När Vera var tio år flyttade familjen till Svärtinge strax utanför Norrköping. Idag ett välmående samhälle med stora villor som klättrar i den kuperade terrängen – då, 1976, en bondhåla likt många andra i stadens omedelbara närhet. Hon började skolan. Hon hette Vera Bredberg och såg ut som alla andra barn, men ändå skrek skolkompisarna ”svartskalle”, ”tjeckjävel” och ”kommunistunge” efter henne. Så trots att hon på ytan inte stack ut gjorde hon det ändå, eftersom hon var den enda på den lilla skolan som fick hemspråksundervisning. I tjeckiska.

– Det fanns inte ens en finne i skolan, säger Vera.

En svår tid tog sin början i hennes liv. Inte blev det bättre av att hennes mamma Maria på ett föräldramöte tog upp frågan om dotterns utsatthet. En dag efter skolan hade hon fått hem sin flicka efter att ett gäng pojkar i sexan snott cykeln från henne. På mötet möttes hon av total tystnad.

Bara två år tidigare, 1974, hade Vera flyttat till Sverige från hemlandet Tjeckoslovakien. Hennes från början ensamstående mamma hade träffat en svensk byggnadsarbetare i Prag, gift sig och flyttat till Sverige och Norrköping.

– Vi började vårt svenska liv i Navestad. Jag gick i andra klass. Om de ropade efter mig då också vet jag faktiskt inte. Jag har få ljudminnen från den tiden. Människan är sådan att hon bara kommer ihåg det hon begriper. När jag kom hit pratade jag bara tjeckiska. Så om barnen sa elaka saker till mig redan då vet jag inte. Det var först i Svärtinge som jag begrep vad de sa, säger Vera.

Men nu är det 2018, en av alla dessa gråa januaridagar. Jag anländer med Östgötapendeln till Mjölby där Vera bor idag. Som vuxen tog hon sin mammas flicknamn, och heter numera Frankova i efternamn. Men hon är ju svensk. Tvåspråkig visserligen men svenskan är hennes aktiva språk. Det är tjeckiskan som kan halta ibland även om hon alltid behållit kontakten med sitt gamla hemland. Det återvänder vi till längre fram i berättelsen om Vera.

Jag lyckas med hjälp av mobilens gps och några vänliga mjölbybor som jag möter på vägen hitta henne på Café Norrgården, där hon är arbetsledare.

– Vad duktig du är som hittade, utbrister Vera, när vi ses. Vi får nämligen inte göra reklam för oss. Caféet drivs av kommunen, är en arbetsmarknadsåtgärd och får inte konkurrera med stans vanliga näringsställen. Här arbetsprövar mjölbybor som hamnat långt från den ordinarie arbetsmarknaden för att så småningom få chansen till ett riktigt jobb, berättar Vera.

 

Hur känner jag någon som jobbar på ett café i Mjölby? Jo, det är den vanliga visan. När jag flyttade till Norrköping 2005 för att börja jobba som nyhetschef på Norrköpings Tidningar blev jag också Veras chef. På den tiden var hon en etablerad journalist sen många år. Jobbade som NT:s lokalredaktör i Linköping. Vi kände varandra som arbetskamrater men vi har aldrig umgåtts privat, mer än att vi är vänner på Facebook.

Vera har hela livet varit en ombytlig själ. Ibland så ombytlig att det kan kallas flykt, men det återkommer vi till. Sedan vår gemensamma tid har hon hunnit driva en egen ridskola i sju år och nu sedan snart ett och ett halvt år, efter ett kortare mellanspel på ett HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn, är hon anställd på kommunens arbetsmarknadsenhet.

– Jag trivs jättebra här. Det vi gör känns meningsfullt. Människor får en chans att få struktur på sin vardag. Lär sig ta ansvar i en grupp och kan förbereda sig för att möta livet utanför hemmets fyra väggar. Caféet är en lunchrestaurang så de som jobbar här har fullt upp att förbereda, laga och servera dagens rätter och sedan göra i ordning efter sig.

Vera kan berätta både om lyckade och misslyckade exempel i gruppen.

