Wille minns min goda mat. Bara det ger honom en speciell plats i mitt hjärta. Jag kan nämligen inte laga mat; det vet alla. Ändå minns han min mat som god.

Fast egentligen var det kanske inte så konstigt. En hungrig tonåring som får komma hem till en kompis och hans mammas ombonade hem istället för en ganska påver övernattningslägenhet, tycker nog att all mat som bjuds är god.

Wille, som egentligen heter Wilhelm Blixt, var bara 16 år när han flyttade hemifrån 2001. Han uppfyllde sin dröm om att en dag bli journalist genom att gå medieprogrammet på Lars Kaggskolan i Kalmar. Den inriktningen fanns inte på gymnasiet hemma i Oskarshamn där han ”borde” ha gått. Och när han kom till Lars Kagg blev han klasskamrat med min son Klas.

–Fast under det första året var vi inte så nära. Han hade ju sina kompisar från högstadiet i Funkabo medan jag kom som en bondläpp utifrån. Men senare upptäckte vi hur mycket vi hade gemensamt och då blev vi riktigt goda vänner. Det började med att vi båda upptäckte att vi gillade The Hives men vänskapen djupnade förstås efter hand. Det var en väldigt fin period när vi två lärde känna varandra. Och det var ju så mycket trevligare att lära känna Klas i er stora lägenhet på Postgatan mitt i stan än att gå tillbaka till mitt eget lilla krypin som låg en bit norr om stan, säger Wille, när vi ses i början på februari i år hemma hos mig i Norrköping. Jag bjöd på hemlagade köttbullar…

Han har precis tillbringat några dagar i Norrköping för att besöka festivalen ”Where’s the music”. Jo, han hann också med en avstickare för att planera årets höstmöte på Nya slottet Bjärka-Säby utanför Sturefors, där det finns en ekumenisk kommunitet. Men hur det kommer sig tar vi längre fram i berättelsen om Wille.

Wille är med i den här bloggen eftersom det inte bara är Klas som tycker väldigt mycket om honom. Det gör vi hela familjen. Jag kanske lite extra eftersom han valt mitt yrke. Han var inte en av de tonåringar som smög in i Klas rum för att ”slippa” träffa mamman. Han började alltid med att umgås med mig även om de två till slut hamnade inne i Klas rum för att spela gitarr och sjunga eller komponera egna låtar (de spelade in en hel cd med eget material bland annat) eller bara prata.

Genom den här intervjun kommer ni att märka Willes totala engagemang i det han åtar sig. Han satsar allt när han tar på sig en uppgift. Ibland för mycket så att kroppen säger ifrån, men samtidigt har han alltid kunnat återvända till tryggheten på den plats där han växte upp; ett frikyrkligt hem i en liten by där sammanhållningen är total. Sen många år bor han i Stockholm men den idylliska lilla byn i Småland finns inom honom vad han än tar sig för.

Idag är Wille musiker men ändå inte musiker enligt honom själv. Musiken är ett stort intresse, han går på massor av konserter varje år, han recenserar musik, han komponerar musik, han spelar in musik, han uppträder med sin gitarr och sina låtar på klubbar och krogar runt om i Stockholm, men ändå ser han inte musiken som sitt yrke.

– Det är journalist med dragning åt folkbildning jag är i själ och hjärta. Ju mer jag jobbar inom folkbildningen desto mer börjar jag tro att jag kommer att sluta som lärare; det pedagogiska uppdraget fascinerar mig.

Under större delen av sitt yrkesliv har han jobbat inom just folkbildningen, men innan vi fortsätter på det här spåret vill jag berätta lite mer om Willes bakgrund. Wille har alltså växt upp i ett frikyrkligt hem och har genom hela livet haft en stark tro, vilket gör honom till en något udda fågel i min sons umgänge. Men ändå inte, eftersom just detta bara varit en naturlig del av en god vän.

Wille och hans barndomsvänner, oavsett om de tillhörde någon församling eller inte, umgicks mycket i den barn- och ungdomsverksamhet som församlingarna drev gemensamt i byn. Där fanns också en gammal skola där de kunde idrotta.

