Först när han dog fick Olga veta att Elvis Presley funnits.

– Att växa upp i Sovjetunionen var att vara avstängd från all annan kultur än den godkända ryska. När jag var ung var det ju inget jag tänkte på. Vi levde ett normalt liv. Jag var dessutom en privilegierad unge, gick i en skola för eliten, var aldrig hungrig. Men efterhand började jag förstå att det fanns en värld utanför som var gömd för mig.

Det var när Olga som 24-åring kom till Sverige som hon förstod vilken sorts samhälle hon hade växt upp i.

– När jag flyttat hit slukade jag Alexander Solzjenitsyns Gulagarkipelagen. Då förstod jag hela vidden av den diktatur jag levt under. Och det gör mig bitter i efterhand. Jag tycker att systemet snodde oss på en massa kunskaper och upplevelser. Och värst av allt de förmenade oss rätten att resa!

Att Olga kunde resa till Sverige redan 1980 berodde på att hon träffade en svensk man och gifte sig.

Men vi ska inte gå berättelsen om Olga Vallee i förväg. Vi börjar med att det är första advent 2017. Jag har ringt på hos Olga som precis flyttat till en ny mindre lägenhet i centrala Kalmar tillsammans med sin man Philippe sedan de två sönerna flyttat hemifrån. Vi sitter vid köksbordet, bakom hennes rygg finns påminnelser om hennes ryska arv, hon har dukat adventsfika med sina finaste ryska porslinskoppar, genom fönstret kan vi ana Ölandsbron. Från vardagsrummet ser vi det mäktiga Kalmar slott.

Ända sedan hon kom till Sverige för 37 år sedan har hon haft först Öland och sedan Kalmar som hemvist. Men kontakterna med Ryssland har hon aldrig släppt. Tvärt om. Man kan lugnt konstatera att hon är expert på Ryssland genom sitt jobb och har gjort otaliga resor tillbaka till sitt gamla hemland som nu består av ett stort antal olika stater.

Jag lärde känna Olga när jag fick förmånen att föreläsa på Fojo i Kalmar (Institutet för fortbildning av journalister, en utbildning som jag berättat om många gånger i den här bloggen). Olga var mitt resesällskap när jag gjorde två av de mest lärorika resor som jag någonsin gjort. Hon jobbar nämligen som internationella samordnare på Fojo med östra Europa som specialområde.

Den ena resan som vi gjorde tillsammans gick till Penza, en stad belägen cirka 80 mil sydöst från Moskva. Vi nådde dit efter 12 timmar genom den ryska vinternatten på ett tåg. Den andra resan gick till Irkutsk, vid Bajkalsjön i Sibirien. Det tog oss sex timmar i ett rysk Tupolevplan för att komma dit. Ryssland är stort.

Ja, då kändes det tryggt för mig och min svenska kollega Mark Olson att vi hade Olga med oss. Hon tolkade när vi skulle prata journalistik med ryska lokaljournalister. Året var 2008 och Sovjetstatens censurtyngda ok hade hunnit lätta från deras axlar. Och så mycket de ville avslöja och rapportera! De där två kursveckorna i Penza och Irkutsk är något av det roligaste jag varit med om. Vilka människor, vilket driv, och vilka duktiga journalister de visade sig vara trots att de utbildats under sovjettiden.

Men inget av det hade jag eller Mark begripit utan Olga. Hon satt mitt emellan oss och tolkade. Inte bara ord för ord; hon ”översatte” och förklarade missförstånd som lätt uppstår på grund av kulturskillnader. Hon fick oss att förstå varandra på ett sätt som varit omöjligt utan henne. Och som gjorde att jag fick en helt ny och varm inställning till det ryska folket. Jag började förstå hur de klarade av att överleva de repressiva åren med sovjetiskt styre. De gjorde det med humor och en sund distans till centralorten Moskva där storpolitiken skapades.

När jag har besökt min gamla hemstad Kalmar sedan dess har jag träffat Olga då och då på Fojo men detta är första gången vi pratas vid på riktigt sedan vi gjorde våra två resor i Ryssland. Och många roliga minnen dyker. En händelse har jag alltsedan dess älskat att berätta. Olga påminner mig nu.

