Sandy Davey bor långt ute i den australiensiska bushen i delstaten Victoria mellan Sydney och Melbourne. Jag kände henne för 52 år sedan och har i princip inte haft kontakt med henne sen dess. Men nu har jag träffat henne igen! Jag åkte till Australien för att hälsa på min son Klas som flyttat till Sydney med sin australienska flickvän Lana. Hur jag då också fick träffa Sandy vill jag nu berätta.

Det var inte i Australien jag såg henne senast. Istället var vi båda utbytesstudenter i var sin liten trött Texas-stad alldeles på gränsen till Mexiko under ett år mellan 1965 och 1966. Då hette hon Sandy Crawford. Hon bodde i Los Fresnos och jag i grannstaden La Feria. Vi var 17 år och livet blev över en natt exotiskt för oss båda. Vi träffades när AFS-stipendiaterna hade gemensamma möten så umgänget var inte speciellt intensivt under året. Men när vi träffades höll Sandy och jag ihop. Bilder från den tiden visar oss ofta tillsammans.

Det jag så här långt efteråt minns var att Sandy inte trivdes särskilt bra med sin amerikanska familj men bestämde sig för att stanna kvar hos dem eftersom så mycket annat var roligt under året. Jag hade å andra sidan en väldig tur med min familj (dem har jag skrivit om tidigare i den här bloggen. Läs gärna intervjun som heter ”Johnnie är min amerikanska syster”).

Vi gjorde den avslutande bussresan genom den amerikanska södern tillsammans. På bussen fanns också Bernardo Lanzetti från Italien, som jag nyligen skrev om i bloggen sedan jag fick kontakt med honom i höstas. En händelse som ser ut som en tanke är att Sandy hittade mig på Facebook bara några dagar innan jag skulle träffa Bernardo i Italien. Då hade vi i princip inte hörts av sedan hon återvände till Australien och jag till Sverige för 52 år sedan! Är inte det ett märkligt sammanträffande så säg?

Efter några dagar i Sydney packade jag därför en lättare resväska, lämnade mina familjemedlemmar och satte mig på tåget mot Melbourne. Efter åtta timmars tågresa genom ett sönderbränt, brunt ganska tråkigt och enformigt landskap, där en grupp kängurur utgjorde enda avbrottet, klev jag av i den lilla orten Benalla, ett ställe jag aldrig hört talas om. Där stod Sandy och hennes man Gavin (i fortsättningen blir det Gav. Sandy kallar honom aldrig något annat) på perrongen och väntade på mig.

Det är en fantastisk känsla varje gång jag har fått uppleva detta under mina intervjuer med sedan länge ”förlorade” vänner. De är inte förlorade. Trots att åren gott och rynkorna blivit fler, kropparna ändrat form och rörligheten fått sig en törn så finns gemenskapen där direkt. Det är en vidunderlig känsla.

Samtalet började och höll sedan på oupphörligen under de nästan två dygn som vi tillbringade tillsammans, innan de lämnade mig på Melbournes flygplats, där jag skulle ta planet till Auckland i Nya Zeeland för nya äventyr. Sandy och Gav skulle på en tillställning i Melbourne dagen efter där de som sponsorer fick tillfälle att möta hundvalpar som specialtränas för att kunna användas på olika sätt i samhället. Efterhand kommer ni att förstå vilket oerhört engagemang Sandy har i en rad frågor som rör människor, djur och natur.

Jag hade ju inte träffat hennes Gav förut men jag visste att han fanns redan för 52 år sedan. De träffades nämligen som unga tonåringar 1963. Året i USA förändrade inte deras känslor för varandra och 1967 gifte de sig, bara 19 och 20 år gamla och ganska snart kom första barnet, Lisa, som fyller 50 år i år.

För Sandy började ett liv som inte kunde vara mer fjärran från mitt. Jag gifte mig inte förrän jag var 29 år och Ellen anlände till familjen först när jag var 34 år. Då hade Sandy redan fyra barn, utöver Lisa fanns Lex, som idag är 48 år, Kim, som är 45 år och Alistair, som är 40 år.

