När jag träffade Mie Jernbeck för första gången tänkte jag spontant: Hon lever i en annan värld. Henne kommer jag nog aldrig lära känna. Mie är en mycket elegant kvinna. Väluppfostrad. Hon är vacker, för sig vackert, klär sig vackert, pratar vackert. Uppvuxen på Strandvägen i Stockholm, privatskoleelev, uppfostrad att bli flickan som ska bli rikt gift. Ni som följt mig på bloggen vet att det är inte min verklighet precis.

Men hej vad jag bedrog mig när det gällde Mie.

När vi nu träffas en isbelagd vinterdag i januari 2017 på hennes gård på Helgö utanför Växjö är det visserligen mer än tio år sedan vi sågs senast. Man vi har en lång och givande vänskap bakom oss som gör att det aldrig är svårt att plocka upp där vi slutade.

Vårt liv tillsammans började på Journalistförbundet. Vid kongressen 1983 blev Mie invald i förbundsstyrelsen, där jag redan fanns. Och där på sammanträdena växte det fram en helt annan Mie än den person jag trodde att hon var. Hon blev snabbt en auktoritet i gruppen med sina välformulerade och kloka inlägg. När sedan den stora skandalen inträffade i förbundet som jag skrivit om tidigare, då vår vice ordförande visade sig ha kommit över en stor lägenhet i centrala Stockholm på ett minst sagt okonventionellt sätt, förenades vi i en önskan att agera för att rädda förbundets skamfilade rykte.

När turbulensen var över och en ny styrelse skulle börja återupprätta ett förtroende som var kört i botten bland våra medlemmar, fanns både Mie och jag kvar från den gamla styrelsen. Tillsammans med nyvalde ordföranden Claes Leo Lindwall (honom har jag intervjuat också) blev vi under ett och ett halvt år SJF:s arbetsutskott.

Utan Mie hade jag aldrig tagit på mig uppdraget. Vi kompletterade varandra. Hon är eftertänksam och klok och tror på sin egen förmåga. Hon säger tillsynes bara snälla saker i en vänlig och diplomatiskt ton, men lyssnar man finns hela registret av synpunkter där. Hon är aldrig elak men kommer fort fram till kärnpunkten – det som måste åtgärdas – och då kan någon bli sårad på vägen. Men hon säger det ofta på ett så klokt sätt att ingen blir upprörd. Jag är mer spontan och går ibland för bryskt fram. Jag kanske tänker rätt, men jag behöver en moderator som ser till att formulera det väl som jag själv bara häver ur mig. Och på det sättet kompletterade Mie och jag varandra. Trots omständigheterna och en mycket dramatisk start blev det en rolig tid, som lärde mig enormt mycket.

För att lite försöka förklara vad jag menar med Mies sätt att uttrycka sig måste jag berätta en anekdot från tiden då hon började som chef för riksradion i Malmö. Hon hade tagit på sig uppgiften att utöka produktionen, men med samma personal. Förändringar skapar alltid turbulens på arbetsplatser. Mie var medveten om att motståndet fanns när hon för första gången mötte den samlade arbetsstyrkan:

–Rummet var avlångt och kring det pampiga bordet satt producenterna och på stolar längs väggarna satt teknikerna och programassistenterna. Det var en varm sommardag och jag borde tagit av mig kavajen redan före mötet. När vi kommit en bit in i mötet vänder sig en av de äldre producenterna direkt till mig och säger:

– Vad säger du om att vi män blir avsexualiserade av att ha en kvinna som chef?

Ja, vad svarar man på sådant? Mie svettades redan av värmen och blev först tyst en stund; så kom hon på det perfekta svaret men uttryckte det på sitt vanliga vänliga sätt:

– OK. Blir det på det sättet så ska jag personligen se till att avhjälpa det!

Isen var bruten. De församlade medarbetarna kunde inte annat än gapskratta åt ett så fyndigt svar.