Vi anlände med flyg till Moskva en februaridag. Från flygplatsen tog vi taxi in till centralstationen eftersom vi på kvällen skulle ta nattåget till Penza. Taxibilarna stod uppradade längs utgången men Olga valde noga. Väl i taxin förstod jag inte varför hon var så petig, men det skulle snart visa sig.

Vid stationen skulle vi låsa in vår packning i väntan på avfärden så vi kunde ”göra stan”. Då upptäckte jag att min mobiltelefon var borta. En alldeles ny Ericsson-telefon som jag fått genom jobbet. Panik. Den hade troligen ramlat ur när vi tog bagaget från taxins baklucka. Jag hade lagt den i en ytterficka slarvigt nog.

Snabbt drog jag slutsatsen att den var ohjälpligt borta. Men Olga hade en annan åsikt. Taxibilen vi åkt i tillhörde en seriös taxiägare. Olga fick ett kvitto på resans kostnader och på kvittot fanns ett telefonnummer och taxins identitetsnummer. De flesta taxibilarna vid flygplatsen är svarttaxi. Man får leta för att hitta de seriösa. Två telefonsamtal och en växeltelefonists eftersökning senare fick vi veta att mobilen fanns i taxins baklucka och att den var på väg tillbaka till oss. Inom någon timme kunde chauffören lämna över mobilen till mig. En oväntad händelse som direkt påverkade min bild av både Moskva och ryssarna. Som tack för hans ärlighet hyrde vi sedan taxin för en sightseeingtur genom hela Moskva.

Men nu är det dags att börja från början. Och berätta om det annorlunda liv Olga levde innan hon blev en vanlig svensk.

Hon är född 1956 i dåvarande Leningrad, nuvarande Sankt Petersburg. Hennes föräldrar tillhörde de priviligierade, den tekniska intelligentian. I familjen fanns också Olgas storebror Alexander.

– Pappa var ingenjör och hade ett jobb som var hemligt. Vi fick aldrig veta vad han gjorde. Bara att företaget hette Box 125. Mamma var ekonom och jobbade på Leningrads stora varuhus, där det fanns finska ägarintressen. Så de sålde finska varor vilket var lite ovanligt.

Även om de tillhörde eliten levde de inget liv i lyx. Pappan tjänade 130 rubel i månaden och mamman 80. Familjen bodde i en liten trång tvåa. Men det fanns fördelar med det kommunistiska systemet. Hyran var billig, liksom transporter och i skolan var det skoluniform som gällde.

– Vi hade det bra ställt men utan överdrifter och priserna på all mat var fasta. Tre liter mjölk kostade alltid det samma – 1,5 rubel. Men något ovanligt fanns i familjen. Pappa ägde en bil. Alla pengar som blev över gick till den där bilen, suckar Olga.

Olga hade en inflytelserik faster som var jurist med kontakter uppåt så Olga fick gå i en elitskola där undervisningen var annorlunda än på de statliga skolorna:

– Vi läste engelska redan från andra klass. Och varje dag i fyra timmar år ut och år in. Lärarna var både från England, Kanada och USA. De hade kommit till Leningrad för att undervisa ryska elever en termin i engelska språket.

Olga minns en gång speciellt. Det var i åttonde klass kring jultid och en lärare från Chicago hade med sig en låda med små julklappar till var och en av de tolv eleverna i klassen. Hon skulle åka hem till USA direkt efteråt och ville ge sina elever något som minne.

– Det var bara småsaker. Servetter med tomtar på och sånt. Men vi hade ju aldrig sett något så fint och var saliga. När läraren hade åkt kom skolans direktör in i klassrum och tog presenterna ifrån oss med orden. ”Sovjetiska barn ska inte har sådana här västerländska skräpprylar”. Vart de sedan tog vägen vet jag inte, men visst gjorde det att jag undrade över landet jag levde i.

Hon minns en annan gång under tonåren. En maskinskriven stencilerad ocensurerad version cirkulerade på skolan av Michail Bulgakovs mästerverk Mästaren och Margarita. När Olga fick den i sin hand gick hon hem och kom inte tillbaka till skolan på 24 timmar.

– Jag sträckläste boken och blev fascinerad.