Det innebär i sin tur att Sandy redan nu, 70 år gammal, har fått två barnbarnsbarn. Lisas äldsta dotter Hannah har nämligen redan två barn, Audrey och Sophie.

Men det är inte den enda skillnaden. Jag har bott i städer i hela mitt liv även om mina rötter finns på landsbygden i Västergötland. Sandy har istället levt större delen av sitt liv på den rena landsbygden med postadress Yarroweyah i Victoria. När hon berättar hur långt de måste åka för att handla livets nödvändigheter inser jag att de verkligen lever på det som vi kallar ”rena vischan”. Närmaste livsmedelsbutik är två mil bort, för att köpa mer specialiserade varor, för att gå till banken och läkare eller se en film blir det en resa på fem mil till närmast större stad, Shepparton.

Gav ärvde farmen som hans föräldrar byggt upp. Han hade funderingar på ett annat liv. Men föräldrarna behövde honom och drömmen om att jobba med elektronik och ljud förverkligades aldrig. Istället har han delat det ofta tuffa och arbetskrävande lantbrukarlivet med Sandy genom alla år. Tid efter annan i gott samarbete med yngsta sonen Alistair som alltid varit intresserad av arbetet på farmen. Drömmen om att han skulle kunna ta över fick Gav överge då Alistair, som är gay, valt att leva ensam. Det är svårt att sköta en farm utan en partner. Så i samband med att Alistair under en period flyttade och Gav och Sandy samtidigt var redo att gå i pension beslöt man gemensamt att avvecklad verksamheten och sälja mjölkkorna. Men till allt detta återvänder vi efterhand i denna berättelse.

Sandy föddes i april 1948. När hon var ung flyttade hennes familj runt ganska mycket men hennes hemtrakter har alltid varit på landsbygden i Victoria. Hon var enda flickan i en familj som också bestod av tre bröder, Rod som var fyra år äldre och John och Alexander som båda var yngre än hon. Mellanbrodern Alexander omkom i en trafikolycka bara 22 år gammal. Sandy har som vuxen haft stora konflikter med sin familj, speciellt pappan och bröderna. Nu finns hennes föräldrar inte längre och de senaste åren har inneburit en visst islossning, mycket tack vara yngste sonen Alistair som blivit en brobyggare mellan Sandy och hennes syskon.

– Min mamma gillade idén med att ha en dotter, men hon visade aldrig det för mig, annat än att hon köpte nya kläder åt mig två gånger om året. DET älskade hon. Men jag kan förstå det eftersom hon hade fyra barn. Det var svårt att ge mig extra uppmärksamhet bara för att jag var flicka. Stunderna då vi gjorde saker tillsammans var ganska sällsynta. Pappa hade en dröm om att bli jordbrukare men han fick spara länge för att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa en farm. Han tog diversearbeten på olika lantbruk under många år innan han kunde bli sin egen mjölkbonde. I min familj var könsrollerna mycket traditionella. Det var mannen som bestämde och vara viktig. Jag hade länge min pappa som min stora idol men tyvärr hände det senare i livet saker som gör att jag känner mig väldigt sviken av honom, konstaterar Sandy.

Sandy lärde sig fort att skulle hon göra det hon ville måste hon kämpa för det själv. Bland annat visade sig hennes behov av självständighet genom att hon sökte sig till kyrkan på egen hand för att skaffa sig utblickar. Familjen var normalt religiös men gick inte i kyrkan. Här fick Sandy sin egen värld att förhålla sig till. I familjen fanns ingen studietradition men Sandy ville bli läkare. Hon krävde att få börja på en boardingschool i Melbourne istället för att fastna i byskolans mer basala utbildning. Det innebar att hon flyttade hemifrån som 15-åring. Ingen annan i hennes omgivning gjorde något liknande, vare sig i grannskapet eller i familjen. Som föräldrar har Sandy och Gav fortsatt den traditionen. De fyra barnen är de enda i grannskapet som har gått på boardingschool på annan plats när de haft åldern inne.

