Vem blir inte nyfiken på en bok som heter ”Konsten att fejka arabiska”? När den kom ut våren 2017 blev den genast en av Bonniers tio mest sålda böcker. Fram till idag har förlaget fått trycka om den hela fem gånger. Är det en spännande deckare förlagd i något arabiskt land? Nej! Långt därifrån.

Boken handlar om autism, om en ung tjejs kamp för att förstå en obegriplig omgivning och hur allt fick en förklaring när hennes problem fick ett namn, en diagnos som hon mödosamt sedan dess kunnat förhålla sig till. Men då hade hon hunnit bli 32 år och tillbringat hela sju plågsamma år inom psykiatrin med anorexi, flera självmordsförsök, elchocker, tvångsvård, tung medicinering, möte med nästan 100 läkare och en rad diagnoser som antydde svåra personlighetsstörningar. Och det var inte läkarna utan hon själv som kom lösningen på spåren tack vare ett radioprogram.

Idag är hon 39 år och ser framtiden an med större tillförsikt. Hon heter Lina Liman och är journalist precis som jag. Vi lärde känna varandra sedan jag titt som tätt under åren efter pensioneringen 2015 hoppat in på min gamla tidning, Norrköpings tidningar, som vikarie på det som kallas redigeringsnavet. En av dem som jobbade där då var Lina. Hon var inte lätt att hitta. Hon ”gömde” sig bakom två höga skärmar i ett hörn av vårt annars öppna kontorslandskap. Där fick hon den ro att jobba koncentrerat som hennes diagnos kräver. Hon var inte där varje dag eftersom hon hade och har sjukersättning på deltid. Där bakom skärmarna spottade hon ut den ena välgjorda sidan efter den andra med en effektivitet som var slående. Men hon var också alltid med när vi hade gruppgemensamma aktiviteter. Så hon gömde sig bara under arbetspassen.

Ibland var hon borta längre perioder. Snart fick jag en förklaring till varför. Hon höll på att skriva boken, som senare skulle göra en sådan succé.

Nu träffar jag Lina igen. För ett år sedan sa hon upp sig från Mediehuset NTM, där NT är en del, och tog språnget ut till ett frilansliv som webbdesigner, redigerare, översättare, föreläsare och författare. Hon är knuten till Sveriges äldsta frilansbyrå Redakta i Linköping och det är där vi ses nu en av de varma dagarna våren 2019. Lina tar emot och vi går runt i lokalerna och träffar hennes nya arbetskamrater, innan vi slår oss ner med en kopp kaffe på Linas tjänsterum, som hon delar med en annan. Jag noterar att det inte finns några skärmar kring hennes arbetsplats.

”Jag har kämpat länge för att bli förstådd”

När man träffar Lina är det svårt att förstå att hon har en psykisk funktionsnedsättning, som påverkar stora delar av hennes liv. Hon har nämligen det som kallas högfungerande autism. Utåt sett verkar allt normalt. Inåt kan det råda ett utmattande kaos som gör att Lina alltid måste planera in återhämtningsdagar i total ensamhet för att orka fortsätta vara den sociala människa som hon i grunden är och vill vara.

– Ibland kan jag bli lite frustrerad över att mina svårigheter är så osynliga. Att människor påpekar att jag verkar så ”normal”. Jag har kämpat länge för att bli förstådd och diagnosen förklarar så mycket. Jag vill att människor ska förhålla sig till den. Den är livslång och svårigheterna går inte att medicinera bort.

Det är därför titeln ”Konsten att fejka arabiska” är så genialisk. Det är visserligen inte språket Lina har problem med i vardagen utan alla andra sätt som vi människor kommunicerar med varandra i grupp eller enskilt. Gester, minspel, ögon, kroppsspråk, tonläge; allt det är arabiska för Lina och kräver en enorm tankekraft för att försöka tyda och anpassa sig till och ändå alltid vara osäker på om hon tolkat dem rätt. Därtill är hon extremt känslig för olika sinnesintryck. Då förstår man var behovet att dra sig undan kommer ifrån och att det praktiska vardagslivet med ordning och struktur ibland kan verka omöjligt att uppnå.

Det är inte en slump att Lina som kvinna har fått en sen diagnos. Inom vården upptäcker man oftare och tidigare killar inom autismspektrumet eftersom de generellt sticker ut mer och ofta  är utåtagerande. Stökigheten är en signal som omgivningen reagerar på medan en stillsam flicka som drar sig undan men annars är högpresterande inte blir uppmärksammad. Så det finns en klar genusaspekt på det Lina varit med om. Och efter boken kom ut har hon fått erfara hur många flickor som delar hennes öde.  

