Elisabeth Cederholm ger arbetsnarkomanen och cineasten ett ansikte. Hon fyller 71 år i höst. Hon jobbar mellan 12 och 15 timmar varje dag för att bjuda Växjöborna på kvalitetsfilm. Hon fick ett nytt hjärta för snart sju år sedan, troligen för att det gamla inte orkade med hennes höga arbetstempo. Ändå slår hon inte av på takten.

– Jag kan inte ändra mig. Så länge jag har roligt och trivs med det jag gör oroar jag mig inte för vad som kan hända sen. Jag har ju fått ett ungt hjärta. Så egentligen orkar jag ju mer nu än jag har gjort på många år.

Jag träffar Elisabeth och hennes sambo Bosse Lostad på Palladium i Växjö, en ärevördig biograf som överlevt i 94 år. Fast överlevt känns som fel ord, eftersom det låter som om den hankar sig fram. Och just nu är det i högsta grad ett vitalt kulturcentrum fullt av aktivitet från morgon till kväll. Inte bara film, även om det förstås är den viktigaste ingrediensen. Här byter verksamheterna av varandra, teater, servering, konstutställning, ståupp, språkcafé, livekonserter, skolbesök. Konferenser, föredrag. Med mera.

Det är ju därför Elisabeth jobbar så mycket. Men allt är helt ideellt från hennes sida. Elisabeth är ordförande sedan 2014 i Folkets bio, som tog över driften av Palladium för ett och ett halv år sedan. En tidigare förening som drev den hade då försatt verksamheten i konkurs.

– Det finns ingen anledning för mig att ta ut några pengar. Jag har tjänat tillräckligt och klarar mig bra ändå. Det här gör jag bara för att jag vill och för att jag älskar allt vi gör här. Istället har vi kunnat heltidsanställa Hampus Persson, som ser till att få struktur på verksamheten. Sedan jobbar jag med det mesta. Ja, det gör Bosse också förresten. Han är ofta maskinist när vi visar film.

Hon har hela livet tittat på film och kan inte ens säga hur många filmer hon har sett. Varje år besöker hon filmfestivalen i Göteborg och ser film film film. Det har hon hållit på med i 30 år. Däremot har hon en mer avvaktande inställning till filmfestivalen i Stockholm. Förra året var första gången hon var på plats sedan en snöstorm stoppat hennes intentioner året före.

– Och vi kommer nog att återvända. De visar många bra filmer. Däremot är det ett mer anonymt arrangemang. I Göteborg dominerar festivalen hela stan. Det är en filmfest som märks överallt. I Stockholm visas bara film lite här och var och är man inte direkt involverad märker man inget.

Jag kommer att återvända fler gånger till filmintresset, Palladium och verksamheten där eftersom Elisabeth bara har tid att träffa mig om jag kommer till hennes jobb. Och det är bara korta stunder hon kan sitta ner för att prata om sitt liv eftersom det hela tiden dyker upp saker som måste åtgärdas och människor som måste få hjälp. Och Elisabeths engagerade arbete har belönats och uppmärksammats. Förra året fick hon ensam ta emot Växjö kommuns kulturpris.

För att knyta ihop säcken efter intervjun var jag tvungen att senare kontakta Elisabeth per telefon för att få någon reda i de ganska fragmentariska anteckningar som blev resultatet av besöket. Men å andra sidan var det ett mycket lärorikt sätt att lära känna och förstå en person som jag inte träffat på många år.

Elisabeth, Bosse och jag gick på Journalisthögskolan i Göteborg tillsammans. Mellan åren 1969 och 1970. Vi fanns i samma kompisgäng förstås men umgicks inte privat. Det gjorde inte heller Elisabeth och Bosse för övrigt på den tiden. Hur de blev ett par får vi återvända till senare men så mycket kan jag säga att det gick rätt snabbt efter att de slutat på JH. Om några år skulle de kunna fira guldbröllop men eftersom de aldrig gift sig och inte heller gillar att fira högtidsdagar överhuvudtaget skulle det ju ändå inte bli några festligheter.

