Jag har kört de 23 milen mellan Norrköping och Fågelfors. Efter de ”stora” orterna Vimmerby och Hultsfred dyker tanken om mörkaste Småland upp i huvudet. Målilla passeras, Mörlunda likaså, vägarna blir mindre och krokigare. Allt fler röda stugor står tomma, hagarna är på väg att växa igen. De gamla gärdsgårdar som fortfarande finns kvar skulle bli en lätt match för vem som helst, ko som människa, att forcera. Men när jag väntar mig att det bara ska bli ödsligare dyker Fågelfors upp. Ja, det är ju inte mycket liv och rörelse så här på förmiddagen en vanlig onsdag i mars. Men här finns många hus, skola, gator med gatlyktor, ett stort industriområde, en affär. Än är inte landsbygden helt utarmad.

Här har Fredrik Loberg växt upp och hit har 48-årige Fredrik nyligen flyttat tillbaka. Det finns en förklaring till att han återvänt. Under de senaste snart fyra åren har Fågelfors ständigt funnits i hans tankar och vad är då enklare än att bo där också? Här har han hämtat fakta och inspiration till den bok som nyligen kom ut – Samhällsbyggarna – och som blivit lite av ett livsverk. Under vårt samtal återvänder han ständigt till det han upptäckte när han skärskådade sin hembygd.

Fredrik och jag känner varandra från min tid på Östra Småland i Kalmar. Vi hade ingen personlig kontakt men jag var hans chef så professionell kontakt hade vi förstås. Fredrik var tidningens lokalredaktör i Högsby, den kommun Fågelfors tillhör. I norra Kalmar län heter inte tidningen Östra Småland utan Nyheterna men det är ändå samma företag. På den tiden var ju Fredrik bara en ung hungrig reporter.

Det var Håkan Juholt som introducerade

mig i journalistiken

– Jag kom dit som ungdomspraktikant i början på 90-talet. Då var Håkan Juholt (ja samma Juholt) lokalredaktör i Högsby så det var han som introducerade mig i journalistiken. Men så kandiderade han till riksdagen och blev vald 1994 och då kunde han inte längre vara lokalredaktör. Jag fick inte ta över direkt men efter diverse olika lösningar för redaktionen och för mig under några år så fick jag fast jobb på tidningen 1998.

Jag själv kunde aldrig avhålla mig från att skryta om att jag en gång i tiden varit Håkan Juholts chef, när han blev partiordföranden. Men i sanningens namn var inte Håkan i så stort behov av en chef. Han var en mycket driven lokalredaktör som skötte sitt jobb väl utan inblandning av mig.

Eftersom jag var redaktionschef misstänker jag att det var jag som anställde Fredrik 1998 och det känns bra! Fredrik stannade i Högsby i sju år. Han yrkesval var definitivt inte utstakat tidigt i livet. Så för att ta reda på hur det kunde bli så får vi nog börja från början.

Eftersom Fredrik tar emot mig hemma i Fågelfors känns det rätt naturligt att också börja i den ändan. I ett hemtrevlig enplanshus med inredd källare har han och hans tre syskon växt upp.

Han berättar om pappa Leif som varit huskonstruktör på fabriken, Fogelfors bruk, där man först tillverkade dörrar men sedan gick vidare med hela trähus. Här produceras hus än idag och är en stor industri med drygt 50 anställda.

Fredriks pappa kommer ursprungligen från Blekinge men flyttade till Fågelfors 1970 tillsammans med sin fru, Fredriks mamma Ingbritt, ursprungligen från Halland. Där har Fredrik och hans syskon tillbringat många somrar hos sin mormor och morfar.

Ingbritt har varit distriktssköterska men har också varit aktiv både i politik och föreningsliv precis som pappan. De är nu pensionärer men fortsätter att delta i föreningslivet. Båda var tidigare aktiva socialdemokrater, det oftast mest naturliga valet på en bruksort, där nykterhets-, fackförenings- och arbetarrörelsen varit starka genom historien.

