Facebook har gett mig fantastiska möjligheter att återknyta bekantskapen med många gamla vänner. Utan Facebook skulle denna blogg till exempel aldrig ha blivit av. När jag gick i pension 2015 bestämde jag mig för att hitta människorna bakom de korta, och för det mesta rätt glättiga, uppdateringarna på Facebook. Och starta en blogg för att publicera intervjuerna jag ville göra med dem.

I hela mitt liv har jag skrivit, intervjuat, försökt ta reda på sådant som andra vill veta. När mitt yrkesliv tog slut kom jag på den här idén. Jag fick fortsätta att göra det jag älskar: att skriva och intervjua och samtidigt fick jag chansen att knyta ny och djupare kontakt med gamla och nya vänner och bekanta och jag fick fortsätta att resa! För allt skulle ske på plats, oavsett var i världen vännen bor.

Jag har just nu över 400 vänner på Facebook. Vid något tillfälle i mitt 76-åriga liv har våra vägar mötts. Ibland bara för en kort tid, ibland har vi fortsatt att följas åt. Men alla är tillräckligt nära bekanta för att jag vill ha dem som vänner på Facebook. Vi vistades på samma plats, vi hade ett gemensamt intresse, eller så fanns det något annat som band oss samman där och då.

Och jag vet att jag aldrig hade tagit kontakt om jag inte haft min blogg som en ursäkt för att åter träffa människor som jag ibland inte sett på många år. Och en del av mina intervjupersoner kände jag egentligen bara ytligt men som jag instinktivt förstod att de skulle ha något intressant att berätta. Och att de då korsat mina vägar – kanske bara under en kurs på nån vecka – räckte för att jag vågade ta kontakt. Jag hade ju något att skylla på. Och alla dessa möten har gett mig otroligt mycket. Inte bara för att jag fått lära känna en människa från grunden utan också för att resorna tagit mig till spännande platser och gett mig upplevelser också utanför den egentliga intervjusituationen. Här är några exempel:

Varje besök ett äventyr i sig

Kristina i Bryssel som bjöd mig på en dagstripp till Paris där vi fick två otroligt fina konstupplevelser och en massa god mat, Bernardo i Castiglione del Lago i Italien som sjöng för mig i bilen när jag skulle åka och då visade att hans röst behärskar att sjunga hela tre oktaver (han är professionell sångare), Annelie i den lilla bergsbyn Pragmatefti i Grekland som fick mig att vandra tre timmar för att kolla blommor i de berg som omger byn och sen bli bjuden på en fantastisk grekisk måltid som hon själv lagat, eller resan till Christer som blev en lektion i hur bra kollektivtrafiken egentligen fungerar i Göteborgs örika omvärld, eller Sandy i Australiens bushland som lärde mig att jag inte bara kunde kliva rätt ut i bushen från bilen i mina sandaler utan måste ha stövlar (för ormarnas skull) och att jag måste skaka ur stövlarna innan jag satte dem på mig (för de giftiga spindlarnas skull), eller Jill som lockade mig att styra min lilla Fiat hela vägen till Mo i Rana i Norge och sedan ta en båt rätt ut i Atlanten till en klippö där man trodde att ingen kunde bo, eller Östen som visade att en ”fackpamp” också klarar av att idogt och systematiskt under flera decennier själv bygga sitt eget sommarparadis på Mörkö i Sörmland, eller Mie som visade mig hur bra det går också för en tjej som vuxit upp på Östermalm i Stockholm att sköta en relativt stor fårbesättning på Helgö utanför Växjö.

Under åren 2015 till 2022 sökte jag upp 93 av mina FB-vänner och bad dem berätta om sig själva och sitt liv. Jag försökte ställa frågor så att minnen som försvunnit kom tillbaka, att händelser som berört dök upp och fick oss båda att tänka ett varv till om vad som präglat oss och gjort oss till dem vi är. Kort sagt jag ville att resan i andra människors långa eller hittills korta liv skulle skapa ett möte som vi båda utvecklades av.

Jag ser mitt liv som en tidslinje. Längs vägen har Facebook-vännerna dykt upp, stannat kvar eller försvunnit. Den här bloggen har blivit en berättelse om mitt liv sett genom berättelser om dem som jag har mött. Eller annorlunda uttryckt: Vi ÄR det som har hänt oss och dem vi har mött på vägen.

Det kan vara lätt att tro att jag nått vägs ände med min blogg efter den här inledningen och att jag nu tänker lämna den. Men det är inte alls säkert. Det är bara det att så mycket har hänt mig på vägen sen jag började med bloggen som jag inte kunde förutse. Det i sin tur betyder att jag de senaste åren inte haft den tid och den energi som krävs för att genomföra så här pass omfattande intervjuer och dessutom på plats. Dels för att jag faktiskt fortsatt att jobba som journalist även efter pensioneringen, dels för att mina barn har flyttat till Spanien (Ellen) och Australien (Klas), vilket gör att mina resor numera i första hand används för att träffa dem. Så just nu kände jag i stället att det kunde vara dags med nån sorts sammanfattning av projektet så här långt.