De två firar förresten hellre jul på ett populärt café i Växjö, Kafé de Luxe, tillsammans med andra likasinnade eller ensamma eller människor i ett utanförskap, än hemma eller i den traditionella familjegemenskapen.

Vi har träffats någon gång sedan vår tid tillsammans, men i stort sett är det två okända människor jag möter på Palladium en rätt tråkig marsdag. Och det är ju det som är så roligt. Att lära känna en person på nytt. Det är som sagt Elisabeth som är huvudpersonen i den här berättelsen men eftersom Bosse är en så viktig del i Elisabeths liv och vardag kommer han förstås också med i berättelsen med jämna mellanrum.

Bosse var den som oroade sig

medan jag tog det ganska lugnt.

Jag vill börja med Elisabeths hjärta, där Bosses roll som anhörig berör mig djupt. Jag har ju själv varit i samma situation och det kan verka väl cyniskt och egoistiskt men min erfarenhet är att det är minst lika svårt att vara anhörig i en sådan situation. Och jag får medhåll av Elisabeth.

– I vårt fall var det verkligen så. Bosse var den som oroade sig medan jag tog det ganska lugnt. Jag är inte orolig av mig och jag litade på personalen som opererade mig. Jag fick veta att ett hjärta faktiskt är enklare att transplantera än andra organ. Lungor till exempel är mycket mer komplicerade.

Operationen tog hela 12 timmar. Lika lång tid som det tog när min tioåriga dotter opererades för sin hjärntumör. Jag kan därför mycket väl sätta mig in i hur de där timmarna var för Bosse. De är inte roliga kan jag lova.

Men vi kanske ska börja från början. Det var 2009, när Elisabeth var 61 år, som hon märkte att allt inte stod rätt till:

– Jag hade svårt att andas så jag åkte in på sjukhuset för en undersökning. Det visade sig att mitt hjärta växte. De kunde inte hitta någon annan förklaring än att jag helt enkelt jobbade för mycket och därför hade ansträngt hjärtat för mycket. Min pappa dog i en hjärtinfarkt och han var också en arbetsnarkoman, men de hittade inte något ärftligt.

Elisabeth fick mediciner och en icd, en apparat som larmar om hjärtat slutar slå och fortsatte jobba men efterhand blev hon allt sämre och snart konstaterades att en transplantation troligen var enda lösningen. En dag i januari 2012 blev hon akut dålig på Palladium och de ringde till sjukhuset.

– Vi skickar en ambulans, sa de. Aldrig i livet, sa Elisabeth. Vi lånar en bil och kommer.

Att vakna upp från den operationen

blev en total skräckupplevelse

Väl på plats blev det direkttransport till Lund där en utredning gjordes som konstaterade att hon trots sin ålder var en perfekt patient för en transplantation. Hon var vältränad, smal och hade inga andra sjukdomar eller problem. Men det innebar förstås inte att det fanns ett hjärta att tillgå på en gång. Istället beslutades att Elisabeths hjärta skulle få hjälp att slå med en så kallad ”heart mate pump” som opereras in i diafragman.

– Att vakna upp från den operationen blev en total skräckupplevelse. De starka mediciner jag fick gjorde mig bokstavligen talat helt galen. Jag levde i en annan värld och hade fruktansvärda fantasier. Det roliga var att jag trodde att jag hade blivit kidnappad av den privata vården, en företeelse som jag är stark motståndare till. Stackars Bosse, som inte kunde göra något annat än sitta där vid sidan om mig, anklagade jag för att vara i maskopi med dem. Det var bara en av tokigheterna som drabbade mig. Och inte blev det bättre av att jag inte kunde komma ur den där världen på flera veckor. Jag visste vem Bosse var hela tiden men jag förstår hur hemskt han måste ha tyckt det var. Jag var ju totalt förändrad, sa hela tiden konstiga saker som vi visserligen kunde skratta åt men ändå. Och ingen visste hur länge tillståndet skulle vara.

Bosse instämmer förstås och berättar att personalen försökte trösta honom med orden:

– Var glad att hon inte slår dig!

