Nané Rose bor i Sydney sedan 2010 rent kroppsligen, men hennes själ finns i Nya Zeeland, landet där hon växte upp. Det kan låta konstigt men efterhand kommer ni att förstå.

Nané och jag träffas i Balmain, Sydney bara några dagar innan hon ska fylla 30 år. Vi sätter oss på en parkbänk med utsikt över en av alla fina havsvikar runt Sydney. Solen skiner, båtarna guppar fridfullt på vågorna. En utmärkt inramning för ett samtal som handlar om en ung tjej vars bakgrund är mer spännande än jag kunnat ana, eftersom jag hittills bara har känt henne ytligt. Hon har dykt upp tid efter annan som god vän till min son Klas. Det är det roliga med de här intervjuerna. När jag väljer att närma mig människor, som jag har som Facebook-vänner av väldigt olika anledningar, öppnar sig nya världar alltid för mig.

Nané och jag träffades redan i november 2009, när hon var 21 år. Hon var en av Klas klasskamrater på den treåriga Media Arts-utbildningen vid universitetet Wintec i Hamilton, Nya Zeeland. De hyrde också ett hus tillsammans med två andra Wintec-elever. Nu var det dags för examen.

– När jag först upptäckte Klas på skolan tyckte jag att han var lite snobbig, en högpresterande elev. Men även om jag inte erkände det till en början ville jag nog gärna jobba med honom eftersom han var begåvad, säger Nané.

Nané kom till klassen där Klas fanns först under det andra året. Hon började nämligen på en annan linje på skolan, i journalistik. Det gör mig naturligtvis nyfiken. Varför valde hon så och inte rörlig bildproduktion som hon sedan hamnade på? Uppenbarligen gillar hon att berätta historier precis som jag.

– Jag ville bli resejournalist. Såg framför mig ett jobb där jag skulle få resa jorden runt och samtidigt få bra betalt. Kan det blir bättre? Jag var ju bara 19 år och då vågar man fortfarande drömma. Men efter ett år hatade jag journalistik. Det var inte alls vad jag hade tänkt mig. Den sortens journalistik som lärdes ut på skolan var långt från min dröm om intressanta resereportage. Istället var mantrat som upprepades från lärarna. ”If it bleeds, it leads”, det vill säga ju mer blod vi kan rapportera om desto bättre.

Eftersom hon samtidigt började bli allt mer intresserad av rörlig bild var hoppet över till Klas klass inte svår. Och snart började de två umgås som vänner.

Då 2009 när jag träffade henne första gången var det dags för eleverna att visa sina avslutningsfilmer. Nanés film etsade sig fast i mitt minne. Det handlade om en liten udda flicka som hade svårt med kamratkontakterna och som levde i sin egen fantasivärld. Centralt i filmen var en sliten teddybjörn och en talangtävling.

– Det var min pappas gamla nalle. Jag tror att det är så jag bygger upp min historier. Jag utgår från visuella saker som nallen och sedan kommer personerna in efterhand.

Nané har kluvna känslor till den där filmen idag åtta år senare. Hon är stolt över att hon gjorde den men resultatet av ansträngningarna blev kanske inte helt bra.

– Under åren på Wintec gick det så småningom upp för mig att jag inte är den kreativa typen, som Klas till exempel. Jag är mer producent och organisatör. Att jag därför helt själv genomförde filmprojektet med manusskrivande, regi, filmning, ljud, klippning är jag stolt över fortfarande. Tidigare jobbade vi mycket i team på skolan där vi hjälpte varandra men när det kom till examensfilmen hade alla fullt upp med sina egna projekt så man fick klara sig själv.

Examensfilmen har hittills blivit Nanés enda egna produktion men hon har fortsatt att jobba med film. Till detta återkommer vi tids nog i berättelsen om hennes liv så här långt.

Nané har växt upp i en familj med en stark matriark. Mormor Waiora är halv maorier (Nya Zeelands ursprungsbefolkning) och en mycket driftig kvinna. Hon födde fem flickor, varav en var Ruth som blev Nanés mamma. Hennes döttrar idealiserar henne ibland, tycker Nané, men säger samtidigt att det inte är så konstigt. Det är en exceptionell kvinna.

