Under läsåret som gått var jag elev på Marieborgs folkhögskola. Jag ville lära mig att skriva! Det kan låta paradoxalt, jag som har haft skrivandet som yrke. Men att vara nyhetsjournalist är oftast att vara väldigt bunden till en viss form. Det jag skriver ska vara sant och relevant, en läsvärd vinkel måste hittas och texten ska vara enkel att förstå så att läsaren oavsett bildningsnivå ska kunna ta till sig innehållet utan att ge upp. En svår konst förstås, men det innebär att mitt språk efter nästan 50 år har blivit ganska torftigt. Nu ville jag våga ta ut svängarna, inte alltid hålla mig till den förtroendeskapande korrektheten utan få till en mer litterär stil. Ämnet för kursen var Skriv din livsberättelse. Det låter väl enkelt? Men hjälp vad svårt det har varit.

En av mina lärare på kursen heter Louise Malmström. Hon och den andra läraren, Kennet Bertling, påpekade genom hela kursen att jag inte alltid behövde berätta hela sanningen, att jag måste lämna lite till läsarens fantasi, att jag fortsatte vara journalist trots att jag gick kursen just för att komma ifrån det tänket. Förhoppningsvis har jag nu fått lite idéer för att våga bryta det inrutade mönstret framöver.

Louise har varit en fantastiskt bra lärare som gett mig nya aha-upplevelser (bland annat har jag för första gången i mitt liv skrivit en dikt som jag fått beröm för!) och det är en av anledningarna till att jag nu vill ha henne med som nästa offer i min intervjublogg. När jag satte mig i skolbänken var hon ingen okänd person för mig. Vi var redan vänner på Facebook eftersom hon fanns perifert i min bekantskapskrets. Men hon har också varit ett stående inslag i Norrköpings tidningar. Jag har inte skrivit särskilt mycket om henne själv men det har andra reportrar gjort.

Louise är 47 år. Det får betraktas som mycket ungt om man betänker vad hon har hunnit med redan i livet! Hon är gymnasielärare som blev folkhögskollärare, som blev universitetslärare och numera också forskarstuderande. Men hon har också hunnit med att vara riksdagsledamot i 12 år, borgmästare och kommunfullmäktiges ordförande i Norrköping under fyra år därefter och hon äger sedan sex år en bokhandel i Söderköping tillsammans med sin sambo, Anders Karlin. Under de aktiva åren har hon varit mamman i en bonusfamilj med inte mindre än fyra döttrar, idag mellan 17 och 27 år gamla. Hon har till och med hunnit bli bonusmormor till lilla Lilly.

Vi har bestämt att vi ska ses hemma hos henne på Backagatan i Kneippen. Där har jag aldrig varit och Louise har lovat att möta mig vid spårvagnshållplatsen. Hon behöver nämligen röra på sig. Hon är nyopererad i foten och den behöver gymnastik. Efter den något haltande men ändå snabba promenaden tillbaka till huset får sedan foten vila i högläge under intervjun.

– Jag hatar sysslolöshet så ett avbrott för att bli intervjuad passar mig perfekt, konstaterar Louise, när jag frågor om det fungerar att vi möts trots operationen som bara är en vecka bort. 

Louise är ensam hemma, resten av familjemedlemmarna jobbar eller är utflugna tillfälligt eller för gott. Men jag ljuger. Hon är inte alls ensam hemma. Den norska skogkatten Elis som fått ta över mattes omsorgsbehov nu när barnen i stort sett inte behöver den längre, finns ständigt närvarande under vår intervju. Louise älskar sin ett och ett halv-åring; det är alldeles uppenbart. Själv är jag mer skeptisk till katter vilket Elis verkar ha förstått rätt fort. Han gör aldrig några närmanden.

Louise är en äkta norrköpingstjej. När jag tänker efter är det sällan mina intervjuobjekt så i grunden alltid hört hemma på samma plats hela livet. Också hennes föräldrar är båda från Norrköping.

– Jag älskar Norrköping. Vårt matrum är tillägnat Norrköping, säger Louise.