– När jag var ny här fanns en kvinna som bott i Sverige länge men kunde mycket lite svenska och hade bara umgåtts i sin egen grupp utan någon utblick till det svenska samhället. Det fick hon här och hon lärde sig svenska. Men när hennes tid här var slut släpptes hon bara iväg ut till det liv som hon redan levde. Tyvärr var jag för ny och oerfaren för att fatta det. Det känns sorgligt. Och vi håller på att förändra detta, så att ingen längre går hem efter ett år hos oss.

Men det finns positiva exempel också. Som killen som trots sina 40 år haft få vita anställningar. Han hade levt ett minst sagt struligt liv men hade bestämt sig för att få lite ordning och reda i tillvaron.

– Han kom hit, visade sig vara en otroligt duktig kock och idag har han ett fast jobb på en restaurang i stan. Lite ovanligt är det. Han visade sig vara mer än kompetent i just det som vår verksamhet går ut på och då är det naturligtvis enklare att lyckas. Men vi jobbar mycket mot kommunens olika tillagningskök. Genom att de förbereds här har de möjlighet att konkurrera om de jobb som finns där, säger Vera.

Längre hinner vi inte prata. Vera släcker ner och låser om caféet och vi får skjuts hem av Veras man Håkan Karlsson. De har bara känt varandra i två och ett halvt år, men har redan hunnit gifta sig och köpa ett fantastiskt sekelskifteshus i Mjölbys gräddhylla. På tomten finns området största swimmingpool.

– Men det var inte poolen som lockade oss. Det var huset. Det var ett mycket roligt hus att inreda och ställa i ordning. Tre våningar med branta trappor var kanske inte så förutseende med tanke på att vi inte blir yngre.

Jag som är 70 tycker möjligen att 51-åriga Vera tänker lite väl långt i förväg, när hon redan har räknat ut hur de ska kunna fortsätta att bo här även om de inte orkar gå i trappor.

– Då flyttar vi ner sovrummet i källaren och använder sedan den översta våningen bara till gästande barn och andra, säger hon.

Efter att Håkan bjudit oss på en god middag bestående av hemmagjord kålpudding (dock lagad av Vera) och de två yngsta barnen Edit, 15 år och Martin, 9 år, blivit hämtade av sin pappa, slår vi oss ner i de två Jetson-fåtöljerna intill ett trevligt burspråk med utsikt över trädgården. Hunden Sharik, 3 år och katten Mio, 7 år håller oss sällskap. Sharik har en speciell historia. Vera har hämtat honom i Tjeckien, en chodsky pes, som har fått sitt namn efter Veras barndomshjälte. Ett barnprogram i TV som Vera aldrig missade handlade om hunden Sharik och fyra polska partisaner som slogs mot nazisterna och hela tiden utförde hjältedåd.

– Det var de onda mot de goda. Propaganda förstås men för mig var det ett äventyr varenda gång jag fick se dem på TV och Sharik var alltid den som blev hjälten i slutet, som västvärldens Lassie.

Att djur betyder mycket för Vera borde ni redan ha märkt. Jag berättade tidigare att hon drivit en ridskola i Mjölby under sju år. Hon är fortfarande delägare i skolan men har överlåtit all skötsel av företaget till delägaren och goda vännen Ingrid Törnblom. Men Vera och Håkan har två hästar i stallet och utöver att sköta dem hjälper hon till så mycket hon hinner och orkar i verksamheten. Går ni in på Veras Facebooksida kommer ni snart att se att djur är vanligt förekommande i hennes uppdateringar. Så här skrev hon nyligen:

”Moonie, skimmeln längst till vänster, på ridskolan i Hageby (Norrköping). Min första kärlek. Min räddning. Inget kan trösta en ledsen unge som en mjuk mule mot kinden. Näsan borras in i hästens hals, och all världens ondska är för ögonblicket som bortblåst. Funkar än idag, 44 år senare.”

Men nu börjar vi från början. Vera föddes i december 1966 i Prag i dagens Tjeckien. Då hette landet Tjeckoslovakien och var en del av de kommunistiska östblocket. Utblickarna var få men för barnen var vardagen som i de flesta andra länder.