Men allt det här kommer vi tillbaka till flera gånger under den här intervjun. Istället vill jag börja med en nattlig dröm som skapade den fantasifulla boktiteln och som gjort Linas ”nya” liv till en enorm framgångssaga. Titeln var lockbetet som fick läsarna att bli nyfikna, men sedan är det naturligtvis Linas fångande berättelse som fått alla oss som läst boken att stanna kvar.

När Lina äntligen under 2012 fick den neuropsykiatriska utredning som hon borde ha fått långt tidigare fanns det mycket för henne att bearbeta, både i samtal med de som utredde henne men också i hennes eget huvud. Och ibland dök saker upp när hon sov som fick en direkt bärighet på utredningen. Lina berättar:

– Jag drömde att jag hade fått jobb på en tidning och jag visades runt på redaktionen. Plötsligt insåg jag: ja, just det vi är i Marocko. Och jag kan inte arabiska! Hur gick det här till, hur kunde jag få jobbet? Jag måste uppenbarligen ha lyckats fejka mig till en anställning. Och så var det i verkliga livet också. Jag hade oavsiktligt blivit bra på att fejka social förmåga och ingen i omgivningen förstod vilken ansträngning detta låtsasspel var för mig och vilka känslor av utanförskap det skapade.

”Ända sedan jag lärde mig skriva har det
varit mitt bästa sätt att kommunicera.”

När Lina kort därefter fick sin diagnos startade hon en hemsida som hon kallade just ”Konsten att fejka arabiska”.

– Jag tänkte mig inte att den skulle bli offentlig så jag skyddade den med ett lösenord. Jag skrev först bara lite kortfattat om diagnosen och funderade på vad andra skulle behöva veta om den. Det var så jag började skriva ner min berättelse. Ända sedan jag lärde mig skriva har det varit mitt bästa sätt att kommunicera. Inför utredningen skrev jag också ett långt brev till neuropsykiatrin för att jag annars var rädd att inte få fram det jag ville förmedla till dem. Det tyckte de var bra att jag gjorde. Men att skriva istället för att säga saker ansikte mot ansikte kan också uppfattas som en brist på förtroende vilket en tidigare terapeut påpekat.

Men hur gick det då till att det så småningom blev en uppmärksammad bok och ett helt nytt sorts liv för Lina där hon numera åker land och rike runt och föreläser inför stora åhörarskaror ensam eller tillsammans med psykologen Heléne Stern, i ett tempo som nästan är ofattbart också för en person utan en diagnos. Lina träffade Heléne under den neuropsykiatriska utredningen. Hon arbetar som specialistpsykolog på PsykologHälsan i Linköping.

Jag vill berätta mer om den resa som Lina gjorde och som alltså slutade med att det stora förlaget Bonniers vågade satsa på en helt okänd person som ”bara” ville berätta om hur det varit att växa upp med en icke diagnosticerad funktionsnedsättning och hur livet förändrats efter diagnosen.

– Så småningom delade jag länken till hemsidan med några nära vänner och familjen och efterhand tillkom fler. Det blev rätt många nya läsare och påpekanden om att det borde bli en bok började dyka upp. Via min dåvarande terapeut Jakob Carlander fick jag kontakt med ett bokförlag som hette Gothia. De blev jätteintresserade och jag började skriva min berättelse mer med tanke på att det skulle kunna bli en bok. Kontakterna med förläggaren var väldigt positiva och jag började tro att boken skulle kunna bli verklighet.

Men så kom bakslaget. Gothias förlagsråd som avgör vilka böcker som ska publiceras sa nej trots de positiva kontakterna med den anställda förläggaren. Rådet ville inte satsa på boken.

– Det är klart att det tog mig hårt men jag gav inte upp. Kände mer och mer att jag behövde skriva också för min egen skull. Hela mitt liv hade kommit i nytt ljus och skrivandet hjälpte mig att bearbeta och förstå hur allt hängde ihop. Så jag fortsatte.

Någon gång i början på 2014 (alltså två år efter diagnosen) åkte hennes mamma på en målarkurs.

– Egentligen skulle vi gjort det tillsammans men väldigt sent backade jag ur. Jag orkade inte. Så mamma fick åka ensam. Vid hotellfrukosten träffade hon av en slump en förläggare från Bonniers! När hon berättade för mig sa jag direkt: Du sa väl inte att du har en dotter som skriver?!

