En lördag kom min pappa Torsten hem till familjen i lägenheten på Planteringsvägen i Ängelholm efter sin vanliga morgonpromenad. Jag var tio år. 

– Jag har köpt en tomt, sa han.

Trots min ringa ålder minns jag händelsen väl. För mamma Ingrid blev röd om kinderna som hon brukade bli när pappa kom med någon av sina överraskningar. Att köpa en tomt utan att först komma överens med resten av familjen kan ju kallas en överraskning. Han hade gått förbi tomten och sett en man arbeta där. Han stannade till och frågade om tomten var till salu. Sen blev det som det blev. Pappa ritade själv huset. Inom ett år stod ett vitt tegelhus med gult tak i ett och ett halvt plan klart på tomten, som var en gammal kolonilott. Mamma blev efterhand lika entusiastisk som pappa. Hon som älskade trädgårdsarbete flyttade ju in på en plats där det redan fanns gott om både blommor, fruktträd och bärbuskar. Jag minns dessutom att huset kostade 90000 kronor. Ett på den tiden nästan obegripligt högt belopp för en ordinär familj. Roligast för mig var att jag fick ett eget rum för första gången i mitt liv när vi flyttade in i det specialritade huset på Bondegatan 7.

Så fort vi installerat oss upptäckte jag till min oförställda glädje att i huset på andra sidan gatan bodde en flicka som såg ut att vara i min ålder. Och hon hade en lillebror som såg ut att vara i min lillebrors ålder. Vår lycka var gjord! Genast någon att leka med. Det är om den flickan som den här intervjun ska handla. Då hette hon Ingegärd Johansson. Idag heter hon Ingegärd Daginder. 

En av alla vackra soldagar i slutet av mars vände jag kosan söderut och ställde in GPS:en på Långagärdsvägen i Förslöv. Fast jag knappade in Förslövsholm. GPS:en förstod ingenting. När jag bodde i Ängelholm på 60-talet hette nämligen orten Förslövsholm och ingenting annat. Nu kunde Ingegärd upplysa mig om att ”holm” försvann redan 1972! Det gäller att hänga med.

Jämfört med många andra gamla barndomsvänner höll Ingegärd och jag kontakten ovanligt länge trots att vi redan 1967 hamnade i olika delar av landet. Vi hann både gifta oss och skaffa barn innan vi försvann från varandra när vardagslivet tog över. Och så upprepades den gamla vanliga visan som jag skrivit om så många gånger i den här bloggen. Vi hittade varandra nyligen på Facebook och började genast göra upp planer för att ses igen. Och att jag ville ha med henne i min blogg var naturligtvis helt givet. Ingegärd själv var skeptisk:

– Jag har ju inget särskilt att berätta. Jag har ju bara levt ett vanligt Svensson-liv, sa hon när jag väckte frågan. Men som vanligt visar det sig att hos varje människa finns en historia värd att berätta. Och nu är det Ingegärds tur.

Ingegärd och hennes man Björn bor högt upp i Förslöv och har en fin utsikt över det vackra nordvästskånska landskapet, som vi alla tre tycker överstiger den omtalade skönheten i Österlen med hästlängder. Huset är stort, det rymde en gång hela familjen. Men nu är de två döttrarna, Jennie, som fyller 40 i år och Lisa, 37år, borta för länge sedan. De lever sina egna liv med barn och make. En i Stångby någon mil utanför Lund och en  lite längre bort, nämligen i Indonesiens huvudstad Jakarta. Men till allt detta återkommer vi. 

– Vi vill bo kvar här. Vi trivs väldigt bra både med huset och alla våra grannar. Så länge vi orkar så finns det ingen anledning att flytta. Och jag älskar att påta i trädgården, säger Ingegärd. 

