Jag kom till jobbet vid sju på morgonen som vanligt. En ny dag som nyhetschef på Östra Småland i Kalmar väntade. Hemma hade jag bara tagit en snabb frukost och rusat iväg. När jag gick till teleprinterrummet insåg jag instinktivt att det här inte skulle bli en vanlig dag på jobbet. Papper från teleprintern låg i drivor på golvet och trots den tidiga timmen spottade den ut ännu mer textrader.

Det var den 28 september 1994. Färjan Estonia med 989 personer ombord hade gått under ute på vågorna i ett upproriskt Östersjön. 552 av personerna ombord var svenskar.

Jag förstod att detta skulle bli en nyhetsdag som ingen annan. Men först när jag kom till mitt rum och svarade i en ilsket ringande telefon förstod jag att det skulle bli värre.

– Jag tror att Håkan Isefjord var ombord på båten, säger nyhetschefen Torsten Strömberg på vår oskarshamnsredaktion. Håkan var en mångårig medarbetare på redaktionen men hade varit på ett ärende i Estland.

Torsten berättade att han så fort han förstod att båten gått under ringde upp Håkans fru och undrade om hon visste var Håkan var.

– Han är på väg hem från Tallinn, svarade hon. Och Torsten tvingades berätta att något fruktansvärt hänt under natten.

Efter ett sådant samtal måste Torsten gå till jobbet och ta på sig den professionella rollen som journalist. Det värsta visade sig nämligen vara sant. Håkan fanns ombord. Han hittades senare på en av de flottar som man lyckats sjösätta från den sjunkande färjan. Men Håkan var död. Han hade frusit ihjäl där i flotten.

Ett dramatiskt samtal som följdes av dramatiska dagar. Vi på centralredaktionen i Kalmar kunde knappast föreställa oss hur den och följande dagar blev för Torsten och hans medarbetare på Östrans avläggare i norra länet, Nyheterna. Trots först oron och sedan sorgen måste de klara av att göra sitt jobb.

– Att bara gå förbi Håkans rum under de där dagarna var fruktansvärt. Men vi måste ju fortsätta arbeta. Suget efter information var stort.

Det är dags för en ny intervju i min blogg. Jag ville börja med den här dramatiska berättelsen. Det är nämligen Torsten Strömberg som är mitt intervjuobjekt och det här samtalet med honom har etsat sig fast i mitt minne som ett av de starkaste samtalen någonsin under min yrkeskarriär. Att komma så nära en stor katastrof som journalist är en nyttig läxa för hur man i fortsättningen väger sina ord i nyhetsartiklar.

Och det sätt som Torsten sedan skötte uppdraget som chef för en sörjande redaktion under så dramatiska omständigheter har också etsat sig fast. Att både ta på sig rollen som medmänniska och som professionell nyhetsförmedlare samtidigt är något av det svåraste vi journalister kan vara med om. Och Torsten klarade det fantastiskt bra. Han höll ihop sin redaktion på ett tystlåtet men inkännande sätt samtidigt som alla klarade av den svåra rollen som nyhetsreportrar under flera kaotiska dygn trots att de mist en arbetskamrat.

Torsten Strömberg är inte de stora åthävornas man. Han är inte den dynamiske chefen som står mitt på redaktionen och skriker ut order till kuvade medarbetare. Han är en del i gänget som får verksamheten att fungera utan att det egentligen märks. Och en lika flitig skribent som medarbetarna. Många unga med journalistdrömmar har fått sin första skolning hos Torsten i Oskarshamn, som själv var mycket ung när han axlade ansvaret. De har sedan försvunnit till olika ansvarsfyllda uppdrag runt om i Sverige; en av dem blev till och med partiledare.

Fast nu är han inte längre chef. Sedan två år är han pensionär men journalistiken släpper han inte. När redaktionen kallar ställer han gärna upp och jobbar. Idag är det inte Nyheterna som får del av hans artiklar utan den gamla konkurrenten moderattidningen Oskarshamns-Tidningen (en avläggare till Barometern i Kalmar). Under stort rabalder bytte han ”sida” för tolv år sedan. Men det återkommer vi till längre fram i den här berättelsen.

