Att ha släkt på andra sidan jordklotet har faktiskt sina fördelar. Min son Klas valde, bara 21 år gammal, att flytta så långt från sin mamma, som man kan komma innan man är på väg hem igen. Men samtidigt började en utvecklande och spännande tid för mig. Jag måste ju besöka honom i Hamilton på Nya Zeeland, där han studerade. Varför då välja samma väg varenda gång? Istället blev jag en ensamresande globetrotter. Första resan gick från Köpenhamn via Tokyo till Auckland och hem via Los Angeles och London. Andra resan var tur och retur London – Hongkong –Auckland och tredje resan var kanske den mest äventyrliga: Först London till Brasilen sen till Chile via Uruguay sen till Australien via Nya Zeeland och slutligen till Tokyo innan jag återvände till Europa.

Och det är stoppet i Chile som hör hemma i den här berättelsen. I Chile fanns då – 2012 – min före detta kollega på Norrköpings Tidningar, Lisa Karlsson. Hon bodde i Valparaiso tillsammans med sin chilenska pojkvän, Rodrigo.

Det är så mina resor har sett ut. Jag har visserligen flugit ensam mellan destinationerna men har oftast sett till att ha någon att hälsa på när jag kommit fram. Så utan att skämmas tog jag kontakt med Lisa inför planeringen av det årets resa till Klas. Vi hade egentligen bara jobbat tillsammans några få år på NT men redan när hon flyttade, sa jag att jag skulle komma och hälsa på. Hon kanske inte trodde mig, men accepterade att jag kom. När man bor så långt hemifrån är besök från hemlandet alltid välkommet tror jag.

Jag tillbringade några fantastiska dagar med Lisa. Först guidade hon mig i Santiago, där hon har sina svärföräldrar och sedan i Valparaiso. Jag reste därifrån avundsjuk och tyckte att Lisa valt den härligaste av platser, levde med den trevligaste av män och hade ett fantastiskt jobb som kommunikatör på Latinamerikagrupperna.

Nu träffar jag henne en fin svensk sensommardag lite drygt fyra år senare, på landet utanför den lilla orten Vånga på den östgötska landsbygden. Här bor hon i ett vitrappat hus med en stor trädgård där böljande sädesfält skiljer henne från de närmaste grannarna. I hamnstaden Valparaiso, med nästan en miljon invånare, bodde hon, liksom alla andra, tätt tätt i ett av husen som klättrade längs bergväggarna ner mot Stilla havet.

Kontrasten är så stor att jag måste få en förklaring från Lisa.

• Förklaringen heter Maya. Hon fyller snart tre år och när Rodrigo och jag mötte det chilenska samhället som föräldrar insåg vi att vi inte ville låta henne växa upp där. Så när Maya var ett år och vi haft flera ganska tråkiga och upprörande erfarenheter av den chilenska sjukvården tillsammans med henne började vi planera för en flytt. Det tog två år innan den blev verklighet. Och under tiden hann vi också styrkas i vårt beslut.

Så efter nio långa år som utlandssvensk tog Lisa med sig familjen hem till Sverige. Men övergången till ett nytt hemland blev inte lätt för Rodrigo, som saknar svenskt medborgarskap. De svenska byråkratiska kvarnarna har satt så många krokben för honom att han nu tvingas lämna sin familj under minst tre månader och återvända till det Chile, som han tagit farväl av . Familjen splittras, Maya blir utan sin pappa och Rodrigo blir utan sin dotter, och Lisa blir utan sin man och får ett tungt ansvar att ro ihop vardagen med jobb i Stockholm och usla kommunikationer på den svenska landsbygden. Det var inte så de trodde att hemkomsten till Sverige skulle bli.

Men till detta återvänder vi längre fram även om hela intervjun starkt präglas av Lisas oro och sorg. Mötet med den svenska verkligheten i form av Migrationsverket gör henne mycket upprörd.

Att familjen valde lilla Vånga när det var dags att flytta hem är inte så underligt som det kan låta. Här har Lisa växt upp. Hennes föräldrar bor i Vånga, i huset som syns på andra sidan ett av fälten. Hennes bror bor också i närheten.

