Det började med ett våldsamt gräl och slutade med livslång kärlek och vänskap. Han var 23 och hon 35. 

När Lars Stjernkvist nu 44 år senare berättar om den sorg som överväldigat honom sedan hans livskamrat Laila hastigt gick bort för ett år sedan blir det väldigt stilla en kort minut hemma vid hans köksbord. Men sen tar han ny fart och med ett leende på läpparna berättar han historien om när hon, trots att de bara kände varandra ytligt, skällde ut honom efter noter på grund av vad han skrivit i Folkbladet.

– Det var 1981 och jag skrev en urusel krönika som jag ångrade snabbt efter Lailas utfall. Det handlade om att kvinnor av rädsla för att bli överfallna inte vågar gå ut på kvällarna. Jag raljerade rätt ordentligt över den inställningen och förminskade naturligtvis samtidigt de kvinnor som blivit överfallna och fått ett livslångt trauma av det. Så hon hade rätt.

Det dröjde visserligen ytterligare tre år innan de blev ett par på riktigt men Lars Stjernkvists öde var beseglat. Han ville dela sitt liv med Laila och fick tjata på henne en hel del innan hon gav med sig. Den stora åldersskillnaden var en orsak. Och hon tyckte hon var för gammal för att skaffa barn. Men han var villig att offra ett liv med egna barn för att hon skulle acceptera förhållandet. 

– För henne var det i stället väldigt viktigt att jag skulle accepteras av hennes två syskonbarn då 6 och 10 år gamla som hon var mer än en moster för. Hade jag inte godkänts av dem ja, då hade det inte blivit något! Det var inte svårt för mig att förstå för jag har också två syskonbarn som alltid har varit nödvändiga i mitt liv. Så utan barn har vi inte varit. Tvärtom nu finns det barnbarn också som vi gärna och ofta umgåtts med. 

 Att börja berättelsen med Laila kändes nödvändigt när man ska skriva om Lars Stjernkvist (67) – Norrköpings absolut största profil, och en av få lokalpolitiker som blir igenkänd i hela landet från TV-soffor och radiostudior. Numera skriver han nästan dagliga små personliga funderingar på Facebook. Han har en trogen fanclub på flera hundra personer som läser. Och i inläggen finns Laila hela tiden närvarande även om hon inte finns längre. Utan henne som bollplank genom den politiska karriären kanske han inte hade varit den lyssnande och eftertänksamma politiker inom socialdemokratin som han blivit känd och uppskattad för.

– Jag har alltid älskat att skriva och har författat många krönikor och ledare genom livet. Särskilt viktiga krönikor, som dem i NT, ville jag alltid att Laila skulle läsa innan de publicerades. Hon, som var KomVux-lärare, rättade både grammatik och innehåll. Rättade i meningen att hon talade om för mig när jag drog i väg åt fel håll eller då resonemanget inte stämde. Att inte längre ha hennes åsikter att luta mig mot när jag skriver har gjort mig mer vilsen. Men jag tänker inte sluta skriva!

Vi återkommer flera gånger till Laila, med efternamnet Lundman, i den här berättelsen om Lars. Men först en liten bakgrund till varför jag vill ha med honom i min blogg trots att jag inte har känt honom personligen men ändå haft rätt mycket med honom att göra.

”Den riktiga skjutjärnsjournalistiken
var svår att applicera på honom”

När jag flyttade till Norrköping 2005 som nyhetschef på NT var han den enda politiker i stan som jag kände till. Hans krulliga och bångstyriga kalufs gick inte att undvika. Han blev rikskänd när han var socialdemokratisk partisekreterare under Göran Persson men nu visste jag att han fanns inom lokalpolitiken i Norrköping. Och det stod inte på förrän han blev kommunalråd och så småningom Norrköpings regeringschef som kommunstyrelsens ordförande. 