Men åter till Helgö gård mitt i de småländska storskogarna men högt belägen vid Helgasjön. Om det bara finns en punkt i världen som är Mies är det här, lantegendomen som hennes morfar köpte på 30-talet. Gården har gamla anor. De äldsta husen kommer troligen från slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Enligt sägnen ska St Sigfrids apostlar ha stenats till döds här. 1870 flyttade biskopen i Växjö till Helgö och gjorde gården till sitt sommarsäte. Då bestämde han att flytta hit ett kors som tidigare stod på en annan del av Helgö.

Korset har stått där högst upp och mitt på gården sedan dess. Men för något år sedan föll det ihop av ålder. Enligt sägnen väntar död och elände den som rubbar korset så Mie såg till att ett nytt kors kom upp med hjälp av hembygdsföreningen. Det invigdes under högtidliga former i somras.

Här tillbringade hon somrarna som barn och hit har hon återvänt genom hela livet. I dag bor hon här nästan permanent. Hon har sitt företag kvar i Malmö och är därför skriven där, men hon gör sina stadssejourer så korta som det bara går.

Hemma på Helgö väntar numera pensionerade maken Thomas Berggren, de två beaglarna Cassis och Rossi, de vilda fåglarna och de 34 fåren. Stämmer det livet in på överklassflickan från Strandvägen? Ja, det är bara att inse att det gör det. Fördomarna får ställa sig i ett hörn och skämmas.

När jag kommer på besök den här småkyliga januaridagen får jag en rejäl guidning. Först en långpromenad med hundarna genom ägorna och dagen efter morgonbestyren med fåren. När allt det är klart och frukosten intagen sätter vi oss och pratar i de bekväma fåtöljerna i vardagsrummet som fortfarande lyses upp av julgranen. Vi börjar med Helgö.

Till gården hör både jordbruksmark och skog. Och Mie är förberedd att ta hand om marken. Hon är certifierad skogsägare och jägare. För drygt tre år sedan sades arrendet upp på tio hektar betesmark som hör till gården. Då började Thomas och Mie fundera. Hur skulle de hindra allt från att växa igen utan att behöva blir regelrätt lantbrukare? Det var så fåren kom in i bilden:

– Ingen av oss visste något om får. Nu håller vi på och lär oss och känner oss mer och mer bekväma i vår samvaro med dessa härliga djur. Det är mycket jobb förstås. Varje morgon tar det minst en timme att städa, mata och ge dem färskt hö. Vi behöver inte längre gå till ett gym. Fåren ger oss all träning vi behöver. Men det är otroligt roligt. Och i grunden har jag alltid känt mig trygg tillsammans med djur. Det är precis som om jag intuitivt vet hur de fungerar.

De två har sett besättningen växa från de ursprungliga åtta fåren. De har varit med om att fåren lammat två gånger och merparten av de små lammen skickats till slakt. Tillbaka har man fått mycket fint och mjällt kött (som jag förstås blir bjuden på) och mjuka fällar. För det mesta har lamningen gått bra. Då har de två jour dygnet runt. Naturligtvis en påfrestande tid men glädjen när en förlossning går bra och en liten ulltott reser sig på sina ben redan efter en halvtimme är värd all möda. Någon måste ju vara med och kolla att det går bra för de små tackorna. Men också i fårens värld kan det gå snett. Några lamm har dött och andra har fått flaskmatas i badkaret inne hos Mie och Thomas.

– Man får ju ett speciellt förhållande till dem vi själva fött upp. De tror ju att de är människor och har lite svårt att anpassa sig till gruppen. Det märks när vi kommer att de fortfarande tror att de nog ser ut som vi.

Idag har paret 34 vuxna får, varav en bagge, och räknar med att det till våren kan komma att födas upp till 60 lamm.

Men nu börjar vi nog från början med Mies liv. Eller egentligen ännu längre tillbaka.

Mie härstammar från en av det sena 1800-talets allra första svenska mångmiljonärer (och på den tiden var det MYCKET pengar) – den legendariske brännvinskungen L O Smith; en helnykter man som rensade spriten från finkel. Det kan synas motsägelsefullt men han drevs av ett rättspatos och satsade stora pengar för att få fram hållbar forskning för att rena spriten. Finkelbrännvinet var direkt hälsovådligt för folk och konsumerades i stora mängden. Han slogs för att den rena spriten borde vara den enda som var tillåtet att sälja. Innan han fick rätt pågick ett regelrätt spritkrig i Sverige eftersom han utmanade etablissemanget, som tjänade stora pengar på den orena spriten.

