Det är en vanlig dag på jobbet. Jag sitter och färdigställer tidningssidor i NT-huset. Så hör jag någon intervjua en fotbollsledare. Inte så konstigt eftersom sportredaktionen ligger precis bakom mig i kontorslandskapet. Men jag lystrar för reportern ställer andra frågor än sportjournalister brukar ställa. Plötsligt handlar det inte bara om strategierna inför nästa match. Omvärlden kommer in i samtalet. Analysen omfattar så mycket mer än vilken riktning bollen skulle ta om den och den får den på fötterna.

– Men vem är det som intervjuar, undrar jag.

– David Iwung, tror jag, blir svaret.

Trots att vi jobbat i samma tidningshus 20 år var det första gången jag blev medveten om att han fanns. Han jobbade på Folkbladet och jag på Norrköpings tidningar. Nu hade sportredaktionerna slagits samman och de vattentäta skotten mellan konkurrenterna hade upphört.

Så fick jag upp ögonen för David. Nu sitter vi en majdag flera år senare tillsammans i var sin bekväm fåtölj på Bröderna kafé i centrala Norrköping. Jag vill intervjua honom i min blogg inte bara för hans speciella nästan poetiska och analytiska inställning till sportvärlden utan också för att han under alla år i tysthet burit på ett missbruk som med tiden kom att dominera hans liv. Han är spelmissbrukare. Erfarenheterna från det långa missbruket har gjort att hans liv nu tagit en ny vändning. Han har varit spelfri i fyra år. Mycket tack vare en liten Sally som snart fyller fyra år. 

Sportjournalistiken kommer jag att återkomma till men det är lika bra att vi kastar oss in i spelmissbruket på en gång.

Den skam och skuld som följer med ett ohejdat missbruk har präglat David och hans relationer till omvärlden. Han fångades mycket tidigt av spelandets tjusning. Han var bara 6-7 år. Tyvärr är det så att han nog måste skylla sin gammelfarmor och möjligen också sin farmor för det.

–Jag hälsade på gammelfarmor Gerda en gång i veckan. Hon bjöd alltid på saft och bulle och det var förstås trevligt och gott. Men det var den femkrona som hon tryckte i min hand när jag gick därifrån som drog mest.

Familjen bodde i Ektorp vid den tiden och så fort han kunde efter besöket sprang han till centrum där det fanns en pizzeria med ett arkadspel. Som efter hand slukade gammelfarmors femkrona. Känslan, spänningen och flyktkänslan med att spela var född.

– Jag minns också spänningen när jag satt i pappas knä och vi fyllde i stryktipsraden. Och dessutom var farmor en riktig korthaj. Det var den mest sociala stund med skratt och en tävlingsinstinkt som jag älskade. När jag sen blev äldre och började spela med jämnåriga lagkamrater i fotbollen kom också lite
småkronor med i spelet.

David älskade de där stunderna och inser nu så här i efterhand att han älskade dem mer än hans kompisar gjorde. Spelande tog över allt medan kompisarna inte riktigt tog det på samma allvar. Det var lindan på en osund relation till spel som skulle urarta.

– Efter hand kidnappade spelandet min hjärna. Och det går snabbt att förlora kontrollen. Det blir en besatthet.  När jag gick in på ett näringsställe var det alltid Black Jack-bordet längst in som sken. Och tog pengarna slut var det ju bara att låna. Besattheten kommer inte smygande. Den sätter klorna i en. Jag hittade bettingsajterna och insatserna blev större och större. Pokerboomen kom och jag blev fast i det. Lönen gick åt utan att jag ens tänkte på det, berättar David.

Han avslöjar att han samtidigt jobbade extremt hårt och mycket. ”Jag var arbetsnarkoman”. En flykt, ett sätt att slippa tänka på de konsekvenser som hans spelande var på väg att få i det privata livet och för att hålla fasaden uppe.