– Det blev ju mer som en fritidsgård för oss barn som bodde i området. Det var här vi kunde umgås efter skolan och på helger. Vi idrottade ihop (mest innebandy, pingis och fotboll) vi sjöng i kör ihop, vi lärde oss spela instrument, vi gick i söndagsskola. De flesta hemma i just min byn tillhörde församlingen. Och mina föräldrar var inte på något sätt ortodoxa eller fördömande. Det som kanske många förknippar med frikyrkorörelsen upplevde jag aldrig som barn. Det var bara här som mina två stora intressen i livet formades: idrotten och musiken.

Så småningom upptäckte Wille annan musik än den som sjöngs i kyrkans barnkör, till exempel Bob Dylan och Johnny Cash, två stora förebilder än i dag. Musiken som Wille skriver själv präglas mer av de två artisternas svärta och melankoli än de mer hurtfriska kristna tonerna.

– Däremot har jag aldrig övergivit min tro. Den har präglat hela mitt liv men jag reagerade tidigt på att bli instängd i ett trångt fack för att jag var medlem i den eller den församlingen. Jag vill se det som förenar oss i de existensiella frågorna, inte det som skiljer oss åt. Det är därför den tillämpade ekumeniska tanken som den är utformad på Bjärka-Säby tilltalar mig och det är därför jag känner att jag haft några av mina kanske bästa andliga samtal med din son Klas, trots att han ju inte alls är troende men absolut andlig. Det handlar om att fördjupa samtalet om det som är viktigt. Det handlar om att ta livet på allvar. Jag gör det med utgångspunkt att jag tror på Gud men det innebär inte att det bara är de som har min tro som jag vill prata med om livets väsentligheter. Tvärtom.

Under senare år har han blivit allt mer engagerad i Bjärka-Säbys ekumeniska verksamhet. En verksamhet med nästan klosterlika former, där olika trosriktningar möts i samtal. Han sitter i programgruppen som planerar det årliga Höstmötet som vänder sig till deltagarna mellan 19 och 39 år. Så här förklarade han själv på Facebook inför förra Höstmötet varför han trivs så bra i den miljön.

– För mig är den här helgen en av årets verkliga höjdpunkter. Och viktigaste. Det yttre brusets tonläge sänks, samtidigt som det inre livets viskningar framträder. Att röra sig, tillsammans med massa andra människor, mellan samtal, musik och gudstjänst är det finaste jag vet.

Det är alltid lika roligt när Wille ska försöka förklara var han bor för en utomstående. För han vill få folk att begripa att hans hem ligger i Gransmåla, en liten by som ingen hört talas om. Eftersom byn är så viktig för honom kan han inte slarva över genom att vara mindre precis.

– Jag säger att den ligger i närheten av en mindre ort som heter Bockara utanför Oskarshamn. Men det räcker inte för sen har vi Korsvägen däremellan och då har vi ändå en bit kvar till Gransmåla. Men där har jag växt upp i något som jag vill kalla rena Bullerbyidyllen, med mamma Siv, pappa Pär och mina fem år yngre tvillingbröder Filip och Ludvig. Ja, och så bor ju en del av min släkt i närheten också.

Jag har varit och hälsat på Wille i hans hem och träffat hans föräldrar. De har skapat ett fantastiskt vackert hem. Båda är händiga och dessutom väldigt intresserade av modern design.

– Pappa är mycket för det minimalistiska med stål och trä som material medan mamma förhöjer intrycket genom att också föra in lite mer ombonade detaljer som blommor och så. Hon är väldigt duktig på blommor och drömde en gång att bli florist. Men hon har jobbat hela livet inom äldreomsorgen och har slitit ut sin kropp på det. Både hon och pappa gick i pension nyligen bara 61 år gamla. Men nu blir hon ofta inringd eftersom de har sån brist på omsorgspersonal på äldreboendena runt om. Det är roligt för henne men samtidigt vill jag ju inte att hon ska slita för ont eftersom alla tunga lyft och annat redan gett henne problem.

