Det har gått upp för mig att det faktiskt är andra än mina facebookvänner som läser bloggen jag haft sedan hösten 2016. Det kan innebära att ni undrar vem jag egentligen är.

Jag kommer inte att försöka göra en personlig intervju med mig själv som jag gör med mina vänner. Men några rader kanske inte skadar i alla fall.

Jag är inte bara journalist jag är änka också sedan 15 år, och har två barn, Ellen, 35 och Klas, 32. Barnens pappa hette Patrick Ericsson och var också journalist. Till familjen hör numera Ellens man Anders, 47 och Klas flickvän Lana, 24 samt egentligen också min bror Mikael, 63 år. Själv är jag 69 år.

Min historia ser ut så här i korthet:

Hela min släkt kommer från Västergötland. Själv föddes jag dock i Gislaved och växte upp i Ängelholm. Jag gick ett år i highschool i Texas, USA innan jag tog studenten på Spyken i Lund. Sen gick jag journalisthögskolan i Göteborg, gjorde praktik och fick sommarjobb i Malmö, innan jag flyttade till Östersund där jag blev kvar i 18 år. Där träffade jag min man och födde våra barn. Men under en tioårsperiod pendlade jag samtidigt ofta till Stockholm. Kalmar blev nästa anhalt där jag stannade i 16 år med två korta uppehåll då jag i stället återfanns på Gotland under sammanlagt lite mindre än ett år. Sedan 12 år finns min hemvist i Norrköping, där jag har lägenhet, och i Djupdalen, Söderköping, där jag har sommarstuga.

I 46 år har jag jobbat som journalist och innehaft de flesta funktioner som hör journalistiken till. Jag har jobbat på Sydsvenskan, Arbetet, Östersunds Posten, Journalistförbundet (jobba är fel ord eftersom jag var förtroendevald), Östra Småland, Gotlands Tidningar och Norrköpings tidningar. Visst har det funnits jobbiga perioder men i stort sett har jag älskat mitt yrke. När tiden började närma sig att jag skulle gå i pension blev jag paniskt rädd. Jag ville inte sluta och höll fast i jobbet fram till 67-årsdagen då min arbetsgivare kastade ut mig.

Lägg därtill att jag rest mycket i världen. I stort har jag gjort minst en utlandsresa varje år sedan 1965! Från början mest i Europa och USA men under 2000-talet har jag blivit mer av en globetrotter. Inte mindre än fyra gånger har jag flugit jorden runt sedan 2004. Så blir det när både min bror och min son är lite av vagabonder som valt att bosätta sig på olika platser i världen istället för hemma i Sverige. Och då har jag passat på att se fler platser på väg till eller från ett besök hos dem.

Med andra ord är det inte så konstigt att jag känner folk på vitt skilda platser i Sverige, Europa och resten av världen. Och det är det jag vill utnyttja med min blogg. Jag vill fortsätta att resa, att skriva, att intervjua, och sedan försöka göra personen rättvisa i det jag publicerar! Pensionsutbetalningarna varje månad gör att jag inte behöver få betalt för att hålla på! Är inte det fantastiskt? Fast det är klart att det inte skulle skada om jag kunde hitta någon sorts stipendium att söka för att också kunna intervjua mina vänner på andra sidan jordklotet. Jag vill träffa mina intervjuoffer ansikte mot ansikte nämligen. Det är själva idén. Om någon har tips om var man kan hitta sådana pengar så skriv gärna!

Facebook har gett mig fantastiska möjligheter att återknyta bekantskapen med många gamla vänner. Utan Facebook skulle detta aldrig ha skett. Men jag vill komma vidare. Projektet går ut på att försöka hitta människan bakom de korta, och för det mesta rätt glättiga, uppdateringar som vi använder på Facebook.

Jag ser mitt liv som en tidslinje. Längs vägen har Facebook-vännerna dykt upp, stannat kvar eller försvunnit. Vi har en plats, ett intresse eller kanske ett yrke gemensamt. Bloggen är ett sätt att berätta om mitt liv speglat i berättelser om dem som jag har mött. Min erfarenhet hittills är att jag också har fått en annan syn på det jag själv varit med om. Att vi delat erfarenheter är inte samma sak som att vi minns dem på samma sätt.

Jag försöker ställa frågorna så att minnen som försvunnit kommer tillbaka, att händelser som berört dyker upp och får oss båda att tänka ett varv till om vad som präglat oss och gjort oss till dem vi är. Kort sagt vill jag att resan i andra människors långa eller hittills kort liv ska skapa ett omtumlande möte som vi båda utvecklas av och som andra kan tycka vara roligt att läsa om.

Jag har haft så många fina samtal med mina gamla vänner och jag är förundrad över hur de har utvecklats. Alla människor har en historia att berätta bara vi lär oss att lyssna. En del påpekar att jag verkar känna väldigt många spännande och annorlunda människor. Men så är det inte. Mina vänner är helt vanligt folk, men vi bär alla på berättelser som gör oss unika och hur vi har tacklat svårigheter vi mött längs vägen gör oss oftast beundransvärda. Det har den här bloggen lärt mig.

Jag har stärkts i min uppfattning att vi människor är experter på att anpassa oss

Jag har fått ett perspektiv på mitt eget liv som gör att mina tunga och jobbiga erfarenheter inte känns märkvärdigare eller mer dramatiska än andras. Under en period på tio år levde jag i en mardröm när min 55-årige man och min 10-åriga dotter nästan samtidigt fick diagnosen hjärntumör. Min dotter överlevde och lever ett bra liv i dag. Min man dog efter tio långa år då hans sjukdom allt mer präglade familjens liv. Hur jag och mina två då rätt små barn hade det under den perioden har jag nu fått ett nyttigt perspektiv på genom att höra andra berätta om sina svårigheter i livet. Jag har stärkts i uppfattningen att vi människor är experter på att anpassa oss efter situationen och att vi försöker göra det bästa av den istället för att låta oss golvas för gott.

Det här får räcka om mig tills vidare. Du kommer att träffa många fler spännande människor men samtidigt kommer du bakvägen att få veta lite mer om mig.