Först hoppar vi fram till nutid. Under coronakrisen har jag inte kunnat genomföra mina bloggintervjuer till min stora frustration. Men nu när det blivit varmt och jag kan sitta utomhus och intervjua har jag dragit igång. Folkhälsomyndigheten har gett mig lov att köra två timmar med bil och till Påskallavik är det lite drygt två timmars bilkörning. Så det blev naturligt att åka ner till Torsten och hans gröna trähus i denna pittoreska sommaridyll vid Östersjön.

Redan i förväg hade han varnat mig att det hänt saker under de mer än 15 år som gått sedan vi sågs senast. Torsten har numera mycket svårt att gå. Han stapplar fram och tvingas använda käpp om han ska ge sig ut på längre promenader än mellan huset och den trädgårdsmöbel som vi slår oss ner i. Det är knäna som är slut. Åldern tar ut sin rätt. Men annars är han sig lik.

Hemma denna fina men kyliga försommardag är också fru Margareta och dottern Katarina, 34 år. Hon bor visserligen inne i Oskarshamn men åker gärna hem till föräldrarna när högskolan i Kalmar är stängd. Hon utbildar sig nämligen till förskollärare och har ett år kvar på sina studier.

Margareta känner jag väl. Hon har också jobbat på tidningen i alla år men är pensionär även hon numera.

– Ja, ett tag jobbade vi faktiskt alla tre på tidningen, säger Torsten.

Det var också på jobbet som Margareta och Torsten träffades och blev förälskade. Först under stort hemlighetsmakeri men sedan öppet. De gifte sig 1989 och redan 1986 blev de föräldrar till Katarina.

Familjen Strömberg har därmed varit med om att skriva ett stycke svensk dagstidningshistoria, som nu för alltid gått i graven.

I november förra året kom chocken. En av den socialdemokratiska pressens gamla flaggskepp Östran/Nyheterna lades ner från en dag till en annan. Ändå var nedläggningen logisk. Sedan Barometern/OT köpt upp tidningen för tio år sedan bar det långsamt men säkert utför. Att Östran/Nyheterna en gång var en tidning som varje dag citerades i riksradion och som låg på statsministerns bord varje morgon är det inte många som minns. Då hade tidningen en fristående chefredaktör –Berndt Ahlqvist– vars ledare hela den inflytelserika socialdemokratiska gräddan med först Olof Palme och sedan Ingvar Carlsson inte kunde ignorera.

Torsten blev chef på Oskarshamns-redaktionen 1986 bara 32 år gammal och var sedan kvar på den posten i nästan 20 år. Lokaltidningsjournalisterna är inte alls lika omgivna av glamour och uppmärksamhet som de stockholmscentrerade massmedierna. Men de spelar en lika viktig roll i det demokratiska samhället och för medborgarnas möjligheter att få inflytande över den politik som förs. Och ännu en röst har nu tystnat.

”Jag fastnade bara för det
som var svårast att komma in på!”

Nu känns det som det är dags att ta det från början. Hur kom det sig att det blev journalistiken som präglat Torstens liv?

– Det var verkligen ingenting som kom sig naturligt. Tvärtom. Det var aldrig en tanke som ens flyktigt flimrat förbi i min hjärna. Inte förrän jag kom in på Journalisthögskolan i Göteborg när jag var nästan 29 år gammal. Jag hade sökt utbildningar brett och fastnade bara för den som det var svårast att komma in på!

Torsten föddes 1953 i den lilla orten Bodafors i det inre av Småland, han var yngst bland fem syskon. Pappa Helmer var en högt uppsatt kommunalpolitiker för socialdemokraterna och broderskapare medan mamma Margareta var hemmafru.

– Min pappa var lite äldre när de träffades så de fick bråttom med barnafödandet. Mamma fick fem barn på åtta år, från 1945 till 1953. Det måste ha varit oerhört tufft för henne. Jag har ett diffust minne att en hemsyster fick ta hand om mig och det berodde naturligtvis på att mamma behövde återhämta krafterna på husmorssemester som det hette på den tiden.

Torstens uppväxt var mycket lycklig och idyllisk. Han menar att han aldrig kommer att kunna skriva en bok om sina tidiga trauman för att han aldrig behövde uppleva några sådana:

– Däremot var jag oerhört blyg och försagd med dåligt självförtroende. Jag trodde alltid att alla tittade på mig och hade svårt att vara ute i sociala sammanhang överhuvudtaget. Men trots detta kände jag mig aldrig mobbad och jag hade vänner. Troligen beroende på mitt intresse för motorer. I de kretsarna finns det en gemenskap som ser bortom den sociala kompetensen i andra sammanhang.