Men detta handlar om Mie, så jag hänvisar i stället till boken ”Rik utan fallskärm”, som hon, hans sonsons dotterdotter, skrev för ett 20-tal år sedan.

– Det var en bok jag bara kände att jag måste skriva. Den kom till sedan jag hoppat av chefskarusellen på Sveriges Radio efter många år i hetluften och jag ville återgå till det journalistiska hantverket, att skriva, att ta reda på saker.

Boken kan rekommenderas. Fram träder en man med många fler bottnar än man kanske föreställer sig när man hör namnet Brännvinskungen.

Mie lever med ett bestående
minne av brännvinskungen

Mie lever med ett bestående minne från Brännvinskungen. Han gifte sig med och skilde sig från en Marie-Louise och sedan dess heter alla kvinnor i släkten Marie-Louise. Mie har förkortat sitt namn men är en Marie-Louise liksom hennes mamma var och hennes dotter är.

Det är lätt att tro att hennes familj har kunnat leva flott på Brännvinskungens insamlade miljoner.

– Fast det stämmer inte. Pengarna försvann nog både under hans egen och hans barns tid. Men däremot fanns det pengar ändå i mammas familj. Hon växte upp i en rik miljö. Men att pengarna fortsatte rulla in var nog min pappas förtjänst.

Efter barndomens skyddade tillvaron på Strandvägen vaknade tonåringen Mie upp och kände sig fångad i en fälla. Det som förväntades av henne var att bli gift med en rik man och fram till dess var det viktigaste att lära sig sällskapslivets koder. En värld som snabbt blev allt mer förljugen och ohållbar för en vaken tonåring som växte upp under det sena 60-talet med studentrevolt och radikala vindar.

– Jag revolterade genom att flytta hemifrån redan som 16-åring. Jag ville skapa mitt eget liv. Jag blev inneboende hos en äldre dam. Hamnade i onåd hos mina föräldrar, tvingades lämna privatskolan, där jag då gick första gymnasieåret, och skriva in mig i ett kommunalt gymnasium. Jag jobbade på kvällar och helger på NK. Det är klart att det betraktades som en skandal att jag gjorde så men jag var tvungen.

I stället deltog hon bland annat i den våldsamma Rädda almarna-aktionen i Kungsträdgården, skaffade sig en pojkvän och levde som tonåringar gjorde mest på den tiden – men utan familjens trygga famn.

– Min mamma tog mig till nåder så småningom igen och jag tog studenten till slut på min gamla privatskola. Men detta var aldrig något vi pratade om. Så har nog hela livet med mina föräldrar varit. Ibland har jag varit inne i värmen och ibland inte. Men när det ena började och det andra slutade var aldrig lätt att avgöra, eftersom vi aldrig berörde sådant. Men jag är oerhört stolt att jag flyttade hemifrån, att jag bestämde mig för och orkade genomföra tanken att skapa mitt eget liv.

Efter studenten läste hon på universitetet, statsvetenskap, företagsekonomi, nationalekonomi och franska. Yrkesvalet var väl inte solklart men kanske inspirerades hon av Gunnar Unger, en välkänd skribent på Svenska Dagbladet under signaturen Sagitarius.

– Jag lärde känna honom och hans fru Märta under åren då jag bodde med min första pojkvän. Han blev min närmaste äldre person som lärde mig massor. Han satte mig in i kulturens värld, vi gick på operaföreställningar och annat. Och så spelade vi bridge.

En dag gick hon upp till Svenska Dagbladets lokaltidningsföretag, Huvudstadspress, och bad att få blir praktikant. Hon hade inte en tanke på att utnyttja farbror Gunnar för att få in en fot:

– Det märkliga var att det sårade honom att jag inte hade utnyttjat honom. Men för min integritet var det viktigt att jag klarade sådant själv.