Så i rollen både som nyhetschef och senare reporter måste jag förhålla mig till honom. Liksom många av mina kolleger i medierna som tvingades ringa så ofta till honom för att få en kommentar att de blev trötta på honom ibland. Men om man behövde veta något som rörde kommunen så var det oftast han som hade svaren. Han visste allt, som en av mina gamla kollegor sa. 

Den riktiga skjutjärnsjournalistiken var svår att applicera på honom eftersom han till skillnad från många andra politiker inte hade ett omedelbart och förutbestämt svar inövat. Han var i stället mer resonerande och reflekterande. 

– Om jag ska analysera mig själv så tror jag att just min villighet att försöka hitta gemensamma nämnare, skapa samförstånd och resultatet – även när positionerna är låsta – är en av anledningarna till att jag fortfarande blir anlitad både för utredningsuppdrag – också av den nuvarande regeringen – och som samtalsdeltagare. Jag drivs av ett stort intresse för samhället och då vill jag veta och förstå för att kunna åstadkomma förändring. Då måste man respektera att alla är jämlikar. Barn som vuxna. Man måste vara pragmatisk helt enkelt. Jag har aldrig sett det som ett nederlag att ändra mig. I stället erkänner jag när jag gjort nåt galet!

Lars Stjernkvist satt i riksdagen i två perioder under 90-talet. Då gjorde han sig känd i den församlingen just för sin förmåga att försöka hitta kompromisser och inte stå i talarstolen bara för att slå ner på motståndarna. Han är därför inte så förtjust i dagens hårda ton i rikspolitiken:

– Inom lokalpolitiken styr en mer pragmatisk inställning där man fortfarande tänker mer på vad som kan vara bra för kommunens invånare. Vi ser ju M och S samarbeta i många kommuner. Och i Norrköping kunde vi i Kvartetten (S, L, C och KD) komma överens över partigränserna i flera år.

Han menar att de roligaste åren han haft som politiker är när han stannade hemma i Norrköping och lämnade rikspolitiken. Kommunalrådsposten passade honom perfekt. 

– Jag kände mig trygg i den rollen. Jag hade redan bevisat så mycket för mig själv att jag kunde vara den jag ville vara. 

Men därmed inte sagt att inte konflikter uppstod under den tiden eller att han inte har haft starka åsikter. Det finns tillfällen då man måste stå på sig. I en konflikt kring två speciella byggnader i Norrköping hotade han till och med att avgå. 

– Trots att Norrköping tidigare drabbats hårt av industrinedläggningarna och var så nedgånget att det mest liknande en krigsdrabbad stad bubblade det under ytan av ett fantastiskt kulturliv. Det imponerade på mig när jag kom hit. Därför blev jag väldigt upprörd när det fanns planer på att sälja och kommersialisera Hallarna, där den fria kulturen fanns representerad i varje vrå. Dessutom ville man sälja Hörsalen – denna viktiga kulturella samlingsplats – för att göra om den till restaurang. Där gick gränsen för vad jag kunde acceptera. Och båda ställena finns kvar som kulturella institutioner. 

Men den riktigt tuffa kampen var nog ändå när han valde ”fel” sida i den infekterade striden om akuten på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Vid den tiden hade han slutat som partisekreterare och jobbade som frilans. Socialdemokraterna drev frågan att akuten med vård dygnet runt skulle läggas ner. I stället skulle en enda stor akutmottagning för hela länet placerad i Linköping spara stora pengar. Men där gick gränsen för honom. En stor stad med 130 000 invånare kan inte vara utan akut, menade han, och gick därmed offentligt emot sina partivänner i landstinget:

”Mitt svek är nog glömt”

– Det är det svåraste jag varit med om. Stämningen blev mycket hätsk och jag fick ta emot hånfull kritik från mina partikamrater. En av landstingets högsta tjänstemän menade till och med att jag skulle förstöra en pionjärinsats som i grunden skulle förändra svensk sjukvård! Men för mig var det enkelt. Det är livsfarligt att fastna i de övergripande strukturerna i en organisation och inte se hur det drabbar enskilda människor. Akuten är kvar och mitt svek är nog glömt nu, säger han. 