– Jag hade en fantastisk och trygg barndom. Vi bodde i en stor våning i en fin stadsdel nära en vacker park. Jag växte upp hos mormor och morfar tillsammans med min mamma. Min pappa har jag aldrig känt. Men jag hade min morfar som var 50 år när jag föddes. Gammelmorfar bodde också med oss. Det fanns alltid en trygg vuxen nära mig och jag var ett älskat barn.

Familjen hade också en sommarstuga. Det var vanligt att familjer i Prag hade det.

– Det fanns gott om billiga hus på landet som övergavs när människorna flyttade in till stan så det var ingen ovanlig företeelse. Men just vår stuga, där jag alltid tillbringade mina somrar, var ett ruckel, utan el och rinnande vatten med pump i trädgården. Inget badrum och så enkel standard att min mamma vägrade åka dit. Men jag älskade somrarna där.

Dags att återvända till den unga Vera i Sverige. I hennes familj fanns nu också lillasyster Gabriella. Familjen hade det ganska knapert.

– Jag gick klädd i Konsumjeans och träskor. Fanns det pengar någon gång gick de till bräder. När vi flyttade till Svärtinge gjorde vi det till en dåligt isolerad sommarstuga uppe i skogen och min styvpappa beslutade att han skulle bygga om den till en riktig villa. Och det gjorde han i stort sett helt och hållet på egen hand, men det var dit alla överskottspengar gick under de där åren.

Efter utsattheten på mellanstadiet i Svärtinge fick hon det betydligt lugnare på högstadiet i Enebyskolan inne i Norrköping. Det var en stor skola och här fanns andra att hacka ner på, som Vera uttrycker det. Men helt smärtfritt gick det inte.

– Nån tjej trängde upp mig mot en vägg en gång, jag blev rädd eftersom jag inte hade någonstans att fly. I ren reflex klippte jag till henne. Jag hade en penna i handen och hon fick ett svart streck på kinden. Själv fick jag en blackout och minns inget från händelsen. Jag blev kallad till rektorn som förmanade mig eftersom det kunde gått illa men några andra konsekvenser fick det inte.

Efter Enebyskolan blev det samhällslinjen på De Geer-gymnasiet. När hon var 17 år flyttade hon hemifrån. Till en pojkvän som hennes mamma hjälpt skaffa en lägenhet. Där flyttade Vera in.

– Jag kände mig utanför resten av familjen och tyckte alltid att jag var i vägen. Så det var skönt att jag kunde börja ett eget liv. Vi hade knappt några pengar. Pojkvännen levde på pengarna från det så kallade KAS (kontant arbetsmarknadsstöd) och jag hade mitt studiebidrag. Det var allt men vi klarade oss. Vi bodde i en liten etta på 16 kvadrat.

Men de hyrde en bostadsrätt i andra hand och när ägaren ville sälja hade de inte pengarna som krävdes för att överta lägenheten. De lyckades hitta en tvåa i Navestad. Men hyran var högre och de hade egentligen inte råd att betala den, trots att Vera jobbade extra i köket på Hambrohemmet.

”Jag skulle vilja påstå att den medmänskligheten
räddade framtiden för oss”

– Då hände något som jag än idag har svårt att fatta. Jag lyfte luren och ringde socialen. Jag berättade att jag absolut inte ville flytta tillbaka hem eftersom jag vantrivdes i en familj där jag inte hörde hemma. Jag bad om hjälp med hyran under två månader i väntan på att våra sommarjobb skulle börja. Och tänk vi fick pengarna! Det betydde oerhört mycket. Jag skulle vilja påstå att den mänskligheten räddade framtiden för oss. Min pojkvän var allmänt strulig innan, lite småkriminell. Men att någon vågade satsa på oss betydde att självförtroendet växte hos oss båda och han är en etablerad och framgångsrik person idag.

Redan tidigt var Vera övertygad att hon ville bli journalist. Efter att hennes morfar läst böcker som Samhällets olycksbarn och Djungelboken för henne hade hon förvärvat ett starkt rättvisepatos och samhällsintresse. Hennes morfar var en rätt konservativ folkpartist och de två hade ofta livliga diskussioner om rättvisa och människovärde när Vera blev tonåring. Så journalist passade bra in i Veras framtidsplaner.