De vågade inte släppa hem henne så hon blev kvar länge i Lund. Först i mitten av juli kom hon hem igen. Men vistelsen hemma blev kort. Redan efter en vecka ringde det på parets fasta telefon. Det var från Lund:

– Vi har ett hjärta åt dig. En taxi hämtar dig om en kvart, var budskapet.

Blev du inte ens orolig för ditt liv då?

– Blev du inte ens orolig för ditt liv då? Undrar jag som har svårt att föreställa mig en person som helt naturligt tar emot meddelandet att de tänker plocka ut hennes hjärta och sätta in ett nytt:

– Nej, faktiskt inte. Jag är existentialist, lever i nuet och oroar mig inte för saker i onödan, saker som jag ändå inte kan påverka. Däremot var jag orolig att jag skulle bli så där konstig efteråt. Det ville jag inte vara med om igen. Annars var beskedet mycket mer oroande för Bosse som bara kunde sitta vid sidan om.

Bosse tar vid och berättar att det naturligtvis var en jättejobbig upplevelse. Han väntade på sjukhusets patienthotell hela lördagsnatten, och vid halv fem på morgonen ringde en läkare och sa att nu var det klart.

– Jag beslutade att vara kvar över söndagen, men visste inte hur länge hon skulle behöva hållas nedsövd. På måndagsmorgonen tyckte de jag kunde åka hem, så det gjorde jag. Men redan klockan två samma dag ringde telefonen:

– Hej.

– Heeej… Vem är det?

– Det är ju jag!

– Vilken jag?

– Elisabeth.

Det bästa samtal han någonsin fått kan jag tänka mig. Och tack vare hennes goda grundkondition var hon snart uppe och gick, sen satte träningen igång. Men hon fick förstås var kvar på sjukhuset under rätt lång tid:


– Det var ju hur tråkigt som helst att inte kunna göra något, så månaderna i Lund blev långa. Jag är ointresserad av att socialisera med andra patienter och frossa i deras sjukdomar, så jag höll mig för mig själv. Däremot hade jag väldigt trevligt med personalen. De var verkligen underbara allihop. Den offentliga vården är suverän och den här gången slapp jag för övrigt en ny kidnappning av den privata vården. Jag vaknade upp i den riktiga världen på en gång.

Elisabeth, som har älskat att gå på bio sedan hon var riktigt liten, längtade efter att se film i en riktig biograf igen. När hon blev utskriven fick hon order om att inte utsätta sig för smitta. Immunförsvaret var nedsatt och hon åt – och äter – starka tabletter för att hindra avstötning av det nya organet.

– Jag ville så gärna se filmen om Palme som gick på biograferna då. Han har alltid varit min idol. Så jag gick i alla fall. Jag var inte orolig då heller utan jag tänkte att det blir som det blir. Och det hände ju inget så jag började leva som normalt igen.

Och det har hon fortsatt med. Hon går visserligen på kontroll en gång om året men annars fortsätter livet sin vanliga gång och ett ungt friskt hjärta tickar på där inne i Elisabeths kropp.

– Jag har bara fått vissa förhållningsorder om mat och det är att jag inte får äta grapefrukt, ädelost eller kallrökt och gravad lax.

Och hittills har alltså hjärtat stått ut med att Elisabeth oftast ägnar mellan tolv och femton timmar varje dag åt Palladium. Nån dag i veckan tar hon ledigt annars finns hon på plats. Och efter denna information vid vårt fikabord måste hon göra ännu ett avbrott. En skolklass ska släppas ut från stora salongen. De har precis sett en teaterpjäs ” I skuggan av oss” där samtliga skådespelare är funktionshindrade.

– Jag är här varje morgon klockan kvart i åtta och ofta går jag hem först när sista filmen har visats, berättar hon och tycker det är den naturligaste sak i världen.

Men nu är det dags att börja från början. Det vill säga i Örnsköldsvik 1948 då Elisabeth föds in i familjen som består av mamma Karin, hemmafru, pappa Nisse, kamrer och storasyster Birgitta som är fem år äldre.