Som en följd av engagemanget blev han för övrigt invald i landstingsfullmäktige sedan S i Norrköping ville ha med honom på listan inför valet. 

Idag kan vi bara ana hur nätet fullständigt skulle ha exploderat med invektiv från den ena och andra sidan. Hat och hot skulle hagla. Lars Stjernkvist var i huvudsak aktiv före den förgiftade tid vi nu lever i men han berättar att det inte innebar att han kunde gå genom sin politiska karriär utan att bli hatad. Och hotad. Speciellt under tiden som flyktingsamordnare kände han sig utsatt.

– På den tiden kom det brev hem till oss i stället vars innehåll ofta var ganska hotfullt eller obehagligt. Så jag har blivit utsatt men valde att aldrig tala om det offentligt. Jag menade att det bara skulle elda på hatarna. 

Det som kan hända med tonläget i dagens samhälle är att någon då också tar det grova språket på allvar och går från ord till handling. Två händelser har berört honom i grunden. 

– När jag jobbade hos Göran Persson hade jag ofta sällskap med Anna Lindh på tåget. Hon skulle hem till Nyköping och jag till Norrköping. Hon skulle bli vår nästa partiledare och det tog oss alla hårt när hon mördades efter att ha blivit igenkänd under en oskyldig shoppingtur på stan. Efter det förändrades vi alla och för mig betydde det att jag senare bestämde mig för att lämna rikspolitiken.

Men det finns ett annat dåd som personligen skakade om Lars Stjernkvist ännu mer. Knivmordet på psykiatrisamordnaren på Sveriges kommuner och regioner Ing-Marie Wieselgren på öppen gata i Visby under Almedalsveckan 2022. 

– Jag och Ing-Marie kände varandra redan under skoltiden hemma i Motala. Vi gjorde skoltidningen tillsammans så den där Almedalsveckan träffades vi och pratade en hel del. Bland annat pratade vi om att alla känner igen mig var jag än går. Det är alltid nån som kommer fram och ska prata. Hon frågade hur det är att alltid bli igenkänd. Och jag svarade nog att det bara är trevligt. Hennes fråga ekade i mitt huvud när hon blev mördad. Hon hade också blivit igenkänd. Gärningsmannen som var psykiskt sjuk visste vem hon var. Det har påverkat mig mycket. Sedan dess tittar jag mig alltid över axeln när jag känner på mig att någon jag möter inte ser psykiskt stabil ut. Då kan det vara farligt att bli igenkänd.

När vi berättar om rikspolitikens baksidor är det dags att också ta upp dess ”framsida”.  Lars Stjernkvist fick några roliga och rätt uppmärksammade år som rikspolitiker. Det började med att han valdes in i riksdagen 1991. Som jag redan skrivit gjorde han sig då känd som en person som var bra att ta folk och som var lätt att samarbeta med. Han var respekterad av folk från alla läger. 

– Och jag fick mycket uppmärksamhet också utåt till exempel när jag föreslog att fotbollsklubbarna borde betala för polisens arbete i samband med matcher. Så efter riksdagstiden var jag ju en välkänd figur. Ett extra plus var att jag inte är stockholmare!

Men det var inte så att han gick direkt till att bli partisekreterare från riksdagen. Han slutade strax innan han fyllde 40 och utnämndes till generaldirektör för Integrationsverket, för hans del mycket lämpligt placerat hemma i Norrköping. Men de dröjde inte länge förrän Göran Persson kallade honom tillbaka till Stockholm när den dåvarande partisekreteraren utsågs till minister. I hela fem år blev han kvar. Göran Persson är allmänt ansedd som en buffel och det kan inte ha varit lätt att jobba så nära honom under så lång tid, tänker jag.