Här föddes hon för snart 36 år sedan. Här gick hon i skolan. Högstadiet tillbringades på Mosstorpsskolan i Skärblacka, samhället närmast Vånga, där Billeruds gigantiska massafabrik kastar sin skugga över skolgården.

• En av anledningarna till att vi flyttar hem är ju att jag vill vara nära mina föräldrar. I Chile hade vi Rodrigos föräldrar lite för långt bort för att få hjälp med barnpassning och annat. Och nu när han tvingas överge oss känns det extra bra att vi var så säkra redan från början att det var här vi ville hamna.

  

Huset de bor i har Lisas föräldrar hjälpt dem att hitta genom ett mycket aktivt detektivarbete. De har lagt ut lappar och berättat att Lisa söker ett hus och till slut fick de napp på ett näst intill idealiskt hus. Priset var dessutom klart överkomligt på en annars rätt överhettad bostadsmarknad. Och med hjälp av Lisas pappa, som är målare, har renoveringen av huset inte grävt ett för stort hål i plånboken.

Lisa trivdes i skolan och med livet i Vånga. Men redan tidigt hade hon lite annorlunda intressen än sina kamrater. Speciellt sedan hon börjat högstadiet ville hon gå sin egen väg.

 

• Jag ville inte vara som de andra. Jag och några tjejkompisar blev hiphopare när ingen annan var det till exempel. Det var ju inga problem eftersom det innebar att jag hade på mig min tre år äldre brors kläder med jeans som hängde under rumpan och stora skjortor. Men samtidigt var jag rätt lik alla andra tjejer. Jag red till exempel varje dag precis som så många andra.

Men Lisa hade dessutom tidigt ett starkt engagemang i samhällsfrågor. Favoritprogrammen på tv var Kalla fakta, Norra Magasinet och andra program där man skärskådade hur samhället fungerar.

När det var dags att börja gymnasiet i Norrköping valde hon ett program som ingen av hennes klasskamrater hade valt. Hon ville gå sin egen väg även då. Det innebar att hon började på Medieprogrammet på Kungsgård.

• Men det är ju klart att det var dit jag ville också. Jag var ju intresserad av samhällsdebatten och där fick jag möjlighet att dyka ner i det intresset. Och där blev det coolt att vara smart. På högstadiet skulle man bara var tuff, men här fick jag utlopp för mitt behov att få diskutera och analysera både böcker och det som hände i världen och Sverige. Jag läste mycket och det hörde inte heller till traditionen i mitt hem. Där läste vi inte alls. Pappa är väl den som är mest intresserad av de frågor som engagerar mig. Han lyssnar jämt på P1 och då kommer ju världen nära.

Lisa trivdes i Norrköping och eftersom hon fick pojkvän rätt snart blev det så att hon ofta stannade kvar i stan och inte åkte hem till Vånga på eftermiddagen.

Världen öppnade sig för
den kunskapstörstande Lisa

1997 gjorde Lisa praktik på både Norrköpings Tidningar och Folkbladet som ett led i utbildningen. Innan dess hade hon inte specifikt tänkt sig att bli journalist.

• Men det var askul att att få jobba med det. Det var superspännande att få veta saker före alla andra. Jag och en av mina gymnasiekamrater fick göra egna reportage. Jag skrev och hon fotade. Det var nog då jag började fundera på mitt yrkesval.

Världen öppnade sig allt mer för den kunskapstörstande Lisa. Hon ville ut och bort. Men något förakt för Vånga har hon aldrig upplevt. Människorna i Vånga är som folk i allmänhet. Här har hon sina rötter. Här trivs hon.

När studenten var avklarad ville många av hennes kompisar åka till London och skaffa jobb som au-pair. Ta en paus från studierna. Men då vaknade Lisas behov av att vara annorlunda igen. London var den enda plats hon inte vill åka till. Men hon visste inte heller vart hon ville åka istället. Tills hennes mamma föreslog Spanien.

• Vart hon fick det ifrån har jag nog aldrig fattat. Vi var en familj som aldrig åkte på utlandssemester. Det längsta vi kom var Skara sommarland. Annars tillbringade vi alltid semestrarna hemmavid.