Så påbörjade hon sitt liv som journalist, en karriär som skulle bli mycket framgångsrik. Under många år var hon Huvudstadspress och Svenska Dagbladet trogen. Parallellt med reporterjobb och ibland tillfälliga chefsjobb gjorde hon en facklig karriär, så småningom som ordförande för samtliga fackklubbar på Svenskan. Detta var under åren då konflikterna mellan grafiker och journalister pågick som värst. Den nya tekniken gjorde att grafikernas jobb kunde övertas av journalister. En hel gammal stolt yrkeskår blev överflödig. Något som grafikerna naturligtvis kämpade emot. I dagens digitaliserade medievärld känns det tiden oändligt långt borta trots att det bara är lite drygt 30 år sedan. Mies diplomatiska förmåga gjorde att ett avtal kunde skrivas under och striderna upphöra mycket tidigare på Svenskan än i övriga landet. Än en gång kom hennes väluppfostrade bakgrund till nytta:

– Jag tror att jag har en inneboende förmåga att tänka efter innan jag pratar. Om jag är det minsta orolig för hur det jag just tänker säga ska uppfattas så tiger jag hellre och tänker en gång till. I det här sammanhanget blev det bra men ibland kan det också ha en bromsande effekt. För ibland måste man våga vara tydlig redan från början.

Längtan till Helgö fanns där hela tiden. Mie blev sugen på att försöka sig på radiojournalistiken. Hon fick ett vikariat på radio Kronoberg och kunde flytta ner. Där träffade hon sin första man och fick 1983 dottern Marie-Louise. Äktenskapet tog snabbt slut och hon flyttade tillbaka till Stockholm där hon fick jobb på P1 och samtidigt blev vice ordförande för SJF-klubben på företaget. Men snart var hon tillbaka på Radio Kronoberg och Helgö blev åter basen. Under de här åren satt hon i förbundsstyrelsen, vilket krävde mycket närvaro i Stockholm.

Hon träffade en ny man, Björn som hon gifte sig med och fick sonen Erik 1987.

– Vi gifte oss samma dag som Palme mördades. Det var biskop Krister Stendahl som vigde oss och det kändes nästan spöklikt när vi dagen efter slog på tv:n och såg samma biskop sitta och prata om mordet på vår statsminister.

Under den här tiden blev Mie utplockad av dåvarande lokalradiochefen Lena Wennberg som en av tio lokalradiomedarbetare att gå en avancerad chefsutbildning arrangerad av SAF.

– Det var en oerhört bra utbildning. Jag älskade min tid inom den fackliga rörelsen men visst innebär chefsuppgifterna en annan och ännu mer spännande utmaning. Att ha den faktiska makten att påverka.

Och mycket snart fick hon möjligheter att tillämpa sina nyvunna kunskaper i verkligheten. Knappt hade hon lämnat SJF:s styrelse förrän hon blev erbjuden jobbet som chef för Riksradion i Malmö.

– Jag hade förstås hoppats på att få träna på något mindre men jag tvekade aldrig när erbjudandet kom. Jag tackade ja.

Riksradion i Malö hade på den här tiden en mycket stor produktion. Man gjorde konsertinspelningar till P2, radioteater, OBS kulturkvarten, Ekonomiska klubben, Yesterday (ett musikprogram för den yngre publiken med legendariske Rune Hallberg, en person som Mie fick ett mycket fruktsamt samarbete med under de här åren) och ”Vår grundande mening” (ett mediemagasin) bland annat.

Mie flyttade till Malmö och har sedan dess varit den staden trogen – parallellt med Helgö förstås. Trots uppväxten i Stockholm har hon aldrig längtat tillbaka dit.

Med tiden fick Mie allt större arbetsuppgifter för sitt framgångsrika sätt att leda Riksradion. När den stora sammanslagningen kom då riksradion och lokalradion skulle bli dagens Sveriges Radio hade radiochefen Ove Joansson fått ett stort förtroende för henne. Hon satt i direktionen för det nya Sveriges Radio och fick en nyckelroll att föra samman alla 25 lokalradiostationer i landet. Hon var dessutom en av cheferna för radion i Malmö och skulle sjösätta P4, där de tidigare helt skilda verksamheterna gemensamt skulle ta hand om sändningarna dygnet runt.