– Fast egentligen har jag nog alltid drömt om att bli lärare men morfar avrådde mig. Han menade att det är tråkigt och enahanda att göra samma saker år efter år. Mitt självförtroende räckte bara till för att jag skulle göra det jag visste att jag kunde klara av. Och skriva var jag bra på, det hade jag hört under hela min skolgång, så det fick bli journalistiken. 

Betygen räckte inte för att komma in på Journalisthögskolan. En Syo-konsulent tipsade henne om kulturvetarlinjen med medieinriktning på Linköpings universitet. Hon hamnade på reservplats. Och en dag fick hon ett meddelande om att hon var antagen. Tre roliga år tog sin början i Veras liv. Det hann bli 1988 och bara C-uppsatsen återstod.

– Men då fick jag ett erbjudande jag inte kunde motstå så uppsatsen fick stå tillbaka. Jag blev repetitionstolk i tio veckor på Östgötateatern. Teaterdirektören George Malvius hade bjudit in en tjeckisk regissör, Zdenek Potuzil, för att sätta upp Shakespeares Romeo och Julia. När han kom till Norrköping visade det sig att han inte kunde ett ord engelska. Malvius fick nys om att jag fanns och så fick jag jobbet. Det var en underbar värld att befinna sig i! Jag jobbade hårt, ofta 12 timmar om dagen från 9 till 21. Men vad gjorde det? Jag hade så roligt och efter det ville jag bli skådespelare ett tag.

C-uppsatsen blev aldrig klar och Vera började jobba istället. Som personlig assistent i ett gruppboende för autistiska ungdomar, som lärarvikarie och som städerska på Stora teatern i Linköping. Redan två år tidigare hade hon nämligen flyttat till Linköping och sedan dess deltagit flitigt i studentlivet.

– Det var otroligt roliga år. Jag var ung, glad, naiv och social och hittade en tillhörighet där jag trivdes med människorna omkring mig.

I februari 1989 började så allvaret. Vera fick jobb på Folkbladet i Finspång. Hennes karriär som journalist hade börjat. Att redogöra för alla olika anställningar inom det här området faller utanför ramen för den här berättelsen, men först 2011 tog hennes karriär som journalist definitivt slut – åtminstone tills vidare. Men Vera hann med flera utvikningar från journalistiken under de här åren. Hon läste in en fil kand i genusvetenskap bland annat.

Men det viktigaste är kanske de tre år hon tillbringade i Prag från 1992. När hon kom tillbaka till Sverige hade hon med sig tvåårige sonen Jan och en tjeckisk make, Oldrich. Det kräver kanske en lite längre förklaring.

Prag blev aldrig en främmande plats för Vera trots att hon bodde i Sverige. Alla somrar tillbringade hon hemma hos mormor och morfar. De två fortsatte att vara tryggheten för Vera genom hela uppväxten.

Vera tycker det är viktigt att påpeka att trots utsattheten under de första åren i Sverige har hon aldrig uppfattat sig som ett offer.

– Jag är inget offer, det har aldrig varit min identitet. Jag är en överlevare. Jag klarade det svåra traumat att ryckas bort från människor som älskade mig och som jag älskade, för att istället hamna på ett ställe där jag inte förstod ett ord, där jag senare blev trakasserad och retad. Jag började kissa på mig och hade oerhört svårt att sova de första åren i Sverige. Jag längtade konstant hem till morfar och utvecklade en kronisk oförmåga att leva i nuet eftersom jag alltid räknade dagarna till nästa Pragresa, säger Vera.

För att hjälpa sin dotter och sitt barnbarn köpte morföräldrarna under besöket en garderob för ett år till Vera som hon fick ta med sig hem.

– Det var förenat med en viss fara. Man fick nämligen inte ta med sig skor ut ur landet under kommunisttiden eftersom det var en bristvara. Det innebar att jag hela sommaren gick omkring i mina nyinköpta skor för att slita på dem så mycket att jag kunde säga att jag haft dem med mig från Sverige.