Men det var förstås precis vad hennes mamma Catharina hade gjort! Förläggaren hette Charlotte Werner och blev en viktig person för Lina.

– Efteråt har hon berättat för mig att hon trodde att mamma skulle prata sig varm för sitt vuxna barn som precis höll på att skriva en deckare. Det var tydligen något hon ofta fick höra.

När mamma Catharina fått prata färdigt blev Charlotte Werner så intresserad att hon bad att få kontakt med Lina och läsa det hon hade hunnit skriva.

– Jag fick naturligtvis en väldig prestationsångest och vågade inte tro att de var intresserade. Jag tänkte att samma sak kunde hända igen som på Gothia. Och trots att kontakterna fortsatte och de visade ett större och större intresse vågade jag inte lita på att det skulle bli något. Jag hade visserligen gett ut en bok redan om anorexi men det var en helt annan sak. Den boken gavs ut på ett litet förlag som kom in i bilden när jag hade ett färdigt manus och jag var väldigt ung. Jag kunde inte tro att något så här stort kunde hända på riktigt.

Men det gjorde det! Den långa processen började att ”mala ner” Linas behov av att berätta allt till en strukturerad bok som kunde läsas av många. Men hela tiden var Lina osäker på om förlaget skulle bestämma sig att ge ut boken.

”Jag var tvungen att ta långa pauser
då jag inte orkade mer.”

– Osäkerheten varade länge även om arbetet gick framåt. Det var rätt ångestladdat. Och det var ju inte heller så att jag kunde skriva oavbrutet. Jag var tvungen att ta långa pauser då jag inte orkade mer. Att läsa mina journaler från de sju tunga åren inom psykiatrin till exempel var oerhört påfrestande mentalt. Jag behövde få distans och en känsloanpassning till min text som växte fram där i datorn.

Det måste vara oerhört svårt att läsa om och återuppleva de dramatiska åren då hon mer eller mindre bodde på psyket efter genomklappningar och självmordsförsök. Det räcker med att läsa de rader som hon inleder hela boken med: ”Läkarens prognos var dyster: ’Om två år lever inte Lina’. Det var den 30 oktober 2009.”

Men så på våren 2015 skrev Bonniers på det bindande avtalet. 2017 skulle boken publiceras.

– Det kändes förstås som en evighet men det kunde ju inte skymma det faktum att jag blev så glad att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Jag sms:ade mamma och pappa direkt. Sedan gick jag omkring i Stockholm ensam och väntade på tåget hem. Av en slump stötte jag på en kompis från Linköping, och då bubblade jag nästan över av allt jag ville berätta.

Det mödosamma arbetet med att färdigställa boken tog vid.

– När det nya manuset äntligen var klart sommaren 2016 hade jag ambitionen att läsa hela boken från pärm till pärm innan jag släppte den ifrån mig men det orkade jag inte.

Men hon behövde inte oroa sig. Boken sålde otroligt bra och väckte stor uppmärksamhet. Tidningarna och etermedia (Bilden i huvudet är en skärmdump från TV4:s Nyhetsmorgon) har gjort stora reportage med Lina i centrum. Bibliotek, skolor, organisationer och myndigheter står sedan dess i kö för att Lina ska komma och berätta om sina erfarenheter. Och Lina ställer upp trots att hon hade och har många hinder att klara av för att prata inför en stor publik och att återhämtningen är lång efter varje föreläsning. Psykologen Heléne Stern är som jag berättat redan tidigare oftast med men inte alltid. Totalt har det blivit runt 50 föreläsningar hittills och Lina har varit ensam ett 20-tal gånger.

–Eftersom jag har svårt att läsa av hur publiken reagerar blir jag ofta självkritisk när jag är ensam. Jag tror inte det har gått så bra, men när Heléne är med kan hon peka på saker som tyder på att publiken varit positiv, att folk till exempel nickat instämmande eller haft uppmärksamma ansiktsuttryck.

– Ja, hon kan ju arabiska, kan jag inte låta bli att inflika och Lina håller med.

Den allra första föreläsningen höll Lina och Heléne inför ST-läkare i psykiatri från Linköping. I publiken satt flera av dem som behandlat henne under hennes dramatiska år i psykiatrin. Brevet hon fick efteråt från en av de som var med värmde henne. Jag citerar några rader. Personen berättar om ett liknande fall som de kunde ställa rätt diagnos på efter de kunskaper de fått av Linas fall:

”Du är en av de stora anledningarna till att vi är lite mer upplysta nu för tiden. Så det är beklagligt att det tog så lång tid för oss att komma fram till rätt diagnos i ditt fall men det positiva är att det hjälper andra”.