– Jag var nog rätt busig och svår att handskas med i skolan, men jag lyckades hålla mig kvar trots ett antal händelser. Där föddes också idén att jag skulle åka ännu längre bort. Jag sökte och fick stipendiet till USA och mina föräldrar accepterade mitt beslut. Året där har betytt oerhört mycket för mig och har inspirerat mig att fortsätta skaffa utblickar i världen för mig och min familj. För oss har det blivit naturligt att resa, att vidga våra vyer. Även om jag inte fortsatte kontakten med min värdfamilj i USA träffade jag en annan familj i slutet av året. Vi fick en omedelbar känsla för varandra och jag flyttade in hos dem de sista veckorna. Vi håller fortfarande kontakten och vi har setts både här och i USA.

Nu gör vi en liten avstickare in i nutiden. Gav och Sandy bor kvar på gården men har alltså avslutat livet som lantbrukare. I etapper har de sålt av både större delen av sina marker och alla sina djur. Sedan 1995 bor de i hans föräldrars gamla hus. Innan dess bodde de med barnen i ett annat mindre hus på ägorna. Hans pappa dog redan 1984 men mamman bodde kvar i det stora huset ensam.

– Hon var nog inte så intresserad av farmen. Hon gillade att gå klädd i klänningar och högklackat och hon bytte inte om ens för att hjälpa oss med kalvarna ibland när vi hade för mycket annat. Men hon var en enastående duktig husmor. Hon kände det som sin uppgift att vara en duktig hemmafru för sin man. Hon dog 1993 och två år senare bestämde vi oss för att göra hennes hem till vårt, berättar Sandy.

Sandy och jag sitter och pratar i husets vardagsrum; trots pressande värme är det ett svalt hus som inte behöver någon luftkonditionering. Det är gediget byggt och står emot hettan utomhus. Nästan varenda rum, och de är många, nio stycken, är belamrade med saker. Sandy är en samlare. Hon slänger ingenting. Allt som kan lagas ska lagas.

Gav är otroligt händig och kan få det mesta att fungera igen. Just nu försöker han tillsammans med äldsta sonen Lex få en gammal Citroen Deux Chevaux i körbart skick till exempel. Den tänker Sandy kör omkring med sedan. Överbliven mat går till husets djur (dvärgschnauzern Buster, de två tupparna och den enda hönan är allt som finns kvar på gården). Om sopor uppstår sorteras de och återvinns antingen på gården eller lämnas vidare för att återvinnas. Det som inte kan återvinnas blir till fyllnadsmaterial.

– Min familj har alltid varit samlare. Jag inspirerades av att min bror och började samla frimärken redan som sexåring. Det var otroligt spännande att se de olika motiven från världens alla länder. Allra bäst var det när en sändning med nya frimärken kom från Nya Zeeland. De hade fantastiska motiv, minns Sandy.

Men samlandet har tagit sig många uttryck. Hon samlar på australiensisk keramik, dockor som tillverkades när hon var liten, antika vykort, köksredskap i aluminium. Ock så vidare och så vidare.

– Att vara samlare innebär att man får ett bra öga för detaljer. Att bevara och laga är ett sätt att visa tidigare generationer den respekt som de förtjänar. Och det är ett sätt att mer handgripligt lära känna vårt arv. Vi måste visa mer beundran för och värna det arbete som människor genom alla tider lagt ner på att tillverka saker med sin tankekraft och sina händer. De representerar en samlad energi som inte bara kan kasseras, speciellt inte om de fortfarande går att använda, säger Sandy och man förstår att detta är ett engagemang, som inte kan tummas på. En simpel välanvänd aluminiumkittel är lika mycket värd som den moderna mikrovågsugnen.

– Jag har varit sen med att skaffa mig moderna hjälpmedel i hushållet. Har tyckt att jag klarat mig rätt bra utan dem. Hemifrån fick jag också lära mig sparsamhet. Vi hade aldrig mycket pengar. Men det är klart, när de väl är på plats märker man att de minskar tiden jag behöver använda för meningslösa saker.