För Waiora är de maoriska rötterna viktiga. Hon håller fast vid traditionerna, talar maori, besöker släkten i norr så ofta hon kan i vardagen, till högtider, till begravningar. Vilket innebär att den kulturen varit allestädes närvarande under Nanés uppväxt. Och den har påverkat henne starkt.

Waiora ville till exempel att alla skulle lära sig maoriernas språk, vilket Nanés mamma för övrigt gjorde tidigt. Men också barnbarnen har hon manat på. Hon utfäste till och med en belöning på 1000 dollar (6500 kronor) för den som lärde sig maori. Nané var en av dem som nappade.

– Mormor började studera själv när barnen hade växt upp. Hon gick vidare genom skolsystemet och 75 år gammal doktorerade hon i biologi! Hon har varit en enorm inspiration för mig och mina tio kusiner på mammas sida.

Idag är Waiora 86 år gammal men hon hänger med i allt det nya. Hon är med i Facebook, hon har Ipad och hon Facetimar. Hon åker fortfarande på konferenser och är allmänt aktiv.

Med en sådan mamma som förebild skapades också fem döttrar som var mycket tävlingsinriktade och högpresterande i skolan. Till pappans (med engelsk blod) stora glädje, var Ruth speciellt duktig också i sport, inte bara i skolans läsämnen. Hon blev hans favorit.

Ruth utbildade sig till lärare och träffade sin blivande man och Nanés pappa, Kevin, på lärarhögskolan. Nané tror inte att det blev kärlek vid första ögonkastet precis. De två velade fram och tillbaka en hel del. Men så bestämde sig Ruth för att flytta till Sydney och efter ett tag märkte Kevin att han längtade efter henne.

– Då gjorde han något som blivit en romantisk historia i vår familj. Pappa är mycket praktiskt lagd och det har jag ärvt av honom tack och lov. Vid den här tiden hade han en ögonsten, en liten segelbåt som han byggt helt själv. Han sålde den bara för att få råd att köpa en flygbiljett till Sydney för att vara med mamma. Var inte det en romantisk gest så säg?

Det blev bröllop och de två flickorna Lara, idag 32 år, och Nané föddes. Men äktenskapet blev aldrig lyckligt. Inom fem år var de skilda. Nané var då bara några få år.

– Jag minns ju inte den tiden när vi var en familj. Idag kan jag inte alls förstå hur de nånsin kunde gifta sig. De är så olika som två personer kan bli. Och de har inte blivit vänner efter skilsmässan heller. De pratar bara med varandra när det är något som har med oss döttrar att göra.

Det var Nanés mamma som bröt upp och lämnade både barn och man. Hon flyttade till USA där hon slog sig ner hos en indianstam.

– Mamma var olycklig. Hon har hela livet varit en väldigt andlig person som tror på spiritism och healing och sådant. Hon vill att hennes själ ska vara fri. Hon kände sig fångad.

Att en kvinna väljer att lämna sina barn uppfattades inte positivt av omgivningen. Känslorna blev mycket upprörda på båda sidor släkten.

– Hon fick mycket skit och naturligtvis hörde vi allt illa som sas om vår mamma. Speciellt Lara var tillräckligt stor för att förstå. Vår pappa blev oerhört bitter. Något som han har haft svårt att släppa genom livet eftersom han fick medhåll från alla håll.

Nané menar dock att han var en fantastisk ensamstående pappa. Han jobbade heltid och avlönade en barnflicka men fixade tillvaron bra för de små flickorna under de där första åren. De flyttade mycket. Bodde hos olika släktingar och under de första två åren i skolan – barnen i Nya Zeeland börjar skolan vid fem – gick hon i olika skolor.

– Men jag minns aldrig att det var ett problem rent socialt. Jag hade alltid roligt och många vänner.

Snart träffade pappan en ny kvinna som flyttade in tillsammans med sina tre barn. För Nané var det positivt eftersom hon alltid velat ha en bror och det fick hon då.

Pappan blev aldrig lärare. Han hamnade inom försäkringsbranschen och senare finansvärlden istället, vilket innebar att hans arbete tog mycket tid och att han hade en god ekonomi.

