Kusin Birgit bytte liv
när hon närmade sig 70

Faster Greta och farbror Tage kom då och då och hälsade på oss under min uppväxt. Jag såg alltid särskilt mycket fram emot de besöken. De var säkert trevliga och så, men det var inte därför jag längtade. Faster Greta, som var min pappas syster, hade alltid en kasse till mig med min kusin Birgits avlagda kläder! Rena julaftonen för en liten snärta på kanske 10-12 år.

Birgit i en ålder då hennes kläder blev mina när hon tröttnat eller växt ur dem.

Kusin Birgit var tre år äldre, bodde i Göteborg och var tuff. Att få kläder efter henne betydde att jag blev snyggare än alla andra. Jag hade ju kläder från storstan.

Faster Greta är den släkting på pappas sida som jag har haft mest kontakt med eftersom mina föräldrar fortsatte att umgås med henne flitigt genom alla år. Övrig släktingar på pappas sida har varit betydligt mer anonyma för mig trots att han hade ytterligare sex syskon.

Min mamma Ingrid och faster Greta.

Ett roligt minne jag har av Greta är att hon löste korsord tillsammans med min mamma. Inte så att de satt tillsammans. Båda prenumererade på Röster i radio TV på den tiden, där ett svårt korsord fanns. Först löste de var och en på sitt håll men framåt kvällen började telefonsamtalen. Hade nån kört fast ringde de för att få hjälp. De verkade ha så roligt under lösandet. Jag tror att det var då jag fastnade för att lösa korsord, numera min dagliga hjärngymnastik.

När jag började på Journalisthögskolan i Göteborg, 21 år gammal, blev jag inneboende hos Greta och fick en väldigt fin och mer personlig kontakt med henne under det år jag bodde där.

Och när mina barn kom åkte vi gärna och hälsade på Greta som då flyttat till Båstad. Barnen älskade henne inte minst för att det alltid bjöds på saft och kaka. Ja barnen trodde faktiskt att hon hette SaftoGreta.

SaftoGreta omgiven av sin brors barnbarn, det vill säga mina barn och deras kusiner.

Den nära kontakten innebär också att Birgit genom åren varit den kusin på pappas sida som jag känner bäst. Men det är klart att sedan våra föräldrar dog har åren ändå gått utan att vi haft annat än kontakt när någon av våra släktingar dött. Och jag har inte riktigt hållit reda på henne. När jag sökte upp henne på Facebook upptäckte jag att hon lagt till ett nytt efternamn till flicknamnet Lenkler. Hon hade gift om sig med en Swahn! Detta måste förstås undersökas.

En lagom skön vårdag sätter jag mig på bussen till Stockholm. Birgit och hennes Rolf kommer och möter och via den bedövande vackra utsikten från Skurubron tar vi oss till deras hem i Nacka. Ett blått trähus i två våningar som snart ska få nymålade fönsterluckor uppsatta. Och där snön fläckvis ligger kvar på den trevliga naturtomten i en sluttning.

De två har bara varit ett par i fyra år och gifta i två år. Men känt varandra har de gjort ända sedan studenttiden i Lund. Till allt detta återvänder vi senare i berättelsen.

För när vi sätter oss ner i vardagsrummets bekväma stolar börjar vi att prata om den person jag själv inledde med – faster Greta, Birgits mamma.

 

Mamma Greta, pappa Tage, storebror Christer och Birgit.

– Jag hade ett komplicerat förhållande till min mamma. Hon var en ängslig person. När jag kom upp i tonåren hade vi många konflikter och jag längtade till friheten att få flytta hemifrån. Hon önskade sig nog ett gudfruktigt barn att få dela sina tankar med. Hon var själv mycket religiös och förlitade sig på en, som jag uppfattade det, sträng Gud. Hon anade Guds straff när hon först fick en liten flicka som dog efter bara tre dagar och sedan ett sent missfall, innan jag föddes. Jag var dock inte första barnet. Min bror Christer var åtta år när jag anlände. Men dramatiken var inte slut. När jag var fyra år höll också jag på att dö ifrån henne, berättar Birgit.

Hon hade falsk krupp och vid ett tillfälle hängde livet på en mycket skör tråd sedan läkarna missbedömde hennes tillstånd.

Birgits tidiga år blev dramatiska. Hon höll på att dö i falsk krupp.

– Den dramatiska ambulansfärden när jag höll på att dö är nog mitt första minne. På sjukhuset fick det trakeotomera mig. Ärret finns kvar i halsgropen. Jag överlevde men jag kan livligt sätta mig in i det trauma som mamma och pappa då tvingades gå igenom.

Birgit var pappas flicka. Men redan 1962 när Birgit var 17 år fick han en hjärtinfarkt och inom ett år var han död sedan en undersökning gått snett och en propp utlösts.