Men i stort sett var ju Olgas uppväxt som vilken tonårings som helst. Hon var jättesocial och söt och därmed mycket omsvärmad eller som hon uttrycker det själv ”jag har alltid haft pojkar efter mig”. Men det finns en baksida av detta att vara populär, som Olga faktiskt kämpar med fortfarande:

– Jag är för snäll och för mesig. Jag säger aldrig ifrån utan hänger med på allt. Det kan ju vara trevligt för omgivningen, men jag önskar själv att jag kunde vara lite tuffare. Så även när jag är väldigt upprörd över något eller arg på någon visar jag det inte. Så ilskan har fått pysa ut när jag är med mina närmaste. Jag mår faktiskt illa av det stundtals.

I den lilla tvåan var det inte alltid lika roligt. Hennes pappa var en kvinnotjusare och hade nog en rad damer vid sidan om Olgas mamma. När Olga var 13-14 år gick pappan ifrån familjen och flyttade in hos en av sina kvinnor, som han för övrigt sedan bodde tillsammans med livet ut. Olga älskade sin pappa högt. Han var en underbar person på alla sätt men hon hade svårt att acceptera att han gjorde hennes mamma så illa.

– Efter det bodde jag med en ständigt sörjande mamma. Hon kom aldrig över pappas svek och blev uppslukad av sitt livs tragedi. Hon var väldigt kär i honom och jag kan förstå att obesvarad kärlek kan vara jobbig, men det var tufft för mig när hon inte gick vidare. Möjligen försonades hon senare i livet något med tanken att han inte skulle komma tillbaka. Och barnbarnen gladde henne.

När Olgas bror några år senare gifte sig och flyttade in med sin fru i den trånga tvåan fick Olga nog. Hon gifte sig 18 år gammal! Mannen var konstnär och hette Vladimir och var fem-sex år äldre än Olga. Så när bröllopet var överståndet flyttade hon in i hans bohemiska ateljé där det två bodde under det relativt korta äktenskapet.

– Det var verkligen en konstnärlig miljö där dörren alltid var öppen. Folk gick ut och in och alla räknade med att de skulle få något att äta. Vi var ju fattiga som kyrkråttor och jag kokade hela tiden ny billig soppa på torkad svamp som vi kunde bjuda på. Men vi levde också ett stimulerande kulturellt liv med både balett och opera.

Under tiden läste hon på universitetet – det ryska språket och litteraturen. Och emellanåt jobbade hon för att dryga ut matkassan. På universitetet träffade hon amerikanska och kanadensiska studenter som läste ryska. De hade instruerats att inte berätta något om hur det var utanför Sovjet. Men en gång begick en av studenterna från Kanada ett övertramp. Han viskade till henne: ”Olga du kan inte ana hur fint det är där jag bor.”

Redan 1976 blev det skilsmässa och 20-åriga Olga flyttade tillbaka till den trånga tvåan och mamman. Hon hoppade snart av sina studier och började jobba som sekreterare. Men utelivet fortsatte och hon hade roligt. Hon umgicks i lite friare kretsar där det spelades jazzmusik och annat ”västerländskt” och det var där hon fick veta att det fanns en sångare som hette Elvis Presley.

”Klart jag blev skiträdd
men visste ju samtidigt att jag var oskyldig”

– Det var som att komma till en annan värld. Men den här tiden slutade rätt dramatiskt. En av dem jag lärde känna häktades och anklagades för antisovjetisk verksamhet.

Olga blev kallad som vittne i KGB:s högkvarter. Ett besök som etsat sig fast i hennes minne.

– Klart att jag blev skiträdd men visste ju samtidigt att jag var oskyldig och inte hade något att berätta som kunde avslöja någon annan. Det var ett stort hus i centrala Leningrad. Jag leddes genom långa korridorer till ett litet rum. Ett bord, två stolar, en stark lampa. In kom förhörsledaren men han hann knappt börja samtalet förrän han fick telefon och lämnade mig ensam. Det var obehagligt för jag satt säkert där i 20 minuter och visste inte vad som skulle hända med mig.

Så småningom var förhöret klart och Olga fick lämna den skrämmande byggnaden. Hon kallades också som vittne vid domstolsförhandlingarna som slutade med att den anklagade kvinnan dömdes till 10 års fängelse.