– Jag har inte några minnen av min mamma från de tidiga åren eftersom hon bodde i USA. När jag började skolan minns jag att jag fick ett vykort från henne där hon talade om hur mycket hon älskade mig.

Efter några år kom mamman hem igen. Vid ett av många spiritistiska möten som Ruth gick på träffade hon David, som ägde en lantgård vid Hawkes Bay när Gisborne på Nya Zeelands östkust.

– Nu när jag kunde umgås med mamma igen saknade jag att inte få bo tillsammans med henne. Jag talade om för pappa att jag vill flytta till henne. Han blev naturligtvis otroligt ledsen och kände sig sårad men accepterade mitt beslut.

Storasystern Lara stannade kvar hos pappan. Systrarna hade hittills alltid gjort allt tillsammans och alltid funnit tryggheten hos varandra, när resten av tillvaron var smått kaotiskt. Nu splittrades de för första gången.

Ett nytt spännande liv började för Nané. Hon var sju år. Jag förstår när jag hör henne berätta om de här åren på farmen att de kanske var hennes lyckligaste barndomsår. Hon fick bo bland hjortar, får, kor, hästar, hundar. Hon gick på en riktigt liten byskola med bara några få elever.

– Vårt skolbibliotek fanns i en garderob! Vår enda lärare var också skolans rektor. Hon hade en hund med sig varje dag i skolan.

På helgerna var det tradition att barnen tillsammans red ut till någon plats där de gjorde upp eld, åt medhavd matsäck och lekte.

– Min bästa vän hette John. Vi älskade båda att bygga så han kom ofta hem till mig och vi konstruerade saker tillsammans. Och sedan fick jag gärna hjälpa min styvpappa David med allt arbete på farmen. Jag lärde mig hur livet på landet är från grunden. Dessutom lämnades jag i fred. Jag kunde fantisera och hitta på egna lekar.

Nané berättar en absurd historia som säger en del om hur livet på landet var för inte alltför länge sedan. Vad vet jag. Det kanske fortfarande är så. I Nya Zeeland är possum (på svenska pungräv) en illa sedd invasiv liten rackare som alla tycker är bäst död. Det samma gäller kaniner. Så barnen fick tidigt lära sig att skjuta de små inkräktarna. Men nu kommer det absurda. Varje år på ”ag-day” (agricultural-day, lantbrukarnas dag) anordnades en skoltävling bland barnen: vem kunde klä upp de döda pungrävarna och kaninerna bäst?

– Kan du förstå? Vi satte på dem små fina kläder, radade upp dem på ett bord och de vuxna bedömde vem som hade klätt upp sitt djur bäst! säger Nané och skrattar rått.

Hennes nya roliga tillvaro lockade hennes storasyster. Snart flyttade också hon till farmen och pappan fick klara sig utan sina döttrar i vardagen.

– Vi var hos honom vissa helgerna. Och eftersom han hade råd med mycket mer än vår mamma fick vi alltid göra roliga saker tillsammans med honom. Men det är klart att han blev väldigt sårad av att vi övergav honom trots att han offrat så mycket för vår skull när mamma stack. Först när jag var så där 22-23 år pratade jag med honom om allt som hände under våra tidiga år. Vi var öppna mot varandra och jag känner att det inte finns några ”hard feelings” mellan oss längre.

När Nané var åtta år fick hon en lillasyster, Eve. Hon älskade Eve och tog hand om henne mycket men det började inte så bra.

– När Eve fanns i mammas mage bad jag hela tiden till Gud att jag skulle få en bror. Så när det blev en flicka fick min tro på Gud en knäck. Jag har nog fortsatt att tro på en högre makt men jag tror kanske inte att Gud är den makten.

Men den lyckliga tiden på farmen tog slut redan när Nané var tio. Mamman flyttade med flickorna till Auckland för att ta hand om en syster som var döende i cancer. Efter något år tog mammans förhållande med David slut och ännu en gång övergav hon ett barn. David vägrade att släppa Eve.

Tilläggas kan att de senare hittade tillbaka till varandra.

Kontakten med den maoriska sidan av släkten blev efter skilsmässan stark. De levde i norra delen av Nya Zeeland och mamman sökte sig till dem. En tid med många flyttar tog sin början för Nané och hennes syster. Skolorna avlöste varandra.