Och då måste det vara extra hedervärt att dessutom under fyra år ha fått vara stadens främsta representant utåt som borgmästare. Det är inte många städer som håller fast vid just den titeln men i vår stad följer den med förtroendeuppdraget som kommunfullmäktiges ordförande. Under de där åren fick hon både hålla kungen sällskap, kröna Norrköpings Lucia, åka till Kenya två gånger för att följa ett sopsorteringsprojekt som Norrköpings kommun startat. Med mera, med mera.

– Det var spännande år men samtidigt var det mycket formalia och procedurer, representation och preludier. Jag är ju politiker, jag vill förändra världen, så i längden var det frustrerande att inte få agera, inte säga sin hjärtas mening och att diplomatiskt hålla sig väl med alla.

Vi lär återvända till allt detta. Nu är det dags att ta det från början. Louise är född 1972, som enda barnet till mamma Birgitta och pappa Leif. Familjen bodde i Hultsbruk, utanför Åby. Mamma var hemmafru sedan Louise kommit till världen och pappa jobbade bland annat som montör och inköpare på Hymo i Åby. Hon var deras enda barn.

– Vi bodde väldigt isolerat utan grannar. Det fanns inga barn i närheten och jag minns att jag lekte ensam i skogsbrynet med kottdjur på tändsticksben. Mina föräldrar kom från väldigt olika familjer och träffades redan som mycket unga tonåringar. Som jag upplevde det var mamma den mest strukturerade i en annars bohemisk familj medan pappa var den mest bohemiske i en annars mycket strukturerad familj. Jag uppfattade att det var så lätt att göra fel hos farmor och farfar medan jag kunde vara precis som jag ville hos mormor och morfar. Men mamma och pappa var lika på ett sätt, båda var arbetarklass med samma värderingar i grunden.

Louise berättar hur föräldrarna träffades. Under en spårvagnsfärd fick Birgitta syn på Leif, som satt lite längre bort. Hon pekade ut honom för väninnan och sa ”Honom ska jag ha!”

De första åren var bekymmersfria för lilla Louise. Föga anade hon att hennes mamma redan som tonåring drabbats av den fruktansvärda neurologiska sjukdomen MS, men det dröjde länge innan rätt diagnos ställdes. Mammans sjukdom skulle prägla hela Louise uppväxt då hon blev allt sämre för varje skov. Hon hamnade i rullstol, miste förmågan att prata och dog 54 år gammal 2000, när Louise var 28 år. Louise pappa lever fortfarande.

– Men jag har också helt vanliga minnen av min mamma. I början satt hon bara i rullstol i perioder och däremellan minns jag både att hon körde bil och klättrade i backarna.

När Louise var åtta år skildes föräldrarna. Pappan stannade kvar i huset medan Louise och hennes mamma flyttade till ett radhus i Klockaretorpet.

– Det blev inte en lycklig tid för mig. Jag trivdes bra i Hultsbruk och hade sedan jag börjat skolan fått kompisar. Det var tufft att komma in i en ny klass och jag hade svårt att få nya vänner. Jag kände mig utanför. Och oron för mamma fanns ju där hela tiden. En gång när jag kom hem från skolan och inte hade nyckel öppnade hon inte när jag ringde på. Jag gick runt huset och såg genom altandörren att hon ramlat och inte kunde ta sig upp. Men jag kunde ju inte komma in och hjälpa henne. Och det var före mobiltelefonernas tid. Jag fick ta spårvagnen till mormor som bara bodde några hållplatser bort.

Hennes mormor har betytt mycket för henne genom hela livet och hon dog först 91 år gammal för sju år sedan. Men till mormodern kommer vi att återvända när det är dags att prata politik!

Att bo hos mamma visade sig ganska fort bli ohållbart, inte bara på grund av mammans sjukdom. Louise längtade för mycket tillbaka till Hultsbruk och livet där med både ensamheten i skogen och vännerna i skolan. Så efter ett år flyttade hon till sin pappa som alltid funnits där och genom livet betytt mest för att göra henne till den hon är. Han gifte så småningom om sig och när Louise var 18 år fick hon en lillasyster Therese.

– Man säger att om arbetarklassens flickor läser blir de antingen lärare eller sjuksköterskor och precis så är det med oss två! Jag älskade att få en lillasyster. Jag hade flyttat hemifrån när hon föddes men var gärna barnvakt när hon var liten och vi har alltid haft fin kontakt trots åldersskillnaden.

