Lena Hörngren dog för några år sedan. Ja, hon har till och med skrivit om det nu efteråt och jag vill gärna citerar lite från berättelsen om hur det var:

”För henne fanns nu bara denna tomhet, som hon svävat runt i. Skulle det vara så här nu i evigheters evighet? Eller var den tomma vitheten bara en mellanstation på vägen mot evigheten? Förvånad konstaterade hon att hon inte var sorgsen över allt det hon lämnade, mera sakligt nyfiken på vad som skulle hända härnäst. Allt var nytt och oprövat. Ingen som varit med om detta hade kunnat berätta och det skulle inte heller hon kunna göra.”

Upplevelsen var en dramatisk kulmen på en dåligt genomförd höftoperation. Men man dör väl inte av att en höft hoppar ur led? Nej, men det gör ont, djävulusiskt ont, så ont att man tuppar av och börjar hallucinera av de starka smärtstillande medel som man får av ambulanspersonalen. På riktigt trodde hon att hon hade dött. För Lena har upplevelsen lämnat ett outplånligt minne som dröjer kvar även om hon inte var död. I den lilla mininovellen med titeln ”Det evigt opublicerade scoopet” som jag citerar några rader från ovan beskriver hon med stor inlevelse upplevelsen. Det var på riktigt och hon är förundrad men också tröstad av de tankar som då virvlade runt i hennes huvud. I slutet av den här intervjun kommer länken så ni själva kan läsa.

De senaste fyra år har hennes höfter ställt till det för henne. Ja, mest den ena som alltså blev en misslyckad operation – klassad som vårdskada och Lena har fått ersättning. Men de pengarna kompenserar långt ifrån det helvete hon fått gå igenom sedan hennes höftkula hoppa ur led hela fem gånger. Bilden i huvudet är tagen av hennes man på Gotland under en rehabiliteringperiod. Tyckte den passade bra också som illustration till Lenas inledning om döden.

– Det är svårt för den som inte varit med om det att förstå hur otroligt ont det gör, mycket värre än att föda barn. Och varje gång har ambulans tvingats hämta mig eftersom jag inte kunnat röra mig alls. Det var ett äventyr varje gång, men speciellt den gången jag satt på sängkanten i vårt gotländska sommarhus när det hände och trappan ner knappt duger till vanlig upprätt gång. Den helt kvinnliga ambulansbesättningen fick kalla på räddningstjänsten för att få ner mig. Den gången jag trodde jag var död satt jag också i Gotlandshuset men på nedervåningen.

Ja, detta var ju ett litet annorlunda sätt att börja ännu en av mina snart 70 bloggintervjuer. Lena är definitivt ingen gnällig typ. De senaste fem åren har hon emellertid påverkats mycket av den felopererade höften och den dramatiska hallucinationen som blev en följd av detta. Så jag kunde inte låta att bli att börja så.

I mitten av mars satte jag mig på regionaltåget mellan Norrköping och Sala, klev av i Västerås, där Lena, idag 69 år, mötte på stationen. Hon kom haltande emot mig – höften gör sig alltid påmind och hon går oftast med käpp, en vacker blommig sak, men nu känner hon att höften hamnat rätt sedan hon blivit opererad på nytt.

Lena själv ville börja vår intervju i en helt annan ända än höftproblemen. Nämligen i Utansjö, inte långt från Lunde där Ådalsskotten avlossades 1931.

Här har hon nämligen sina rötter på sin mammas sida och i familjens hus i Utansjö har Lena tillbringat sin barndoms somrar. Att det finns så många minnen bevarade kan hon tacka en av sin mammas bröder för. När hennes mormor Berna fyllde 60 år 1946 hade han nämligen gjort ett fantastiskt album om sin mamma, som nu finns i Lenas ägo.

När vi kommit hem till Lena plockar hon fram albumet och vi går igenom ett stycke svensk historia. Både Lenas morfar och en ingift morbror var bland demonstranterna som blev beskjutna. En kusin till mamman var fanbärare och ett av skotten träffade kulan högst upp på den fana som han bar. En av bilderna i albumet påminner om händelsen. När familjen firade Lenas morfars 50-årsdag vajade flaggan på halv stång eftersom det var begravningsdag för offren.