Willes pappa är trä- och metallslöjdlärare. Precis som min pappa var. Men från Willes beskrivning tror jag att Pär var en bättre lärare än min. Wille gick ju själv på samma högstadium där Pär undervisade och hörde aldrig några elaka ord om sin pappa. Han var en uppskattad lärare. Däremot hade nog våra föräldrar det estetiska sinnet gemensamt.

– Ja, pappa är otroligt intresserad av design och fångar upp idéer på resor till Stockholm och andra ställen där han går in i olika designbutiker för att hämta inspiration. Sen åker han hem och gör dem på sitt eget vis. Jag är väldigt stolt över det hem som mina föräldrar skapat.

När Wille gick i högstadiet fanns pappa på samma skola som Wille men så var det inte från början. I 20 års tid pendlade Pär varje dag från hemmet i Gransmåla till skolan i Lenhovda, 16 mil fram och tillbaka. Som pensionär ägnar han nu mycket tid åt att ta hand om fastighetens skog.

Huset i Gransmåla är en skogsfastighet som Pärs morfar köpte i början på 1900-talet. När sedan Willes farmor tog över gården och gifte sig med Willes farfar så användes huset som sommartorp. Så Willes pappa är uppvuxen i Berga och det var först när Siv och Pär blev ett par som de gjorde huset i Gransmåla till ett permanentboende. Farfadern mekade med bilar och var allmänt tekniskt lagd, vilket pappa Pär ärvt:

– Men inte jag. Fast jag är nog en egen sort i vår familj rent intressemässigt. Mina två bröder är också mer lika pappa. Ludvig är skogstekniker och jobbar i Eksjö och Filip jobbar på fabrik, SAFT i Oskarshamn och är lite av en entreprenör vid sidan om. Jag är mer intresserad av samhällsfrågor. Älskade nutidsorienteringen i skolan och var med i Vi i femman. Istället tror jag att mina morbröder varit en stor inspirationskälla. De har liknande samhällsintresse som jag och så älskar de musik och idrott.

Redan som tioåring bestämde han att det var journalist han skulle bli. En kompis syster skulle börja gymnasiet och hade tagit hem kataloger med vilka utbildningar som fanns. Det var där Wille hittade Medieprogrammet i Kalmar. Så även om det kändes tufft att flytta hemifrån som 16-åring, bort från mammas mat och omtanke, och vardagen i den stora familjen, till ett ensamt liv i Kalmar stod han på sig.

Under tiden på skolan fick han också praktisera sitt drömyrke. På den tiden gjordes det en mycket uppskattad ungdomstidning på tidningen Barometern i Kalmar, kallad Åxå- bilagan. Där fick Wille chansen att jobba, skriva reportage, göra musikrecensioner. En nyttig skola för fler än Wille.

Jobbet på Åxå innebar att han under fem år bevakade Hultsfredsfestivalen för ”stora” Barometern, både som recensent och som reporter.

– Det är bland det roligaste jag har gjort i hela mitt liv. Lyssna på så mycket musik jag ville av artister i världsklass och samtidigt få betalt för det. På den tiden kunde tidningarna fortfarande satsa. Vi var sju personer på plats för bevakningen och bodde tillsammans i en egen villa. Det är klart vi jobbade hårt men det var rätt och slätt skitroligt, säger Wille och ögonen lyser.

Än idag recenserar Wille musik i Barometern. En bisyssla han haft hela tiden. Han skrev också sportkrönikor under en tid men slutade med det för några år sedan då han tyckte att själva tyckandet började gå på rundgång.

Livet i Kalmar blev som sagt tidigt ett helt OK liv tack vare de kompisar han fick på skolan. Och det var ju aldrig långt att åka hem till Gransmåla, när längtan efter familjen och kompisarna hemmavid blev för stort. Och inte heller undervisningen avskräckte honom från att genomföra sin dröm. Han sökte och kom in på Södra Vätternbygdens folkhögskola där det finns en etablerad och av branschen uppskattad journalistutbildning. Skolan har Equmeniakyrkan som huvudman.

Som jag skrivit tidigare så vill Wille inte stoppas in i något fack. Trots att han nästan hela tiden gjort val med anknytning till frikyrkan så känner han sig fri med sina egna tankar om religiositet och andlighet. Att detta är något som Wille tycker är viktigt råder det ingen tvekan om. Under vårt samtal återkommer han till detta flera gånger.