Trots att Louise inte bodde tillsammans med sin mamma höll hon naturligtvis hela tiden kontakten med henne och tvingades stå vid sidan om när sjukdom bröt ner mamman allt mer. Så småningom måste hon bo på ett hem:

– Först fanns hon på Vidablick så att det var enkelt att besöka henne, men sedan flyttade hon till ett boende i Svärtinge. Då hade jag hunnit bli så gammal att jag hade körkort. Så varje söndag åkte jag ut och hälsade på henne. Men det är tufft att vara med om, säger Louise.

För mig är det inte så svårt att sätta mig in i hur det var eftersom jag varit med om samma sak med min man även om han ”bara” var svårt sjuk och bröts ner under tio år. Detta har jag berättat om vid ett antal tillfällen i bloggen. Jag levde ju samtidigt med barnen vid min sida och såg hur det påverkade dem också.

Men som sagt Louise var lyckligt lottad på så sätt att hon hade en reservmamma i sin mormor Aina. Hon påverkade också hennes politiska mognad.

– Jag kommer ju från ett arbetarhem och hade de socialdemokratiska värderingarna med mig redan från starten, men mamma och pappa var inte politiskt aktiva. Det var däremot mormor. Hon var medlem i socialdemokratiska kvinnoföreningen. Jag uppfattade mest hur de hade torgmöten, basarer och sydde bonader och så. Men de organiserade sig, hade möten och engagerade sig i kvinnors rättigheter. Min mormor var en stark kvinna.

Aina levde i ett äktenskap som utvecklade sig olyckligt. Louise morfar var ofta borta i ”affärer” som visade sig inte vara ekonomiskt inriktade varje gång. Så småningom hade han en älskarinna helt öppet och åkte på semester med henne. En skilsmässa var oundviklig.

– Det innebär att jag har en mycket ung morbror. Han föddes 1978 och är alltså sex år yngre än jag.

Redan tidigt i skolan fick Louise en riktig kompis, genom barn- och ungdomsåren gjorde de allt tillsammans. Hon heter Elisabet, var också ensambarn. De är fortfarande bästa vänner och ses regelbundet. Också det ganska ovanligt bland mina intervjuobjekt, att barndomsvännen fortfarande är en av ens allra bästa vänner.

– Den vänskapen har betytt mycket för mig eftersom jag också lärde känna hennes föräldrar. De hade en helt annan bakgrund än mina föräldrar. De var akademiker och även om mina föräldrar uppmuntrat mig att studera vidare blev de det konkreta exempel som fick mig att våga tänka i andra banor om vad jag ville bli här i världen och vad jag skulle kunna åstadkomma.

Louise hade lätt för sig i skolan och skötte sig men hon menar att det fram till gymnasiet mest berodde på att hon hade så lätt att lära sig saker utantill. När hon började på Hagagymnasiet upptäckte hon att det inte längre var lika enkelt. Hon gick på samhällslinjen och insåg att hon också måste förstå det hon läste. Samtidigt hade hon och Elisabet flyttat in till stan sedan Louise fått tag i en andrahandslägenhet i Ljura. Men trots frestelserna att börja leva loppan istället för att plugga var de två rätt så skötsamma och plikttrogna:

– Vi försökte verka som om vi var tuffare än vi faktiskt var. Vi var nästan alltid hemma klockan 23 för då hade pappa sagt att han skulle ringa och kontrollera att vi var hemma. Fast det gjorde han ju aldrig… Vi läste också läxorna som vi skulle. Pappas rätt strikta uppfostran innebar att han också präntade in hos mig hur viktigt det är att göra sin plikt, att alltid ge 110 procent, att inte bara plocka upp glasspappret efter dig själv, utan även det som någon annan har missat. Först då är du solidarisk och kan räkna med att någon annan plockar upp ditt om du har missat någon gång. Och är man lite sjuk går man till skolan eller jobbet ändå och det fanns inte på kartan att bli en kverulant av något slag. Den inställningen har präglat mig och hjälpt mig mycket genom åren.

Att Louise började på Hagagymnasiet blev ett viktigt vägskäl för henne. Egentligen ville hon gå teaterlinjen i Örebro men vågade inte tacka ja till platsen. Under studierna tog istället samhällsengagemanget fart och hon blev allt mer politisk aktiv inom SSU.