Kanske ångrade mamman sitt förslag för Lisa nappade och hittade ett au-pair-jobb i Marbella på spanska solkusten. Där blev hon kvar i två år.

”jag gick in på en restaurang
och kom ut med ett jobb”

Hon kom till en svensk-spansk familj med hund och tre barn. En pojke på 11 år och tvillingtjejer på fyra år. Hon lämnades ensam under dagen med barnen som aldrig tidigare haft en au-pair. Lisa hade aldrig haft hand om barn och kunde ingen spanska. Flickorna kunde ingen svenska.

• Jag fattade ingenting och de fattade ingenting. Dessutom skulle jag varje dag hämta barnen från skola i deras bil. Jag hade nytaget körkort och var 18 år. Det är obegripligt att de kunde låta mig göra det, kan jag tänka så här i efterhand sedan jag själv blivit förälder!

När barnen var i skola studerade Lisa spanska. Vid au-pairtidens slut ville Lisa inte åka hem. Hon ville lära sig bättre spanska. Ganska snabbt lyckades hon hitta ett nytt jobb.

• Jag gick in på en restaurang och kom ut med ett jobb. Den enda kvalifikation ägaren, som var engelsman, krävde av mig var att jag skulle kunna prata engelska. Och det kunde jag. Men jag som nästan aldrig ätit på en restaurang visste ju ingenting om jobbet. I min familj gick vi sällan ut och åt.

Misstagen var många i början. Bland annat serverade hon rödvin i en ishink. Hon hade sett att man la vinflaskor i ishinkar och trodde det var rätt.

• Men jag lärde ju mig efterhand och var faktiskt kvar i ett och ett halvt år. Ägaren grät till och med när jag slutade.

Hon slutade för att åka hem till Sverige igen. Rik på upplevelser och med ett nytt språk i bagaget.

 

• Både engelskan och spanskan förbättrades under de där åren. Plus att jag hade otroligt roligt. Under mina år på restaurangen jobbade hela 14 nationaliteter där. Vi var verkligen kosmopolitiska. Och jag hade också fått många spanska kompisar. Men sen ville jag hem. Jag ville studera igen och bli journalist på riktigt.

Hon sökt och kom in på journalistlinjen på Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Där kom hon också i kontakt med en biståndsorganisation som jobbade mot Latinamerika, UBV, Utbildningen för biståndsverksamhet. Lisa insåg att det var dit hon ville. Intresset för Latinamerika och UBV fanns faktiskt sen tidigare.

• Min handledare på NT under gymnasiepraktiken hade varit i Latinamerika som biståndsarbetare för UBV och redan då blev jag intresserad av hennes berättelser därifrån.

Men först tog hon en liten omväg om journalistiken och NT. Hon hade sommarjobbat där under skoltiden och fick sedan möjlighet till ett vikariat på tidningens Finspångsredaktion 2003. Året därpå blev hon fast anställd och så småningom hamnade hon på webbredaktionen i Norrköping.

Men drömmen om Latinamerika fanns kvar och 2005 begärde hon tjänstledig för att åka på en volontärresa till Argentina och Venezuela. Själva volontärresan varade bara i tre veckor men hon hade bestämt sig för att stanna ytterligare en månad. På egen hand reste hon runt i Venezuela.

• Det är klart att det inte var helt riskfritt även om den politiska situationen är mer komplicerad där nu. Det var nog tur att inte mamma visste allt som hände. Men periodvis träffade jag folk som jag kunde resa med. Och jag var ju bra på spanska vilket hjälpte mig.

Hon återvände till jobbet på NT men det enda som fanns i hennes huvud var Latinamerika:

• Hur ska ja ta mig dit igen? var frågan som upptog hennes tankar.

Via folkhögskolan på Biskops Arnö öppnade sig möjligheten att delta i en frilanskurs i Valparaiso. Redan 1998 hade folkhögskolan startat kurser i Chile för chilenare i Sverige, kallad ”Norden i Chile”. Under Pinochets diktatur flydde många chilenare till Sverige och här fick unga med chilensk bakgrund möjligheter att lära känna sina rötter. Men kurserna var öppna för alla och på det sättet kom Lisa dit.