Sandy berättar en rörande historia om när diskmaskinen kom till familjen för sisådär 42 år sedan.

– På den tiden hade vi tre barn och fullt upp med dem och djuren på gården, men jag bestämde mig ändå att ta ett jobb för att få pengar att köpa en diskmaskin. Under säsong plockade jag därför både tomater, potatis och päron på olika gårdar häromkring. Jag slutade när jag fått ihop tillräckligt mycket pengar. Diskmaskinen kunde köpas och installerades.

Istället fick hon plötsligt en massa tid över som tidigare gått åt att diska. Så hon tyckte att hon hade tid med ytterligare ett barn. Lille Alistair blev till.

Diskmaskinen finns förstås kvar även om den tjänat ut i hushållet. Jag blev så intresserad av historien så jag ville ha en bild på orsaken till det fjärde barnet i familjen. Gav konstaterade att den stod undangömd långt in bland en massa bråte i en av ladorna så jag övergav idén. Men efter någon timme kom han tillbaka. Han hade hittat och tagit fram maskinen! Här är bildbeviset.

Sandys liv som lantbrukare började alltså i princip direkt sedan hon kommit hem från USA. Planerna på att fortsätta utbildningen och att bli läkare fick läggas på hyllan. Men envis som hon är och med en arbetskapacitet som få, har hon parallellt med arbetet på gården och att ta hand om barnen studerat vidare i omgångar.

Under den här tiden var Sandy också aktiv som scoutledare för traktens yngre flickor, i Australien kallade Brownies. Varje vecka såg hon till att ge de mellan 16 och 20 deltagarna nya uppgifter att genomföra under mötena. Efter sju år tog idéerna slut och Sandy slutade att vara aktiv. Men scoutverksamheten har fortsatt att ligga henne varmt om hjärtat. Ännu ett utslag av hennes intresse för natur, djur och människor.

Under fem år från 1991 till 1995 jobbade Sandy på mejeriet i närheten dit de skickat den mjölk som gårdens Jerseykor producerade, Murray Goulburn Coop. Detta för att få familjens ekonomi att gå ihop. Men arbetstiderna var påfrestande. Hon jobbade skift: ett började klockan fyra på morgonen, ett klockan åtta på kvällen och ett klockan tolv på dagen.

För att göra jobbet lite roligare åkte hon motorcykel dit!

När Lisa var liten och gick på dagis brukade Sandy skjutsa henne på motorcykeln.

– Det gjorde henne till den coolaste av alla förstås. När jag sen fick Lex gick det inte längre. Jag kunde ju inte ha två barn där bak! säger Sandy.

Under åren då Sandy jobbade lärde sig Gav att laga mat. Ovanligt i en trakt där könsrollerna var uppdelade.

– Annars hade vi aldrig fått ihop vårt liv tillsammans. Men det vara bara bra. Han älskar att laga mat och är en fantastisk kock. Den dag jag slutade jobba på fabriken för gott hade familjen förresten tillsammans ordnat champagnefrukost när jag kom hem. Jag slutade sista skiftet först klockan fyra på morgonen och möttes då av denna fantastiska överraskning.

Sandy berättar att hon alltid har älskat att ordna stora fester med många människor. Men ekonomin har gjort att det inte sker så ofta:

– När vi väl firar då blir det ordentligt. Min 70 årsdag ska vi fira med ett stort kalas i St Kildas botaniska trädgård i Melbourne för 80 personer. (När detta publiceras har födelsedagsfesten just genomförts och blev precis så härlig som Sandy önskat.) När Gav hade mjölkat kor i 50 år var det också stor fest. Alla barnen höll personliga tal till hans ära. Det var så roligt och så rörande, berättar Sandy.

Som mest fanns 180 djur på gården, som varje dag producerade uppemot 3000 liter mjölk under säsongen. I Australien mjölkas korna bara tio månader om året. Två månader under vintern (vår sommar) står de i sin och då kan jordbrukarna ta semester.