– Jag hade en mycket lycklig barndom trots att vi flyttade mycket. Vi bodde i Tidaholm, Linköping, Varberg, så Övik igen. Men när jag skulle börja andra året i realskolan flyttade vi till Vänersborg och där blev vi sedan kvar hela min gymnasietid. En gång slog jag bakut och det var när vi skulle flytta tillbaka till Övik. Det ville jag inte och sa att jag inte skulle följa med om jag inte fick en hund. Till slut gav de med sig och jag fick Bern, en jättefin dobermann som tyvärr bara levde ett år. Den fick obotbar skabb. Det var sorgligt.

Elisabeth minns sin pappa med mycket stor värme. Han dog redan när Elisabeth var 16 år men det märks att de åren hon fick med sin pappa var mycket viktiga. De delade ett antal egenskaper och intressen:

– Pappa var arbetsnarkoman precis som jag och han dog vid sitt skrivbord på jobbet i en hjärtinfarkt. Han var otroligt snäll och så var den han som fick mig så intresserad av film, ett intresse som följt mig genom åren. Jag var liten när vi började gå. Jag minns speciellt en gång jag var fem år och vi bodde i Tidaholm. Då gick vi på Lilla Fridolf med Douglas Håge och Hjördis Pettersson. Redan när jag var 13 år och vi bodde i Varberg försökte han övertala bion att jag skulle få följa med på barnförbjudna filmer för att jag skulle få se den tidens rysare Damen i svart, Mannekäng i rött och Ryttare i blått. Jag fick INTE följa med. Jag uppskattade speciellt att pappa gillade romantiska filmer också och att han inte hade något emot att gråta på film. Men han var snäll på så många sätt. När vi var tonåringar och på fest kom han alltid och skjutsade mig och min kompisar hem.

Elisabeths mamma Karin var bara 51 år när hennes man gick bort. Storasyster Birgitta hade redan flyttat hemifrån men Elisabeth hade ju hela gymnasietiden framför sig. Det måste ha varit ett hårt slag att bli ensamstående hemmafru. Elisabeth och jag pratar lite om hur hon klarade det. Båda är vi osäkra men inser att någon sorts änkepension måste ha funnits med i bilden:

– Mamma försökte få ett arbete men inte särskilt intensivt. Jag minns dock aldrig att vi hade det knapert. Vi hade det ungefär som alla andra.

Gymnasiet blev en rolig tid för Elisabeth. Där träffade hon Marie Feuk från Grästorp. De blev bästa kompisar och delade till och med på samma kille. Liten överdrift. Men Uno som Elisabeth var tillsammans med en period blev sedan Maries. Och de två var tillsammans länge. Jag känner också Marie och kände Uno eftersom Marie började JH samtidigt med Elisabeth. Och under en period efter JH var jag faktiskt inneboende hos Marie och Uno. Jag läste statskunskap i väntan på att få bli en riktig journalist.

– Efter gymnasiet hösten -67 flyttade jag till Göteborg med killen jag var tillsammans med då. Jag började läsa på universitetet. Han läste spanska och jag ryska. Men jag hann med statsvetenskap också innan förhållandet tog slut. Sedan kom Marie och jag på att vi skulle söka till JH. Det var en kille i umgängeskretsen som inspirerade oss. ”Vi kan ju skriva” sa vi till varandra. Men vi var övertygade om att det var killen som skulle komma in eftersom han var så begåvad. Vi trodde inte riktigt på oss själva. Men sen visade det sig att vi kom in och inte han!

Marie och Elisabeth gick under det gemensamma namnet Systrarna Sisters under JH-tiden. De hade en speciell relation och vi såg dem sällan en och en. Först nu förstår jag nog hur länge de faktiskt hade känt varandra när de kom till skolan.

I vår kurs gick alltså också Bosse Lostad men på den tiden ”såg de inte åt varandra”, annat än att vi alla ju hade en stor gemenskap och mycket roligt tillsammans. Men att det skulle bli de två så småningom hade ingen av dem en tanke på då.

Elisabeth och Marie hoppades förstås på att få göra praktiken på någon av göteborgstidningarna så att de kunde fortsätta att umgås. Marie fick en plats på GP men inte Elisabeth.

– Jag hamnade på Borås tidning och var väldigt besviken till en början. Men det var en fantastiskt bra praktikplats och jag trivdes jättebra. Redan efter praktiken slut fick jag erbjudande att komma tillbaka och få en fast tjänst när jag gått klart skolan. Så det gjorde jag.

