berättat för mig att han visste var pappa bodde i Jönköping så en gång satte han sig i trappuppgången och väntade att pappa skulle dyka upp. Men det gjorde han inte.

Något år efter skilsmässan flyttade mamman och barnen till Stockholm igen. Mamman fick efter en tid jobb på FRA (Försvarets radioanstalt), där hon skrev ut hemliga meddelanden från Sverige spionverksamhet. Detta vara ett tiotal år efter andra världskriget och mitt under kalla kriget så när hon sedan träffade en ny man, som varit officer i tyska marinen och som flytt till Sverige, blev hon uppkallad till Säpo för att redogöra för sina förehavanden med den potentiella säkerhetsrisken. Men det ordnade sig och de två gifte sig.

• Han blev aldrig någon riktig pappa för mig. Christer och jag kallade honom farbror Willy. Men han kom ändå att betyda en hel del för mig och för mina två söner Jonas och Andreas var han definitivt en riktig farfar.

Willy fortsatte av naturligt skäl inte i sitt ursprungliga yrke utan startade en snickerifirma i Stockholm. Så småningom fick han jobb på Kalmarkök i Kalmar vilket innebar att familjen flyttade dit, när Claes gick på gymnasiet. Christer hade vid den tiden redan startat sitt yrkesliv och gått till sjöss.

”Hon var den verkliga matriarken i familjen
och ingav mycket respekt hos sina närmaste.”

Claes gick de två sista åren på Stagneliusskolan i Kalmar och kände sig väl mottagen av sina nya skolkamrater. Annars trivdes han inte särskilt bra i Kalmar medan mamman och Willy snabbt etablerade sig och fick ett stort kontaktnät. Willy dog där 1995 och mamman flyttade till Stockholm först några år innan hon fyllde 90. Då var hon så skröplig att hon inte längre kunde klara sig själv så långt från sönerna, som båda bodde i Stockholm sedan länge.

• Mamma var en mycket speciell kvinna. Hon hade mycket skinn på näsan och var väldigt vacker. Hon var den verkliga matriarken i familjen och ingav mycket respekt hos sina närmaste. När hon blev dålig mot slutet diskuterade vi vad vi skulle göra. Christer är gift med en kvinna från Filippinerna och för henne var det naturligt att erbjuda mamma att flytta hem till dem. Men hos oss är ju inte det traditionen och Christer var nog inte riktigt beredd att göra den uppoffringen heller. Men hon hade det bra först i en lägenhet nära Christer och sedan på det boende där hon hamnade och dog 2013.

Mamman var mycket ung när hon gifte sig och tvåbarnsmor redan vid 24 års ålder. Det innebar att hon var mycket noga med att barnen skulle utbilda sig innan de bildade familj.

• Hon predikade hela tiden. Skaffa dig en utbildning så du kan få ett bra jobb.

Claes flyttade tillbaka till storstan så fort han kunde efter studenten och efter lumpen. Han började studera statsvetenskap på universitetet. Men det kunde ha blivit en helt annan karriär. Han har ju flera militärer i släkten (bland annat pappa och styvfar) och när han var klar med de 15 månadernas utbildning i Karlskrona sökte han FN-tjänst och skulle ha åkt till Gaza. Men sjudagarskriget 1967 kom emellan.

• Hade jag kommit iväg hade det nog slutat med att jag blivit militär. Det är jag rätt säker på.

Efter den besvikelsen hade tiden gått en bit in på höstterminen och det gällde att snabbt hitta en kurs på universitetet som ännu inte dragit igång. Slumpen gjorde att det blev statskunskap. Men valet var på inget sätt felaktigt. Redan under tiden i Kalmar hade hans politiska intresse vaknat på allvar. Ja, redan Sovjets brutala krossande av revolutionen i Ungern 1956 hade väckt honom för att det fanns en värld utanför. Och att sedan västmakterna inte var mycket bättre fick han klart för sig i samband med Algeriet-konflikten med kolonialmakten Frankrike.