Men snart började ett helt nytt liv för Olga. På en födelsedagsfest träffade hon svenske Uffe som jobbade åt Skanska med ett hotellbygge i Leningrad. Kärlek uppstod och 1980 flyttade hon med honom till Sverige.

– Det var inte ett sätt att fly landet. Vi var förälskade och Uffe var en mycket omtänksam person. Han visade en film som han gjort speciellt för mig från sina hemtrakter på Öland. Den var filmad med 80 mm kamera och jag föll pladask. Det var blommande syrener och grönskande sommar, säger Olga och blir nästan lite nostalgisk.

Riktigt så blev inte hennes första möte med Öland. De landade på flygplatsen i Kalmar dagen före julafton. Det var kolsvart ute och en taxi tog dem över bron med Kalmarsunds mörka vatten under dem till den lilla byn Glömminge, som skulle bli hennes hem. En rejäl kontrast till storstaden Leningrad.

Men det var mycket att förundras över också. Hon kommer ihåg första gången hon kom in i livsmedelsaffären i Färjestaden:

– Grönsaksdiskarna var överfulla. Jag sa till Uffe: Har du sett så mycket tomater. Vi måste handla massor. Lugn, sa Uffe, de finns här i morgon också.

Olga fann sig till rätta och fick snart annat att tänka på när sonen Stefan föddes 1981.

Uffe och Olga pratade engelska med varandra men när hon nu flyttat till Sverige ville hon lära sig svenska så fort som möjligt. Och bli svensk. Men det var en lång process innan det var klart.

– Polisen kom till grannarna i Glömminge och undrade vem jag var till exempel.

Olga började läsa svenska på SFIs motsvarighet då.

– På den tid fungerade det utmärkt. Vi var inte lika många invandrare som idag och vi fick gott om tid på oss. Jag gick varje dag mellan åtta och fem i sex månader och fick bidrag så att jag klarade mig under tiden. Men jag övade på svenskan på annat sätt också. Jag har alltid läst tidningar, jag älskar att läsa tidningar. Så varje dag gick jag till kiosken i Glömminge och köpte Aftonbladet och Expressen. En dag i veckan köpte jag dessutom Svensk Damtidning. Detta intresse lärde mig både bättre svenska men också att jag började förstå hur det svenska samhället fungerade.

Men inte heller äktenskapet med Uffe höll särskilt länge. Efter fyra år, när Stefan var 2,5 år, skildes de.

– Det är bara att inse att vi var väldigt olika och egentligen inte passade för varandra. Men vi har förblivit goda vänner.

Det gick inte att vara både sovjetisk och svensk medborgare så hon fick så småningom avsäga sig sitt ryska medborgarskap. Men hon var fortfarande sovjetisk medborgare när skilsmässan inleddes och hon bodde kvar i huset som hon och Uffe hade byggt under en övergångsperiod. Vad hon skulle göra härnäst visste hon inte:

– Jag visste bara en sak. Jag ville inte tillbaka till Ryssland.

Hon skaffade sig en egen lägenhet i Kalmar och skulle just flytta in när ödet grep in än en gång. En rysk kompis kom på besök och en dag när hon följde med Olga för att köpa kvällstidningarna dök två cyklister upp vid kiosken. De kom från Borgholmshållet och stannade för att fråga var Ölandsbron låg.

– De var fransmän. Vi började prata med varandra och en av dem började flörta rätt öppet med min kompis. När den andre sedan sa att hans favoritbok var Bröderna Karamasov träffade han mitt i prick vad mig anbelangar.

Mannen hette Philippe Vallee och har levt tillsammans med Olga i princip sedan dess, i 33 år.

– Jag och min väninna träffade dem senare på en restaurang i Kalmar. När vi skulle gå därifrån sa Philippe att jag skulle följa med honom. Han gick raka vägen till en resebyrå och köpte en flygbiljett till Paris. Till mig! Men jag trilskades lite och sa att jag aldrig tänkte åka dit utan min väninna. Då köpte han en biljett till henne också!

– Det blev ett tårfyllt avsked eftersom vi inte skulle komma till Paris förrän flera månader senare. Att det var vi två var klart. Han ringde mig varje dag, skickade små presenter, till exempel ryska tidningar som fanns att köpa i Paris. Philippe hade också varit gift och har en son som heter Aymeric.