Första mjölkningen skedde varje dag året om vid halv sex på morgon. En procedur som tog tre timmar. På kvällen var det dags igen. Mjölkningen var Gavs syssla medan Sandy i första hand tog hand om de kalvar – mellan 30 och 35 – som föddes varje år på gården under några intensiva vårmånader från augusti till november.

– Det var mycket jobb under kalvarnas tre första månader. De var med sina mammor bara den korta tid som de fick mammans råmjölk. Sedan tog jag hand om dem och fick mata var och en av dem individuellt. Senare fick alla ”pojkar” utom tre gå till slakt medan de flesta ”flickor” fick leva.

I övrigt tog Sandy mest hand om familjen och hushållet medan Gav fick fullt upp med allt annat som hör lantbruket till. Producera mat åt djuren, underhålla maskinparken, se efter ägorna.

Gav som är med i samtalet ibland berättar:

– Ofta var rutinerna de samma dag ut och dag in. Vi åt frukost tillsammans Sandy och jag, men det var inte ofta som vi pratade. Båda visste vi vilka sysslor som väntade. Vi åt i tystnad. Vi utbytte bara information om det var något speciellt. Det gör att jag faktiskt aldrig varit en pratsam typ. Jag vänjer mig först nu med att prata mer.

Det är lika bra jag erkänner på en gång. Jag föll pladask för Gav. Sandy har delat sitt liv med en oerhört trevlig och godhjärtad man. Jag förstår att hon höll fast vid honom redan tidigt. Under våra samtal var Gav uppmärksam och märkte om det var något som behövde visas eller göras för att jag skulle förstå. Utan att göra något väsen plockade han fram det som vi pratat om. Speciellt roligt blev det när vi började prata om musik.

Både Gav och Sandy spelar instrument. Redan som nioåring fastnade Gav för säckpipan sedan han sett och hört den under en stor parad. Gav har skotska rötter om ni undrar. Hans pappa köpte honom en mycket fin säckpipa med elfenbensdetaljer (förbjudet idag, konstaterar Gav, när han visar mig det fina instrumentet.) och sedan dess har han spelat så fort han kunnat. När barnen var små fick han göra ett uppehåll men nu är han i farten igen och han spelade för mig i trädgården.

– Vad säger dina grannar om att du gör så?

– Jag brukar aldrig spela här. Det gör jag för din skull.

Han är så skicklig att, när han firade sin 70-årsdag i Skottland nyligen, spelade han med etablerade säckpipeblåsare. Och fick beröm.

Sandys historia är lite annorlunda. Som traditionen bjöd skulle flickor spela piano och Sandy försökte men blev aldrig vän med instrumentet. För 23 år sedan hittade hon en gammal fiol i huset. Hon blev fascinerad och bestämde sig för att renovera den. Laga, inte köpa nytt! Och fiolen var ett kap. Reparationen kostade förhållandevis lite och kvaliteten blev betydligt bättre än den nya fiol hon skulle haft råd med. 48 år gammal lärde hon sig spela. Hon älskade det och tog lektioner i tio år. Tyvärr kan hon inte spela längre eftersom artrosen i händerna gör henne för klumpig. Fiolen gjorde att hon fick en omedelbar kärlek för den klassiska musiken som hon dittills sällan lyssnat på.

– Mina föräldrar berättade aldrig att det fanns fiolspelare i släkten. Hade jag vetat det tidigare hade jag kanske börjat tidigare och fått uppleva den här kärleken till den klassiska musiken. Plus att jag hade kunna bli bättre fiolspelare! Men jag är tacksam att jag fick chansen också senare i livet.

Gav och Sandy älskar klassisk musik. Varje år spänner de husvagnen efter pick-upen och åker tio timmar rätt norrut till Hunting estate för en stor klassisk musikfestival, som varar från onsdag till söndag. I fjol firade festivalen tio år och de två har inte missat ett år.