– Min familj har en arbetarbakgrund. Morfar var pappersbruksarbetare. Vid storstrejken 1909 blev familjen, som då hade två små barn vräkt och allt bohag kastades bara ut i snön. Det var tuffa tider och insikten om orättvisorna vaknade hos människorna i Ådalen.

Även Lenas pappa kom från en gedigen arbetaremiljö. Han växte upp i Säbrå, en liten ort utanför Härnösand.

– Farmor Rut vara en stark kvinna och en förebild för mig. Hon kom från en stor familj där fyra av hennes fem bröder kom att inneha tunga uppdrag inom socialdemokratin. På äldre dar blev hon själv aktiv. Hon satt i hemhjälpsnämnden och hon var aktiv i Kooperativa kvinnogillet.

– Pappa var den första som tog studenten i byn och i familjen. De flesta män som på den tiden tog studenten blev ingenjörer eller folkskollärare men pappa var lite annorlunda. Han började läsa på socialinstitutet. Mamma däremot fick inte läsa vidare trots att lärarna påpekat att hon hade läshuvud. Men kriget kom emellan och då fanns det inga pengar kvar för flickan. Det var bara en av hennes bröder som fick ta realen. Istället började hon jobba på Konsum i Utansjö. Men det var hennes stora sorg genom hela livet att hon inte fick utbilda sig, säger Lena.

Detta är en historia jag hört från flera av dem jag intervjuat i den här bloggen. Att deras mammor hade läshuvud, att lärarna ville att de skulle få läsa vidare men att de stoppades. Och att detta skapat en visst bitterhet eller sorg som varat livet ut. Min egen mamma var en av dem.

Men nu återvänder vi till nutiden. Mer om Lenas egen uppväxt kommer senare. För lite drygt fem år sedan bröt Lena och hennes man Anders Lif upp från villan utanför Västerås och köpte en nybyggd fyrarums-lägenhet i centrala stan. De bor högt upp med en bedövande utsikt över Mälaren. Anders är en passionerad fotograf och på Facebook lägger han regelbundet upp de vackra naturscenerier som utspelar sig när solen går upp över Mälaren.

Båda är pensionärer men jag kunde lika gärna ha skrivit egna företagare. De driver nämligen sedan 2010 tillsammans ett företag som heter Tangentbordet AB med underrubriken ”Texter och föreläsningar” och därmed förstår ni kanske att de är journalister båda två.

Lena och jag träffades under den stora turbulensen i journalistförbundet som jag skrivit om flera gånger i den här bloggen. Mitt i den varma sommaren 1987 briserade bomben att SJF:s vice ordförande tillskansat sig en flott lägenhet på Sveavägen genom minst sagt uppseendeväckande lägenhetsaffärer där både förbundet och Pressens pensionskassa var inblandade. Jag satt i förbundsstyrelsen men var på resa utomlands. När jag klev av färjan i Helsingborg mötte mig löpsedlarna ”Facket rasar mot sin pamp” och så en bild på vår ordförande Östen Johansson som drogs med i vice ordförandens affärer förstås. Jag visste då ingenting vad vår ledning hade sysslat med under våren och löpsedeln blev en chock. Lena var ordförande i journalistföreningen i Västmanland. Hon jobbade som reporter på Vestmanlands läns tidning (VLT).

– Jag var ute i trädgården och plockade hallon när Anders ropade att Ingvar Hedlund på Expressen sökte mig. Han ville veta vad jag tyckte och jag gav väl ett lagom svävande svar men absolut att jag var upprörd. Nästa dag såg jag rubriken ”Facket rasar mot sin pamp” och så en passbild på mig och några andra föreningsordföranden.

”Jag minns dig som blyg och väldigt försynt.”

Turbulensen fortsatte under en lång tid och när krutröken hade lagt sig efter en stormig extrakongress var jag en av dem från den gamla styrelsen som fick sitta kvar och Lena en av de nya som valdes in för att städa upp. Så lärde vi känna varandra. Men trots de stormiga känslorna hade Lena och jag inga problem att samarbeta.