Parisresan slutade med att hon för första och sista gången (?) missade ett plan. Så intensiv var samvaron. Olga hade ju lille Stefan hemma och var tvungen att komma hem så fort som möjligt. Men hemresan för de två kvinnorna med ryskt pass blev komplicerad.

– Vi var tvungna att resa via Oslo och hoppades sedan på något sätt kunna ta oss till Arvika där min vännina hade vänner. Vi hade ju knappt några pengar. Men ryssar behövde visum för att komma in i Norge och det hade inte vi. Så allt löste sig. Vi deporterades i en stor varm Volvo-polisbil över norska-svenska gränsen och på andra sidan mötte oss min väninnans vän med en Porsche.

Så småningom bestämde Philippe och Olga att de skulle flytta ihop och de valde att bo iSverige eftersom Stefan fanns här. Philippe är ingenjör och jobbade åt ett företag som tillverkade tåg med verksamhet också i Sverige. Så efter en tid med långpendling för hans del fick han jobb först i Kalmar och sedan i Stockholm och de två kunde sätta bo i Kalmar och Philippe veckopendlade. De fick en son Leonel som idag är 26 år.

De blev en internationell familj som slog ner sina pålar i småländska Kalmar. Olga ryska, Philippe fransman, Stefan svensk-rysk och Leonel franska-rysk. Språken var många.

– När vi möttes pratade vi engelska, sen lärde jag mig franska (Philippe försökte lära sig ryska men det blev nog med att han lärde sig svenska). Efter det blev franska familjens gemensamma språk och är så än idag. Men när pojkarna och Olga är ensamma då blir det svenska. Inte ryska:

– Pojkarna har ju varit i Ryssland förstås men kontakterna ditåt har inte varit lika starka som med Frankrike. Det var mer att mamma kom och hälsade på oss. Hon försonades efterhand med att jag flyttade till ”det där västerländska landet” som hon föraktfullt uttryckte det när jag gifte mig med Uffe. Men nu är tyvärr hela min ryska familj död. Pappa och mamma dog bara några månader efter varandra redan 1989. Och min bror dog helt nyligen.

Franrike däremot besöker familjen ofta och gärna.

– Philippe har tillsammans med sin syster ärvt ett hus i Loiredalen dit vi gärna återvänder. Hans mamma är fortfarande i livet dessutom och bor i huset. Och så finns ju hans son Aymeric som bor i Paris. Mina pojkar har väldigt god kontakt med sin halvbror.

Olga konstaterar att hon från början mest var en ganska lat hemmafru sen hon och Philippe gift sig men så småningom ville hon något annat. Hon blev lärare i ryska på Folkuniversitetet. Och hon älskade det.

– Jag var en populär lärare trots att jag inte hade någon lärarutbildning. Bland annat hade jag en kurs för några äldre farbröder. De gick hos mig i fyra-fem år.

Vid sidan om blev hon också personlig lärare för människor som behövde kunna ryska för att klara sina affärskontakter. På det sättet träffade hon en person som jobbade inom LRF (lantbrukarnas riksförbund) och uppskattade henne. Genom hans försorg fick hon jobb som tolk vid LRFs riksstämma, så att den ryska delegationen kunde förstå vad som hände. Det blev starten på en tolkkarriär. Hela tio år tolkade hon LRFs stämmor och Hushållningssällskapet hängde på något senare.

– Jag fick ett jätteroligt uppdrag genom dem att utbilda ryska kvinnor i hushållsekonomi och privat lantbruk. Under fyra-fem år reste jag runt på landsbygden i hela Ryssland tillsammans med projektledaren från LRF, Kerstin Vesterlund. Och på kuppen är hon sedan dess en av mina bästa vänner.

Kurserna på Folkuniversitetet fortsatte och någon gång kring 1997-98 kom två personer från Fojo för att lära ryska. Fojos utbildningsverksamhet i de forna öststaterna hade blivit omfattande och behovet av att kunna ryska bland personalen blev allt starkare. Det dröjde inte länge förrän de två kursdeltagarna förstod att Olga skulle bli en tillgång för institutionen. Hennes engagemang i Fojo började och blev snabbt allt mer omfattande och så småningom fick hon en fast tjänst. Chefen Annelie Ewers (också intervjuad i denna blogg!) undrade lite försynt om hon kunde skriva på dator. Och det kunde hon. Hon anställdes som administratör men avancerade snabbt och fick tjänsten som internationella sekreterare och samordnare med öststaterna som specialområde.

