Yae Nagai är tio år yngre än jag, 59 år. Hon bor i staden Kamakura några mil utanför Tokyo. Egentligen känner jag inte Yae, men min bror Mikael gör det. När han jobbade i Tokyo mellan 2005 och 2007 träffade han henne ofta. Hon var nämligen hans lärare i japanska. Tyvärr misslyckades hon i sin strävan att få honom att prata flytande japanska. Men det var definitivt inte hennes fel. Mikael kom direkt från att ha jobbat drygt tre år i Shanghai, Kina och där lärt sig prata väldigt bra mandarin. Mötet med ett nytt asiatiskt språk, så annorlunda i sin grammatik och med andra tecken, blev helt enkelt för mycket för min då runt femtioårige bror.

Nu har jag precis återvänt från en 17 dagar lång resa i Japan tillsammans med honom, en nostalgitripp för Mikael och för mig en chans att äntligen få upptäcka landet där jag var några korta dagar för fem år sedan. Men då ösregnade det, och jag menar ÖS-regnade, oupphörligen från morgon till kväll. Detta blev en chans för Japan att rehabilitera sin dåliga image hos mig. Och som landet gjorde det!

Men att åka hela vägen till Japan bara för att titta på det fantastiska landskapet, de många templen och undersköna trädgårdarna, de brusande storstäderna och de tråkiga husen kändes ändå inte helt bra för mig, som gärna vill lära känna länderna jag besöker genom att också träffa människor som bor där. I Japan är ju inte det så enkelt eftersom språkbarriären är rätt hög att klättra över. De flesta japaner är dåliga på engelska och jag är rent ut sagt kass på japanska.

Men se där, då hade jag nytta av min bror som från tiden i Tokyo fått två goda vänner som han fortsatt hålla kontakten med. Och de kan båda bra engelska. Yae är den ena och Hidehiko Maki är den andra. Yae är jag numera Facebook-vän med medan Hidehiko inte finns på Facebook.

Och nyfiken som jag är passade jag naturligtvis på att ”intervjua” dem. Inte alls de djupintervjuer som jag försöker göra här i bloggen men i alla fall ett försök att få en ögonblicksbild hur deras liv är och har varit. Och det jag upptäckte var naturligtvis att livet i Japan är som i Sverige. Vi delar alla samma bekymmer och glädjeämnen och de kulturella skillnaderna gör varken till eller från när det gäller vardagslunken.

Vi träffar Yae på den gigantiska Shinjukustationen där all kollektivtrafik i Tokyo-området – tåg, pendeltåg, t-bana – strålar samman. Varje dag passerar en tredjedel av Sveriges befolkning (långt över tre miljoner personer!!!!) denna station. Inte underligt att jag blir totalt förvirrad och aldrig känner igen mig därinne, trots att vi använder den flitigt under våra fyra dagar i Tokyo. Men som tur är gör min bror det, så vi hittar Yae i den begynnande rusningstrafiken på en gång.

Vi vill fika och prata och Yae leder oss till en fantastisk kaffebar, som vi aldrig skulle ha hittat på egen hand. Här finns kaffe som det tillreds i jordens alla hörn. Själv är jag tråkig och tar en vanlig kopp japanskt kaffe med mjölk, medan Yae slår till med en varm kaffedrink bestående av choklad, kaffe och vispgrädde. Bror min dricker te, vilket jag trodde var den enda varma dryck som japanerna serverar. Men hej vad jag bedrog mig. Det finns caféer överallt medan tehusen inte syntes lika mycket. Däremot är det japanska kaffet ibland ”amerikanskt”, det vill säga alldeles för svagt för min smak. Här var det dock perfekt.

Yae har växt upp i de natursköna Kamakura alldeles i närheten av en sandstrand och en stor marina dit Tokyoborna gärna åker när de är lediga. I området finns också den gigantiska Buddhastaty, som oftast avbildas i japanska turistbroschyrer.

Yae har fortfarande sin 92-åriga mamma i livet. Hon har ett stort ansvar för hennes dagliga välbefinnande. Samtidigt har hon ett litet tvåårigt barnbarn i Osaka som också behöver sin farmor med jämna mellanrum. Yaes svärdotter har nyligen diagnosticerats med cancer vilket oroar hela familjen mycket. Hennes son måste jobba och hans fru får behandling varför Yae behöver vara på plats och ta hand om den lille pojken ibland.

– Jag är trött och behöver vila, säger Yae, när vi träffas.