– Och vad det här flyktbeteendet leder till är ju att man aldrig är närvarande. Aldrig där. Lyssnar halvdant. Allt annat blir, i jämförelse med spelet, jakten och spänningen, mindre intressant.

För samtidigt som han var uppslukad av jobbet och det allt värre spelberoendet blev han 2019 tillsammans med Ida, en kollega i tidningshuset. Med in i förhållande hade han ett enormt skuldberg och lika mycket skuld och skam. Så småningom insåg han att något måste göras för att få behålla Ida och den tunga vandringen mot att bli kvitt sitt missbruk började så smått.

David berättar en detalj som avslöjar hur förödmjukande ett liv i djupt beroende kan bli.

Kronofogden tog 19000 av lönen varje månad

– När vi flyttat ihop åkte jag alltid hem på lunchen för att möta brevbäraren så att jag kunde ta hand om alla kravbrev innan Ida upptäckte dem. Ibland var det dramatiskt många som kom samtidigt och jag var inte mogen än att avslöja hela omfattningen av mitt spelmissbruk. Det är en del av sjukdomen – att bara berätta halva sanningar. Skarva och dra bort.

Men situationen var förstås ohållbar. Det blev löneutmätning vilket innebär att arbetsgivaren kopplades in. Under en period levde han på existensminimum. Kronofogden tog 19000 kronor av lönen varje månad.  Skammen och skulden tvingades han naturligtvis bära samtidigt och de känslorna finns kvar fortfarande.

David förstod att det skulle bli nödvändigt att komma loss från beroendet och Ida ställde upp för att hjälpa honom. Hon ville rädda deras förhållande.

Jag som aldrig varit beroende, vare sig av spel eller droger, sitter därför med en rätt blank hjärna när det gäller att förstå hur det kan bli så här. Jag ber därför David att i skrift förklara vad som händer:

” Själva spelandet i sig är inte vad skulden och skammen kommer ifrån. Det är vad spelandet leder till: skulder, lögner, självbedrägeri, brutna löften till mig själv och andra. Känslan när man spelar är ju att man försätts i en slags trans. Det är en kick, spänning och även om inte storvinsten var mitt huvudsakliga driv med spelandet, att det skulle ticka in en jackpot, så var det vad känslan av att spela som var den största besattheten för mig. Hade jag jagat vinster så hade det varit lättare att sluta, men så fungerar inte beroendesjukdomen. När jakten och känslan av att vinna landar i en känsla av självförverkligande. ”Det är det här jag är ämnad att göra, ingenting slår den här känslan” så är det mer, större och svårare att hantera på en sund nivå. The only thing better than gambling and winning, is gambling and losing. Sen är ju spelandet ett symtom av att jag vill fly från att vara i de känslor jag inte är bekväm med. Spänningen slätade över tristess, att behöva ta ansvar och Gud förbjude: ha ett slentrianmässigt liv.”

Livet började ordna upp sig. Han lyckades avstå från vidare spelande och förhållandet med Ida blev efterhand mer ”normalt”.

– Vi försökte bli med barn under en period men jag hann bli över 40 innan vi lyckades. Naturligtvis var vi överlyckliga båda två.

Men. Efter två år utan spel fick David ett dramatiskt återfall 2022 samtidigt som Ida var höggravid.

– Och det värsta är att tro att man börjar smått igen vid ett återfall. Nej. Man går direkt på de stora pengarna. Min tanke var enkel. Så länge det finns pengar så finns det en chans till den stora vinsten. Det samtal jag tvingades ha med Ida när jag berättade om återfallet är det svåraste jag gjort. Skammen och skulden överväldigade mig. Hon övergav mig inte men tvingade mig att söka hjälp och det är med facit i hand det bästa som hänt mig i mitt tillfrisknande.

Och sedan dess är han fri från spelandet men beroendet blir han aldrig av med. Han gick med i en självhjälpsgrupp där han sedan en tid tillbaka är engagerad. Gruppen möts varje tisdag. Direkt kände han igen sig i berättelserna som alla delade. Och hur man sedan stöttar varandra att komma tillbaka.