– Snart ska jag faktiskt föreläsa på psykiatriska kliniken. Det kan bli knepigt. Det finns ju många svåra minnen som sitter i de väggarna. När jag var där senast för en kontroll reagerade kroppen omedelbart och jag mådde jättedåligt. Men jag känner ett stort ansvar att berätta och många i personalen har bytts ut sen jag låg inne.

Lina påpekar att hon inte är bitter på den felaktiga behandlingen även om hon gjort en IVO-anmälan för att få utrett vad som gick snett. Men för henne är det viktigare att de skaffar rätt kunskaper nu för att kunna hjälpa andra och bitterhet skadar ju bara henne själv.

Boken fortsätter för övrigt att sätta spår. Den kommer troligen att översättas till norska och kanske kommer den dessutom att bli kortfilm. En person håller på att skriva manus och Lina är i nära kontakt med henne. Och kanske är det nya böcker på gång, men om det är det för tidigt att prata.

Spontant säger jag att hon måste vara oerhört stolt över det hon har åstadkommit under senare år. Då tittar hon lite avvaktande på mig och säger:

– Glimtvis kan jag vara stolt men jag känner också en frustration över att inte nå ut bättre och kunna förändra mer. Dem vi når är oftast de som redan har insikt. De andra kommer inte, lyssnar inte, eller tar inte till sig ny kunskap eftersom de ”minsann redan vet.”

Men nu är det ju verkligen hög tid att vi börjar från början. Min blogg vill ju gärna få med hela intervjuobjektets liv även om jag naturligtvis inte kunde annat än börja i ändan med ”Konsten att fejka arabiska” när jag pratar med Lina. Den här delen blir därför mer summarisk eftersom tiden efter diagnosen är det som Lina nu förhåller sig till. ”Det var då jag började leva” som Lina själv uttrycker det.

Lina föddes 1980 i Stockholm. Hon var första barnet till Catharina och Lennart. Tre år senare föddes lillebror Victor och samtidigt flyttade familjen till Sturefors utanför Linköping. Mamma Catharina jobbade med administration på landstinget medan pappa Lennart jobbade på VTI i Linköping och senare som professor i färdsäkerhet på Linköpings universitet och som konsult i trafiksäkerhetsfrågor.

Redan under förskoletiden fick föräldrarna signaler om att Lina gärna drog sig undan och lekte för sig själv. Men eftersom hon också skaffade sig vänner och deltog i de gemensamma aktiviteterna däremellan var det inget de fäste sig vid. I lågstadiet fortsatte samma tendens. Lina gick gärna avsides under rasterna. Men det skedde på eget initiativ och Lina själv eller föräldrarna tyckte inte det var något problem. Det var hennes sätt att ta rast. Hon behövde vila från livet i klassrummet och alla sociala aktiviteter. Hon hade alltid vänner och deltog i mycket av det sociala livet på skolan.

Linas klasslärare såg det däremot som ett problem och tog en dag upp frågan med klassen utan att förvarna Lina. Läraren var rädd att Lina skulle hamna utanför:

– Jag kände mig enormt utsatt. Så efter det försökte jag smälta in ännu mer och drog mig undan på ett sätt att det inte skulle märkas. Men jag var aldrig mobbad och det var en vansinnig tur. Det har många andra drabbats av.

Något för mig oväntat var att Lina istället var lite av en teaterapa som gärna uppträdde inför andra på skolan och på fritiden. Hon gick i musikklass, hon sjöng, spelade och dansade och höll på med teater.

Men så kom tonåren och det sociala spelet förändrades. Lina fick allt svårare att tolka de signaler som tonårens vilsenhet skapar hos alla. Känslan av utanförskap förstärktes. Hon ville höra till men kunde inte tolka spelet som gjorde att man kom in i gemenskapen. Så här skriver hon själv i boken:

”Jag föll fullständigt handlöst in i tonåren. Det var så mycket som skrämde, så mycket som förändrades, så mycket jag inte begrep. (….) Glappet mellan mig och mina jämnåriga blev så oändligt mycket tydligare. Och större.

Att hon samtidigt tvingades genomgå en stor ryggoperation när hon var 14 år och den ångest hon kände inför ingreppet förstärkte hennes utsatthet.