Hon ler gärna och verkar glad när vi pratar, men ganska snart förstår jag att oron gnager, både över mamman och sonens familj. Samtidigt måste hon sköta sitt jobb. Hon undervisar fortfarande i japanska och alla hennes elever finns i Tokyo. Så dessutom tvingas hon pendla mycket mellan Kamakura och olika delar av den gigantiska 30-miljonersstaden Tokyo.

Det märks på hennes otålighet när tågen inte kommer i tid, fastän de japanska tågen väldigt sällan är försenade. Men Yae har inte råd att lägga sin tid på fel saker för att få dagarna att gå ihop. Hon gör därför ofta uppdateringar på sin Facebooksida när tågen är försenade. För oss svenskar är det ett ”lyxproblem” när tåget bara kommer fem minuter efter tidtabell men inte för Yae. Fem minuter kan innebära att en klass får vänta, en mamma blir orolig för att dottern inte kommer som hon lovat eller att ett tåg hinner gå så att hon missar löftet att ta hand om sonsonen.

– När jag var ung började jag läsa juridik på universitet. Hade tänkt mig att bli advokat precis som min bror. Men juridiken passade mig dåligt. De använde ett språk och uttryck som kändes väldigt främmande för mig. Men så av en slump fick jag frågan av en person om jag kunde lära ut japanska. ”Klart jag kan. Jag är ju japan” svarade jag utan att tänka efter.

Och på den vägen är det. Nu har hon utan formell lärarutbildning undervisat både unga, medelålders och lite äldre i det japanska språkets alla finesser under mer än 30 år. Åren har gett henne den pondus som behövs för att bli en duktiga och uppskattad pedagog trots att hon från början saknade formell utbildning. Istället vågade hon bara hoppa på något som verkade självklart. Mikael har berättat för mig att hon är väldigt duktig på att förklara och göra japanska uttryck begripliga. Han hann lära sig en del och kunde använda ett stort antal fraser utan besvär under vistelsen i Japan, men hann inte lära sig det obehindrade talet.

Yae undervisar både vanliga klasser och enskilda individer, ofta affärsmän som fått i uppgift att verka några år i Japan eller också har de många japanska kontakter.

– Just nu har jag en klass med 15 unga kinesiska pojkar som mycket motvilligt satts att lära sig japanska. De är lata och håller mest på med sina mobiler under lektionerna. Men det är en utmaning i sig, menar Yae.

Privatlektioner ger hon just nu till anställda på tyska företaget Bosch framför allt.

– Men dessutom undervisar jag en engelsman som jobbar som engelsklärare här i Tokyo. Det är väldigt roliga lektioner. Han är gift med en japanska och vill gärna kunna prata med sina svärföräldrar.

Hon berättar också om en australiensisk man som hon undervisade för ett antal år sedan. Det finns många australiensiska turister i Japan och mannen driver numera ett stort mycket framgångsrikt hotell i en av de stora skidorterna på den norra ön Hokaido, där han tar emot gäster både från Australien och Japan.

Yae är skild från sonens pappa sen många år men lever i ett nytt samboförhållande. Med honom delar hon intresset för snabba motorfordon. Hennes sambo har motorcykel – ”det kan jag inte tänka mig” säger Yae; hon har istället en pigg liten tysk Audi som hon gärna kör med gasen i botten. Utländska bilar är annars väldigt ovanliga i Japan med tanke på hur otroligt mycket bilar de själva framställer varje minut, varje dag året om. Mest populära bilen just nu är en liten fyrkantig låda som fullständigt dominerar gatubilden ute i landet, möjligen inte lika mycket i Tokyo. Flera japanska biltillverkare satsar på dessa små smidiga men inte speciellt vackra eller aerodynamiska fordon, som kallas Cube.

Att träffa Yae var otroligt uppfriskande och roligt. Hon är full av energi och entusiasm trots bekymren. Också Mikaels andra bekantskap från Japanåren var en otroligt trevlig och energisk person, Hidehiko Maki, på japaners vis kallad Maki-san av Mikael.

En kväll tar vi pendeltåget ut till förorten Seiyogakuen-Mae utanför Tokyo, ett välmående villaområde med intima små gator där många kända skådespelare har sina hem. Maki-san möter oss på stationen. Han har också kommit resande med pendeltåget men från motsatt håll. Själv bor han i en betydligt mer normal förort med japanska och svenska mått mätt. Men vi träffas här på Mikaels begäran. Här finns krogen med den godaste varianten av japansk wienerschnitzel, eller tonkatsu som den heter i Japan. Han har drömt om den ända sedan han lämnade Japan för tio år sedan. Det var Maki-san som introducerade honom för läckerheten och nu vill han återuppleva känslan. Jag som inte är så förtjust i kött har ingen talan. Restaurangen serverar nämligen bara den rätten i stort sett och det gör de bra. Så bra att till och med jag tyckte om den och åt med god aptit. Till efterrätt fick vi en annan specialitet. Tomat i sockerlag. Otroligt gott och uppfriskande.