Vid något tillfälle smugglade Vera också manus av en förbjuden författare ut ur Tjeckoslovakien. Hon var livrädd men åkte aldrig fast.

Sommaren 1992 var hon utan fast jobb, när hon åkte till Prag. Hennes morfar hittade en annons i tidningen att Greenpeace skulle öppna ett kontor i Prag och behövde personal. Vera fick jobbet som pressekreterare och bestämde sig för att stanna. Hemma i Sverige fanns både en katt och en hund som fick tas om hand av vänner.

– Jag var 26 år och trivdes i Prag. Jag hade gamla vänner och fick nya. Efter ett tag träffade jag Oldrich. Han var snygg, rar, trevlig, luktade gott och han hade en lägenhet. Fram till dess hade jag bott rätt primitivt. Så det som jag uppfattade som en inbjudan att hyra hans lägenhet gjorde att jag åkte till Sverige och hämtade mina djur och sedan stod jag där och knackade på hans dörr. Men riktigt så hade inte han menat. Han bodde ju där och hade nog inte trott att jag skulle flytta in på riktigt. Men missförståndet reddes ut och Vera flyttade in. Det stod inte på förrän hon blev gravid.

– Vi bestämde gemensamt att göra abort. Vi var inte mogna att bilda familj. Men när jag satt där i väntsalen och skulle göra slag i saken tittade jag på ultraljudsbilden jag fått, såg den lilla levande varelsen därinne och ångrade mig. Jag fattade ensam beslutet och var beredd att bli en ensamstående mamma. Men när jag kom hem och berättade blev Oldrich jätteglad. Senare gifte vi oss för att slippa en massa byråkratiskt krångel med faderskapet.

”Jag visste ju inte om Jan skulle överleva”

Födelsen blev dramatisk. Lille Jan föddes med ett hjärtfel och fick en så kallad ballongsprängning när han bara var två timmar gammal. Sedan vidtog en kamp för att behålla vikten på den lilla pojken så han skulle orka med den åtta timmar långa operationen. Tio dagar gammal kunde han opereras och sedan dess fungerar hjärtat som det ska. Och det visade sig att Jan var en riktig mirakelbaby som klarade av att dia redan efter några dagar efter operationen.

– Jag är glad att jag befann mig i Prag när detta hände eftersom han snabbt fick en ballongsprängning. Om den dröjt hade syrebristen kunnat ge honom hjärnskador. Tiden innan allt ordnade sig var naturligtvis traumatisk. Jag visste ju inte om Jan skulle överleva. Men i tider av kris kan jag bli väldigt fokuserad, nästan lite känslokall. Det finns ett uppdrag som måste genomföras och då koncentrerar jag mig på det. Försöker inte ta reda på mer än det jag behöver veta. Så just då var det bara att se till att min amning fungerade klanderfritt så han kunde få den näring han behövde.

Där är Vera och jag lika. När min dotter Ellen fick en hjärntumör var jag ointresserad av vad som kunde hända henne senare eller vilka konsekvenser tumören kunde få. Jag tog en dag i sänder och förhöll mig bara till det som låg precis framför oss.

Mycket talade för att Vera skulle bli tjeckiska igen. Men så blev det inte. Hon åkte hem till Sverige med man och barn. Orsaken står att finna i ett språkligt dilemma.

”Jag insåg at jag aldrig skulle kunna
jobba som journalist i Tjeckien.”

– Som pressofficer hade jag ju en offentlig roll. Jag behövde uttala mig i TV och radio och skriva mycket. Men min tjeckiska fungerade inte riktigt som en infödds även om vardagsspråket var uppdaterat efter några månader. Men min tjeckiska var för enkel, för oakademisk, jag har en meningsbyggnad som om jag saknade utbildning. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna jobba som journalist i Tjeckien.

Tillbaka i Sverige blev det journalistiken som dominerade Veras liv men hon fortsatte att hela tiden byta jobb och bostad. Snart tog äktenskapet slut och hon blev ensamstående mamma med Jan.