”En gång när jag kom hem
sa Laila: Göran ringde idag”

– Nej, jag trivdes verkligen. Vi var ju aldrig nära vänner men det fanns en ömsesidig respekt.  Visst har han en bufflig sida men han är också vänfast och omtänksam. Han var till exempel bekymrad för Laila som fick avstå så mycket tid med mig när jag lockades tillbaka till Stockholm även om jag åkte hem nästan varenda kväll. Han frågade ofta om henne och det roliga var att en gång när jag kom hem sa Laila: Göran ringde idag. Det visade sig att han då och då ringde henne på egen hand och konfererade med henne om ditt och datt! 

Annars lät Laila Lars sköta rikspolitiken utan henne närvarande. Han fick allt klara sig själv under långa middagar och mindre roliga representationstillfällen:

– Jag har aldrig gillat att mingla. Känner mig obekväm. Men Laila hade ett eget liv. Hon var aldrig imponerad av det jag sysslade med på det sättet. Jo ett undantag! När jag för något år sedan skulle få kungens medalj. Då blev hon impad och ville vara med för hon var rojalist som visste allt om kungafamiljen. Det tillfället ville hon inte missa. 

Lars fick alltså gå ensam till de flesta tillställningar som krävde att en person i hans position – både som riks- och lokalpolitiker – var närvarande. Han kände sig oftast som kusinen från landet trots att han ofta var en av förgrundsfigurerna. Och han noterade vad ett liv i rampljuset kunde ställa till med. Själv drack han nästan aldrig i tjänsten men konsumtionen av alkohol skapade ett svårt beroende hos många andra i de kretsarna. 

– En liten rolig detalj är att när jag sen var på en tillställning som privatperson kände en av servitörerna igen mig och sa spontant att hen skulle hämta ett alkoholfritt alternativ till mig. Nej, sa jag. Nykterist är jag bara i jobbet!

Nu räcker det för ett tag med Stockholm och Norrköping i Lars liv. Det började nämligen i Motala. Där växte han upp med föräldrarna Bernice och Henry och storebror Göran. Mamma var utbildad retuschös och pappa arbetare på skinntillverkaren CeoSkinn. 

Bara en liten parentes som han berättar inte utan en viss stolthet: 

– Både jag och brorsan blev lite coola för att vi tack vare hans jobb hade tuffa skinnjackor.

Senare i livet blev båda föräldrarna i stället fotografer. Mamma Bernice drev en fotoateljé och pappa Henry blev pressfotograf. Där kan man ana Lars Stjernkvist kommande yrkesval. I grunden är han nämligen journalist och började i unga år som radskrivare på Motala tidning. Men innan den karriären tog fart hade mycket hänt. Föreningslivet kom emellan. Det har varit basen i det liv som blev hans:

– Jag var med i både SSU, Missionsförbundet och IFK Motala. Väldigt olika världar som gjorde att jag lärde mig att umgås med många olika sorters människor. Och föreningslivet har fortsatta att vara en viktig del av mitt liv. Om jag hamnade alldeles ensam på en öde ö skulle jag nog fortfarande starta en förening. Föra protokoll, ta på mig uppdrag, begära votering.

Han berättar en rolig historia om tiden som fotbollsspelare IFK Motala. Han visste att han inte var en bra fotbollsspelare men ändå ville laget ha honom kvar. 

– De menade att jag var bra för lagandan eftersom jag kunde förklara bort en förlust!

Redan vid 17 års ålder tog politiken över och som 18-åring blev han invald som ersättare i skolstyrelsen som den yngsta någonsin. 

– Där hade karriären kunnat ta slut. Jag drev en fråga som uppenbarligen utmanade en del av det socialdemokratiska etablissemanget. En Metallombudsman blev till och med så upprörd att han sa att jag efter det här aldrig skulle få något uppdrag i den här rörelsen. Men en av partiets landstingspolitiker Lasse Wallin fångade in vad som hade hänt. Han tog kontakt med mig och sa att jag absolut måste fortsätta. Efter det stöttade han mig helhjärtat och han blev min mentor. 