Invånarna i Victorias inland har en gemensam vän och fiende som de aldrig kan ignorera. Det är vädret. En förödande torka drabbade delstaten mellan 2002 och 2012. Stora och dramatiska skogsbränder härjade i februari 2009. 173 personer dog och massor av hem brann ner.

– Branden härjade inte här. Men våra bästa vänner, Jenny och John Barnett, omkom då de inte hann fly undan lågorna, när de närmade sig deras hem. Jag pratade med dem en kort stund innan då de berättade att de var redo att åka iväg om situationen skulle bli hotfull. Men de hann inte. Det var fruktansvärt, säger Sandy och tårarna stiger i ögonen på henne.

För Gav och Sandy och alla grannarna runt om fick torkan ändå förödande konsekvenser trots att inga människoliv spilldes.

– Idag ser du ett kargt och sönderbränt landskap. Så var det inte förut. Här var ett levande jordbrukslandskap med grönt gräs, spannmålsfält, betande kor, prunkande trädgårdar. Allt försvann. Många tvingades slakta hela djurbesättningar. Samtidigt tvingades alla sälja sina vattenrättigheter till staten som måste kunna avgöra var vattnet behövdes bäst. Och idag behåller staten rättigheterna över vattnet. Många fick överge sina hem och bara några få har återupptagit jordbruket. Vi fortsatte under några år eftersom de få kor vi hade kvar ju fick nya kalvar. Men sedan var det dags att pensionera sig och då avvecklade vi helt, berättar de.

Eftersom bönderna var
delägare i fabriken drabbades de dubbelt.

Ytterligare ett slag drabbade bygden för några år sedan. De kvarvarande bönderna levererar sin mjölk för att bli ost till Murray Goulburns anläggning i närheten, där Sandy tidigare jobbade. Men företaget hamnade i klorna på en vd som älskade snabba affärer. För snabba affärer visade det sig och företaget gick i konkurs. Eftersom bönderna var delägare i fabriken drabbades de dubbelt. Nu håller fabriken på att rekonstrueras. Det är för övrigt Sandys svärson Brad, gift med äldsta dottern Lisa, som är ansvarig för att sätta fabriken på fötter igen. Det innebär att han bor i ett hus på gården under veckorna och bara kommer hem till familjen under helgerna.

– Han jobbar otroligt mycket, suckar Sandy, som också tänker på Lisa som ensam blir ansvarig för familjen och framför allt sonen Hayden som är svårt autistisk och behöver ständig tillsyn.

Träden är de enda som ger grönska. De som finns idag på markerna i området kan bygden till stor del tacka Sandy för. Hon har fört en enveten kamp som innebär att hon planterar nya träd så ofta hon bara kan för att på det sättet hjälpa naturen att återhämta sig. Under vistelsen får jag ständigt bevis på träd som är ”hennes”. Även andra medlemmar i miljögruppen där hon är aktiv, ”Landcare group”, har deltagit men det märks att Sandy är eldsjälen.

I trädgården planterar hon dessutom alltid ett nytt träd för att uppmärksamma ett nytt barnbarn, ett dött djur eller någon speciell händelse i familjen. När jag är där är det dags för ännu ett träd. Nyaste barnbarnsbarnet Sophie ska få ett eget träd.

Sandys starka engagemang för naturen där hon bor och verkar visar sig direkt när jag anländer till Benalla. Hon är en sann miljövän men pratar inte bara – hon lägger handling till sin övertygelse. När de plockat upp mig på stationen är det inte hemmet hon vill visa först utan en naturstig med ursprungliga inhemska bushlands-växter som hon tar mig till. Det är Sandys skötebarn. Hon har lagt ner oerhört mycket tid för att få den till stånd tillsammans med några frivilliga krafter i Landcare Group.

När vi kommer fram till naturstigen vill Sandy att jag byter mina tunna sandaler mot stövlar. Ormar, giftiga ormar! Och innan jag tar på mig dem måste jag vända dem upp och ner och skaka ordentligt. Spindlar. Giftiga spindlar!