Maki-san fyller 65 år i år men har redan varit pensionär i fem år. Mikael och han jobbade tillsammans på Tetra Paks Japankontor. Efter 30 år på jobbet blev Maki-san erbjuden tre miljoner yen i avgångsvederlag och han slog till direkt. Däremot fortsätter han att jobba varje dag. Men med något helt annat.

– Jag kör en minibuss med plats för tio personer. Min uppgift är att på morgonen plocka upp åldringarna på ett äldreboende och skjutsa dem till ett dagcenter. På eftermiddagen hämtar jag upp dem igen. Ett väldigt trevligt och lagom jobb efter så många år i hetsen i Tokyo, säger Maki-san.

Han avslöjar att han cyklade till jobbet på Tetra Pak i centrala Tokyo varje dag under alla de 30 åren, i regn och solsken, i minusgrader och snö och storm. Eftersom han bor flera mil utanför stan undrar jag hur det kunde gå till med den oerhörda trafiken på alla vägar i morgon- och kvällsrusning. Men han hade en lösning.

– Jag vaknade klockan tre på morgonen, åt min frukost och satt mig sedan på cykeln. Då var det bilfritt på alla större trafikleder in mot stan så jag slapp att använda småvägarna som skulle tagit mycket längre tid eftersom de är backiga och kurviga. På de stora matarvägarna (ofta med mellan tre och fem filer!) gick det fort. 40 minuter och jag var inne i stan.

När Micke kom till jobbet kring sex på morgonen var Maki-san alltid där. Prick klockan tre varje dag lämnade han arbetsplatsen igen. Han måste ju hinna cykla hem innan kvällsrusningen började.

– Jag minns att han var obeveklig. Ville jag ha hjälp med något och klockan var fem i tre talade Maki-san vänligt men bestämt om att jag fick vänta till i morgon.

Det innebar att han aldrig deltog i den after-work-tillvaro som många japanska män annars ägnar sig åt. Åtminstone i Tokyo. Japanerna jobbar oerhört mycket. Arbetsdagen slutar oftast inte för sex-sju eller till och med åtta. Enligt Micke töms då arbetsplatserna runt om i Tokyos kontorsdistrikt. Men männen åker inte hem. Det gör däremot kvinnorna. Barnen ska hämtas och läxor ska läsas men så länge barnen är vakna finns det oftast inte plats för ytterligare en vuxen i de trångbodda hemmen. Barnen måste ha lagt sig innan mannen får komma hem. Pressen att gå på after work är naturligtvis stor oavsett hur hemförhållandena ser ut. Hänget vid baren blir en del av arbetet, där man måste vara närvarande för att inte missa något. Mickes erfarenheter är tio år gamla och saker kan ha ändrats. Jag såg till exempel flera män som ensamma hade hand om barnen på Tokyos gator. Men strömmen av kostymklädda män med oklanderligt vita skjortor, som på kvällen invaderade Tokyos centrala trånga gränder med barer på båda sidor, talade sitt tydliga språk. Det måste jag erkänna.

Maki-san är gift och har en son. Hans fru jobbar som bibliotekarie på flera lågstadieskolor i deras förort. Sonen är 24 år och jobbar på restauranger inne i Tokyo:

– Han jobbar åt ett företag med många restauranger så han har inte en fast arbetsplats utan byter hela tiden. Han bor fortfarande hemma. Det är inte lätt för en ung människa i Tokyo-området att hitta ett boende till ett rimligt pris. Många bor kvar hemma när de är i min sons ålder, berättar han, men påpekar att han dock måste betala för att få bo hos dem, eftersom han ju tjänar egna pengar.

En tillvaro som också är vanlig för svenska ungdomar med den bostadsbrist som råder.

Under den gemytliga måltiden kretsar mycket kring de två männens stora gemensamma intresse: utförsåkning på skidor. De minns alla trevliga weekend-resor de gjorde tillsammans:

– Jag åkte och hämtade Maki-san kring fem på lördagsmorgonen och så for vi iväg för en helg i någon av alla fantastiska skidanläggningar som finns på bara några timmars avstånd. Vi hade alltid lika roligt och jag fick bli en del av hans skidgäng. Eftersom jag inte trivdes speciellt bra på mitt jobb var fritiden det som gjorde att jag trots allt hade en fin tid i Tokyo. Och det har Maki-san stor del i, berättar Micke.