Den blyge killen bodde hemma hos föräldrarna ända till han flyttade till Göteborg 1982 i januari. Han jobbade och gick hem till mammas mat. Utom på lördagarna för då var det dans:

– Men vågade du alls bjuda upp?

– Det fanns ju sprit… Men det kunde jag ju inte berätta hemma eftersom pappa var nykterist…

Torsten säger själv att det naturligtvis inte var hållbart att bo hemma så länge och att slitningarna mellan honom och föräldrarna blev större ju äldre han blev.

– Jag var inte speciellt trevlig mot dem på slutet, säger Torsten och det märks att han funderat en hel del på hur det kunde bli så. 

Pappan poängterade alltid hur viktigt det var med utbildning och Torsten följde hans råd till viss del. Han gick först sex år i folkskola hemma i Bodafors, sedan tre år i realskola i Sävsjö (ja en sådan fanns på vår tid istället för högstadium). När det blev dags för gymnasiet fick han pendla till Nässjö men gick bara två år eftersom han valde en så kallad fackskola med ekonomisk inriktning.   

– Sen var det dags för arbetslivet. Jag fick jobb på en torvmosse i Sävsjö. Det var i princip bara jag som var svensk resten var gästarbetare från Rumänien och Ungern. Efter sommaren blev alla uppsagda. Alla utom jag. Det visade sig att ägaren till företaget var pensionsmässig och hade i tysthet utsett mig till sin efterträdare! Det ville ju inte jag bara 18 år gammal. Så jag sa upp mig själv direkt.

Tack vare pappas kontakter fick Torsten ett nytt jobb bara fem dagar senare. Han jobbade på en fabrik som limmade strykbrädor men strax efteråt fick han jobb på Dux möbel och därefter en annan möbelfabrik, Bord Birger, där han sedan blev kvar innan studierna på JHG tog vid.

– Så småningom började jag fundera på att läsa vidare. Under åren på möbelfabriken läste jag in högskolekompetens på Komvux kvällstid efter jobbet.

”Och det var ju de poäng som vi hade!”

Snart blev det dags att pröva de nyvunna kunskaperna genom att göra högskoleprovet:

– Jag och en kompis åkte till Jönköping för att göra provet. Det var svårt att veta efteråt hur vi hade lyckats men sen läste vi i tidningen att det var en person som klarat 1.8 (2 är högst) och en som klarat 1.7. Och det var just de poäng som vi två hade!!! Så det gick ju rätt bra och eftersom jag sedan kunde söka högskoleutbildningar på den så kallade 25:4 kvoten (det vill säga att man är mer än 25 år och har jobbat i över 4 år) så låg ju fältet öppet för mig! En något annorlunda väg på väg mot journalistiken kan man säga.

Men Torsten är noga med att påpeka att det förstås inte blev ett val han behövde ångra. Tvärtom har journalistiken gjort honom till en människa som han trivs väldigt väl med.

– Mitt dåliga självförtroende kunde arbetas bort. Att kunna krypa in i journalistrollen har varit en god medicin för mig. För varje nytt ansvar jag fått har jag växt och vågat ta för mig. Däremot har jag aldrig varit en karriärist. Jag har inte haft några ambitioner att klättra och har aldrig sökt ett chefsjobb. Det har mer varit slumpen att jag fått ta på mig mer ansvarsfyllda arbetsuppgifter som jag sedan tycks ha passat för eftersom jag trivts så bra. Men blyg har jag fortsatt att vara. Jag har aldrig tyckt om att ringa upp folk till exempel; jag skriver hellre till dem. Och sedan mobiltelefonerna och mejlen kom har det ju bara underlättat mitt arbete jämfört med att sitta i tidsödande telefonköer för att få tag i den man måste ha tag i.