– Pappa jobbade åt Caltex i alla år och skulle få Patriotiska sällskapets guldmedalj, en fin utmärkelse. Men strax före tacktalet, som han skulle hålla, blev han överrumplad av fruktansvärda bröstsmärtor och illamående. Han hittades av en kollega på toaletten men var oförmögen att återvända till festen. Han fick aldrig hålla sitt tacktal.

Teckningarna som Birgit gjorde för att muntra upp sin pappa Tage.

Birgit, som har klara konstnärliga anlag, gjorde en rörande svit teckningar till sin pappa som lyser av förtröstan om att han ska bli frisk. Men det blev han inte och Greta blev en relativt ung änka som aldrig gifte om sig. Hon tog Tages bortgång mycket hårt. Den tunga sorgen märktes väldigt tydligt under året jag bodde hos henne. Hon återkom ständigt till Tage, en man som hon fått kämpa mot sina föräldrar för att få gifta sig med. Hon berättade att Tage inte ansågs fin nog i grosshandlarfamiljen, där hon och min pappa växte upp. Tages pappa var nämligen en aktiv agitator för socialdemokrater vilket ansågs mycket suspekt.

Birgit gick i andra ring på Sigrid Rudebergs gymnasium för flickor när Tage dog och hon längtade bort från den tysta lägenheten med sin sörjande mamma.

– Jag blev absolut centrum i hennes liv och hon oroade sig för allt uttalat och outtalat som kunde hända mig. Och det är klart att en del av den rädslan fick jag med mig. Det innebar att jag försökte hålla mig hemifrån och sökte upp gladare platser så mycket jag kunde istället.

Birgit var inte särskilt duktig i svenska i skolan. Men en gång slog hon till med att skriva klassens absolut bästa uppsats och hon fick a+ (för dagens ungdomar är väl det kanske A- eller nåt?).

– Ämnet var ” Vad vore livet utan…..” Läraren räknade väl med att vi flickor (Birgit har alltid gått i flickskolor) skulle skriva om kärleken eller något sådant. Jag skrev om fruktan. I botten fick jag ju med mig att livet kunde vara väldigt farligt, dels för att jag höll på att dö som liten och dels genom mammas ständiga oro att något farligt skulle hända. En rädsla som jag kämpade emot hela tiden, men den gav också utrymme för djupare och mer intensiva känslor i den andra ändan av skalan, som jag kanske inte upplevt om jag inte varit rädd. Det var det jag skrev om i uppsatsen.

Trots allt hade Birgit en rolig tonårstid. Hon är en mycket utåtriktad och öppen person som lätt blir en medelpunkt i alla sällskap. Det säger hon inte själv men jag har varit med på tillräckligt många släktkalas för att veta att det är sant.

Om hon inte briljerade i svenska och historia så var hon bättre på matematik, biologi, fysik och kemi. Och hon hade som jag redan berättat en stark konstnärlig ådra, som gjorde att hennes lärare tyckte att hon skulle gå nån högre konstnärsutbildning.

Birgit en öppen och glad person som älskade studentlivet i Lund.

– Jag drömde om att bli arkitekt. Det innebar ju att jag kunde kombinera mina naturvetenskapliga talanger med mina konstnärliga. Så jag sökte till Lunds tekniska högskolas och Chalmers arkitektlinjer och i tredje hand kemilinjen på LTH. Tyvärr hade jag inte betyg nog för arkitektutbildningen men kom in på kemilinjen. Så jag tog chansen att flytta till det glada studentlivet i Lund .

Birgit övergav hemstaden Göteborg och blev skåning. Här skulle hon sedan i stort tillbringa nästan 50 år av sitt liv. Redan i Göteborg hade hon nämligen träffat en skåning, mannen som skulle bli hennes make och pappa till hennes två pojkar men också mannen vars alkoholmissbruk så många år senare innebar ett brutet äktenskap och en familj i sorg där alla var medberoende på sitt sätt.

De två träffades på en dans när han gick på Handels och hon gick i tredje ring.

– Han var en glad lax och vi två levde loppan under hela mitt sista år i gymnasiet. Men när jag flyttade till Lund var han kvar i Göteborg så de första två åren bodde jag ensam. Det var då jag lärde känna Rolf, som jag nu är gift med. Men då var vi bara två i samma gäng på skolan inget annat. Jag var störtförälskad i skåningen där uppe i Göteborg och såg ingen annan. Så när han var färdig och började jobba som marknadsförare på förpackningsindustrin Tetra Pak i Lund köpte vi en lägenhet och flyttade vi ihop.

Birgit funderar så här efteråt hur det kunde gå så fort och i ett perspektiv kan man fundera på vilka grunder som livsavgörande beslut fattas:

– Jag var och är jätteglad i tvåsamheten. Då slank jag in i ett förhållande och ställde aldrig de allvarliga frågorna: vad vill jag med vår tvåsamhet, vårt äktenskap.