– Jag minns dig som blyg och väldigt försynt. Du gjorde inte mycket väsen av dig till en början, säger jag nu.

– Alldeles rätt iakttagelse. Jag har varit oerhört blyg genom åren. En av VLT:s fotografer har hävdat att jag i början var så blyg att han fick knuffa fram mig när vi var ute på jobb. En överdrift, men inte helt ogrundad. Det krävdes inte så sällan ett djupt andetag innan jag klev fram.

Men allt detta ändrades efter hand.

– Jag har faktiskt sagt till Östen Johansson, som jag senare träffat eftersom vi suttit i samma styrelser, att det är tack vare hans lägenhetsaffärer jag senare blev chefredaktör. Affären ledde till att jag kom med i förbundsstyrelsen. Det i sin tur gav mig en ny roll där jag vågade kliva fram. Jag fick luft under vingarna kan man säga och jag fick allt fler tunga uppdrag. Det var en rolig tid.

När hon lämnade SJF-styrelsen och återvände hon till VLT på heltid var det som en helt annan person med ett stort självförtroende. Hon jobbade förstås där också under åren i SJF men uppgifterna var mer rutinartade för att passa ihop med förtroendeuppdraget. Tillbaka på tidningen fick hon en mer framträdande roll först som reporter och sedan som chef och så småningom som påläggskalv till chefredaktören Anders Ahlberg.

Men nu gör vi ett litet upphåll i Lenas arbetsliv och backar klockan till uppväxten. Som så många barn av den här tiden flyttade familjen i takt med att pappas karriär stakades ut.

– Jag är född 1950 i Noraström, en liten ort nära norra fästet på Höga kusten-bron där min pappa fått jobb som kommunalkamrer. Vi bodde till och med i kommunhuset. 1953 flyttade vi först en kort tid till Jakobsberg och sedan till Uppsala 1954, samma år som min lillebror Lars föddes. När jag var tolv flyttade vi till Järfälla där vi blev kvar. Pappa fick jobb på Svenska Kommunförbundet i Stockholm.

Eftersom det inte fanns något gymnasium i Järfälla gick hon de tre åren i Vällingby.

– Jag var absolut inte en person som utmärkte mig. Jag var nog mer av en duktig flicka. Mamma inpräntade i mig att det var viktigt att sköta skolan och det gjorde jag. Och jag hade sådana kompisar också. Vi framstod nog som lite tråkiga, tittade mest på TV på kvällarna och var allmänt snälla. Kanske berodde det på att vi var mest flickor i klassen. Det fanns bara fyra killar. Så här efteråt hade jag önskat att det varit lite festligare omkring oss. Men vi är en klass som hållit ihop och vi har träffats var femte år sedan vi tog studenten 1969, för övrigt första året då ”studenten” inte gick att ta längre. Men jag bar faktiskt min vita mössa även om jag var ganska ensam om det.

Just nu förbereder för övrigt Lena tillsammans med några av de gamla klasskompisarna 50-årsjubileet som infaller längre fram i vår.

Efter studenten åkte hon till England och när hon kom hem berättade hennes mamma att hon fått positivt besked både från socialhögskolan i Stockholm och Journalisthögskolan i Göteborg. Vad tänkte hon välja?

– Jag var ju rätt duktig i skolan och jag ville gärna skriva så det blev ett enkelt val och jag tog platsen på JH.

På JH gick Lena och jag för övrigt samtidigt även om vi väl inte har några mer bestående minnen av varandra. Hon gick ju en termin efter mig och vi tyckte kanske att de var gröngölingar som inte visste så mycket om livet som journalister….

När det var dags för praktik hamnade hon i Västerås, på VLT . Därmed var hennes öde beseglat kan man säga och Västerås blev efter detta hennes hemstad. Hon var kvar på tidningen i 29 år. Fast allt var väl inte spikrakt i början. Hon gjorde klart sin examen, och fick sedan sommarvikariat på tidningen 1971.