Praktikperioden gjorde Torsten på Jönköpings Posten och fick nyttiga lärdomar om att journalistiken inte alltid vinner över andra intressen på tidningen. En artikel som han jobbat mycket med stoppades sedan ledningen var orolig för att de skulle förlora en stor annonsör. När skolan var slut julen 1983 hade han redan ett vikariat på Nyheternas redaktion i Oskarshamn där han i princip sedan blev kvar fram till 2005. Under tre år efter det jobbade Torsten på Östran/Nyheternas centralredaktion i Kalmar som landstingsreporter.

– Det var skönt att komma ifrån chefsrollen men tyvärr blev det så att jag fick hoppa in som chef så fort man hade svårt att få ihop schemat också i Kalmar och jag var inte lycklig över det. När jag fick ett samtal som avslöjade att konkurrenten Oskarshamns-Tidningen ville värva mig som reporter slog jag till. Det var 2008 och det är det första och enda egoistiska beslut jag fattat under mina år i yrket. Det var inte populärt och det blev tufft för mig under en tid. Att en journalist från den lilla tidningen väljer att gå över till den stora har aldrig varit populärt bland kolleger så jag fick utstå mycket skäll. Men jag ångrar ingenting och jag fick tio mycket roliga år som reporter på OT.

Både Torsten och jag konstaterar att vi båda varit med om journalistikens guldålder då allt kändes möjligt. Idag går de gamla papperstidningarna på knäna sedan Facebook och Google roffat åt sig den annonsmarknad som tidigare var vår. Och än har mediehusen inte lyckats få lönsamhet på sina digitala kanaler varför journalistiken trängs från alla håll. Många kunniga journalister har sagts upp och istället gått till kommunikationsjobb inom den offentliga förvaltningen eller det privata näringslivet. På bekostnad av den balans som tidigare funnits mellan de som borde granska och de som borde granskas.

Men som jag antydde redan i början så lever också Torsten ett liv vid sidan om journalistiken. Han har flera roliga fritidsintressen som gjort att han trots det rätt tuffa offentliga livet som ”redaktören på orten” fått möjligheter att koppla av och vara mer egoistisk.

– Motorerna kom in tidigt i mitt liv och det är ett intresse som sedan följt mig genom åren. Speedway har varit mitt stora intresse men bara som åskådare. Den har jag följt slaviskt genom åren, ofta på plats lite överallt i Sverige och även utomlands, men numera blir det inte lika mycket eftersom jag har så svårt att gå. Och just nu ser det ju dessutom inte ut som att det blir någon säsong alls.

Däremot har han förstås kört motorcykel genom alla år och han äger fortfarande en scooter och en motorcykel, en så kallad offroad, som han ibland frestar på en motorcykelbana i närheten. Jag frågar om Margareta delat hans intresse och det innebär att båda två fnissar till lite:

– Motorcykelkörning innebär ju inte man sitter och styr som i en bil. Istället svänger man genom att luta cykeln åt olika håll. Det var väl Maggan inte så förtjust i utan hon försökte luta åt andra hållet när hon åkte bakpå. Det gav ett inte så lyckat resultat, konstaterar Torsten medan Margareta bara säger: Jag var livrädd!

Redan när jag körde upp framför deras hus förstod jag att bilar betyder en hel del för familjen. Trots att de bara är tre personer har de fyra bilar. Det är Torsten som har två:

– Den andra använder jag under bilorienteringen. Jag har köpt den av en gammal välmeriterad bilorienterare som nådde stora framgångar med den.

Jag får ärligt erkänna att jag aldrig hört talas om den sporten men när Torsten berättar låter det otroligt roligt. Under många år när resten av livet tog för mycket tid låg utövandet nere men nu har han dragit igång igen. Torsten rattar bilen och bredvid sig har en kartläsare.

– Utmaningen är att köra efter äldre kartor i dagens vägsystem. I en tävling hade vi en karta från 40-talet där vi skulle hitta kontrollerna. Det säger sig självt att man är ute på rätt många äventyr i skog och natur för att hitta de vägar som var aktuella för mer än 70 år sedan. Men det är otroligt roligt och det är riktiga tävlingar med SM och allt, säger Torsten.

Idag när Torsten haltar fram i tillvaron kan det vara svårt att föreställa sig att han en gång i tiden var en riktig friskus. Ja, under de 15 år jag hade honom som arbetskamrat var det väl inte heller något jag förknippade honom med, trots att vi i princip hade daglig kontakt på telefon. Jag minns dock att han under sommarhalvåret ibland cyklade från Påskallavik till redaktionen i Oskarshamn – en sträcka på14 km.