– Jag har alltid haft kopplingar i mitt liv till kyrkan men jag har samtidigt inte kunnat identifiera mig med bara en smal sektion av den. Jag har förstås också flera dåliga minnen från den trångsynthet som präglar vissa inom rörelsen. Och som journalist är jag van att ifrågasätta. Det gäller också min tro. Att behålla min tro har bitvis varit en kamp men i grunden har den alltid följt mig.

”Hela mitt liv rymdes i jobbet!”

När det var dags för praktik valde han tidningen Dagen, pingströrelsens tidning. Där skrev han sedan till och från under några år i omgångar, men han jobbade också på Barometerns norra edition, Oskarshamns tidningen. Livet var lite hattigt utan en fast egen punkt i tillvaron.

Men så tog yrkeslivet ändå en ny vändning. På hösten 2008 såg han en annons som han bara inte kunde motstå. Studieförbundet Bilda, som tidigare hette Frikyrkliga studieförbundet sökte en musikkonsulent för ett två år långt vikariat.

– Jag trodde ju aldrig att jag skulle få det så jag blev glatt överraskad när jag blev kallad till intervju. Och jag var inte ens nervös inför mötet för jag tänkte det här jobbet får jag aldrig. Att jag fick det kändes nästan för bra för att vara sant. Hela mitt liv rymdes i jobbet! Och att dessutom tjänsten var placerad i Kalmar gjorde det inte sämre.

Jobbet handlade om att stötta unga musikintresserade att våga pröva sina vingar. I studiecirklar fick det möjligheter att ta sina första ackord, lära sig spela, bilda grupper, spela in, och uppträda. Wille såg till att de fick komma på festivaler och visa vad de kunde. Inte bara små svenska utan också ut i världen. Brighton, Oslo och den stora festivalen i Austin, Texas ”South by South West” där Wille varit inte mindre än fem gånger.

Att han fick jobbet var inte så underligt som Wille försöker antyda. Tillsammans med några av sina kompisar från olika kyrkor i Oskarshamnstrakten arrangerade han en årlig festival vid Havslätts camping i Oskarshamn. Det började som en beachvolleyboll-turnering 2001 och 2002 hopvävd med gudstjänster. Men därefter utvidgade man genom att också föra in musiken i evenemanget. Vänkretsens tre stora gemensamma intressen kunde förenas i en och samma festival, Strandfestivalen kallad. Helt ideellt fick killarna ihop en fantastisk festival som varade från torsdag till söndag i slutet på juli varje år fram till 2006. Den brukade locka mellan 500 och 800 besökare. Festivalen avslutades alltid med en välbesökt gudstjänst på söndagen.

Den fortsatte att arrangeras ytterligare några år men då hade andra tagit över verksamheten.

– Det var ett stort åtagande som egentligen varade över hela året. Jag var faktiskt nära att gå in i väggen under de där åren eftersom jag studerade parallellt. Jag har så lätt att engagera mig och gå ”all in” att jag inte märker när det blir för mycket förrän jag får kroppsliga symtom. Jag drabbades av panikångest i slutet av den här perioden.

Killarna lyckades locka riktigt stora namn till festivalen. Deportees vara där, liksom Annika Norlin och Christian Kjellvander bland annat plus en rad lokala och regionala band. Men hur hade ni råd att engagera alla de här?

– Vi var bra på att pruta…

Under den här tiden skaffade sig Wille naturligtvis ett stort kontaktnät i musikbranschens olika led som Bilda förstod att ta vara på.

Wille fortsatte att jobba på Bilda i sammanlagt åtta år men hans arbetsuppgifter ändrades och han flyttade rätt snart till Stockholm där han äntligen fick en lägenhet som han kunde kalla sin egen efter många kringflackande år. Och under några år bodde för övrigt han och min Klas grannar där och kunde återuppta vänskapen. Men min son stannar aldrig länge på en plats så nu finns han i en annan del av Europa.

”Den perioden lärde mig mycket. Inte minst att jag är för ung för att vara chef.”