– Jag berättade inte för någon hur orolig jag var inför operationen. Jag trodde att jag skulle dö.

Under den här tiden drabbades hon av svår anorexi och tvingades vara borta mycket från skolan när hon lades in på sjukhus. Anorexin blev ett sätt att skapa kontroll i en annars obegriplig tillvaro. Vården och omgivningen förklarade den med efterverkningarna av ryggoperationen som hon varit så orolig för. Ingen såg något annat samband.

Hon tillfrisknade någorlunda och började gymnasiet men problemen fortsatte och hon drog sig allt mer undan alla sociala aktiviteter och koncentrerade sig på skolarbetet. Helst hade hon velat vara hemma hela tiden. Där kände hon sig trygg. Men trots problemen fortsatte Lina att vara högpresterande när det gällde skolan. Hon gick ut med skolans högsta totalbetyg och alla menade att hon måste utnyttja sin begåvning till något stort. Men Lina menar att ”sanningen inte var begåvning utan disciplinerat, hårt arbete, framdrivet av ångest och osäkerhet, av min strävan efter acceptans, bekräftelse och tillhörighet” som hon skriver i boken.

Men Lina fortsätter ett till synes normalt liv. Utbildar sig till journalist, börjar arbeta, får vikariat både på DN och Östgöta Correspondenten, gör ett bra jobb. Men en dag blir det för mycket. Allt hon kämpar med i vardagen däckar henne och den långa ökenvandringen inom psykiatrin börjar. Att läsa om de åren i boken är tungt, oerhört tungt och man måste ta långa pauser för att orka igenom. Innan ljusningen kommer är hon inlagd på den psykiatriska avdelningen i nästan ett år i sträck för att hon riskerar att ta sitt eget liv. Men jag slutar här och vill hellre fortsätta berätta om tjejen som kom ut på andra sidan. Förhoppningsvis blir ni tillräckligt nyfikna för att själva läsa hennes bok om den här tiden.

I februari 2012 får hon permission. Av en god vän till familjen som är barnpsykiatriker hade hon fått tipset att börja googla på olika begrepp och en person som heter Svenny Kopp.  Vännen hade sett likheter mellan Lina och en annan ung kvinna. Pliktskyldigast googlar Lina och hittar ett radioprogram. Insikten kommer som ett blixtnedslag: det är om henne programmet handlar! Forskaren och överläkaren Svenny Kopp berättar att hon följt ett hundratal flickor med Aspergers syndrom eller högfungerande autism.

”Det skulle lika gärna kunna
vara dig de talar om.”

Här vill jag gärna citera Linas bok igen för det är så starkt och rörande:

”Jag märker hur mina händer griper hårt om skrivbordskanten, som om de vill hjälpa mig att hålla mig kvar vid ögonblicken av insikt.”  

Och lite senare:

”Jag skickar länken med radioprogrammet till mamma. När hon ringer upp en stund senare hör jag att hennes röst är ostadig. Hon är lika tagen som jag. ’Det handlar ju om dig. Det skulle lika gärna kunna vara dig de pratar om’. Jag skriver ett mejl till min läkare, formulerar försiktigt men noggrant mina upptäckter och tankar…. Hon reagerar med en högst rimlig fråga när vi träffas på avdelningen igen efter permissionen.

’Varför har du inte berättat om allt det här tidigare?’ Svaret är enkelt. Jag har inte haft en aning om att det kan hänga ihop.”

Linas föräldrar har alltid accepterat henne för den hon varit. Men Lina erkänner att hon som alla barn ofta skyddade dem genom att inte berätta hur hon hade det. Hon ville passa in även där och hon skämdes över att berätta hela sanningen. Idag är hennes föräldrar hennes största stöd och hon har mycket kontakt med dem. 

Arbetsgivaren talade om för henne
att hon inte passade inom journalistiken.