– De skaffade sig barn i två omgångar så mina barndomsminnen är mest förknippade med storebror Daniel, som är 15 månader äldre än jag. Sen fick vi en lillebror Rasmus och en lillasyster Monica när jag var sju och åtta år så åldersskillnaden var lite för stor för att vi skulle ha gemensamma intressen alla fyra under uppväxten. Men brorsan och jag hade det.

Fredrik berättar om en barndom fylld av brödernas fysiska aktiviteter. Helst att det samtidigt gick att tävla och pappa Leif deltog gärna som tidtagare. Hela livet igenom har de två bröderna tävlat dock i all vänskaplighet som det verkar. Bland annat har de båda åkt Vasaloppet 13 gånger. Men inte samma 13 gånger. Bara där går det att ana ett tävlingsinslag.

– Fågelfors inbjuder ju till utomhusaktiviteter. Vi byggde kojor i skogen. Vi spelade fotboll på fotbollsplanen. Och vi åkte skidor i elljusspåret som går här utanför. Och jag tävlade på skidor. Småtävlingar runt om i bygden, Fliseryd, Påskallavik, Berga. Jag var rätt duktig men brukade av någon anledning komma tvåa. Det var olika som slog mig så det är klart att det retade mig.

På sommaren var det fotboll som gällde men tyvärr fick Fredrik dåliga knä och tvingades sluta med det. I huvudorten Högsby arrangerades olika sportlovsaktiviteter när Fredrik gick i mellanstadiet och han fick prova på pingis för första gången. Sedan var han fast. Pingis blev hans sport och när det var dags för gymnasiestudier flyttade han till Falkenberg 17 år gammal för att avsluta andra och tredje året på pingisgymnasiet där.

– Det var kanon att komma dit! Vi hade en oerhörd fin stämning och god sammanhållning i gruppen. Vi bodde ihop också eftersom vi kom från olika delar av Sverige. Vi hade hur roligt som helst. Vi tränade mycket och jag minns speciellt en grej som tränarna försökte få mig att sluta med. ”Du håller ju racket som om det är en yxa”, fick jag veta.

Fredrik kom till Falkenberg under Sveriges absoluta storhetstid i bordtennis. Jörgen Persson, JO Waldner, Mikael Appelgren, Erik Lind, Peter Karlsson. Alla härjade de som värst i världseliten under de här åren.

– När vi gick i trean fick vi åka till VM som det året spelades i Dortmund. Vi kom in i arenan samtidigt som Sverige för första gången var på väg att slå det oslagbara Kina i lag. Och de gjorde det, med 5-0. Vilken stämning. Den vistelsen glömmer jag aldrig för dessutom möttes JO och Jörgen i singelfinalen och JO blev världsmästare.

Vi pratar mycket om idrotten samtidigt som Fredrik bjuder på en god sallad till lunch. Men så småningom inser nog Fredrik att jag kommer att nöja mig med idrottandet som uppväxtskildring. Ja, så mycket mer finns det väl inte att berätta från en sån här liten ort, tänkte jag också. Det erkänner jag. Men hej vad jag bedrog mig.

– Det var inte bara idrott i våra liv. Redan tidigt hade vi barn och ungdomar ett starkt samhällsengagemang. Vår mellanstadielärare var ordförande i Emådalens fredsgrupp som var mycket aktiv och organiserade folk från hela sydöstra delen av landet. Hans engagemang präglade mig mycket tillsammans med mina föräldrars förstås. Vi arrangerade en demonstration för fred som hela skolan deltog i. På FN-dagen hämtade vår lärare FN-flaggan som fanns i Högsby, vi målade plakat med fredsslogans och sedan marscherade vi genom byn. Flera gånger åkta jag dessutom upp till Stockholm för att sprida vårt fredsbudskap. Bland annat var jag med när vi bildade en lång mänsklig kedja mellan den ryska och amerikanska ambassaden, när Brezjnev och Reagan var presidenter.

Så att ta politisk ställning mot orättvisor i världen och visa det öppet är något som Fredrik ägnat sig åt sen 11-12- årsåldern. Men Fredrik reagerar när jag säger att det är politik:

– Jag tycker inte att det är politik. Det är bara mänskligt att demonstrera och visa att man inte tolererar krig eller att som Greta Thunberg gör nu, demonstrerar mot att vi själva är på väg att utrota den värld vi lever i! Det borde aldrig vara förbjudet eller fel att delta i demonstrationer för en bättre värld oavsett vilken politisk inställning man har. Vi är ju alla människor.