• Det var mycket fria kurser där vi i princip bara fick uppdraget: Här har ni en kamera och ett block. Gör något. Så lösa tyglar är man ju inte van vid men resultatet blev alltid fantastiskt. Vi växte otroligt mycket.

Så småningom blev Lisa handledare för frilanslinjen, vilket blev ett sätt att dryga ut inkomsterna från frilansjobben och andra jobb som hon hittills försörjt sig på för att kunna stanna i Chile och Valparaiso.

• Men suget efter Latinamerika är inte speciellt stort i Sverige. Det blev mest resereportage som gick att sälja.

Efter ett halvår fick hon möjlighet att börja jobba för Latinamerikagrupperna (tidigare UBV som bytt namn) som kommunikatör. Först som vikarie och senare som fast anställd. Samtidigt träffade hon Rodrigo och framtiden var utstakad. Hemma blev Valparaiso. Som få andra har hon lärt känna villkoren för kontinentens ursprungsbefolkning och den kamp många av dem nu för, för att få tillbaka ett värdigt liv och hållbara levnadsförhållanden.

• Jag fick ett fantastiskt jobb. Jag fick resa och träffa engagerade aktivister runt om i Latinamerika och berätta deras historia. Det är väl inte ett helt riskfritt jobb eftersom en ofta reser ensam, men samtidigt har vi väl utarbetade rutiner och människor som möter upp när man kommer fram. Och människorna jag mötte gjorde det mödan värt. Det har varit meningsfullt att uppmärksamma deras kamp i västvärlden.

För att beskriva lite av Lisas erfarenheter och engagemang vill jag citera några rader ur den krönika som Lisa skrev i Norrköpings tidningar inför hemflytten i juni 2016:

”Jag kan inte åka förbi vingårdarna i Casablancadalen utan att tänka på säsongsarbetaren Sonia Sagredo. Hennes berättelser om de långa dagarna på vinfälten under den glödheta solen och utan tillgång till vatten och toalett. De tunga hinkarna, de slöa sekatörerna och oron för barnen som lämnats att fixa frukost och ta sig till och från skolan själva. Hennes styrka fick mig att baxna. Och att engagera mig för en rättvis vinhandel.

Den colombianska småbrukaraktivisten Nury Martinez röst ekar alltid i mitt huvud när jag pratar med någon om jämställdhetsarbete inom de sociala rörelserna, och vikten av att driva det framåt:
– Männen kan låta som Che Guevara på organisationernas möten – men i hemmet beter de sig som diktatorn Pinochet.

Och mötet med Rodrigo Villablanca den där ruggiga julikvällen. Den nakna glödlampan över det vaxdukade köksbordet och allvaret i rösten när han talade om byinvånarnas kamp mot guldgruvan Pascua Lama, belägen i Anderna mellan Chile och Argentina. Rodrigo var en av frontpersonerna i kampen mot det projekt som redan i startfasen fick glaciärer att smälta och dricksvatten att grumlas av gifter. Hur han tog en djup klunk av det hemgjorda söta vinet och berättade om hoten striden inneburit. Om hur hans bil nästan prejas utför stup och hur hans mamma fått motta dödshot. Ändå fortsatte han att kämpa och till slut stoppades gruvan – efter att en domstol slagit fast att miljökonsekvenserna var orimliga.

Nu, när mina och familjens väskor står packade och klara för flytt till Sverige, är det alla dessa hjältar jag träffat under mina år i Chile som jag tänker på. De har förändrat mig. Jag må byta position på spelplanen i och med flytten, men jag kommer aldrig sluta strida för rättvisa. Istället upprepar jag favoritslagordet:

Låt oss globalisera kampen! Låt oss globalisera hoppet!”

Genom besöken hos den kämpande ursprungsbefolkningen runt om i Latinamerika har hon också fått upp ögonen för vår egen ursprungsbefolkning.

• Hur har vi behandlat dem egentligen? Det finns många paralleller till det som skett och sker i Latinamerika. Vi är dåliga på att känna till vår egen mörka historia.

Lisa fortsätter med sitt jobb och engagemang inom Latinamerikagrupperna även sedan hon flyttat till Sverige men nu med Stockholm som bas. Hon jobbar tre dagar där och två dagar hemifrån. Men resorna blir tuffa i alla fall.