– Jag gick med i SSU under högstadietiden i Åby som 14-åring. Redan tidigare hade jag varit medlem i det som idag heter Djurens rätt, då Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök. Jag hade ett ideellt engagemang och ville förändra världen tidigt. Jag uppfattade att de andra ungdomsförbunden, MUF och LUF, som mer av egennyttiga sällskapsklubbar medan vi i SSU ville något med vårt engagemang. Vi samlade in pengar för att kunna bygga en skola i Mocambique till exempel.

Efter gymnasiet fick Louise en praktikplats på SSU. Hon hade utåtriktade arbetsuppgifter, en engagerad framtoning och lades märke till så mycket att hon blev erbjuden att skriva krönikor i Folkbladet vilket hon sedan fortsatte med under många år.

Men det där med akademiska studier lockade och 1993 när hon var 21 år vågade arbetarungen ta steget och söka till universitetet i Linköping för att läsa religion:

– Jag kom bara på reservplats men så hoppade ett antal personer av och tre veckor in i kursen fick jag en plats. Första dagen blev en chock för mig. Där stod en professor nere i ena hörnet i den stora föreläsningssalen och muttrade något medan sippa medelklassflickor som ville bli präster eller lärare befolkade bänkraderna. Själv hade jag jobbat i ett och ett halvt år innan – på posten och inom hemtjänsten – för att få ihop pengarna. Ta lån vågade jag inte.

Men Louise kom efterhand in i studierna. När det var dags för nästa kurs, i religionspsykologi, blev hon riktigt intresserad. De studierna varade i tre terminer innan hon gick över till att läsa litteratur och svenska med syftet att bli folkhögskollärare. Men innan studierna var slut hade hon också läst in pedagogik, metodik och praktik och fick behörighet som gymnasielärare.

– Men jag vill jobba med vuxna. Inte ungdomar. Så jag sökte och fick jobb på studieförbundet ABF som just då var en av anordnarna inom Kunskapslyftet, en statlig satsning på vidareutbildning för dem med kort skolgång. Min behörighet gjorde att jag kunde sätta betyg. Det var nog en av anledningarna att jag fick jobbet trots min oerfarenhet, tror Louise.

Vi är nu framme vid 1997 och Louise har träffat Pelle som ska bli pappa till hennes två flickor, Linn född 1999 och Ylva född 2002. Men innan flickorna föds hann de två redan göra en för mig rätt våghalsig affär. Bara 26 och 27 år gamla köpte de ett stort hus i Graversfors, en mindre ort utanför Norrköping, vackert belägen i en sluttning ner mot sjön Näknen.

– Men det kändes inte så farligt. Det fanns flera lägenheter i huset och vi fick hyresgäster. Vi visste att vi stadigt skulle få en viss inkomst. Men det är klart att det var mycket jobb med ett så stort hus.

Louise bodde sedan kvar i huset ända till 2016. Då hade Pelle och Louise gått skilda vägar och hon hade träffat Anders som flyttade in med sina två flickor 2005. Den nya stora varannan-vecka-familjen hade bildats.

Bilden på huset visar en verklig idyll och jag kan förstå att familjen trivdes därute. Men det finns förstås nackdelar. Att hålla huset och trädgården i trim är en sak men med barn och ungdomar i huset blir det nya problem.

– Ja, det blir mycket skjutsa hit och dit. Och ungarna vill ju gärna ha nära till sina kompisar. Flytten in hit kändes helt rätt.

Under de här åren sköt också Louise politiska karriär i höjden. 1998 fick hon det fina stipendiet till minne av Berndt Ahlqvist (som jag för övrigt hade som min chef under de första åren på Östra Småland: En fantastisk människa) på 25 000 kronor.

Så kom det ett oväntat samtal…

– Först tänkte jag att jag skulle använda pengarna till nåt nyttigt på huset men så bestämde jag mig. Jag åkte till New York för pengarna.

Året efter blev hon erbjuden jobbet som politisk sekreterare till kommunalrådet Kjell Norberg, Norrköpings starke man sedan många år. Hon funderade ett tag eftersom hon precis fått lilla Linn att ta hand om. Men sedan hon fått klart för sig att hon kunde ta tjänstledigt från sitt jobb på ABF för att prova på något nytt slog hon till.