Efter det har David gått vidare och utbildar sig till beroendeterapeut samtidigt som han just nu jobbar som vikarie på Val-Bo behandlingshem i Kvillinge. Ett behandlingshem som erbjuder 12-stegsprogram för alkoholister och personer med ett kemiskt beroende.

– Även om det är en destruktiv och dödlig sjukdom så älskar jag de rummen. Det blir på många sätt en frizon mot övriga samhället. Det är inte vanligt att män, i olika åldrar och med olika bakgrund, kan sitta i en ring och dela med sig av sina rädslor, bekymmer och visar sig sårbara. Den gruppgemenskap och goda känsla av att vara ärlig som det bygger skulle gott kunna anammas på arbetsplatser och i omklädningsrum. 

Hans fortsatta resa återkommer vi till. Nu är det dags att berätta om den David, född 1979 som började sitt liv i Ektorp, en stadsdel i Norrköping, tillsammans med mamma Marianne, pappa Tommy och storebror Christian. Efter några år flyttade familjen till Svärtinge där han gick i skolan fram till gymnasieåren. Han föddes in i en fotbollstokig familj. Farfar Sture var djupt engagerad i Sleipner, så engagerad att det finns ett pris som bär hans namn, Sture Iwungs hederpris.

– Jag såg nästan aldrig min pappa i annat än i träningskläder. Hela hans fritid ägnades åt fotbollen. Främst som tränare. Det blev bara helt naturligt att det var det jag skulle satsa på. Men jag gick inte till farfars klubb utan till IFK.

De två bröderna var olika trots att de växte upp i samma omgivning. Christian lockades inte av fotbollen utan teater- och underhållningsvärlden. Många Norrköpingsbor känner honom som musikalartist med flera stora framgångar. Numera jobbar han på LiveNation och bor i Stockholm.

David var en någorlunda skicklig fotbollsspelare uppenbarligen även om han dissar sig själv rätt ordentligt när vi pratas vid. Men han drömde om att få spela fotboll på heltid och bestämde sig för att försöka få ett collegestipendium i USA efter studenten.

– Första försöket misslyckades. Ansökningstiden hade gått ut. I stället kontaktade jag NT och undrade om jag kunde få sommarjobb. Det fick jag. Just då satsade kommunen på att få ut ungdomar i sommarjobb. Så jag fick jobba på sporten och fick 3000 kronor i månaden. För en 18-åring var det ju helt enormt! Jag älskade att skriva och hade uppenbarligen tillräckligt bra självförtroende eftersom jag vågade höra av mig. Antar att det berodde på att jag faktiskt vunnit en dikttävling i nian.

Direkt älskade han tidningsrummet som han kallar det. Tempot, dofterna, miljön. Så även om huvudet var fullt av fotboll just då insåg han att han hamnat rätt. Sportjournalistiken skulle bli hans livsstil och passion.

Men först USA och fotbollen. För han kom iväg och han fick ett fotbollsstipendium som kompletterades med CSN-lån för att kunna studera på college där borta.

– Jag och Daniel, en kompis, åkte över. Vi var 19 år. Svårt att veta vad vi väntade oss men oavsett blev det raka motsatsen. Vi landade i storstaden Raleigh i North Carolina ochfick skjuts av en annan svensk kille, Peter, som redan studerade och bodde där.Efter hand blev vägarna mindre och ensligare. Helvete ska vi bo här, utropade vi när vi var framme. En liten by som heter Buies Creek med några tusen invånare. Där fanns en kyrka, en mack, studenthemmet och förstås själva colleget.

Men så illa blev det inte. David och Daniel stannade i tre år. De spelade fotboll och David studerade tidningsjournalistik på skolan. ”Vi tränade, vi studerade och drack bärs på helgerna.”

Skolan var en kristen privatskola vilket innebar att det var obligatoriskt besök i skolans aula två gånger i veckan med föreläsningar av pastorer eller talare med kristet budskap. 