Området ser ut som en sönderbränd äng i slutet av en het sommar hemma i Sverige. ”Här finns väl ingenting att se”, tänker jag. Men jag har fel. Med Sandys hjälp får jag uppleva en fascinerande vandring där de till synes identiska bruna grässtråna plötsligt blir en massa olika levande växter som strävar på trots det utsatta läget.

Men det är inte bara roligt. Sandy har nu lämnat över ansvaret för naturstigen till andra. Hon menar att inte en ensam person kan driva miljöarbetet i längden. Engagemanget måste finnas brett. Tyvärr innebär det just nu i alla fall att ingen tagit över. Naturstigen som har använts i skolundervisningen håller på att växa igen. Med sorg i hjärtat konstaterar Sandy att ogräset tar över och riskerar att kväva de bevarandevärda växterna.

– Det är ledsamt. Men jag måste acceptera det. Finns inte engagemanget så finns det inte.

Engagemanget märks också hos båda två när vi gör en utflykt i omgivningarna för att jag ska få se koalor där det här hemma och inte på Sydneys Zoo. Med deras vana ögon på helspänn åker vi genom eucalyptusskogen och snart, mycket snart, hittar vi både en och två koalor högt där uppe i träden. En fantastisk upplevelse. De många kängurur som rörde sig samtidigt i området fick finna sig i att vara statister i naturens skådespel.

När vi ändå är inne på djur. Som jag berättade i början sponsrar de två träningen av hundar för samhällstjänst. Själva har de öppnat sitt hem för vilsna djur. Dvärgschnauzern Buster som är familjens älskling bestämde själv att Daveys borde ta hand om honom efter att han hade levt sina två första år på vägarna.

– Alistair bodde här vid den tiden och när han tittade ut genom fönstret en tidig morgon möttes han av ett hundansikte som tittade på honom. Han somnade om och tänkte inte mer på det. Men snart vaknade vi. Det var ett himla liv på vår höna och vi trodde räven hade slagit till. När vi kom ut träffade vi Buster!

När de förvissat sig om att ingen annan krävde att få tillbaka Buster blev han deras. Han är nu fem år och att han är en viktig del av familjen råder det ingen tvekan om.

– Vi har tagit hand om flera djur som övergivits eller som på annat sätt gjort oss uppmärksamma på att det behövt oss. Här har levt både fåglar, kaniner, marsvin och katter. Under 15 år hade jag en labrador Tassie som var min riktigt stora favorit, berättar Sandy. Utan undantag har alla djuren sin egen gravplats i den stora trädgården.

Men också fyra barn har växt upp på gården. Nu är de spridda runt om men ändå inom ett sådant avstånd till farmen att umgänget i familjen kan fortsätta. Alistair är den som finns längst bort. Just nu i Argentina. Han har också bott i England. Men han är alltså samtidigt den som även som vuxen levt med föräldrarna på gården och gärna hjälpt dem med sysslorna under långa perioder. Det märks under de två dagar vi umgås att Alistair betyder mycket för Sandy. Hans liv har varit tufft. Att inse att man är homosexuell på en liten ort är inte så lätt.

– När han var i slutet på tonåren och kom hem från en vistelse i England märkte jag på honom att det var något som tryckte honom. Han var väldigt känslig för allt. Så en dag satt jag mig ner med honom och frågade om det var något han ville berätta. Jag sa att jag alltid skulle älska honom vad han än berättade. Och han öppnade sig. Vi föll båda i gråt och jag förstod att det var en lättnad för honom att jag visste och förstod.

Som för alla föräldrar har det varit både glädje och sorg, förundran och besvikelser att se barnen växa upp och göra sina val. Allt har inte gått som på räls och barnen har fattat beslut som föräldrarna inte alltid har gillat. Men de val barnen gör måste man alltid respektera. Det märks tydligt att det är en familj som håller ihop. Idag finns det åtta barnbarn och som sagt två barnbarnsbarn. Så om Sandys ursprungliga familj har gjort henne besviken har hon själv skapat en, där hon verkligen känner sig hemma.