– Det var en gigantisk förändring. Lokalradion var van att gå in och ut ur sändningar lite som de själva ville, då de hade så kallade fönster i P3. Nu skulle de plötsligt tillsammans med riksradions medarbetare fylla ut hela dygnet med angelägen radio. Naturligtvis var det många som inte var lyckliga under den där tiden. Varken med mig eller förändringen i sig. Jag fick kritik för att jag gick för hårt fram men samtidigt var det ju nödvändigt eftersom det var vårt uppdrag från public service-företagets styrelse. Och jag känner mig rätt stolt över resultatet. Jag och mina medarbetare fick ihop det. Extra stolt är jag över att det var jag som kläckte idén med Karlavagnen. Ett program som fortfarande pågår och som är mycket populärt. Under den här tiden var jag rätt ofta själv programledare både där och i andra program. Det var väldigt roligt.

Hon gjorde en dyrköpt erfarenhet
när hon ändrade starttiden på Melodikrysset.

Mie drabbades också av de trogna radiolyssnarnas raseri. En reaktion som hon inte riktigt var förberedd på. Hon gjorde en dyrköpt erfarenhet när hon ändrade starttiden på Melodikrysset. Protesterna blev våldsamma. Vaktmästaren bar in säckar med protestbrev tills hon fick krypa till korset och ta tillbaka förändringen.

Under den här åren var Mie småbarnsmamma. Man undrar hur hon hann med allt.

– Det fungerade trots allt bra. Min man Björn tog ett enormt stort ansvar för barn och hushåll under den här tiden. Han hade kontoret hemma och kunde därför ställa upp när jag tvingades vara frånvarande. Det är jag honom evigt tacksam för, även om vi numera är skilda.

När det stora projektet var slutfört 1993 var det dags att efter några år gå vidare. Hon erbjöds två olika nya jobb inom koncernen och hennes väg verkade utstakad. Men då hoppade hon av. Hon tackade nej till båda erbjudandena och bestämde sig för att satsa på den fria företagsamheten istället. Mie Diem AB startades, ett konsultföretag inom media och kommunikation, som innebar att hon engagerades flitigt som föreläsare runt om i Sverige. Snart kom ännu ett företag att bildas, Mentor international, som lever vidare med en omfattande verksamhet. Mie Diem är vilande.

– Det här var innan coachning blev inneordet för dagen. Men jag insåg att behovet av mentorer inom näringsliv, myndigheter och organisationer på alla nivåer var stort. Inte bara bland de högsta cheferna utan också bland underchefer och bland studenter som vill starta eget. Alla behöver någon som utifrån ser hur man kan gå vidare, när man har fastnat eller inte vet hur man ska komma igång. Problemet var att övertyga marknaden att betala för detta. Och att hitta lämpliga mentorer. Men det har gått bra.

Mie vände sig till de nätverk hon skaffat sig genom åren, bland annat genom att som första kvinna bli invald i Rotarys södra distrikt. En karriär som för övrigt bar rätt uppåt! Hon blev inte bara den första kvinnan i distriktet, hon blev också dess första kvinnliga president och första kvinnliga guvernör. Hon deltog i att arrangera Rotarys stora världskongress i Malmö/ Köpenhamn för lite drygt 10 år sedan.

Det blev en kort utvikning från mentorskapet. Att det är en av hennes passioner går inte att ta fel på. Att hitta de rätta mentorerna är en grannlaga uppgift och något som hon lagt ner mycket energi på:

– Hälften av dem jag började utbilda fallerade på vägen. En god mentor måste nämligen förstå att hantera sin egen önskan att styra och ta över. En mentor ställer de rätta frågorna men ger aldrig svaren. De måste komma från adepten. En skicklig mentor går utanför sig själv, lyssnar på adepten och ställer de frågor som är anpassade till hans/hennes situation. Och en mentor får aldrig gå in i ett terapeutiskt samtal. Det är viktigt men kanske den svåraste balansgång man har att hantera. Det ska handla strikt om hur yrkeslivet ska kunna förbättras. Det är klart att det personliga livet alltid finns med men blir det för privat är det något annat än mentorskap.