– Den starka tron förenar det bästa och det sämsta med USA, menar han.

David fick en väldigt bra lärare i de tryckta medierna och gnistan för det framtida yrket var definitivt tänd. Läraren tvingade honom att tänka efter och ibland kunde han skriva alla rätt på proven i Sportswriting. Lärandet gick som en dans när motivationen fanns där, vilket den kanske inte alltid hade gjort tidigare.

Under vistelsen i Buies Creek inträffade 9/11-attentaten 2001.

– Vi såg hur det andra flygplanet flög in i World Trade Center-skyskrapan i realtid. Vi blev rädda visst inte vad som hände när vi sen fick rapporter om planet som flög in i Pentagon och sen det andra som kraschade i Virginia. Är det tredje världskriget som dragit i gång? Då kände vi oss utsatta när vi var så långt hemifrån. Så det är klart periodvis hade man rätt mycket hemlängtan. Men vi åkte hem på somrarna och en sommar jobbade jag till och med på NT.

David ångrar inte de tre åren i USA. Han tycker att alla som kan ska ta chansen att åka över och plugga och samtidigt utöva sin idrott.

– Jag lärde mig mycket också utanför skolan och fotbollen. Man får ta hand om sig själv, man vågar anta utmaningar som att möta en publik och samtidigt prata engelska. Det har format mig till den jag är idag.

USA är fortfarande det stora drömresemålet för honom. Han har varit tillbaka flera gången men just nu vill han ju inte åka. Ida och han hade beställt en riktig drömresa men så kom covid och de fick ställa in.

Vad väntade då David när han kom hem till Sverige och Norrköping? Jo, tränarpappan Tommy kände naturligtvis folk i tidningsbranschen och efter ett samtal till Folkbladets sportchef Kenneth Tapper var sommarjobbet ordnat! Och David blev kvar. Karriären som sportreporter hade inletts och redan under 2003 hade han fått ett fast jobb.

– De 20 åren på Folkbladet var otroligt roliga. Roliga människor, bra chefer och jag fick redan från början ett stort förtroende att bevaka IFK till exempel. Det var dessutom en rolig tid för alla sportintresserade i Östergötland. Det är svårt att tro nu men mellan NT och Folkbladet var det på den tiden en jämbördig och sund konkurrens. De sportintresserade blev otroligt bortskämda eftersom framför allt Folkbladet skrev om ALLT, minsta lilla gärdsgårdsmatch.

David gjorde också ett gästspel på Expressen under fotbolls-VM 2006 som reporter. Han gav sig dit med skräckblandad förtjusning och imponerades av den professionella atmosfären och hos reportrarna.

– Jag minns att det var VM i Tyskland och att Zlatan var på väg att bryta alla barriärer som individuell idrottsman i den största lagsporten. Ordern var glasklar – minst en artikel om Zlatan varje dag. Oavsett vad det handlade om.

Då var lösnummerförsäljningen räddad. Men kvällstidningsjobbet blev bara en sommar.

Det blev några år för David också på den sammanslagna sportredaktionen för NT och Folkbladet men glädjen försvann efterhand när konkurrensen mellan två jämställda redaktioner upphörde. David sa upp sig. Sedan blev det ett kort mellanspel på kommunikationsavdelningen på IFK Norrköping innan David som ”nykter” spelmissbrukare bestämde sig för att utnyttja de insikter han fått för att andra ska bli hjälpta tidigare och effektivare. Han är i slutskedet på utbildningen som beroendeterapeut. I julas blev det en veckas praktik Game Over i Linköping, ett behandlingshem som jobbar specifikt med människor som bär på ett spelberoende. En framtida arbetsgivare?  Eller kanske inte.

David är nämligen på väg att etablera sig som föreläsare i ämnet på frilansbasis och han får rätt många förfrågningar redan. Han tycker det är speciellt viktigt att nå föräldrar och personal som fostrar barnen idag. De måste vara uppmärksamma på de tidiga varningssignalerna, menar han.