Ännu en flytt, till Borås. En tråkig stad tycker Elisabeth men ett roligt jobb väntade. Och Göteborg var ju inte långt borta när hon var ledig.

Sommaren 1972 fick Bosse ett sommarvikariat på radion i Borås. Han insåg att Elisabeth var där och tänkte att det vore kul att prata gamla minnen med henne över en middag.

– Jag ringde till tidningen och fick veta att Elisabeth hade semester så jag fick ge upp den tanken. Men så gick jag in i en fruktaffär en dag och vem står där om inte Elisabeth? ”Har inte du semester?” sa jag men det visade sig vara fel. Så det blev en middag och på den vägen är det kan man säga, berättar Bosse, när vi blir ensamma vid fikabordet på Palladium för att något annat dyker upp för Elisabeth. Den här gången är det Hampus som behöver diskutera nästa månads filmutbud med henne.

Men Bosse bodde i Göteborg och hade fått jobb på SVT och Elisabeth fanns i Borås. Det blev mycket resande mellan orterna. 1974 bytte Elisabeth bostadsort och flyttade in hos Bosse men fortsatte jobba i Borås sedan hon fått ett vikariat som biträdande redaktionssekreterare på BT.

– Men sen började jag läsa på universitetet istället. Jag har nästan alltid studerat parallellt som jag jobbat och har hunnit skaffa mig rätt många poäng. Nu på gamla dar har jag till exempel läst ett antal poäng i tyska, sedan Bosse och jag förälskat oss i Berlin. Då läste jag ekonomisk historia och fick sedan sommarjobb på GPs handelsredaktion. Inte ett jobb jag gillade kan jag säga. Därefter läste jag litteraturvetenskap innan Bosse fick ett erbjudande från Växjö som han inte kunde motstå. Hans goda vänner Janne Lundvall (en klasskamrat till oss på JH för övrigt) och Anders Börjesson lockade med alla roliga program för riks-TV som då gjordes i Växjö. Jag ville absolut inte flytta dit men lät mig övertalas.

Det finns en väldigt speciell anledning till att Elisabeth inte ville flytta till Växjö. Hon hatar skog och finns det någon plats på jorden utanför Norrlands inland där det finns mer skog än runt Växjö? Hon tyckte till och med rätt bra om den svåra stormen Gudrun för att det blev mindre skog och mer ljus och luft i inre Småland:

Jag känner mig instängd i skogen

– Jag känner mig alltid instängd i skogen. Jag vill ha vidder och helst hav som jag kan titta ut över. Till en viss del hänger det ihop med att jag har klaustrofobi, inte någon allvarlig sort, men jag åker inte hiss till exempel. Eller sitter i baksätet på en bil i mitten mellan två människor.

Både Bosse och Elisabeth gillar att cykla och har på det sättet tagit sig runt i stora delar av Europa men alltid där man inte riskerar att möta för stora områden med skog.

– Holland är perfekt liksom norra Tyskland. Vi har också cyklat i Italien men då åkte vi tåg ner och polletterade cyklarna.

De har också cyklat mycket runt om i Sverige, företrädesvis söderut mot de öppna landskapen på Österlen i Skåne. Och den delen av Sverige hann de bli så förtjusta i att de hyrde ett hus av ett fruktodlarpar i Vik utanför Simrishamn.

– Vi bodde några veckor varje sommar i 15 år hos dem och hade cyklarna med så vi kunde göra utflykter. Men så längtade sambon (Elisabeth och Bosse gillar att kalla varandra sambon) efter att få en egen trädgård och så hittade vi ett jättefint litet hus i Simrishamn vid utfarten mot Brantevik. Sedan jag förvissat mig om att det fanns asfalt på vägen utanför och gatlyktor gick jag med på köpet även om jag aldrig intresserat mig för trädgårdsarbetet. Men vi ägde faktiskt huset i femton år innan vi tyckte att ansvaret blev för stort och vi kunde lämna det utan sentimentalitet, säger Elisabeth.