Att stötta unga politiker är därför något Lars Stjernkvist nu tagit som sin uppgift:

– Jag är faktiskt mentor och bollplank för flera unga politiker från alla partier och träffar dem regelbundet. Inte minst i kontakten med medierna. Där har jag ju erfarenhet från båda sidor.

Han blev senare ordförande för SSU i Östergötland. Det uppdraget satte också fart på hans stora passion att skriva. Han skrev insändare och debattartiklar som blev uppmärksammade. 

Däremot fick han inte med sig föreningsintresset hemifrån. Där diskuterades sällan politik eller religion. Det var kamraterna som påverkade honom.

– Mina föräldrar hade aldrig några synpunkter på det jag gjorde som ung och ibland kan jag känna sorg över att de inte heller sa något om mina vägval som vuxen. De var nog rätt stolta över mig ändå. När min mamma dog hittade jag alla urklipp hon samlat på sig om mig. Men det är viktigt att få bekräftelse direkt också.

Efter gymnasiet i Motala blev det studier i Linköping. Men Lasse åkte hem så ofta han kunde. Kände sig inte bekväm i universitetsmiljön. Efter några år fick han erbjudande om jobb på Folkbladet som krönikör och ledarskribent och flyttade till Norrköping. Dit har han återvänt tid efter annan under livet. Men inte nu längre. Tidningen lades ner vid årsskiftet 2024-2025. 

Motala har alltid funnits kvar i hans hjärta. Han funderar nu på att skaffa en liten lägenhet där så han kan tillbringa mer tid speciellt med broderns familj som är där på somrarna.

– Jag känner mig fortfarande hemma där och jag har kompisar kvar. I somras satt jag på en parkbänk och så kom bara en person fram och sa Tjena Stjärna! En gammal bekant som satt sig ner helt naturligt och vi pratade på som om en massa år inte hade gått sedan vi sågs.

Formellt är Lars Stjernkvist nu pensionär men han fortsätter jobba med frågor kopplade till tidigare jobb på regeringskansliet, framför allt med sociala investeringar. Tågresorna till Stockholm fortsätter att vara många. Hans uppdrag började för många år sedan och han var så flitig som utredare att hans insatser till slut måste få en riktig titel: arbetsgivaren gjorde honom till kanslichef under en period.

Så några problem att få pensionen att räcka har han inte än så länge. Däremot konstaterar han att han trots två perioder i riksdagen inte är kvalificerad för att få en fet pension därifrån.

– Det var viktigt för mig att sluta innan den började betalas ut. Så jag slutade som riksdagsman en månad innan jag fyllde 40 år. En 40-åring med livslång pension. Det är inte rätt!

Pensionärstillvaron ja. En tid han naturligtvis hoppats tillbringa med Laila. I en hyrd stuga i Ålbäck på Jylland där de varit på många ledigheter sedan 80-talet. Danmark blev deras andra hemland. Så här skriver han i ett Facebook-inlägg.

– Här finns goda vänner, en fascinerande natur, ett gemyt som vi uppskattade. Och dansk böf.

De två var flitiga besökare på konserter och teatrar. De reste i och utanför Sverige. Ja en så enkel sak som att de varje tisdag tittade på Hela Sverige bakar. Tillsammans. Men pensionärstillvaron blev inte så. 

– Det är en av de svåra sakerna nu. Jag vill fortfarande vara aktiv och gå på olika kulturevenemang men det är sorgesamt att inte ha Laila att prata med efteråt om vad vi upplevt. 

Vi två är tillbaka vid köksbordet i lägenheten som han och Laila flyttade till så sent som för tre år sedan.

– Ja vi gjorde verkligen mycket tillsammans men en av de fina sakerna med henne var att vi båda respekterade varandras behov av ensamhet och tystnad. Vi upptäckte att när vi var ute på längre bilresor så var vi ofta tysta tillsammans utan att tystnaden blev obekväm. Vi hade båda behov av att ”gå undan” och det kunde vi göra också när vi var tillsammans. 