Men hur blev det efter studenten då? Jo, det började med en tid på ett dagis, sedan flyttade Fredrik till Linköping för att spela pingis för ett lag som då spelade i division 1.

Samtidigt hade han bestämt sig för att läsa upp gymnasiebetygen så att han kunde söka in på lärarhögskolan. Efter det gick han ett så kallat basår på högskolan i Kalmar för att lära mer om de naturvetenskapliga ämnena som han då hade tänkt sig att bli lärare i. Men det gick inte som han hade tänkt sig.

– Jag fattade ingenting av kemi, fysik och matte på den nivån så jag klarade inte av att fullfölja basåret.

Men det fanns annat som lockade.

Jag tyckte det var magiskt

att få något publicerat.

– Jag var nog mer intresserad av att bli sportjournalist. Pappa hade extraknäck som radskrivare och fotograf i Nyheterna och det kändes spännande. Och jag var rätt duktig på uppsatsskrivning. Bland annat hade min uppsats om en klassresa lästs upp för hela skolan för att den ansågs så bra. Så jag tog mod till mig och pratade med Östrans personalansvarige Anita Lindstrand när jag bodde i Kalmar. Tänkte att jag kunde få skriva lite sport. Jag hänvisade till en kille jag kände som jobbade som sportreporter på Nyheterna. Anita var snabb och svarade ”Men han kan ju skriva!”

Så Fredrik insåg att det nog var bäst att börja från början och det var därför han började som ungdomspraktikant på Högsbyredaktionen. Under åren därefter innan han fick sitt fasta jobb som lokalredaktör i Högsby hoppade han in lite varstans. Han minns första gången han kunde stå ute i presshallen på Östran i Kalmar och se en färsk tidning komma ur pressen med en av sina artiklar i.

– Jag tyckte det var magiskt att få något publicerat. Det kändes som ett bakverk på hög nivå och jag hade varit med och producera det. En känsla jag aldrig glömmer.

Journalistiken blev genom åren allt mer professionaliserad sedan Fredrik började skriva. Och Fredrik som inte hade någon formell journalistutbildning tog ett stort eget ansvar för att se till att han fick de kunskaper som krävdes för att kunna göra sitt jobb så bra som möjligt:

– Jag har varit på inte mindre än tio av föreningen Grävande journalisters årliga sammankomster och där bevistat det ena seminariet efter det andra för att lära och få idéer. Det har varit min skola. Och nu har jag kommit så långt att när årets grävseminarium arrangeras i Kalmar är jag anlitad som föreläsare! Jag ska prata om boken.

Sedan intervjun gjordes har grävseminariet redan ägt rum. Fredrik berättar att han är nöjd med utgången.

– Det var spännande och intressant och handlade mycket om vilka lokalhistoriska källor som finns och hur jag genomfört arbetet. Och det blev många frågor från publiken efteråt!

Också som journalist har Fredrik använt sig av sin tävlingsinstinkt. Han försökte alltid hitta bättre nyheter och ta bättre bilder än konkurrenten i Högsby. En daglig tävling som förstås i längden blir både tuff och stressande.

Det gick åt många ”Gott och blandat”

-påsar på eftermiddagen

– Jag levde i jobbet under de där sju åren. Det enda jag gjorde utanför jobbet var att träna ungdomar i bordtennis. Jag bodde i Högsby också så var jag än gick var jag lokalredaktören. Om jag besökte den lokala puben på kvällen var det alltid nån som kom med ett tips jag måste lyssna på. Det var ett ensamt jobb, centralredaktionen var långt borta och man hade ingen att prata med. Jag var hänvisad till mig själv för att fylla en sida och ibland två. Det gick åt många ”Gott och blandat”-påsar på eftermiddagen för att hålla igång energin, skrattar Fredrik.