– Att jag flyttade så mycket skapade luckor i mina kunskaper uppenbarligen. En dag när jag säkert var 10-12 år berättade jag för mamma att jag inte kunde klockan. Hon blev paff och fick sig en tankeställare. Eftersom hon är lärare fyllde hon i åtminstone den kunskapsluckan rätt snabbt.

Så småningom fick flickorna en ny fast punkt i tillvaron. Familjen flyttade till Raglan där flickorna tillbringade sina tonår. Mamman, som blivit allt mer intresserad av spiritism, medier och healing, startade ett företag med den inriktningen, kallat Kahukura, vilket innebar att hon ofta var på resande fot till olika mässor, möten och seanser runt om i Nya Zeeland.

Flickorna blev ensamma kvar i Raglan. ”And we partied!” (och vi festade) konstaterar Nané med glimten i ögat. Tilläggas bör att Raglan är just orten där det festas mest hela tiden. Ett känt ställe för både backpackers och Nya Zeelands egna ungdomar. Surfare från hela världen samlas där för att njuta av de fantastiska naturliga vågor, som alltid väller in från havet. De lämnades mycket ensamma men det var en frihet under ansvar.

– Mamma var alltid väldigt sträng. Hon krävde av oss att vi skulle hjälpa till hemma. Städa, tvätta, laga mat. Så även om vi verkligen levde loss när hon var borta så såg vi alltid till att allt var tiptop när hon kom hem. Vi var vana att sköta ett hem exemplariskt så jag tror aldrig att hon anade hur det kunde se ut under tiden hon var borta. Hon hade ofta alkohol hemma även om hon sällan drack själv. Vi nallade förstås från flaskorna men såg alltid till att de ersattes.

Det var i Raglan hon bodde när Wintec-åren började. Och när de var slut började en ny tillvaro för Nané i ett annat land. Hon fick ett erbjudande hon inte kunde tacka nej till. En av mammans systrar, som bor i Sydney, skulle fylla 50 år. Hon erbjöd Nané att komma över för att filma festligheterna. Betalning var en tur och returbiljett till Australien. Nané tackade ja, dokumenterade kalaset och blev kvar.

– Returbiljetten blev liggande ett bra tag. Och jag använde den bara när jag skulle åka och hälsa på hemma. Till en början fick jag bo hos min faster. Jag började jobba och på den vägen är det, säger Nané, som nu är inne på sitt åttonde år i storstan.

Att nya zeeländska ungdomar väljer att flytta till Australien är inte ovanligt men under vårt samtal har jag förstått att Nya Zeeland betyder så mycket för Nane att jag ändå undrar varför hon flyttade.

– Jag vet att jag kommer att flytta tillbaka till Nya Zeeland när jag har växt färdigt och är redo att slå mig till ro och skaffa barn. Men nu är det karriären som gäller och då är Australien rätt ställe att vara på. Här finns mycket fler möjligheter. Ja, vem vet kanske inte ens Sydney räcker. Jag har funderingar på att försöka jobba några år i London innan jag slår mig till ro.

I mitt huvud poppar det genast upp frågor hur hon bara kunde börja jobba i Australien så där utan några krångligheter. Eftersom min son just nu går igenom en krånglig och dyr process för att kunna arbeta och leva fullt ut i sitt nya hemland.

– Här är arbetsmarknaden fri för oss nya zeeländare. Allt ordnas i ett nafs. Till och med körkortet. Så det är bara att sätta igång att leva.

Nané började som frilans men fick relativt snart jobb som heltidsanställd produktionsassistent på ett produktionsbolag som främst sysslade med TV-reklam. Det passade hennes inriktning mot mer organisation och produktion bra med andra ord. Och att plötsligt ha en fast lön som kom varje vecka var inte dumt. Hon blev kvar i fyra år. Men då slog hon i taket som hon uttrycker det. I reklambranschen är konkurrensen tuff och marginalerna små för dem som får de eftertraktade uppdragen.

– Att jobba 12 timmar men bara få betalt för tio. Att hela tiden kalkylera hur mycket allt får kosta blir i längden rätt trist. Till slut blir allt bara pengar i huvudet. Så när jag blev erbjuden ett jobb som producent hoppade jag av utan att ha ett nytt jobb. Jag hade tre deltidsjobb i stället. Som frilans, som uber-taxiförare och så gick jag skift som vaktmästare på en bio.