• Så småningom måste jag tänka på att hitta ett arbete närmare Vånga, suckar Lisa.

(Och sedan intervjun gjordes har hon fått ett jobb på närmare håll. Hon är redaktör  ETC-tidningens lokala utgåva i Norrköping och har sagt upp sig från Latinamerikagrupperna.)

Men jag kan inte släppa taken på att Lisa och Rodrigo har övergett det färgstarka Valparaiso för en betydligt gråare tillvaro på den svenska landsbygden.

• Så länge det bara var Rodrigo och jag tyckte jag jättemycket om Valparaiso. Där finns roligt folk, mycket kultur. Det gick snabbt för mig att komma in i samhället. Men när man får barn försvinner allt det som är tjusningen med Valparaiso. Speciellt när man inte har någon barnvakt nära till hands och därför inte kan leva som tidigare. Men främst var det det här med vården och barnomsorgen som gjorde att vi ville till Sverige.

 

Avskedet från Valparaiso blev ändå vemodigt på många sätt.

Speciellt för Rodrigo som skulle lämna det liv han kände för den okända. Lämna sina föräldrar, ett bra jobb, vänner. Han hade ju varit i Sverige ett par somrar men en semesterresa är ju något annat. Då säger man inte hej då till ett helt liv. De följde alla instruktioner som fanns om vilka mått och steg de måste ta före avfärden så att uppehållstillstånd snabbt skulle ordnas för familjens enda person utan svenskt medborgarskap.

”Så stelbent som det fungerar nu
gör mig fullständigt utom mig”

Men under samma period som de lämnade in Rodrigos ansökan kom den största flyktingsströmmen sedan efterkrigstiden till Sverige. Alla tidsplaner kullkastades för Migrationsverket som inte hade beredskap att klara situationen. Väntetiderna som skulle vara max sex månader förlängdes först till mellan åtta och tio månader, och sedan till mellan tio och 17 månader. Tidsförskjutningar som är både stora och svåra att förhålla sig till som familj.

– Så stelbent som det fungerar nu gör mig fullständigt utom mig. Vi har känt oss helt desperata och i det längsta trott att det skulle lösa sig på något sätt. Att huvudregeln att vänta på beslut i hemlandet skulle lättas på i och med att handläggningstiderna är uppemot tre gånger så långa som normalt. Men så har det inte blivit, säger Lisa.

Familjen anlände i början på juni i år. Att stanna kvar längre i Chile var inget alternativ, då de, när de fick kännedom om de förlängda handläggningstiderna, redan sagt upp sig från jobb, gjort sig av med bostaden – och fixat både jobb och bostad i Sverige.

I början av september, strax efter att den här intervjun gjordes, tvingades Rodrigo återvända till Chile då turistvisumet han rest på till Europa gick ut. Migrationsverket uppger att de arbetar efter ansökningsdatum. Att de inte lägger någon vikt vid om ett ärende är lätt att handlägga eller komplicerat. Alla ska behandlas lika. Det spelar ingen roll att Rodrigos fall är solklart. Han kommer att få uppehållstillstånd. Det spelar heller ingen roll att hans fru och dotter finns i Sverige. Han måste lämna dem och återvända till ett Chile som han redan tagit avsked ifrån för att börja ett nytt liv här.

– Jag kan ta att väntan är lång. Jag har full förståelse för att Migrationsverket prioriterar människor som kommer från krig. Det är helt rätt. Men kan de inte bara låta Rodrigo vänta har tillsammans med oss? Vi är gifta, vi har barn, hus och jobb. Hans uppehälle kostar inte staten en krona. Däremot vinner staten flera lyckliga medborgare, säger Lisa.

När detta skrivs i november är framtiden lika oviss för familjen. Om något händer lovar jag att göra en uppdatering här i bloggen.

Nu är det äntligen klart!

Äntligen kan jag göra uppdateringen: Idag den 3 december 2016 kommer Rodrigo tillbaka till Maya och Lisa i Vånga. Han har fått sitt uppehållstillstånd och kan nu utan oro återvända till sin familj.

– Livet kan börja på riktigt, säger en jublande glad Lisa.