Först tänker jag återvända till tiden som Ingegärd och jag tillbringade tillsammans. Sedan vi lärt känna varandra blev vi bästa kompisar. Vi gick inte i samma klass eftersom Ingegärd var ett år äldre än jag och tur var kanske det för då fick vi ju lite andra utblickar än dem vi gav varandra. Vi åkte till havsbaden och badade. Vi gjorde sällskap till skolan på morgnarna. Vi träffades på eftermiddagarna och på helgerna ”lekte” vi först och senare blev det mer tonårsgrejer vi gjorde tillsammans. Vi skaffade oss brevvänner ute i världen och så fort vi fått ett nytt brev ringde vi på hos varandra för att berätta. Och våra finska brevvänner Corinne och Maria kom till och med på besök en sommarvecka någon gång i början på 60-talet. 

När vi båda hunnit ta studenten åkte vi över till Finland och hälsade på Maria och Corinne. Det blev en äventyrlig resa som Ingegärd till hälften får påminna mig om nu 50 år efter. På vägen hälsade vi nämligen på Kaarina som varit krigsbarn hos Ingegärds mormor under kriget och som sedan behållit kontakten med familjen. Kaarina bodde i Salo drygt fem mil från Åbo, där färjan lade till. Det var meningen att hon skulle komma och möta oss men så fick vi tidigt ett meddelande att hon fått förhinder och inte kunde komma. Jaha, vad skulle vi göra nu? Reskassan räckte inte till en tågbiljett. Vi köpte en billig bussbiljett så att vi kom lite utanför stan och sedan liftade vi. Resan slutade med förskräckelse sedan ynglingen som plockat upp oss valde att ta småvägarna och till slut anade vi att han nog inte hade Salo i tankarna alls. Vi fick honom att stanna bilen och vi hoppade ur. Kånkandes på våra resväskor lyckades vi så småningom hitta en busshållplats. Vi fick snällt satsa en del av reskassan att alls ta oss till Salo.

– Sen hade vi trevligt hos Kaarina. Det roliga är att hon pratar skånska när hon pratar svenska. Inte bryter på finlandssvenskars vis, säger Ingegärd, som fortsatt hålla kontakten med Kaarina och hennes familj.

I tonåren var det främst Båstad som drog under sommaren. Där fanns det spännande livet med strand, dans, killar, tennismatcher och innefolk. Två sommar jobbade Ingegärd i Hagmars Tobakshandel där och då åkte vi andra gärna och hälsade på henne. Dessutom hade Hagmars förköp till tennisbiljetterna, vilket gjorde att vi kunde gå gratis på tennismatcherna. I början fick vi snällt cykla över Hallandsåsen, en rätt strapatsrik och tung färd på ena sidan åsen när det gick uppför rätt ordentligt men utför gick det sen desto snabbare. När körkortet var taget köpte Ingegärd en liten röd Fiat 600 som tog oss dit vi ville. Jag och de andra väninnorna utnyttjade nog henne å det grövsta. Men roligt hade vi och Ingegärd var nog bara glad att få köra sin lilla minibil.

Att komma hem till familjen Johansson var alltid tryggt och roligt. Hennes mor Elsa och far Yngve var fina men tystlåtna människor. De hade verkligen hjärtan av guld. Det fick jag många bevis på under vår uppväxt då tant Elsa inte alltid tog parti för Ingegärd de få gånger vi bråkade. 

– Hon lagade alltid god mat och hon trivdes med hemmafrulivet. Det var hon som styrde och ställde hemma. Dessutom älskade hon sin trädgård, säger Ingegärd när vi pratar om Elsa. Hon fick leva ett mycket långt liv. Hon dog den 13 december 2016 bara 17 dagar innan hon skulle fira sin 100-årsdag.