– Det är skrämmande lätt att hamna i spelberoende för unga idag. Allt finns i mobilen som de redan använder flitigt. Inte säkert att vuxna reagerar om bettingssajterna också dyker upp. Och det är hur lätt som helst att få lån idag. Bara ett klick borta på mobilen och att komma förbi 18-årsgränsen är inte svårt. Sen har man lån med ockerräntor som blir en belastning på cv:et när man inte kan betala.

Men David klarar inte heller längre att avstå från att skriva – det är något han bara måste få göra. Så numera skriver han sportkrönikor i både Östgöta Corresponenten och NT.

Jag läser hans krönikor med stor behållning och den här annorlunda inledningen på en krönika som handlar om padel – sporten där intresset exploderade för att sedan sakta dö igen – vill jag inte undanhålla er:

”Tätt placerade rödljus hackar sönder pendlingsrytmen. 

Som ett resultat av den ryckiga start och stopp-färden slår avgasmoln upp över det nedgångna industriområdet och dunstar bort i den kyliga morgonluften.

Där, i den ruffiga stunden av vardag, blir neonskimret på tegelfasaden en tvär kontrast i den disiga morgonlunken. 

Nyfiken och påverkad av trenden klev jag in och spelade padel där en gång. Det blev inte så många fler tillfällen.”

När man får barn måste man vara närvarade.

Nu har vi en sak kvar att dyka ner i. Jag har sparat den viktigaste till sist. Lilla Sally, som fyller fyra i augusti. Och Ida förstås som har varit en viktig del i att David idag fungerar som – får man säga så – vanlig familjefar.

– När man får barn måste man vara närvarande. Det går inte att fortsätta det flyktbeteende som spelandet innebär.

Också förhållandet till Ida har naturligtvis förändrats sedan beroendeåren och det dramatiska återfallet:

– Hon har varit otroligt stöttande men det finns naturligtvis också en viss brist på förtroende hos henne efter återfallet. Det får jag leva med.

De två har till exempel inte gemensam ekonomi. David menar att de nu har hittat ett sunt sätt att diskutera kring de ekonomiska besluten.

– Om det skulle uppstå situationer som motiverar att jag behöver ”redovisa” mitt kontoutdrag så är det inget jag kommer argumentera mot. Jag kommer aldrig, med tanke på tidigare återfall och vad jag kommer ifrån, att vara motsträvig kring allt som rör pengar. Vi har så mycket investerat tillsammans med en dotter och en familj.

För David blev det väldigt stort att få barn. Men den gav honom också insikter i den dåliga självkänsla som han levt med.

– Min första tanke när hon föddes var: Är det där min? Efter de många åren i spelberoendet var min självkänsla så låg och jag var så trasig att jag inte trodde att jag var kapabel att åstadkomma nåt sånt och att sen vara en bra pappa. Men det har funkat.

Och jag vill sluta med uppdatering som David gjort på sin Facebook-sida som ger en rolig och allmängiltig insikt om hur det är att vara en pappa med ambitioner och att en knappt fyraårig tjej inte har svårt att visa vad hon tycker om de ambitionerna.

”Det var oundvikligt att hamna här.

Förr eller senare skulle nyfikenheten om det finns en fallenhet att studsa, kasta och sparka på bollar bli för stark att stå emot.

I köket med en basketkorg i miniatyrformat, fäst med sugproppar på kylskåpet, och en liten plastboll mellan oss har vi ett av de där ögonblicken jag romantiserat mest om som pappa – sätta bollen i lek tillsammans med min dotter.

Den här stunden varar inte mer än några sekunder.

En svårfångad passning landar på hennes lilla näsa och bollen rullar in under köksbordet. Samtidigt som jag gubbstönandes sjunker ner på golvet för att leta fram den förlupna bollen hör jag hur min dotter tassar ut från köket.

För henne var det inte roligare än så här och det stör mig att det inte alls blir som jag föreställt mig.”