Och det där sista jobbet blev sedan hennes lycka. Av en tillfällighet fick hon veta att filmdistributionsföretaget som ägde biografen behövde en säljare. Hon hade ingen erfarenhet inom det området alls men hon slog till. Där är hon kvar och sedan ett och ett halvt år har hon avancerat till ”national salesmanager”. Filmföretaget sysslar med independent film och vänder sig till de som är mer filmintresserade än den stora filmpubliken. Hon är med i processen att utse vilka filmer som ska visas och var. Hon åker på festivaler. Dessutom ansvarar hon för marknadsföringen av filmerna man väljer ut. Bolaget visar mycket dokumentärer men också smalare fiction.

– Jag hade ju ingen tanke på då att det var det här jag skulle syssla med. Men jag har varit bra på att ta chansen. När tillfället presenterar sig slår jag till! säger hon.

Nané trivs bra i sin nya roll och får bra betalt. Jag undrar om hon får jättebra betalt?

– Vad är jättebra egentligen? För mig är pengarna bara något som kan skapa möjligheter för mig att göra det jag vill. För första gången någonsin har jag tjänat tillräckligt mycket för att kunna att spara lite. Men jag är inte en sådan som lägger pengarna på hög. Jag hade en dröm att kunna besöka New York och då sparade jag för att få möjligheten. Nu har jag varit där och bränt de sparade tillgångarna. Men London lockar så jag har börjat spara till den resan. Vi som bor inom samväldet kan arbeta i London under två år om vi ansöker om visum innan vi fyller 31 år. Så det är dags nu.

Samtidigt oroar hon sig för att det ska hända hennes mormor något medan hon är borta. Så hon är kluven när det gäller att ge sig iväg.

För några år sedan gjorde Nané en uppdatering på sin Facebook-sida som fick mig att haja till. Hon berättade öppenhjärtligt att hon efter flera misslyckade förhållanden med olika män tänkte testa om det var lättare att få kärleken att fungera mellan tjejer. Och det har hon nu gjort under några år.

– Men kärleksförhållandena som lesbisk är inte lättare. För något år sedan drabbades jag av en svår hjärtesorg ändå. Så jag vet inte. Jag är nog en ambivalent person när det gäller kärleken.

När vårt samtal är över har hon en lunchdejt med en tjej. Och det förhållandet hoppas hon en del på. Det kan jag se i hennes ögon när hon berättar om det.

Nané lever alltså ensam just nu. Hon älskar att vara fri, att bestämma själv vad hon ska göra, när hon gör det och hur hon gör det utan att behöva tänka på vad en partner tycker om det. Men hon inser att den tiden kommer att vara förbi när hon skaffar sig barn. Om det blir med en man eller en kvinna eller om hon blir en ensamstående mamma återstår att se. Men att det blir i Nya Zeeland. Det vet hon.

Och nu kommer vi till det som jag berättade om i början. Att den riktiga Nané, den med kropp och själ, alltid kommer att finnas i Nya Zeeland.

– Jag är inte lika andlig som min mamma men jag har inspirerats av henne och av den maoriska traditionen som min mormor värnar så starkt. Jag är väldigt logisk till min karaktär men det innebär inte att jag förkastar att det finns något som jag inte riktigt kan förklara med logiken. Jag har fått en stark intuition som jag litar på. Och jag har studerat stjärntecken och fått förklaringar i dem.

Viktigast är den maoriska traditionen som lever starkt i henne. Men den är närvarande bara när hon är hemma i Nya Zeeland. I Australien finns bara det ytliga livet, att lyckas i jobbet, göra karriär.

– När jag är hemma känner jag den andliga styrkan från anförvanterna som har levt före oss. Det är svårt att förklara men jag känner mig aldrig ensam även om jag är ensam. Vi nya zeeländare är mer knutna till naturen, havet och landet. Eller som maorierna säger: Vi tar hand om och vårdar landet vi bor i men vi kan aldrig äga det, säger Nané, innan hon rusar iväg till dejten, som hon hoppas en hel del på.