Men Bosse erkänner att lite nostalgiskt blev han allt när jag bad honom att leta fram bilder på huset. Och jag kan förstå det när jag ser på bilderna, samtidigt som jag av egen erfarenhet vet hur skönt det är att slippa ansvaret med ett hus på annan ort. Hyreslägenheter har sina fördelar menar både Elisabeth, Bosse och jag.

Men tillbaka till flytten till Växjö. Redan i Göteborg ringde Elisabeth till tidningen på orten, Smålandsposten. Och fick lugnande besked att det alltid fanns något som hon kunde göra. Och snart hade hon ett fast jobb och blev sedan kvar främst som samhällsreporter och bevakade både landsting och kommun under många år.

Under fem år var hon också nyhetschef i mitten på nittiotalet.

– Egentligen tycker jag att nyhetschefer ska bytas ut efter tre år och det sa jag också när jag började men så övertalades jag att sitta två år till. Men sen längtade jag att få skriva igen och träffa människor utanför tidningsvärlden.

Hon blev kvar på tidningen i 39 år till 2013, när hon var 64 år. Men de senare åren blev det ju en del långa avbrott med tanke på det krånglande hjärtat och hjärtbytet.

Hon kunde varit kvar ytterligare ett par år men sa upp sig själv sedan hon blivit ordförande i Folkets bio och började engagera sig i Palladium.

– Jag ansåg att jag inte kunde vara opartisk journalist och samtidigt så involverad i en viktig kulturinstitution som Folkets bio och Palladium, förklarar Elisabeth.

Annars har Elisabeth varit politiskt engagerad på vänsterkanten i hela sitt liv och visat det öppet. Om det var en demonstration av något slag i Borås under hennes tid där blev hon ofta ombedd att bevaka dem för tidningen:

– Du ska ju ändå gå dit, menade chefen. Och det måste jag påpeka speciellt. Trots att jag alltid varit tydlig med var jag står och trots att jag jobbat på två moderata tidningar har detta aldrig varit ett problem för mina arbetsgivare. Det tycker jag är ett gott betyg både för dem och för mig. Och när jag var sjuk hörde faktiskt det moderata kommunalrådet i Växjö av sig och sa att han saknade mina artiklar och att jag var en journalist som aldrig skrivit något fel. Det känns som ett gott betyg.

Men var kommer ditt politiska engagemang ifrån? Påverkades du redan av dina föräldrar?

– Nej, de var folkpartister. Men jag hade en morbror som var kommunist och mamma blev senare socialdemokrat. Nej, mitt engagemang bygger på att jag alltid haft ett väldigt starkt rättspatos. Jag minns hur jag som riktigt ung var fruktansvärt upprörd över avrättningen av Caryl Chessman i USA. Jag har alltid stått på den andra sidan, där de svaga finns. Jag är också starkt engagerad i flyktingarnas utsatta situation i Sverige sedan socialdemokraterna svikit sin solidariska politik.

Elisabeth och Bosse har aldrig skaffat barn. Det är ett aktivt val.

– Vi är inte intresserade av barn och har aldrig varit. Det var aldrig någon biologisk klocka som började ticka och vi har inte längtat efter att vara fler än vi två. Vi har så himla roligt ihop och det räcker. Men vi tycker inte heller illa om barn. Tro inte det. Min syster har en pojke, han är vuxen nu, men honom har vi gärna umgåtts med.

Ja, snart springer Elisabeth iväg igen på ett nytt uppdrag. Ett nytt biljettsystem håller på att introduceras på Palladium och de som ska sälja biljetter har frågor. Kvar blir Bosse och jag och jag passar på att fråga honom hur det är att ha en sambo som är arbetsnarkoman. Det måste bli många ensamma stunder för honom som också är pensionär? Men hej vad jag bedrog mig.

– Jag jobbar också lika mycket. Hjälper jag inte till här på Palladium har jag en rad uppdrag som guide här i omgivningarna: Kosta glasbruk, Utvandrarnas hus, Sveriges glasmuseum, Kronoborgs slottsruin, Kulturarvscentrum. Så vi är nog av samma skrot och korn också på det området, säger Bosse.