”Jag fick större och större förtroende
och har genomfört många roliga projekt.”

– Numera tolkar jag inte alls utan har helt andra arbetsuppgifter. Jag får ju jobba med mitt stora intresse, journalistiken. Åren då jag läste svenska tidningar och lärde känna det svenska samhället samtidigt fick jag ju stor nytta av. Den här tiden på Fojo var fantastiskt stimulerande. Jag fick större och större förtroende och har genomfört många roliga projekt.

Och trots att snaran dras åt i Putins Ryssland så genomförs fortfarande projekt i journalistik både i Ryssland och randstaterna. Bland annat pågår ett stort projekt i grävande journalistik där Olga representerar Fojo. Projektet har en egen hemsida scooprussia.com där man kan se de fantastiska resultaten. I det projektet deltar journalister från nordvästra Ryssland.

Olga oroar sig naturligtvis för vad som händer i Ryssland där utländska journalister numera betraktas som utländska agenter.

– Putin som har fostrats i KGB:s anda tror att livet går ut på att bekämpa fiender och det är så han styr landet, menar Olga.

Just nu arbetar hon med ett projekt i Vitryssland och reser ofta dit. Hon förbereder också ett seminarium i Finland för ryska grävjournalister inom Scoop Russia-projektet. Ytterligare ett seminarium som Olga deltar i ska handla om fake news och den ryska propaganda som riktas mot väst. Bland annat kommer en av de avhoppade statligt anställda ”trollen” från trollfabriken i St Petersburg att delta.

Fojo har med åren blivit en stor administrativ enhet med en omfattande utländsk verksamhet och är också numera en del av universitetet. Olga känner sig inte längre hemma om man jämför med den mer intima arbetsgemenskap som fanns tidigare. Så så smått börjar hon se fram emot att snart bli pensionär.

– Jag räknar med att jobba kanske ett och ett halvt år till. Då är jag 63 år. Philippe går i pension vid årsskiftet. Det blir en omställning för oss att han plötsligt kommer att vara hemma jämt eftersom vi vant oss vid att bara vara tillsammans under helgerna. Hans jobb har ju varit i Stockholm under alla dessa år. Men troligen kommer han att fortsätta göra uppdrag på konsultbasis för sitt franska företag. Och så har vi köpt en sommarstuga i Björkshult som han verkligen älskar. Så han kommer nog att vara fullt upptagen till vi båda kan vara lediga tillsammans. Vad som händer då får vi se, säger Olga. Men ett stillasittande liv lär det inte bli med hus både i Franrike och Sverige.

Nu är det dags att runda av med en alldeles färsk historia som Olga berättade när jag redan fått på mig ytterkläderna efter avslutad intervju. Men den måste bara vara med.

I den här bloggen har jag berättat om mitt möte med den italienske sångaren Bernardo Lanzetti som jag lärde känna för 50 år sedan och inte träffat sedan dess. I augusti möttes vi igen i Italien. En för mig helt fantastisk historia men den toppas lätt av Olga som bara någon månad senare reste till Rom för ett ännu häftigare nostalgimöte.

– För första gången på 43 år träffade jag mina gamla klasskamrater från Sankt Petersburg. Vi fem lärde känna varandra när vi var sex och följdes sedan åt i tio år. Sedan dess har vi skingrats för vinden men efterhand fått kontakt igen genom internet. Ingen bor kvar i Sankt Petersburg. Nu träffades vi för första gången igen. Vi kom resande från Vancouver, Alaska, Oslo, Chicago och Kalmar. Det går inte att beskriva känslan av att uppleva hur tiden kan stå stilla trots att så många år har gått. Vi hade otroligt roligt tillsammans under de där dagarna, berättar Olga.

Och så slutar jag berättelsen om Olga med att hon fått en härlig möjlighet att återknyta kontakten med sitt gamla liv, som hon bröt upp ifrån för snart 40 år sedan, för att bli svensk.