– I den befattningen syns en ju ganska mycket utåt. Jag var en form av nyckelspelare som stod mitt emellan heltidspolitikerna och fritidspolitikerna. Så jag började väl märkas allt mer och hamnade på riksdagslistorna men kände mig säker på att inte bli invald.

När Maj-Inger Klingvall blev minister några år senare blev Louise första ersättare.

– Senare fick jag ett samtal från Viola Furubjelke, som var riksdagsledamot från Söderköping, när jag satt ensam i bilen. Hon hade blivit utnämnd till ambassadör så från årsskiftet skulle jag därmed få en riksdagsplats. Jag var helt oförberedd och var dessutom gravid med Ylva. Men under jullovet planerades allt. Jag skulle sitta i försvarsutskottet, inte mitt förstaval precis, men det är sådant man får ta. Allt var riggat när Klingvall plötsligt avgick ur regeringen och jag hamnade utanför igen. Det var rätt skönt.

Men processen för valet 2002 var redan i full gång och då stod Louise på valbar plats. Så från 2002 till 2014 var hon riksdagsledamot. Bara 30 år gammal och med två små barn tog hon plats i Sveriges högsta beslutande organ, riksdagen.

– Men min ålder var inte så märkvärdig. Samtidigt kom Johan Löfstrand in och han var bara 26. Och med barnen funkade det förvånansvärt bra. Jag ammade Ylva fortfarande så fram till jul första året var familjen med mig i övernattningsrummet. Och senare kom de upp med jämna mellanrum. Att vara i Stockholm ibland var ju bara spännande för dem och så småningom blev boendet bättre. Då fick jag bo i en lägenhet på Nygatan.

Louise hamnade i utbildningsutskottet – ett val hon var nöjd med – och fick ansvar för förskolefrågor.

Ganska snart var det dags för hennes första debatt i riksdagen och hon förberedde sig noggrant. Hon skulle ha ett replikskifte med kd-ledamoten Inger Davidson om ett betänkande.

– Det är klart att jag var nervös. Jag var ju rätt van vid offentliga framträdanden men nu skulle jag debattera och tyvärr var Inger Davidson inte särskilt snäll. Istället för att prata om betänkandet valde hon att skälla ut mig för vad mitt parti gjort tidigare i frågan. Och det hade jag ju väldigt svårt att både svara på och försvara. Jag tycker det var rätt elakt gjort av henne.

Men sådana här debatter i riksdagen var inte det dominerande inslaget i riksdagsarbetet och efterhand blev hon förstås varm i kläderna. Hon fick börja arbeta med sitt specialområde, vuxenutbildning och högskola men satt också i Friskolekommittén.

– Jag tycker vi kom fram med många bra förslag där, men tyvärr genomfördes de flesta av dem aldrig.

Innan hon blev invald i riksdagen kunde hon inte förstå hur riksdagsledamöterna kunde sitta där år efter år. Men nu förstår hon det:

– Det är ett fantastiskt roligt uppdrag och så omväxlande. En får hela tiden nya utmaningar att ta sig an och får dessutom se världen. En gång om året gör utskotten studieresor som verkligen vidgar ens vyer. Med riksdagskollegerna fick jag åka både till Sydafrika, Kambodja, Kanada, Finland, Brasilien, Slovenien, Lettland och England.

Men efter tolv år fick Louise ändå nog och meddelade att hon inte tänkte fortsätta kandidera.

– En får flänga så dant (glöm inte att hon är östgötska) och hela tiden packa väskan för att ge sig av någonstans. Jag ville inte det längre.

Men Louise menar att hon inte heller alltid kände sig särskilt bekväm som riksdagsledamot:

– Jag har aldrig trivts med medierna och jag är ingen sån där oneliner-person som Lasse Stjernkvist (Norrköpings socialdemokratiska kommunalråd) som alltid vet vad han ska säga så det blir rätt rubriker. Jag tycker att verkligheten är mer komplex och skulle jag ha gjort en riktig politisk karriär i Stockholm skulle jag nog passat bättre som statssekreterare på något departement.