Fredrik har sett journalistiken mer som ett kall än ett vanligt nio till fem-jobb. Så här förklarar han vad som drivit honom:

– Det har varit min uppgift att ge invånarna så bra information som möjligt om det som händer i kommunen där de bor. Detta för att de ska kunna fatta bra beslut och kunna engagera sig i samhällslivet och samtidigt känna att de syns. Oavsett ortens storlek är de lika viktiga och värda en lika seriös journalistik som de som bor i Stockholm.

Där är Fredrik och jag helt överens och han uttrycker det väl. Men efter sju år tyckte ändå Fredrik att det var dags att röra på sig och han fick möjlighet att börja på den betydligt större redaktionen i Oskarshamn som sportreporter. Efter nåt år flyttande han dit men då hade han redan fått ett allt större behov av att få dyka ner djupare i ämnena som han som journalist bara hann nosa på.

– Vändpunkten kom när jag bevakade rättegången i Kalmar kring hedersmordet av Abbas Rezai som inträffade 2005 i Högsby. Abbas mördades av sin flickväns familj. Han lurades ner till Högsby från Skellefteå och gick intet ont anande in i lägenheten där han dödades på det brutalaste sätt för att han ansågs ha dragit skam över familjen genom att bo ihop med deras dotter. Bland annat skållades han med het olja i ansiktet.

– Det var intressant att följa rättegången förstås men jag fick ett väldigt behov av att skriva längre om den unge Abbas öde – han var bara 20 år – och inte enbart en massa detaljer om mordet där han bara nämns som ett offer

Så parallellt med jobbet på Oskarshamnsredaktionen skrev han en bok som heter ”Älskade Abbas” som kom ut 2009. En beundransvärd insats. Att inte finna sig i att en person som blir bestialiskt mördad förbli okänd som människa i allas ögon. Fredrik ville berätta vem den levande Abbas var.

Det dröjde inte länge förrän han var i farten igen med ännu en bok. Men nu begärde han tjänstledigt. Året var 2011 och han ville följa och skriva historien om Håkan Juholt, sin gamla chef, när han helt oväntat blev utsedd till partiledare för Socialdemokraterna. Efter hand blev det ju rejält dramatiskt kring Håkan Juholt och boken fick också handla om det svek och den offentliga avrättning som Håkan utsattes för av både sitt eget parti och det samlade mediedrevet.

– Min avsikt var i första hand att göra en längre beskrivning av hans bakgrund, eftersom alla blev så överraskade av att han utsågs till partiledare. Så huvuddelen av boken handlar om det men sedan måste jag ju få med den snabba händelseutvecklingen och hans avgång också.

Boken heter ”Håkan Juholt Utmanaren Vad var det som hände?” och gavs ut på ETCs förlag. Den bygger på intervjuer inte bara med Håkan själv och många av dem som kände honom från hans tidigare liv utan också människor som var delaktiga i de turbulenta tio månader då Håkan var partiordförande finns med.

Håkan själv har kommenterat boken så här:
”Jag har inte hittat något fel i alla fall”.

– Boken lanserades på bokmässan 2012 ett halvår efter att Juholt tvingats bort och intresset var förstås stort. Den sålde slut snabbt och förlaget fick trycka en ny upplaga som också såldes slut.

Ytterligare en uppmärksammad djupdykning gjorde Fredrik med fotografen Mattias Rubin när han fortfarande var anställd på Nyheterna. Han blev nyfiken på hur kärnbränslet kom till kärnkraftverket i Simpevarp utanför Oskarshamn. Han gick grundligt tillväga och hittade urangruvorna i Saskatchewan, en avlägsen delstat i Kanada. Förstås åkte de två dit och träffade urbefolkningen, dene, som drabbats hårt av uranbrytningen.

Strax efteråt var det dags för Fredrik att lämna moderskeppet Nyheterna och 2013 blev han frilansjournalist.

En rad tidningar och organisationer har fått och får fortfarande reportage signerade Fredrik Loberg. Men under de senaste tre och ett halvt åren har det stora bokprojektet Samhällsbyggarna tagit mycket tid. Lagom till bokmässan förra året kom boken ut. Men Fredrik var noga med att Fågelforsborna också skulle få se boken. Så helgen efter blev det releaseparty i föreningshuset Nostalgia, som jag berättar mer om sedan.