– Och hon bodde kvar i vårt hus på Bondegatan ända till hon var 94 år. Hon fick hjälp med städning och lite sådant i slutet, men trädgården skötte hon hela tiden själv. Vi började förstå att det var något som inte stämde längre där hemma, när hon alltid hade tidningen liggande framme på köksbordet. Att städa undan var hon noga med annars. Vi insåg att hon hade den där för att bli påmind om vilken dag det var. Sedan märkte vi nog att hon hade problem med sin tidsuppfattning överhuvudtaget. De sista sex åren bodde hon på ett demensboende men vi hade god kontakt med henne hela tiden och hon älskade att de tre barnbarnsbarnen kom på besök. Hon fick inga allvarliga andra sjukdomar under sitt liv utan dog bara lugnt och stilla.

Yngve var en stor och trygg man

som rökte hela sitt liv

Ingegärds far däremot dog redan 1992 i tarmcancer, en sjukdom som går i släkten och som också drabbat Ingegärd. Det återkommer vi till. Yngve var en stor och trygg man som rökte i hela sitt liv. Jag minns mest hans pipa men Ingegärd påminner att han senare gick över till cigaretter.  Jag såg honom från mitt flickrumsfönster på morgnarna när han kom ut från villan i uniform och satte sig i sin Mercedes för att börja dagens värv. Yngve var en välkänd taxichaufför i staden. Han ägde sin egen rörelse och bil och jobbade oregelbundna arbetstider hela sitt yrkesverksamma liv, också på nätter. Däremot hade han hjälp av en extrachaufför som körde hans bil under helgerna.

– Far fick dessutom svår astma lagom till han gick i pension, när han var 60 år, men det avhöll honom inte från att röka.

Men nu har vi ju dröjt tillräckligt länge med att berätta om Ingegärds tidigare år, innan jag kände henne. Egentligen vill hon själv börja ännu längre bakåt i tiden. Under senare år  har hon och hennes bror Rolf grävt ner sig allt mer i släktens historia, mest på Elsas sida men också Yngves. 

–Vi har bland annat låtit DNA-testa oss och det spännande är att vi både matchas mot en kvinna i Kalifornien som vi haft kontakt med. Mycket talar för att hon är en släkting. Hon härstammar troligen från en bror till vår farfar. Vi vet att han åkte till USA men det gick bara att följa honom i början. Men med tanke på den höga sannolikheten när både Rolf och jag fick träff på hennes DNA så har han nog något att göra med att hon finns. 

Ingegärd har fångats av släktforskningen efter hand. Det var Rolf som började för många år sedan. 

– Men han bodde i Stockholm så han behövde mig när han började bli riktigt nyfiken eftersom ju hela släkten kommer härifrån. Han fick mig att springa runt till pastorsexpeditionerna både i Förslöv och Hjärnarp för att hitta spår av våra släktingar. Och jag fångades av sökandet. Det blev ännu mer spännande när vi tömde mormor och morfars gård. Där hittade vi två lådor med vykort. De korten hade de två fått från Sverige under åren de bodde i USA. När de flyttad hem till Sverige fanns vykorten med i Amerikakofferten. Att vi hade anknytning till USA visste vi förstås men det blev en fascinerande historia att lära sig mer om. Och vi har naturligtvis båda två rest över till USA och gått i deras fotspår.

Rolf blev så fascinerad att han har skrivit en spännande bok baserad på hans mormors och morfars liv i USA, innan de återvände hem till Sverige. Boken har titeln ”Skräddare och Äventyrare. En verklighetsbaserad historisk roman” och kom ut förra året. En fantastisk bok som bygger på verkligheten men där han tagit sig friheter gentemot bokens karaktärer genom att inte alltid skildra sanna händelser utan mer händelser som är troliga, baserade på de fakta som han forskat fram. En frihet som alla romanförfattare tar sig.

– Det roliga är att mormor och morfar var och en åkte till USA utan att känna varandra. Morfar Alfred var där i tio år och mormor Rosalie i sju år. Ungefär samtidigt beslutade de ovetande om varandra att åka hem till Sverige igen. Rosalie anlände till Helsingborg  i juni 1913 och Alfred kom i juli. I augusti träffades de två och blev ett par. Snart köpte de Alfreds gamla föräldrahem i Lerbäckshult för pengarna de tjänat ihop i USA, Alfred som skräddare och äventyrare runt om i USA och Rosalie som hembiträde hos rika familjer i Connecticut.