1981 sprang han till och med Stockholm Maraton.

”Var nästan maniskt intresserad av
att röra på mig.”

– Under tiden jag bodde hemma och jobbade i möbelfabriken sprang jag otroligt mycket. Det kunde bli sju-åtta mil i veckan. Jag sprang direkt när jobbet slutade vid fyra och redan vid halv sex hade jag sprungit en mil. Men jag sprang inte fort. Jag joggade mest och kamraterna retade mig för att jag inte tränade på riktigt. Men med tiden blev jag ju ändå rätt snabb. Jag var också ute mycket med min cykel. Var nästan maniskt intresserad av att röra på mig.

För sex år sedan återupptog Torsten sin ”idrottskarriär” kan man säga:

– Jag gick upp alldeles för mycket i vikt och upptäckte en dag att vågen stod på 93 kilo. Så kunde det ju inte fortsätta så mycket fokuserat såg jag till att gå ner i vikt. Dels genom att dra ner kraftigt på kolhydraterna och i övrigt tänka på vad jag åt. Samtidigt började jag på gym och ägnade mig åt vanlig vardagsmotion. Jag gick ner i princip ett kilo i veckan och sedan dess väger jag konstant under 80 kilo. Den bedriften är jag verkligt stolt över.

Torsten har inte bara hållit sig till dagsjournalistiken. Han har också skrivit tre böcker. Den senaste gjorde han tillsammans med tidigare fotografen på Barometern Lasse Johansson. Den kom ut förra året och heter Ett sekel av byggande. Han skrev den på uppdrag av Kalmar läns byggmästareförening och den presenterades med buller och bång på en stor galamiddag i Kalmar med flera hundra från byggbranschen.

Torsten har också varit och är aktiv i flera föreningar. Jag fastnar speciellt för en:

– Jag är faktiskt med i ett ordenssällskap här i Oskarshamn. Jag förstår att du inte tycker om det och att det inte riktigt går ihop med min integritet som journalist. Men det är Oskarshamns äldsta förening startad när Oskarshamn fortfarande hette Döderhultsvik 1849 och det är viktigt att den får fortsätta att finnas. Och orden håller bara uppe sin verksamhet sporadiskt några gånger om året och det finns inget av allt det som förknippas med ordenssällskap, mystiska ceremonier och så, säger Torsten till sitt försvar och påpekar att det alltid varit tradition att en stark tidningsman ska vara sekreterare i sällskapet.

Jag vill avsluta med ännu ett av Torstens intressen som jag hittills inte alls berört. Han älskar John Fogertys och hans tidigare band Creedence Clearwater Revivals musik. Vi som följer honom på Facebook får titt som tätt uppmaningen att lyssna på ännu en inspelning med den amerikanske sångaren.

Till saken hör att jag har varit med om något som gör Torsten rätt avundsjuk: 1970 var jag på en livekonsert med bandet i Köpenhamn ditskickad för att recensera konserten till Arbetet, dagstidningen i Malmö där jag gjorde min journalistpraktik. Det är något av det pinsammaste jag gjort. När jag åkte över visste jag inget vettigt om det då mycket populära bandet som jag skulle skriva om! Recensionen blev något av det tamaste man kan åstadkomma men musiken slog faktiskt knock på mig. Torsten berättar att bandet hållit på att harva utan framgångar i närmare tio år när de plötsligt blev stora internationellt. Men de var bara på topp i knappt ett och ett halvt år efter det, innan de blev så osams att bandet splittrades.

– John Fogerty har jag naturligtvis sett live flera gånger men aldrig bandet. Så du hade tur som fick se och höra dem tillsammans.

Men vad jag hade unnat Torsten att vara den som fått sitta där i Bella Centers stora konsertlokal. Det var verkligen att kasta pärlor för svin att jag var där istället även om jag sedan dess verkligen älskat musiken och gärna lyssnar på Fogertys inspelningar som Torsten servar mig med.

PS: Bilden i huvudet togs när Torsten avtackades för två år sedan. Tillammans med honom syns kollegan Jan Brunby, som han jobbat med både på Nyheterna och Oskarshamns-Tidningen.