– Men det fanns en misstänksamhet mot oss JH-studenter. De gubbar som styrde tidningarna på den tiden hade själva gått den långa vägen och lärt sig yrket underifrån utan formell akademisk utbildning. Så vi sågs lite över axeln.

Hon lyckades hanka sig kvar även efter sommaren genom kortare vikariat på olika lokalredaktioner. Men så meddelade redaktionschefen att det tyvärr inte längre fanns behov av hennes tjänster.

– Jag blev förstås moloken och tänkte att jag får väl åka tillbaka till Göteborg där jag då hade en pojkvän. Mitt självförtroende var dåligt och jag var ingen fighter som tänkte ta strid för att stanna kvar. Därför blev jag jätteförvånad när min kollega stoppade mig när jag skulle kliva på tåget på Fagersta station. Han berättade att de ringt från centralredaktionen och sagt att jag fått fast jobb där. Uppenbarligen hade redaktionschefen berörts av att jag blev så ledsen.

Lena anställdes som skolreporter. Hon var ju knappt mer än skolungdom själv.

– Jag skulle bland annat göra ett reportage på stadens anrika gymnasium och jag nästan neg för rektorn som dessutom var rätt bra på att mästra mig under besöket.

En lång VLT-karriär tog sin början som slutade först vid sekelskiftet.

– Efter så många år hann jag göra det mesta på tidningen – allt utom sport och ledare. Men jag har inte varit någon tuffing som journalist. Som skribent har jag varit en typisk allmänreporter, en berättare och folkbildare.

Även på det personliga planet blev VLT avgörande. Här träffade hon nämligen sin man Anders. De har fått två barn. Sara, idag 39 år, och gift med en fransman, Adrien. De har två barn tillsammans, Erik, 9 och Emma 6 år samt Johan, 41 år, som har Elliott 13, Alex 11 och Vera 6 år.

En liten rolig detalj i sammanhanget är att Johan idag är förhandlingschef på vår gamla ”arbetsplats” Journalistförbundet. Johan visade tidigt att han var intresserad av journalistik och började frilansa på VLT redan under gymnasietiden:

– Men han var ju ung och rätt styv i korken. Jag ska aldrig glömma recensionen där han skrev: ”Johannes Edfeldt är ingen dålig poet”, säger Lena och ler.

– Jag hade några roliga år på VLT också efter tiden i SJF. Vi fick Anders Ahlberg som chefredaktör. Han organiserade om oss för att vi skulle förnya journalistiken och han gav mig förtroendet att leda en samhällsgrupp med sex reportrar. Vi började med så kallad public journalism vid valet 1998 som då var något nytt där vi lyssnade på medborgarna innan vi bestämde vilka frågor som var viktiga. Det var väldigt roligt och vi uppmärksammades i branschen. Pressens tidning skrev en artikel om oss bland annat.

Under tiden fick Anders Ahlberg allt större förtroende för Lena och hon fick gå en avancerad ledarskapskurs på universitetsnivå. Han räknade nog med att Lena skulle bli hans efterträdare och utnämnde henne till ställföreträdande ansvarig utgivare. Men Lena började få andra tankar.

”Hur många fler chanser

skulle jag få till ett nytt jobb?”

En headhunter ringde oväntat till henne vintern 2000 och ville att hon skulle fundera på jobbet som chefredaktör för Kommunförbundets tidning KommunAktuellt. Lena blev glad förstås men var också lite skeptisk. Hennes pappa jobbade ju under många år på Kommunförbundet och Lena undrade om det var i hans fotspår hon ville gå.

– Men jag bestämde mig för att åka till Stockholm och träffa headhuntern. Och då kände jag att det kunde blir riktigt kul med något nytt och jobbet verkade på alla sätt både roligt och utmanande. Och jag skulle precis fylla 50 år. Hur många fler chanser skulle jag få till ett nytt jobb?

Sagt och gjort, hon gick in till sin vd Lars Rundblom för att säga upp sig. Med en viss bävan. Han hade ju precis bekostat en fin utbildning åt henne.

– Jag sa att det var en dålig investering för honom men han menade tvärtom. Att det var 29 års avskrivningstid på den utbildningen och det borde tidningen kunna kosta på sig.