Som jag skrivit tidigare övergav hon inte politiken totalt utan blev under nästa mandatperiod kommunfullmäktiges ordförande men nu började hon fundera allt mer på vad hon skulle bli här i livet. Jobbet på ABF hade tagit slut i och med att Kunskapslyftet skrotades. Hon sökte en lärartjänst på Marieborgs folkhögskola. Klart att de var lite skeptiska till att en före detta riksdagsledamot och aktiv kommunpolitiker (Louise sitter för övrigt fortfarande i fullmäktige och är suppleant i utbildningsnämnden) ville börja jobba på skolan och de undrade hur länge hon tänkte stanna. Men hon fick jobbet som lärare på skolans allmänna kurs. Senare tog hon över de skrivarkurser som ordnas varje år och som alltså jag gick och som hon fortfarande håller fast vid. Men redan 2015 fick folkhögskolan rätt. Hon blev erbjuden ett jobb som lärare på Folkhögskoleprogrammet vid Linköpings universitet och är sedan 2016 programansvarig. Förra året blev hon erbjuden forskarstudier på 25 procent.

– Det är så oerhört roligt att få ett sådant erbjudande efter alla år i politiken och som lärare. Då är man generalist och ska spänna över så många områden. Jag kan lite om väldigt mycket och nu får jag chansen att bli specialist på något. Jag har under ett halvår följt 80-talet (S)-deltagare i en ledarutbildning för förtroendevalda kallad Steg 3. Generellt sett är svenska politiker lågutbildade jämfört med sina kolleger utomlands. Där är man ofta akademiker och de blir alltid förvånade när svenska politiker berättar att de är metallarbetare eller undersköterskor! Att då skapa avancerade utbildningar för våra politiker är väldigt viktigt. Så jag ser fram emot att ta reda på vad det betyder för dem.

Nu återstår bara att berätta hur det kunde komma sig att Louise träffade Anders och hur de kunde bli bokhandelsägare, en bransch som ingen av dem sysslat med förut och som nu blivit lite av en framgångssaga. Den är Sveriges äldsta bokhandel och heter Söderköpings Bokhandel&Antikvariat. Numera är det ofta aktiviteter i lokalen och inte bara bokförsäljning, författaraftnar, föreläsningar, underhållning bland annat.

– Jag träffade Anders på min kusins 40-årskalas. Vi kom båda lite sent till festen och placerades bredvid varandra. Då var han sedan många år museiintendent på Stadsmuseet. Ska jag vara ärlig kändes han rätt så tråkig ända till det vara dags för dans. Då visade han sitt rätta spralliga jag och sen dröjde inte alltför länge innan han och hans flickor, Amanda och Clara, flyttade in hos oss i Graversfors.

En sommardag 2013 var de två och hälsade på Amanda som jobbade i Söderköping.

– Vi åt lunch med henne och gick sedan en promenad. Utanför bokhandeln stod det att den var till salu. Vi blev intresserade och gick in och började förhandla direkt! Just då passade det honom bra sedan det gått rutin i jobbet på museet. Vi kunde öppna lagom till julhandeln men då hade vi redan kastat ut eller sålt alla pryttlar som fanns i butiken då. Det var inte vår grej. Vi ville sälja böcker och fyllde på jättemycket efter hand. Antikvariatsdelen var vid den tiden obefintlig så vi startade från noll och kom igång först nästan ett år senare. Vi tog böcker som vi hade samlat på oss målmedvetet hemma som grund och fick i början också flera erbjudanden om att köpa in boksamlingar från till exempel gamla litteraturvetare som skulle flytta eller dödsbon med fina poesisamlingar. Så vi har alltid varit kräsna vilket utbud vi har.

Och nu blomstrar den gamla bokhandeln. Mest är det Anders projekt och förtjänst. Han jobbar i stort sett veckan runt och sedan hoppar Louise, barn och Louise pappa in när det behövs. Dessutom finns nu en person som är halvtidsanställd i butiken.

– Min uppgift är mest att vara bollplank kring strategiska frågor, författarbesök, annonser och vår Facebook-sida. Jag är också med på en del inköpsmässor. Anders är väldigt glad över sitt nya liv efter många år på samma jobb på Stadsmuseet, säger Louise.

Hon haltar ut i hallen för att säga adjö till mig och jag anar att det finns mer kvar av allmänt samhällsengagemang i den tjejen. Hon är ju bara 47 år och har redan hunnit med så mycket! Så vi får se var hon dyker upp framöver. Kanske i doktorshatt? Det vore en rejäl resa för en arbetarunge från Hultsbruk.