Det blev en mödosam väg tillbaka efter det att hon fått sin diagnos. Plötsligt skulle hon vara en annan. En Lina med en förklarande diagnos. Men hon var ju så van att kamouflera sig så vem var hon egentligen? Och krisreaktioner och bakslag kom. En av de värsta inträffade på hennes arbetsplats på NTM. Lina ville nu när hon visste vad som var fel stegvis återta sin gamla tjänst som journalist på en av koncernens tidningar och tillsammans med en arbetsterapeut bokade hon ett möte med personalavdelningen. Svaret blev ett slag i magen. Hon fick veta att hon borde fundera på andra yrken. Hon passade inte inom journalistiken. Branschen var för tuff, menade representanten för företaget. Men Lina gav sig inte och fick uppbackning av fack och anställda. Hon började arbetsträna och ökade successivt sin arbetstid. Men det slutade med en krasch sedan hennes arbetstider ändrades från förmiddag till kväll, vilket läkare tidigt påpekat inte skulle fungera för Lina. Lina var på väg att dras ner i ett svart hål och var beredd att ge upp sin yrkeskarriär, men det vände efter många turer och en lång tids förhandlande. När NTM-koncernen bildade ett redigeringsnav fick Lina en plats där, och allt fungerade både med chefen, arbetsuppgifterna och arbetskamraterna. Det var då vi träffades.

Och idag finns hon alltså på en frilansbyrå och skulle kunna ta på sig hur många arbetsuppgifter som helst med de breda kunskaper hon har inom sitt yrke. Hon skriver svenska undertexter till engelska TV-serier, hon redigerar tidningar, hon föreläser, hon gör websidor. Och dessutom sjunger hon i kör.

– Men jag är noga med att ta på mig lagom mycket åt gången. Så när jag känner att det blir för mycket pausar jag något av uppdragen. Föreläsningarna tar mycket tid och kraft.

Och hemma ägnar hon sig åt många kreativa uttrycksformer. Hon målar, stickar, virkar och löser korsord. Det är ett sätt att rensa hjärnan och ta igen sig efter de många uppdragen via jobbet.

Men det finns mer i livet än arbete och hobbies. Vi pratar också om detta att träffa en partner, att få barn. Då stiger tårarna i Linas ögon. Det finns komplikationer. Hur ska hon klara närheten till en annan människa och ändå få de pauser med total ensamhet som autismen kräver för att hon ska orka. Speciellt med ett litet barn kan det bli helt omöjligt. Hon funderar på om hon verkligen har förutsättningarna att klara ett sådant ansvar. Förälder är man ju dygnet runt.

– Jag har en grundläggande rädsla för att bli ensam. Jag vill ha kärlek i mitt liv, vara nära och ge mig själv till någon. Men jag inser svårigheterna. De flesta av mina vänner har barn och även om både vännerna och deras barn betyder mycket för mig längtar jag väldigt intensivt efter en egen familj. Ibland blir det så starkt att det känns mer som sorg än längtan.

Snart inträffar en stor förändring i Linas liv. Hon har köpt hund, en liten dvärgschnauzervalp! Han har precis kommit till världen, och om några veckor ska han ta över hennes liv och hon hans.

– Jag ser fram emot det både med skräck och förtjusning. Men jag funderade länge och det rev upp en massa existentiella frågor och funderingar kring min livssituation och svårigheter i nära relationer. Valpen kan inte ersätta en partner och den ska inte ersätta ett barn. Men den ska bli mitt sällskap och min promenadkompis, säger Lina med eftertryck.

Och just nu finns det så mycket att glädjas åt. I stort och smått. Och med en diagnos blir det dessutom lättare att förstå vad som händer när det blir jobbigt igen. För det vet hon att det kan bli när som helst.

Lina och jag pratar i över tre timmar. För mig flyger tiden bara iväg men efteråt inser jag att det måste ha varit en lång och utmattande tid för Lina som behöver pauser:
– Nej, faktiskt inte. Det är skillnad att prata med någon man känner. Och att jag behövde återhämta mig efteråt var redan inplanerat, säger Lina.

Jag vill avsluta med en positiv tanke som Lina själv avslutade ett av sina föredrag med.

– Jag står här och lever. Det är ett facit så gott som något!

PS.

Sedan intervjun gjordes har Lina hållit föreläsningen på psykiatriska kliniken som hon var orolig inför. Så här berättar hon i ett mejl för mig hur det gick:

Psykiatriföreläsningen var en vääääldig anspänning och jag mådde inte så bra dagarna efteråt, när spänningarna släppte och efterprocessandet (inklusive självkritiken) tog vid. Kanske var det också en del gamla spöken från förr inblandade. Men jag tror att föreläsningen gick bra. Om jag ska gå på vad folk sade gick det bra. Jag fick frågan om jag kan tänka mig att komma tillbaka igen, och det borde jag väl ta som ett gott betyg. Och jag säger mig att det var strongt att genomföra det, trots att det kändes så osäkert och läskigt. Och så påminner jag mig om vilken grej det ändå är att jag stod där nu och föreläste, mot bakgrund av allt som varit.