Han gick med i vänsterns studentklubb på universitetet, hamnade i kårfullmäktige och politiken tog över allt mer av hans tid. Det här var de vänsterradikala åren i slutet på 60-talet. Med kårhusockupationen bland annat.

• Jag var med mitt i smeten tillsammans med bland annat Anders Carlberg. Det blev ju till slut väldigt mycket fraktioner och konstigheter inom rörelsen men vi två drogs aldrig med i de riktiga absurda rörelserna. Nog var vi kommunister men inte med den anstrykning av nationalism som uppstod i några av förbunden

Men Claes fick betala sitt pris för att han lät politiken ta så mycket tid. Studierna blev lidande och studielånet drogs in.

• Jag hade precis gift mig och jag och Lena köpte en bostadsrätt i Orminge. Det gick helt enkelt inte att slarva så där. Men så fick jag veta att man kunde få studielånet tillbaka om man gick på en spärrad linje. Snart upptäckte jag att Journalisthögskolan var det. Så då sökte jag och kom in. Hade innan dess inte haft en tanke på att bli journalist. Jag ville egentligen göra karriär som historiker.

Men när han väl börjat på skolan insåg han att just detta yrkesval passade honom som hand i handske. Intresset för politik i allmänhet och arbetsmarknadspolitik i synnerhet kunde han ju fortsätta med. Han har aldrig ångrat sig även om journalistkarriären ibland tagit sig en något annorlunda bana. Som att bli ordförande för hela kåren.

När journaliststudierna var klara var arbetsmarknaden kärv för journalister och det blev en tid av arbetslöshet innan han fick jobbet som chefredaktör på studenttidningen Ergo i Uppsala 1972. Familjen flyttade till Uppsala och allt verkade frid och fröjd. En vänster-centerstyrelse för studentkåren hade anställt honom, men efter 3–4 månader föll de i nästa studentval och det blev en stabil högermajoritet. Den styrelsen var föga intresserade av att ha kvar en chefredaktör med vänstersympatier och ringde till den då helt nyanställda ombudsmannen Lars-Erik Rabenius på Journalistförbundet.

• Hur blir vi av med Claes Leo Lindwall, undrade de.
• Det går inte, svarade Rabenius.

Samme Rabenius som Claes sedan fick mycket att göra med under ordförandetiden. Han var förhandlingschef och ovedersägligen SJFs starke man under den här perioden.

Efter ytterligare vikariatsinhopp och arbetslöshetsperioder fick han ett gravledighetsvik på DNs förortsbilagor. Lasades så småningom in och kunde snart börja på huvudtidningens kommunalredaktion.

”Men jag hade lärt mig av pappa
hur jag inte skulle göra.”

1981 blev han klubbordförande för den stora redaktionen med 400 journalister och han fick säga adjö till den aktiva journalistiken. Klubbordföranden på DN var heltidsanställd. 1984 var perioden slut och Claes återgick till skrivandet som arbetsmarknadsreporter.

Claes två pojkar, Jonas och Andreas, föddes 1971 och 1974. Men redan när barnen var små skildes han och Lena:

• Men jag hade lärt mig av pappa hur jag inte skulle göra. Jag ville vara en närvarande pappa till mina två pojkar och vi delade därför på vårdnaden, varannan vecka var.

Claes kände efter 15 år som reporter att det var dags att göra något annat och 1987 sadlade han om och började jobba på Kommunaltjänstemannakartellen som jag tidigare berättat. Han tyckte det var ett naturligt steg att lära sig den fackliga rörelsen inifrån efter alla år på den bevakande sidan. Men det blev alltså det kortaste fasta jobbet nånsin eftersom journalistförbundet kom emellan.

När tiden som ordförande var till ända skulle Claes återgå till det ”normala” livet. Men för honom var det inte speciellt normalt. Han hade offrat en fast anställning för att bli ordförande och det är inte det lättaste för en facklig makthavare att direkt få ett vanligt journalistjobb. För att underlätta övergången fick ha ett års lön från SJF.