Alfred och Rosalie blev alltså Elsas föräldrar. De födde hela åtta barn tillsammans och lantbruket i Lerbäckshult hade både kor, grisar, och höns. Henne morfar dör året innan Ingegärd föds.

På gården har Ingegärd tillbringat mycket tid. Det var inte ovanligt att hon satte sig på cykeln efter skolan för att åka hem till mormor och två av Elsas syskon som bodde tillsammans med Rosalie hela livet, Paul och Kjell. En tur på en och en halv mil. Ingegärd beundrade sin mormor mycket. 

– Hon var en stark och väldigt duktig kvinna. Hon sparade själv ihop de 142 kronor som hon behövde till Amerika-biljetten genom att jobba som hushållerska. Och sedan klarade hon att sköta gården tillsammans med de två barnen genom hela livet sedan morfar dött. Någon gång på 60-talet ville Grängesberg satsa på ett fritidshusområde i trakten och började köpa upp fastigheter runt om. Nästan alla sålde men när de kom hem till mormor blev det tvärnej. Hon vägrade. Det tycker jag var starkt.

Så Ingegärd tillbringade gärna fritiden på gården i Lerbäckshult med sin mormor och sin moster Gunhild, som var gift men bodde i närheten av gården, och så alla djuren förstås. 

– Jag trivdes väldigt bra hos dem och det var kanske inte så konstigt. Trots att de var åtta syskon blev det bara fyra barnbarn i nästa led. Jag var allra först och blev därför extra märkvärdig. Min morfar dog ju tidigt så honom träffade jag inte men resten av familjen omhuldade mig. Mor har berättat att morbror Paul cyklade från gården till Ängelholm i snöstorm för att kunna vara med på min ettårsdag. Och en annan morbror, Göte, kom gärna och hämtade mig med bilen när jag inte kunde cykla. De var alltid omtänksamma. Sen fick jag ju en lillebror också men då var det inte lika märkvärdigt längre. Så jag känner att jag alltid haft en speciell plats i deras hjärtan.

Gunhild skrev på sin ålders höst en lång berättelse om sin barndom i Lerbäckshult. Hon skrev för hand tätt tätt med en otroligt vacker skrivstil. När Ingegärd och Rolf gick igenom hennes ägodelar sedan hon dött hittade den fina barndomsskildringen. Ingegärd har nu bestämt sig för att skriva ner den berättelsen på datorn så att eftervärlden kan få läsa om hur det var då:
– Det verkar inte som om unga idag kan läsa skrivstil så den behöver ”översättas” till maskinstil. 

Men nu går vi händelserna i förväg. Också Yngve tillhörde en stor syskonskara. Han hade sex syskon och växte upp i Förslöv (som då hette Förslövsholm vill jag påpeka) där Ingegärd nu alltså bor. 

– Mor och far träffades under en dans på Vejbyängar (dansbanan som Hasse Kvinnaböske sjunger om) och gifte sig 1944 och de slog sig sedan ner i en lägenhet i Ängelholm.

Tre år senare föddes Ingegärd dagen före luciadagen och sex år senare kom Rolf till världen. Då hade familjen redan flyttat in i det nybyggda huset på Bondegatan 6. Det stod klart 1950, nio år innan de fick oss som grannar. 

Ingegärd tog handelsstudenten 1966. Hon ville inte läsa vidare. Drömmen var att få jobba på en resebyrå men det visade sig inte vara så enkelt till en början. Hon fick jobb som sekreterare på AB Gabriel Urwitz i Ängelholm främst på grund av sina goda engelskkunskaper. Några år tidigare hade hon tillbringa en sommar hos en familj i England. Den familjen håller hon för övrigt fortfarande kontakten med. 