– Allt började med att jag ville skriva brukets historia men ganska snabbt insåg jag att det skulle växa och mer beskriva hur hela samhället Fågelfors växte fram. När jag tittade på min hembygd uppifrån insåg jag att Fågelfors varit ett Sverige i miniatyr och att det är viktigt att beskriva dess historia och människorna som byggt samhället för att också förstå vårt lands historia. Med boken ville jag beskriva för dagens och kommande generationer vad tidigare generationer har åstadkommit genom att samarbeta. Förhoppningsvis kan de inspireras av det och tro på att det gemensamt går att lösa även nutidens stora utmaningar och orättvisor, säger Fredrik om de drivkrafter som ligger bakom att boken blev till.

Jag undrar hur han klarat av att försörja sig under tiden eftersom projektet tagit enormt mycket av hans tid.

– Jag försöker leva billigt. Jag har bott billigt, jag har ingen båt, ingen sommarstuga. Men jag har också jobbat hårt med olika frilansuppdrag under hela den här tiden. Dessutom har jag faktiskt beviljats pengar från flera olika håll inklusive författarfonden för att kunna slutföra mitt projekt, berättar han.

Men nu tillbaka till Samhällsbyggarna som upptar mycket av de tankar som fortfarande roterar i Fredriks huvud och som han vill få mig att förstå när vi tar på oss ytterkläderna och går på en rundvandring i byn. Han har lagt ner ett oerhört arbete. Det som började med att han läste protokoll från Träindustriarbetareförbundets avdelning på bruket blev snabbt så mycket mer. Han har pratat med massor av människor, läst massor av gamla handlingar, dokumenterat, rest runt, hittat fantastiska människoöden.

– Jag upptäckte tidigt hur mycket bruket betydde för framväxten av samhället Fågelfors. Inte bara för att de skapade jobb utan för att företaget samverkade med andra starka krafter i bygden, som folkrörelserna, skolan och andra politiska och ideella krafter för att bygga ett fungerande samhälle, skapa en samhörighet som har levt kvar in i vår tid. Det är fascinerande, säger han samtidigt som vi kommer fram till grindarna som leder in till bruket. Därinnanför har verksamhet pågått i princip obrutet sedan 1740-talet. Först var det järntillverkning, när det blev olönsamt i slutet av 1800-talet så utnyttjade man istället träden, som det finns rikligt av i den här delen av landet. Och det har man alltså fortsatt med.

Fredrik tar ett exempel som är talande. Fågelfors har tagit emot många flyktingar och invandrare på sin asylmottagning. Det började redan på 70-talet när massor med chilenare flydde från Pinochets terrorregim.

– Innan de kom gick flera ortsbor en studiecirkel i spanska för att kunna ta emot dem. Och när de anlände var det ballonger och sång i folkparken. Det var 50-60 personer som kom och de blev sedan en del av vårt samhälle. Unga örnar och fritidsgården engagerade sig i de unga som kom. Och så här har det fortsatt. Fågelfors har blivit ett andningshål för nyanlända från många olika länder efter alla skräckupplevelser de varit med om på flykt och på väg till Sverige. Efter hand försvinner de. Antingen för att de utvisas eller söker sig till andra platser eftersom det ju inte finns arbete eller bostäder för alla. Om det inte kommit människor från andra länder hade skolan tvingats stänga på grund av elevbrist.

Under vandringen genom byn besöker vi också Nostalgia-huset. Fredrik, hans mamma och pappa har tillsammans med andra bybor engagerat sig i den ideella föreningen Nostalgia som öppnat ett museum och inrett en liten samlingslokal i ett av de äldre husen i byn. Man har samlat in en rad föremål och dokument från byn. Här berättas både om bygdens historia, en omfattande information finns om Fogelfors bruk men en del av utrymmet har också vikts för två stora män som har anknytning till bygden, nämligen revykungarna Ernst Rolf och Karl Gerhard.