Under kvällen beslutar de två att Micke ska komma över igen i mars nästa år och de ska återuppleva den sköna känslan att susa nedför de många snötäckta fjäll som Japan har att erbjuda. För ingen av dem har trots åldern (min bror är 63) en tanke på att sluta åka utför. Det två har för övrigt ytterligare en sport gemensam. Sedan Micke flyttade har Maki-san börjat spela golf, något som Mikael gjort i princip hela livet. Så är vädret bara någorlunda bra i mars blir det nog en golfrunda också.

Maki-san hinner också berätta lite om sin bakgrund. Hans pappa hade ett jobb som innebar att familjen måste flytta mycket. Han sålde metallvaror för ett stort handelshus:

– Det innebar att min barndom blev väldigt rotlös. Jag hann med två olika daghem, tre lågstadieskolor, två mellanstadier och två högstadier. Men vid den tiden hade jag också fått yngre syskon så då tyckte mamma att det fick vara nog. Hon talade mycket bestämt om för min pappa att nu skulle hon och barnen bo på samma plats och pappa fick finna sig i att pendla. Det tyckte jag var ett klokt beslut av mamma…

Japanerna är oerhört estetiska men
använder kreativiteten i det lilla formatet

Jaha, både Maki-san och Yae bor i Tokyo men vår resa innehöll så mycket mer som jag bara lite kort måste beröra nu när jag ändå fått er uppmärksamhet.

Vi besökte i rask följd också både Kyoto, Hiroshima, Kanazawa, Takayama och Izu-Kogen. En iakttagelse som jag redan antytt är att japanska moderna hus är fula och tråkiga. De traditionella japanska husen däremot är ju oerhört vackra. Möjligen för dyra att bygga. Idag  går alla i olika nyanser av grått eller beige. Ser du ett hus i någon annan färg hoppar du till och undrar vem som bor där och som så flagrant vågar bryta mönstret. Också storstäderna med sina skyskrapor är oerhört tråkiga och enformiga utan någon vacker skyline. Husen verkar utslängda hipp som happ utan någon stadsplanering. Skillnaden är stor mot till exempel Shanghai där nästan alla skyskrapor är genomtänkt vackra eller Chicago där husen utgör en enhet.

Trots detta är ju japanerna av tradition ett oerhört estetiskt folk men använder idag kreativiteten i det lilla formatet. Finns det en plätt någonstans i asfaltsdjungeln på kanske bara några få kvadratmeter  har någon gjort en fantastiskt liten miniträdgård med bonsaiträd, en damm med guldfiskar och färgglada blommor. Ja, trädgårdarna är nästan alltid vackra och genomarbetade, oavsett storlek och oavsett om de omringar ett slott eller tempel eller om de ligger i en annars tråkig förortsgata. Det traditionella japanska hemmet och ryokan (det vill säga ett genuint japanskt hotell. Vi bodde i två sådana under vår vistelse) är estetiskt tilltalande och så genomtänkt inredda. För att inte tala om dukningen under måltiderna. Oavsett om du äter nudelsoppa på ett hak eller en japansk tiorätters måltid i en ryokan (ja vi gjorde det! Trodde aldrig jag skulle orka men rätterna var små och vällagade) är bordet en ren fröjd att slå sig ner vid med vackra kompositioner in i minsta detalj. Det är denna skönhet japanerna värdesätter!

Under vår vistelse började vi två formulera ett brev till den överallt närvarande japanske kejsaren. När vi reagerade på något som vi tyckte var bra eller dåligt eller dumt tyckte vi att kejsaren skulle få veta om det.

Ordning och reda. Se där en bra sak med Japan. Min bror glömde sin keps på ett tåg. Han ansåg den förlorad men jag tyckte mig ha märkt hur oerhört ärliga och plikttrogna många japaner är, så jag tyckte vi borde försöka få tillbaka den. Dagen efter gick vi till stationen, berättade för informationen vilket tåg kepsen försvunnit på. Micke sa att han skulle svimma om hon kom tillbaka med kepsen. Han svimmade inte men inom några minuter kom hon med hans keps!

En bra sak var också att man alltid åker framlänges på tågen. Genom ett enkelt handgrepp kan man vända alla säten i alla tåg så att näsan pekar framåt. För mig som är åksjuk var det guld värt.