I februari 1968 fick hon jobb på Motormännens resebyrå i Helsingborg. Hennes dröm gick i uppfyllelse och hon flyttade till Helsingborg. Hon trivdes jättebra och framtiden verkade utstakad men efter sex år kom en viss Björn Daginder emellan. Björn, som kommer från Stockholm, var i Skåne för att spela golf och så råkade de båda välja att tillbringa en danskväll på Mollbergs samtidigt och på den vägen är det. På våren 1975 flyttade hon till Stockholm och de två köpte hus i Jakobsberg och året efter gifte de sig. Björn jobbade då som journalist på Expressen. Han tillhörde också den fasta kader som medverkade i Expressens omfattande provkörning av nya bilar. Ingegärd fick jobb på Norsk Data. Idag är det ju ingen som minns det företaget men för mig som jobbat i tidningsvärlden är det fortfarande ett mycket speciellt företag. Det var Norsk Datas datorer som gjorde att vi fick överge de vanliga skrivmaskinerna och kunde inleda den datoriserade produktionen. Jag minns så väl de blippande svarta bokstäverna mot en grön bakgrund men vilken befrielse det var att slippa kladda med tip-ex när man skrivit fel i en artikel. 

Ingegärd började som sekreterare men avancerade snabbt i organisationen. Hon blev administrativ intendent och ansvarig för stora delar av inredningen av det stora nya kontorskomplex som byggdes längs motorvägen mot Arlanda i Upplands Väsby i slutet av 70-talet. 

– Jag sprang på många byggmöten under den tiden för att diskutera utformningen av lokalerna, möbler, färgsättning, markisval och annat. Men det var roligt.

När Norsk Data senare försvann från marknaden köpte Siemens fastigheten och idag tror Ingegärd att det har blivit ett hotell. 

Men då hade Ingegärd redan lämnat både Norsk Data och Stockholm. De två döttrarna Jennie och Lisa föddes båda under tiden i Jakobsberg men när de var nio och sex år flyttade familjen till Skåne.

– Det var faktiskt Björn som ville flytta och jag är glad att vi gjorde det. Barnen har haft det mycket bättre här än de skulle haft det i Stockholm.

De flyttade direkt in i huset i Förslöv. Från ett rushigt liv på jobbet och i storstan kom de till det fridfulla livet på den skånska landsbygden och övergången tycks ha gått helt smärtfritt. 

Björn fick erbjudande att starta en bilfirma i Laholm och tyckte det var spännande att få starta något helt nytt. Ingegärd  stannade hemma den första tiden tills barnen acklimatiserat sig i sin nya verklighet.

– Sedan började jag jobba på Tidningbärarna. Arbetstiden var lite udda, mellan sex och tolv sju dagar sträck, men bara varannan vecka så det fungerade bra med barnen. Från 1993 fram till pensioneringen 2011 jobbade Ingegärd sedan i växeln på Lindabs huvudkontor i Grevie.

– Under de åren var jag aldrig intresserad av att avancera och testa något nytt. Det är ju en stor koncern och växelarbetet var utmanande nog. Jag har med åren känt allt mer att det är hemma jag trivs bäst. Jag har tyckt om att ta hand om familjen, att laga mat, att baka, umgås med vänner och pyssla i trädgården. 

Men därmed absolut inte sagt att vardagen varit utan dramatik. Som jag berättat redan tidigare har Ingegärd drabbats av cancer, inte bara en gång utan två. När hon var 56 år hände det första gången:

– Både farmor och far dog av tarmcancer. Första symptomet var lustigt nog en bubblande mage. Både far och farmor hade också bubbel i magen, vi kallade det Johanssons mage. Så jag blev misstänksam och gick till vårdcentralen. Det visade sig att jag hade en stor tumör på ändtarmen som opererades bort.

Efterdyningarna av operationen blev mycket dramatiska då det visade sig att ett av de nysydda operationsärren sprack upp och avföring smittade ner hela bukhålan. 