Det märks att Fredrik efter sina djupstudier i Fågelfors är mycket imponerad av sin hembygd. Så här beskriver han det själv i baksidestexten till boken:

”Människor med olika politiska inriktningar och bakgrund byggde Kalmar läns mest moderna snickerifabrik, det sociala skyddsnätet och en av de populäraste folkparkerna. Trots tre svältkatastrofer, dödliga pandemier och motstånd från större orters beslutsfattare, lyckades de tillsammans hålla ihop Samhället. (…..) Den här hundraårsberättelsen handlar om hur ett av Sveriges många samhällen byggdes och utvecklades, hur byggstenarna såg ut, vilka som gjorde det och hur de resonerade. Den är kantad av uppfinningsrikedom och förbättrad materiell standard, men också av uppoffringar och utsatta människor. Den innehåller svårläkta erfarenheter av världskrig och alkoholmissbruk och starka skildringar av att hamna utanför Samhällets täta gemenskap”

Folkparken nämns i texten. En rörande historia finns från när parken byggdes. Då var man beroende av att bygdens invånare ställde upp. På helgerna samlades arbetarna för att spika upp scener och annat. Under en rast i arbetet på bruket gick någon runt och frågade hur många av dem som kunde komma nästkommande helg.

– Ibland blev svaret ”Kanske” men det tolererades inte: ”Det får du inte säga. Du måste svara ja eller nej för vi ska göra mackor” blev svaret. I parken anordnades ofta dans med olika utifrån kommande orkestrar, precis som i alla andra folkparken.

Ännu ett utslag av den här gemenskapen och samverkan är Vasaloppsbussen.

– I Bösebo finns Hjalmarssons bussbolag och för många år sedan började de köra hugade Vasaloppsåkare till Sälen. Samma engagerade chaufför har kört. Bussen har nästan varit förutsättningen för att jag ska åka upp. Resan är en del av upplevelsen. Det är inte samma sak att sitta några få i en bil för att förbereda sig för loppet. Vi åker alltid upp på fredagen och lördagen tillbringar vi sedan i vallaboden. Vi vallar alltid våra skidor själva och gud vad det diskuteras den där dan. Men vi har ju roligt.

Att Fredrik åkt Vasaloppet 13 gånger bevisar ju att han är rätt vältränad.

– Jag börjar träningen hösten året före. Det blir både rullskidor och vanlig löpning innan snön kommer. Skidåkning är faktiskt bra för de skador jag ådragit mig av mina andra idrotter. Knäet skadades ju i fotbollen och det var ryggen som fick mig att sluta med bordtennis efter det femte ryggskottet. Så Vasaloppet är en bra morot när det tar emot att börja träna på hösten.

Hur klarar han sig de nio milen genom dalaskogarna då? Jodå, hyfsat. Fredrik menar att tiden egentligen inte är relevant eftersom förutsättningarna är så olika år från år. I år var det ett långsamt lopp eftersom snön var tung av blidvädret. Då tog det 8 timmar och 17 minuter att nå fram till Mora. Snabbaste tid är 6 timmar och 27 minuter. Men egentligen ska man istället prata vilken placering man når, menar Fredrik. Han har som bäst kommit in på plats 4100 och det är ju mer än medelmåttigt eftersom startfältet oftast består av minst 15000 åkare.

Slutligen ber jag att Fredrik ska berätta lite om sina framtidsplaner. Jag undrar vad han tänker sig efter detta kraftprov med boken som tog mer än tre år att färdigställa. Men att han bara ska luta sig tillbaka verkar då rakt inte var aktuellt. Så här säger han om framtiden:

– Jag har tänkt länge och mycket på hur jag ska kunna bli mer klimatsmart. Arbetet med boken har gjort detta ännu tydligare för mig. Jag, som tidigare samhällsbyggare, vill ju lämna över en levande jord till de som kommer efter. Jag försöker åka kollektivt när jag är ute på reportage men jag kan göra mycket mer.

Han säger också att han tänker fortsätta att frilansa, skriva reportage och artiklar.

– Det är roligt att variera fördjupning i stora framtidsfrågor med mer lättsamma reportage, och både skriva om lokalt och globalt. Drömmen är också att åka tillbaka till länder som jag en gång gjort reportage i, Kanada, Ecuador, Indien, Bangladesh. Där vill jag söka upp samma personer som jag intervjuade då och se hur de har det nu.

Ingen ny bok är aktuell men man vet ju aldrig. Och jo, han har redan anmält sig till nästa års Vasalopp…