Lena villkorade dock det nya jobbet. Hon måste få åka till Australien innan hon började jobba! Sedan länge hade hon och Anders bestämt att hennes 50-årsdag skulle firas där samtidigt som Anders skulle bevaka sommar-OS i Sydney.

Men sedan blev det dags för Lena att börja denna nya fas i livet samtidigt som barnen flyttade hemifrån. I den ingick tågpendling till Stockholm men det var hon ju van vid redan tidigare med de förtroendeuppdrag hon hade haft och fortfarande hade i Stockholm. Bland annat satt hon i Pressens opinionsnämnd, ett hedervärt uppdrag som Lena tagit på sig vid två tillfällen under sin karriär för övrigt. Hon har också varit ordförande i SJFS arbetsledarråd.

Uppdraget från ledningen på KommunAktuellt var att tidningen skulle moderniseras och bli mer attraktiv för läsargruppen som i huvudsak bestod av politiker och chefer i kommunerna. Men tidningen spreds också runt om i Sveriges mediehus som en nyhetskälla.

– Det kändes väldigt läskigt förstås att sluta efter så lång tid. Skulle jag fungera någon annanstans än på VLT? Och hur skulle det vara att jobba för en organisation som faktiskt kunde ha synpunkter på den journalistik som bedrevs. Men jag kände mig trygg i det faktum att de tidigare cheferna hade fostrat ägarna. De visste att det var viktigt att redaktionen fick bedriva en oberoende journalistik, så det problemet slapp jag att tackla. Det blev mer att med diplomati försöka förändra redaktionen inifrån. Det fanns mycket som satt i väggarna, enskilda medarbetare hade boat in sig i ett område som de inte gärna ville släppa eller förändra. Medvetenheten om vad läsarna egentligen ville ha var rätt låg och att vi måste gör en produkt som läsarna var villiga att betala för.

”En tidning som inte är oberoende

blir inte trovärdig”

Det var också viktigt att tidningen gick runt ekonomiskt. Lena ägnade mycket tid åt detta för genererar den egna pengar finns heller ingen anledning för ägarna att lägga sig i den journalistik som bedrivs så länge man håller sig inom ramarna.

– Man måste vara medveten om att organisationspressen har helt andra förutsättningar än kommersiella tidningar. Ägarna ger ut tidningen för att den ska lyfta organisationens frågor både bland medlemmar och allmänhet. Om organisationen menar allvar med det uppdraget måste den ha modet att låta tidningen var oberoende och acceptera att den också granskar ägaren. En tidning som inte är oberoende blir inte trovärdig och vad har den då för värde för organisationen, konstaterar Lena.

Men Lena hade bara hunnit jobba i drygt två år innan det blev dags för stora förändringar. Redan 2003 fattades beslutat att Landstingsförbundet och Kommunförbundet skulle gå samman till det som idag kallas SKL (Sveriges Kommuner och Landsting). Och det innebar att de två organisationernas tidningar också skulle slås samman vid årsskiftet 2004-2005 samtidigt som den nya organisationen sjösattes. Reaktionen från många håll när förslaget presenterades var ”Det kommer aldrig att gå”.

Men Lena fick i uppdrag att utreda hur det skulle gå till och fick senare rollen som vd för den nya tidningen som döptes till Dagens Samhälle.

Det var en grannlaga uppgift att försöka föra samma två olika redaktioner med olika kulturer, dessutom försvann ett antal tjänster. Det var mycket oro och ilska i leden som Lena måste hantera:

– Det var inte jag som bestämde om sammanslagningen. Men min utgångspunkt var att det här ska jag göra bra eftersom jag har fått förtroendet. Men det fanns en stor misstro mellan tidningarna och jag fick slita hårt. Jag skrev dagbok under den här tiden och nu efteråt fattar jag inte hur jag klarade mig från den berömda väggen.