Och då är vi också tillbaka till det här med barnen. De avstod frivilligt från egna barn men de har fyllt åren med att umgås och leka (åtminstone Lars) med barn. Och det fortsätter Lars med även nu. 

– Det är en livsnödvändighet för mig att vara med barn. Jag tror på att behandla alla lika oavsett ålder eller bakgrund. Och sitter man i samtal med dem glömmer man fort bort att de är just barn. De är bara människor kanske mer ärliga än andra. 

Varje fredag är han läsfarbror på Söderportskolan, en skola i Hageby där en mycket stor del av barnen har utländsk bakgrund och skiftande kunskaper i det svenska språket. Och där får han veta sanningen. Ett av barnen talar varje gång om för honom att han är för tjock och hen driver nu en kampanj för att få honom att äta rätt och motionera mer. 

– Jag träffar sex barn enskilt i 15-20 minuter efter varandra. Vi pratar, läser, lär oss ljuda svenska ljud, försöker förstå ords betydelse. Och vi har så roligt!

Och barnen har en stor betydelse när jag ber honom välja det uppdrag som han har tyckt varit roligast under alla år som politiker. Han tänker bara en kort stund och sedan kommer:

– När jag var skolkommunalråd mellan 2006 och 2010! Målet var att lyfta de usla skolresultaten för Norrköpings elever och vi lyckades med det. Men allra roligast var det att jag hade fri tillgång till 26 000 barn. Och bara på ett oskyldigt vis förstås! Jag hade en ursäkt att besöka vilken skola och vilken klass som helst. Jag minns så väl ett besök på en förskola i Klockartorpet där barnen band fast mig. Efter en stund sprang de till en av lärarna och sa: kan vi inte få ha honom kvar till i morgon!

Det finns ett ögonblick i politiken som sårat honom mest. Att berätta om det just här känns rätt:

– Det var en debatt om något som hade med barn och skola att göra. Som ansvarig pratade jag förstås en del. Men en ledamot snöpte av mig genom att säga att jag inte borde uttala mig eftersom jag inte hade egna barn.

En gång hade han dessutom nytta av sina goda kontakter med barn. Lars Stjernkvist är höjdrädd, riktigt höjdrädd. Han visade en förskoleklass omkring på rådhuset och när det var dags att gå upp i tornet räknade han med att en vaktmästare skulle ledsaga barnen. Men det fanns ingen tillgänglig och Lars insåg att han inte kunde hoppa av. Ett av de små barnen kom fram till honom och frågade: Är du rädd? Ja, svarade han och barnet tog hans hand på väg upp. Det tyder på att han vågar visa sina känslor för alla oavsett ålder. En god egenskap när man har med barn att göra.

I sina offentliga uppdateringar på Facebook skriver han mycket om politik förstås men också om barn, inte minst dem som han träffar som läsfarbror. Men ett annat tema är sorgen och saknaden efter Laila. Jag avslutar min berättelse om Norrköpings starkaste profil med två citat från hans Facebooksida.

”De berättar om frukostar
jag aldrig mer får uppleva”

”Det var den perfekta avslutningen på höstens beting som läsfarbror. Utdelning av diplom och luciatåg och möten med glada och ambitiösa elever.”

Alla läsvolontärer fick ett fint jul- och tackkort och jo, jag fick en sista påminnelse om att jag borde äta mer grönsaker. För säkerhet skull satte hen sitt lilla pekfinger vänligt men bestämt i min maggrop.”

I ett annat inlägg beskriver han de många tomtar som måste tas fram hemma till jul. Alla med minnen om de många åren med Laila:

”Tomtar som berättar fina minnen om resor och om vänner och om syskonbarn. Och de berättar om frukostar jag aldrig mer får uppleva.”

Tittar lite extra på tomten vi fick av en granne precis när vi flyttat ihop. Blir varm och vemodig. Den får stå bredvid tomtarna jag fick häromdagen. Årets nykomlingar. Det blir bra.”