På Bilda blev Wille först webbredaktör, sedan kultursamordnare som innebar nationellt utvecklingsansvar för kultur- och musikverksamheten.

– Den perioden lärde mig mycket. Inte minst att jag fortfarande är för ung för att vara chef. Det är svårt att ställa om sig från att vara kompis med alla till att vara den som ska bestämma. Då måste man glömma det där med att också försöka vara allas vanliga kamrat.

Men att jobba inom folkbildningen innebär så mycket mer än att bara låta unga människor få ägna sig åt det de älskar. Det finns ett vidare perspektiv. Man ska få möjlighet att växa som människa, menar Wille.

– Det låter klyschigt men det handlar om att lära för livet. Och jobbar man med folkbildning måst man ha det för ögonen i allt man gör.

Så musiken har fortsatt att vara viktig men det har varit lika viktigt för Wille att sätta musiken i sitt rätta sammanhang.

– Jag vill att musik ska tränga sig djupare än att bara ge lite skön feeling. Det är ju mötet mellan människor som är det viktiga. Musiken är ett sätt att få till de mötena. Idrotten är en annan. Jag har i hela mitt liv ägnat mig åt idrott.

Helt nyligen bytte Wille jobb för att gå vidare i sin folkbildningsgärning. Han sysslar numera med webbkommunikation för folkhögskolorna via webbplatsen ”folkhögskola.nu”. Där samlas information från och om landets 154 folkhögskolor.

 

– Det är ett fantastiskt roligt jobb. Jag och mina kolleger jobbar med att marknadsföra och kommunicera folkhögskolan till allmänheten, men vi stöttar också folkhögskolorna i marknadsföring, kommunikation och studie- och yrkesvägledning. Och jag omfamnar tanken som driver folkhögskolorna där olika ideella, religiösa och politiska organisationer som tror på folkbildningsidén vill ge människor ökade kunskaper i vitt skilda ämnen och områden. De gör en stor social insats.

Men berättelsen om Wille måste ändå sluta med att vi tar oss tillbaka till Gransmåla. Så ofta han kan åker han hem till familjen och på somrarna måste han tillbringa minst en vecka där annars är det ingen riktig sommar. Så här skrev han själv på Facebook inför förra årets sommar:

– Idag snappade (!) min mamma en bild på ett par kor som skulle över vägen hemma i ett sommargrönskande Småland. Plötsligt blev semesterlängtan mer påtaglig. Jag längtar till blåbärsmjölksfrukostar, skogspromenader, fisketurer, pappas konstiga sommarprojekt och mammas blommiga falukorv.

Wille och hans bröder har ett gott förhållande men det har inte alltid varit så.

– Som alla syskon bråkade vi oerhört mycket. Jag var visserligen äldst men de var två så det gick ofta hett till. Men vi visste alltid var gränsen gick.

Hur viktiga bröderna faktiskt är för honom fick Wille klart sig på ett mycket dramatiskt sätt. Mitt i sommaridyllen för snart fyra år sedan kom en ambulans körande på byvägen, när Wille med hörlurar i öronen stod och målade en av väggarna på gårdens ladugård. Han fick en obehaglig känsla direkt och när han sedan fann huset tomt trots att både mamma och pappa borde vara hemma förstod han att något hemskt hade hänt.

– Min bror Filip hade dykt i Gransmålasjön och slagit huvudet mot en sten. Det var de värsta dygnen i mitt liv innan vi förstod att Filip skulle klara sig utan att bli totalförlamad. Han var bara millimeter från att bli det och han fick opereras på neurokirurgen i Linköping sedan det visat sig att han brutit två kotor i nacken. De har stabiliserats med hjälp av titanskruvar men än i dag påverkar skadan Filip, som hunnit bli 26 år.

– Men när sådant här händer inser man också hur bra det är att ha förankring i en liten by som Gransmåla. Under den där oroliga tiden var det fantastiskt att se hur alla ställer upp. Då finns det ingen anonymitet eller rädsla att störa som det lätt kan bli på en större ort. Alla ställer upp och man känner ett fantastiskt stöd, säger Wille.