Det här ska jag klara.

Jag vill se mina barn växa upp.

– Jag fick bukhinneinflammation och var riktigt illa däran. Fick ha en påse på magen under en period och fick tillbringa lång tid på sjukhuset.

Ingegärd säger på min direkta fråga att hon däremot aldrig under den här perioden var rädd att hon skulle dö. Märkligt nog tog hon det mycket lugnt trots erfarenheterna från både sin far och farmor. 

– Jag bara tänkte: Det här ska jag klara. Jag vill se mina barn växa upp.

Och hon klarade det. Cancern i tarmarna har inte kommit tillbaka trots att snart 16 år har gått, men hon går på regelbundna kontroller. 

Vid en av de årliga kontroller för tarmcancern påpekade hon för läkaren att hon kände en knöl i ena bröstet. Och det visade sig vara cancer. Året var 2009. 

– Jag var inte orolig då heller trots att den också var genetiskt betingad. Tre av mors systrar fick bröstcancer. Jag opererades och strålades sedan I Lund under 16 dagar. Läkaren tyckte inte jag behövde vara mer än halvt sjukskriven så jag jobbade förmiddag en dag åkte ner till Lund och strålades, stannade kvar och strålades nästa morgon innan jag åkte hem för att jobba eftermiddag. Det var tufft och jag blev rätt nedgången men det fungerade. Sedan dess är cancern borta och jag går på kontroller för den också.

Ingegärd behöll sin övertygelse att hon skulle klara även denna behandling men hon gjorde en eftergift:

– Jag berättade inte för mor. Hon var ju så pass gammal då att jag inte ville att hon skulle oroa sig. Så bara någon dag efter att jag blivit opererad åkte jag hem till henne och låtsades som att ingenting hade hänt.

Viljan att se sina barn och barnbarn växa upp har alltså varit en stark drivkraft i Ingegärds liv. Och hon har nu fått fyra barnbarn som hon gärna umgås med. De två i Stångby, Jennies barn, Sam och Finn, går ju att träffa regelbundet medan hon oftast får träffa de två, Naemi och Timothy, i Jakarta via Skype. 

En rolig detalj i sammanhanget är att Jennies äldsta pojke Sam går i samma klass som min brorsdotter Annas yngsta, Lovisa. Världen är liten.

– Lisas man Mattias jobbar åt Scania och har haft utlandstjänstgöring under många år. Så tack vare dem har vi fått se stora delar av Asien. De har bott både i Indien, Mongoliet och nu Indonesien. Men vi har alltid varit en resande familj vilket inspirerat båda flickorna att också se sig om i världen tidigt. Och Björn och jag fortsätter att resa själva.

Likheter finns med min familj. Mina barn har ju också inspirerats av vårt myckna resande under deras uppväxt. Däremot har ju våra två minsta barn blivit så inspirerade och att det också flyttat utomlands. Långt bort. 

– Men Lisa och familjen är på väg att flytta hem till Sverige. Så det ska bli skönt.

Så är det inte med min son Klas som envisas med att vilja bo på andra sidan jordklotet, nu i Australien. 

Ingegärd har inte varit en stillasittande typ precis genom åren. När hon fyllde 50 hade grannarna gjort en sång till hennes ära som avslöjar hennes många aktiviteter. Hon cyklar ofta och gärna på sin treväxlade cykel i det vackra nordvästskånska landskap som hon har inpå knutarna. Hon tar långa promenader dagligen och hon gympar två gånger i veckan. Och däremellan fortsätter de fysiska aktiviteterna i trädgården. Nån risk för ett stillasittande pensionärsliv i soffan lär det inte bli.

– Fast när jag väl hamnar i soffan framför TV på kvällarna blir jag rätt stillasittande. Då somnar jag alltid precis som min mor gjorde genom alla år, säger Ingegärd och skrattar.