”Jag gick till ledningen och talade om

att tidsplanen hade spruckit”

Lena berättar att det fanns två saker som hon bestämde sig för som sedan visade sig vara lyckade:

– Det blev förstås viktigt vem som flyttar in hos vem. Men jag kom på en smart lösning sedan det beslutats att den nya tidningen skulle överta KommunAktuellts lokaler. För att skapa likartade förutsättningar fick alla medarbetare packa ner sina saker i flyttlådor innan de gick på semester. När vi drog igång fick alla leta efter sin låda som vi då placerat ut där de skulle sitta.

En andra fråga oroade Lena under planeringstiden: Hur skulle hon få människor att prenumerera på en tidning de aldrig sett? Förändringarna var stora jämfört med tidningarna de tidigare fått. Då fattade Lena det beslut som hon anser som det modigaste i sitt yrkesliv:

– Jag gick till styrelsen i början av 2004 och talade om att tidsplanen som de gett oss hade spruckit. Alla tittade förvånat när jag sedan la till att jag ville börja ett halvår tidigare, redan efter sommaren så läsarna hann vänja sig vid den nya produkten innan det var dags att förnya prenumerationen. Det blev ett lyckat drag. Tidningen var uppskattad och prenumeranttappet blev mycket mindre än befarat.

Lena är stolt över det hon åstadkom under de där åren och Dagens samhälle blev en uppskattad produkt som klarade sig bra ekonomiskt men också gillades av läsarna. Det visade de enkäter som gjordes.

– Men efter fem år tyckte jag inte det var lika roligt längre. Det hade varit en väldig anspänning att sjösätta en helt ny tidning och efter fem år kom väl någon sorts reaktion. Tidningen behövde förnyas för att anpassa sig till de nya digitala tiderna samtidigt som ett tungt sparpaket skulle genomföras. Jag kände att jag inte hade orken och samtidigt blev det arbetsmiljöproblem på redaktionen. Jag bestämde mig för att säga upp mig, utan vare sig pension eller avgångsvederlag. Jag ville börja skriva själv igen och blev frilans. En viss trygghet fick jag i starten eftersom SKL beställde ett antal rapporter av mig.

Och frilansverksamheten har flutit på i nio är nu. Bland annat skriver hon krönikor i VLT.

Lena har också skrivit en bok, som nyligen omarbetats och tryckts i sin tredje upplaga. Den heter ”Grattis du är förtroendevald” och vänder sig till nyvalda ledamöter i kommunala och landstingskommunala församlingar. En lättsamt presenterad bok men med många tips och råd som markerar allvaret i att få det hedersamma förtroendeuppdraget att företräda kommunens invånare och förvalta pengarna som de satsar på den gemensamma välfärden.

Lena är också en flitig mediedebattör som inte stillatigande ser på den negativa utveckling som många av landets stolta lokaltidningar nu drabbas av, där sammanslagningar till allt större koncerner görs men utan att journalistiken blir vinnaren. Och hon använder gärna Facebook för att göra sin röst hörd:

– När jag inte längre har någon arbetsplats som forum för min lust att debattera använder jag istället Facebook att fortsätta mitt engagemang.

De flitiga makarna Hörngren/Lif har inte dragit ner på tempot efter ett hårt arbetsliv men jag tycker mig märka att de långsamt börjar välja sådant som kan betecknas som fritid. De köpte som sagt ett hus på Gotland för tio år sedan som de gärna besöker. På Facebook gör de trevliga och flitiga uppdateringar om promenader, fågelskådning (Anders har precis haft en fotoutställning där han visar upp fantastiska bilder på fåglar) men mest av allt diverse kulturevenemang både i Västerås och Stockholm. Lena kallar sig lite skämtsamt för Den arosiensiska (Västerås kallades i gamla tider för Aros) kulturtanten. Och som den moderna kulturtant hon är bloggar hon förstås också. Så trots att hon fyller 70 år nästa år så är hon långt ifrån färdig men att spela roll i samhället.

Här nedan får du dels en länk till bloggen där berättelsen om döden finns men också en länk till hennes andra blogg om böcker.

https://lenahorngren.blogspot.com/2018/03/det-evigt-opublicerade-scoopet.html

https://bocker-pa-undantag.blogspot.com/