Hennes flyktbeteende blev allt starkare även om hon själv inte såg det. Så småningom började hon må dåligt och var på väg att braka ihop. 1998 kom vändningen. Hon fick kontakt med vården som snabbt kunde konstatera att hon led av posttraumatisk stress.

Det visar sig att Vera hade utsatts för flera övergrepp som barn både i Tjeckoslovakien och i Sverige av olika förövare, alltid bekanta till någon i familjen.

– Förövarna ser och utser de oskyddade barnen och genomför sina dåd när andra vuxna inte finns i närheten och kanske heller inte anar något. Först när jag upprepat ett flyktbeteende tillräckligt länge i vuxen ålder och bokstavligen klappat ihop kom övergreppen upp till ytan och jag kunde börja bearbeta dem, säger Vera.

Livet kunde gå in i en lugnare fas.

– Jag slutade flytta som en blådåre. Och jag köpte mig ett eget hus i Sjögestad utanför Linköping året efter.

Och det stod inte på förrän Vera och Jan fick sällskap i huset. Vera flyttade ihop med Sune, också han journalist. Och sedan kom de tre barnen, Niklas 2001, Edit 2002 och Martin 2008. Vera lugnade ner sig betydligt. Bodde kvar på samma plats, skötte samma jobb under flera år.

Hon fortsatte hålla kontakten med Tjeckien regelbundet även sedan morföräldrarna inte längre fanns i livet. Morfadern dog 1999 och mormodern 2008.

– Det var idealiskt att semestra där för en barnfamilj; allt var mycket billigare, vi kunde hyra stuga och bara njuta av ledigheten.

Men den som varit uppmärksam från början vet att Vera i alla fall har hunnit med några uppbrott till både i yrkes- och privatlivet. Hennes förhållande med Sune tog slut efter 14 år och efter ett tag träffade hon Håkan som hon nu är gift med och delar sitt stora intresse för hästar och djur med. De gifte sig faktiskt på hästryggen!

Men jag vill sluta den här berättelsen med ännu en fundering från Vera kring hennes kluvna tillhörighet. Jag frågade henne: Hur ser du dig själv? Är du tjeck eller svensk?

– Ens identitet formas kontinuerligt. Jag är svensk, och en del säger naiv, i bemärkelsen att jag tror alla om gott, att jag tror på solidaritet och jämlikhet. Jag älskar den svenska DU-reformen, som tydligt markerar människors lika värde. Den visar på språkets makt! Jag förfäras över den rasism som är öppet accepterad i Tjeckien och kan inte identifiera mig med mitt gamla hemland längre. Jag är stolt över att vara född i Prag men inte över att vara tjeck. Men jag är inte svensk på det där nationalistiska sättet, jag känner ingen stolthet över svenska bragder i OS. Jag gläds över svenska medaljer men jag faller inte i tårar när svenska nationalsången spelas. Däremot när den tjeckiska nationalsången spelas, som 2016 i Falsterbo, när ett tjeckiskt ekipage vann Falsterboderbyt, ja, då sprutade tårarna.

När jag skickade intervjun för läsning till Vera reagerade hon på att jag koncentrerat mig på den geografiska identiteten. Den tycker hon själv inte är viktig. I ett mejl försöker hon förklara och jag saxar lite ur detta för att Vera i era ögon inte ska fastna i ett fack där hon känner att hon inte hör hemma. Men samtidigt tycker jag att frågan om identitet på grund av etniskt eller geografiskt ursprung dominerar mycket av debatten idag, varför jag gärna också vill ha med de aspekterna. Men nu till Veras synpunkter:

– Journalistik och skrivande är en stor del av min identitet. Jag genomled en identitetskris när jag började driva ridskola och insåg att jag inte skulle hinna frilansa som journalist vid sidan om. Jag tvingades att långsamt vänja mig vid tanken att min identitet som journalist – och därmed en skrivande människa – skulle förändras.

Ja, det där med identitet är ett fascinerande område som ni som följer min blogg har sett att jag gärna fördjupar mig i under mina intervjuer. Och Vera har definitivt gett mig mer att tänka på det det gäller hur vi definierar oss!