Dåligt är att stadsplaneringen inte tar någon hänsyn till cyklister och fotgängare. De får trängas på små smala remsor längs gatorna om de finns alls. Eftersom trafiken är omfattande cyklar de flesta hellre på trottoarerna än på vägarna, där de egentligen hör hemma. Enda undantaget vi såg var de fantastiska övergångsställena i stadsdelen Shibuya i Tokyo. I de stora korsningarna stoppas alla bilar samtidigt och fotgängare och cyklister kan gå tvärs över korsningen eller över de enskilda gatorna utan att oroa sig för att någon bil ska dyka upp.

Dåligt är att kvinnors benskörhet är ett stort problem som den japanska sjukvården uppenbarligen försummat. Vi såg otroligt många äldre kvinnor gå dubbelvikta på gatorna eftersom ryggradens ben blivit så sköra att de inte förmådde bära upp kroppen. Benskörhet går att förebygga. Det är brist på D-vitamin och kalcium som är orsaken. Bara den behandlas i tid.

Dåligt är det också att de flesta japaner verkar tvingas jobba för hårt, gäller både vuxna och barn. Jag har aldrig sett så många sovande människor på offentliga platser som i Japan. Värsta exemplet var kanske mannen som jag ville handla av i ett gatustånd. Han sov så hårt att vi inte fick liv i honom på över fem minuter. Vi hade kunnat länsa hans lille klädbutik utan några problem.

Dumt slutligen är att japanerna inte lärt sig att man kan höja sadeln på sin cykel. Alla har den längst ner oavsett längd på benen. Ingen kan sträcka ut benen under cykelturen vilket gör att de inte får den lätta cykeltur som de kunde få med bättre utväxling.

Sånt tänker jag ta upp i mitt brev till kejsaren och hoppas att han gör något åt det.

Nå, skämt å sido. Det finns många bestående minnen av min resa till Japan men det som etsat sig fast för alltid är besöket i Hiroshima. Alla borde få åka till Hiroshima precis som det anses obligatoriskt att åka till förintelselägren i Polen. Jag förstår det omöjliga, men den förödelse som atombomben skapade, när den för första och hittills enda gången användes mot människor, borde alla få bevittna på plats. Då kan ingen likt Trump sedan säga: ”men om vi har en bomb varför använder vi den inte?”

( Jag vet att Nagasaki också bombades men minnesplatsen finns i Hiroshima.)

Japanerna har gjort en både vacker, omskakande, informativ, tekniskt avancerad, välberättad och självkritisk minnesplats med museer och olika genomtänkta och vackra monument över den hemska tidpunkten klockan 8.15 den 6 augusti 1945. Och platsen är noga vald. Just över detta område detonerade bomben 600 meter upp i luften och lämnade total förödelse efter sig, om man undantar den ruin som idag blivit en symbol för hela minnesparken, the Atomic bomb dome, alls inte en kyrka som man kan tro utan en vanlig välbyggd kontorsbyggnad.

Men det verkliga epicentrum låg några hundra meter utanför Minnesparken. En oansenlig liten skylt på trottoaren intill ett vanligt modernt hyreshus berättar att just häröver detonerade bomben. Där fanns då ett sjukhus, Shima hospital. Skylten berättar att människorna som befann sig precis under explosionspunkten förångades, INGENTING fanns kvar av dem! Hettan var så enorm, mellan 3000 och 4000 grader Celsius. Det berörde mig nog mest tillsammans med det faktum att man just på den här skylten, och inte annars, stavat fel till namnet på bombplanet som kom med den förintande lasten. Planet hetta Enola Gay men asiater har svårt med L och R så på skylten finns inpräntat Enora Gay. Just det fick mig nästan att brista ut i gråt över allt jag varit med om denna tunga men nödvändiga dag, den 21 juni 2017 i Hiroshima.

Måtte japanerna bjuda in Trump och Putin och Kim Jong un och deras anhang så fort som möjligt för en guidad tur genom parken. En av de sista officiella besöken, innan han avgick, ägnade Barack Obama just åt Memorial Park i Hiroshima.

 

 

PS. Detta är en ytterst subjektiv betraktelse över det japanska samhälle som jag mötte. Jag gör verkligen inte anspråk på att skildra det sanna Japan utan i min berättelse har jag använt mig av mina egna iakttagelser på de begränsade platser vi besökte och min brors tidigare erfarenheter, när han för tio år sedan bodde i Tokyo.