När man ska beskriva Mies liv och intressen tar faktiskt ”pappret” slut innan alla hennes engagemang finns nedtecknade. Lite summariskt får jag också ta med hennes intresse för forskning och utbildning. Hon har varit med och byggt upp Konst, Kultur och Kommunikation på Malmö högskola, hon har suttit i Växjö universitets styrelse och hon var en aktiv part i sammanslagningen med högskolan i Kalmar. Numera är hon även lärare på Linnéuniversitetet i en 7,5 poängskurs kallad ”Utveckling av yrkeskunnande – dialog, reflektion, mentorskap”.

Vi stannar lite längre vid forskningen. Mie är ordförande i Linnéakademins forskningsstiftelse. Stiftelsen delar ut årliga stipendier till unga forskare som vill åka utomlands. I dag finns 20 miljoner i stiftelsen. Den stora merparten av pengar har samlats in genom hårt arbete av styrelsen. En rolig idé som blivit en succé är att allmänheten kan satsa 500 kronor på att plantera en bokhäck som så småningom ska bilda en allé vid campus i Växjö och förhoppningsvis också i Kalmar. Givarens namn ristas in i en speciell plakett.

Men jag vill återvända till Helgö. När vi umgicks mer intensivt besökte jag henne på Helgö flera gånger men då var gården trots allt mer ett fritidsnöje än den fasta punkten. På den tiden var hennes föräldrar fortfarande gårdens huvudmän. Nu finns inte de längre och Mie har ensam tagit över ansvaret för släktgården. Besöken i Malmö och kontoret sker naturligtvis fortfarande regelbundet men hon försöker korta tiden så mycket det går. Hon pendlar hellre över dan än över veckan. Helgö, Thomas och djuren drar.

Och fåren är inte bara ett fritidsnöje. Hon och Thomas har startat företaget Helgö gård – får och lamm. Jag rekommenderar ett besök på deras hemsida, www.helgolamm.se . Speciellt tycker jag att ni ska gå in på fliken som heter Våra första fårår. Man ler, skrattar, gråter och engagerar sig av texterna som Mie skrivit. Ibland blir det dråpligt när nyblivna fårägare försöker förstå hur allt fungerar med höbalar, vinterkyla, nappflaskor och sjukdomar.

Jag vill gärna citera några rader:

”Jag är på väg till Karlshamn, Thomas ringer och säger att fåren bums måste få mer mat. De får för lite mat i hagen. Det har han fått veta. Grannen var tydlig i det budskapet. Ok, då är det bara att öppna en bal. Typiskt att jag just idag inte är på rätt plats. Ingen av oss har någonsin öppnat en bal. Flytta den med handkraft är uteslutet. Det blir för Thomas att skära där den och han står. Jag säger i ett försök att vara medkännande skämtsam. Då får du ta brödkniven! Och svaret kommer direkt, jag gör ju det, jag står här med den. Vi skrattar gott när kvällen nalkas. Men innan dess har Thomas haft en rejäl dust med brödkniv, häcksax, såg och yxa och en bal som var så hårt packad att mer än ett strå i minuten var en lycka. Nu, efter vintern och träning på tolv öppnade balar är Thomas mästarnas mästare i balöppning. Tack och lov att träning verkligen gör nytta.”

Jag förstår att det är som Mie förklarar för mig: 

– När man är med djuren får man en distans till sig själv. Jag glömmer alla bekymmer. Jag tvättar hjärnan från allt skräp. Jag måste vara närvarande här och nu. Jag önskar att fler ska få uppleva det här, så vi har en dröm att vi ska ordna en besöksverksamhet här på gården, så att besökarna kan övernatta för att kunna umgås med djuren och naturen. Kanske för att återhämta sig kanske för att bara njuta av en fridfull miljö.

Med tanke på hur det gått med företaget hittills är det väl bara en tidsfråga innan det också blir verklighet.