Invånare i 19 olika länder har läst

Min senaste intervju publicerades den 7 oktober 2022. Men det märkliga är att besökare inte har övergett min blogg för det. Jag förundras när jag läser statistiken. Trots att den varit inaktiv har jag de senaste tre åren haft mellan 6000 och 8000 besök årligen! Och i stort sett alla 89 publicerade intervjuer har lästs av en eller flera! Folk i Sverige förstås men också USA, Spanien, Kanada, Tyskland, Norge, Kina, Storbritannien, Tjeckien, Frankrike, Finland, Australien, Belgien, Danmark, Seychellerna, Kroatien, Portugal, Irland och Nederländerna har hittat dit! Totalt har min blogg haft upp till 80 000 unika besök. Tyvärr har jag haft svårt att hitta den exakta siffran.

Det är väl lika bra jag säger det på en gång. Jag är oerhört stolt över det jag har gjort. Jag är stolt över att jag fick idén och jag är stolt över hur jag genomfört den. De många rätt genomarbetade personporträtten berättar ett stycke nutidshistoria om Sverige och världen. Den visar vilka människor från vitt skilda bakgrunder och sammanhang som en helt vanlig människa har fått kontakt med under ett mer än 70-årigt liv. Men den visar också på djupet hur 89 enskilda människor har tacklat den verklighet de mött och möter under vandringen på jorden. Varför gjorde de just de här valen? Vilka händelser drabbade dem bara och vilka händelser var noga planerade?

Jag har rest till många orter i både Sverige, Europa och världen för att träffa de som jag vill intervjua. Det har varit en del av min idé. Jag har velat träffa människorna på platser som betyder mycket för dem. Se dem i rätt sammanhang. Och det har gett mig fanatiska upplevelser också utanför intervjusituationen både i och utanför Sverige. Jag har intervjuat folk i Australien, Japan, USA, Spanien, Grekland, Italien, Belgien, Norge. Två av intervjuerna utomlands, en i Tyskland och en i Kanada, genomfördes men blev aldrig publicerade av olika privata skäl.

Min blogg är helt fristående från Facebook. Den ligger ute som sökbar på alla sökmotorer. Jag tyckte bara att vännerna som jag har på Facebook passade bra för att skapa urvalet. Mina närmaste vänner och släktingar intervjuar jag inte även om de skulle vara värda det. Men jag känner att det är svårare att vara helt opartisk när man helt enkelt vet om de skulle ljuga. En viss distans har krävts när man vill att den man intervjuar ska få ge sin bild av sitt liv, även om den inte är ”sann” hela vägen.

Den kanske vanligaste reaktionen när jag bett om en intervju har varit: Men jag har ju inget intressant att berätta. Jag har ju inte gjort något speciellt. Men ingen har efteråt tyckt att de inte har något att berätta. ALLA har något att berätta bara någon tar sig tid att lyssna. Och det har jag gjort.

En oväntad effekt i kommentatorsfälten

Jag har utnyttjat Facebook för att göra reklam för bloggen. Varje ny intervju har fått en blänkare med intervjupersonen taggad i inlägget. Det har varit en minst lika rolig upplevelse vilket jag kanske inte tänkte på från början. Att få läsa alla kommentarer från intervjupersonens släktingar, vänner och bekanta har ofta bidragit till att min intervju känts ännu mer motiverad. Kommentarer som ”det visste jag inte om dig” och ”vilken fantastisk historia du har att berätta” ” vad modig du är” har återkommit många gånger. Jag har helt enkelt kunnat ge intervjupersonernas vänner en ny och djupare bild av en människa de umgås med. Det är sällan man har tid eller orsak att ställa de där frågorna som leder till nya upptäckter om personen man tror att man känner. Det har också varit en mycket rolig effekt av mitt arbete.

En av de roligaste reaktionerna kom från Sven Melanders före detta fru och mamma till hans tre barn. En kvinna jag inte känner men som hittade min intervju med Sven sedan han dött för drygt två år sedan. Hon skrev så här: ”Vilken bra text! Lite som en släktkrönika att delge barnen.” Det värmde oerhört mycket att höra.

Med det här lilla inlägget vill jag bara tala om att jag hoppas att ni fortsätter gå in och läsa mina intervjuer. Det finns säkert många av mina vänner som ni ännu inte hunnit läsa om. Och plocka ut någon speciell att göra reklam för är svårt eftersom jag alltså tycker att alla har en historia värd att berätta.

Jag vill samtidigt passa på att tacka alla som ställt upp på en så pass personlig intervju. Också de vars intervjuer aldrig publicerades för att de blev för personliga.

PS. Porträttet på mig i huvudet på det här inlägget har tagits av Joakim Blomqvist och användes när tidningen Journalisten skrev om min blogg!