• Jag insåg att det inte var någon idé att försöka komma tillbaka som arbetsmarknadsreporter på en tidning. Så istället ville jag kasta mig in i ett helt nytt område – den tekniska utvecklingen som Internet innebar. Jag fick några frilansuppdrag men jag skulle ljuga om jag sa att det gick bra direkt. Det blev ett antal knapriga år då jag hade svårt att få jobb. När jag fick reda på att jag av min gamla arbetslöshetskassa bara var berättigad till 4000 kronor i månaden så var det rätt deppigt.

• Jag hade mina gråa stunder. Det man kallar maktabstinens drabbade förstås också mig. Men jag är inte lagd åt att deppa ner mig så jag hankade mig fram utan att gå i däck helt. Bland annat skrev jag för olika Internet-tidningar och jag kunde redan 1998 förutse samgåendet mellan datorer och telefoner. Det är jag stolt över.

I slutet på 90-talet fick han ta hand om Teaterförbundets hemsida vilket gav en lite fastare struktur åt dagen.

Det blev en period på nästan tio år då livet var ganska tufft. Det erkänner han, men inte omedelbart och spontant när vi pratar om den här tiden.

2005 kom han rent ekonomiskt upp på torra land då A-kassan rätat upp sig. Och 2011 fyllde han 65 år och gick i pension. Och pensionen klarar han sig bra på. Det syns lång väg att han trivs med livet där fasta tider inte längre finns. Och som jag minns honom passar nog det mer bekväma livet honom bra.

• Fast det är också ett problem för en sån som jag som hela livet levt efter deadlines. För att nåt ska bli gjort nu för tiden måste jag sätta upp egna deadlines. Annars blir det aldrig gjort.

Efter skilsmässan har Claes aldrig gift om sig. Han har bott ihop med kvinnor i kortare perioder men konstaterar lite lakoniskt när frågan kommer upp:

• Det är lätt att vara ihop men det är svårt att bo ihop. Jag bodde ihop med en kvinna några år men det tog slut för två år sedan. Nu bor jag ensam.

Claes träffar numera de kvinnor han är ihop med via nätet.

• Ja det är ju helt accepterat nu förtiden. Istället är det otroligt vanligt och ett bra sätt att lära känna en ny person.

De två sönerna och barnbarnen betyder mycket i Claes liv. Jonas är utbildad arkeolog men jobbar numera som intendent på Livrustkammaren och är fackligt aktiv. Man kan gissa att pappa kan ge ett och annat tips inom det området…

Andreas är utbildad kock och idag vd för en större restaurangägare. Båda sönerna har barn, Jonas har sönerna Josef, 15  och Daniel 12 och Andreas har Dante,12 och Lily, 4 år.

• Jag är ingen lekfarfar. Istället uppmuntrar jag dem att läsa. Av alla andra har de fått så mycket prylar. Jag ger dem bara böcker och försöker uppmuntra dem genom att ge tips om vad de borde läsa. För mig är det viktigast.

Intresset för politik och samhälle har han inte släppt som jag berättade i början. Men det är inte bara på Facebook som han visar sitt engagemang.

Tillsammans med vänner har han sen många år dragit igång Torsdagsklubben som numera träffas på Half Way Inn och pratar om allt som rör sig i samtiden. Det började redan 1997 med några få vänner och nu har gruppen växt rejält:

• På utskickslistan idag finns 30 namn. Men alla kommer ju inte alla gånger utan vi är en löst sammansatt grupp som gillar att prata. Några är journalister – bland annat några som jag lärde känna under min tid i förbundet – men sedan finns de flesta yrken representerade. Och alla är inte pensionärer. Alla åldrar deltar. Det är en väldigt rolig sammanslutning.

Claes kallar sig inte pensionär. Han fortsätter att identifiera sig med yrken. På sin mejl presenterar han sig som journalist, skribent, webdesigner och problemlösare. Det där sista låter spännande. Något han tvingades lära sig ”the hard way” under ordförandetiden och något som jag misstänker han har nytta av när diskussionens vågor går höga på Torsdagsklubben.