De första åren på Teknis var det nog mer studentlivet som drog än studierna. Det fanns så mycket annat som var roligare än att läsa. Hon tyckte det var trevligt på skolan men erkänner så här efteråt att hon inte begrep mycket det där första året.

– En av mina kursare, Göran Ring och jag började plugga ihop för att fatta vad vi hade gett oss in på. Och det är den Göran som nu senare i livet har gjort att jag kunnat återfinna kontakten med Rolf.

”Det är klart att det fanns en tagg kvar
att jag inte blev arkitekt.”

Men till detta återkommer vi förstås längre fram. Nu är det 1969 Birgit har tagit sin examen och fått jobb på Åkerlund och Rausing (Å&R), ett företag i Lund med förpackning för fasta livsmedel som specialitet. Svårt att i en sådan här text beskriva allt hon har gjort på företaget eftersom hon jobbat på så många olika avdelningar under flera decennier.

– Det är klart att det fanns en tagg kvar att jag inte blev arkitekt, speciellt som det visar sig att det var mycket nära att jag kom in. Hade bara min fysiklärare lyssnat på rådet från fysikcensorn på studentmuntan hade jag fått den höjning som behövts för att komma in. Men mitt yrkesliv har varit väldigt stimulerande ändå. Jag har alltid känt att det varit roligt att jobba, jag har haft ekonomisk trygghet och vetat att jag kunnat försörja mig själv, mammas käpphäst. Och jag har haft mycket varierande arbetsuppgifter både på Å&R och andra företag genom åren, som Tetra Pak och Perstorp Flooring där jag var designchef för golvet Pergo.

Redan tidigt fick hon resa mycket i jobbet runt om i Europa och då och då i Asien. Hon följde ofta med säljarna för att vara experten när olika tekniska problemlösningar presenterades.

Åren i Hongkong var lyckliga år.

Hon har som sagt inte varit Å&R trogen hela tiden även om hon alltid återvänt dit och också avslutade sin karriär där som 62-åring. Under en period jobbade hon faktiskt åt Tetra Pak i Fjärran Östern.

En dag 1975 när hennes man var borta under en längre tid i Taiwan och hon satt i ett möte på Å&R kom en person och berättade att marknadschefen på Tetra Pak ville prata med henne. Skräcken fyllde henne att en olycka hade hänt.

– Vad säger du om att flytta till Hongkong eftersom vi vill erbjuda din man ett jobb därute, blev den fullständigt oväntade frågan.

– Jag vet inte. Jag har ett intressant arbete här. Ska jag iväg dit måste jag ha något att göra, ett jobb, svarade Birgit.

– Va, ställer du inte upp för din man? blev svaret.

Men det visade sig att maken ställde upp för Birgit. Under en i sådana här omständigheter rätt ovanlig förhandling fick han Tetra Pak att ge Birgit en 20-procentig tjänst. Om förhandlingen inte lyckats skulle han ha tackat nej till jobbet. Det förstod snart hans chefer:

– Men vi visste ju att det inte var en orimlig begäran. Jag hade kunskaper som Tetra Pak definitivt hade nytta av. Och det blev roliga år i företaget. Jag fick resa runt till många länder, Filippinerna, Indonesien och Taiwan, till kundernas anläggningar som ibland låg ute på rena landsbygden. Min uppgift var att informera kunderna om hur man upprättar kontrollsystem så bakteriologiska infektioner kan upptäckas och åtgärdas. Livsviktigt för att folk som köper produkten inte ska bli sjuka.

Under åren i Hongkong frilansade hon också åt Å&R i Kina.

Den biologiska klockan hade börjat ticka och de båda tyckte att det var dags att skaffa barn. Men det gick inte som de hoppats:

–Vi försökte nog i drygt två år utan att lyckas. Jag träffade specialister både i Hongkong och Sverige och fick olika besked om vad som var fel. Men till slut menade en erfaren gynekolog i Lund att mina temperaturkurvor inte var som de skulle. Jag fick hormonbehandling, östrogen, och inom två månader var jag gravid. Då hade det hunnit bli 1978.

”Reser du dig upp så ramlar tvillingarna ut”

Det blev en dramatisk graviditet. Och det var inte bara ett barn därinne, troligen tre!

– Jag fick en kraftig blödning i vecka åtta och man tror att blödningen innehöll ett foster. Men det fanns två barn kvar.

När blödningen inträffat fick hon order att sätta sig på ett plan och flyga till Malmö. Från graviditetsvecka 11 blev hon sedan sjukhusbunden ända till barnen föddes i vecka 36. Från vecka 23 fick hon inta strängt sängläge. Hon hade hela tiden starka sammandragningar och fick trots motstånd hos högsta gynansvarige så småningom astmamedicinen Bricanyl mot dem. Något som idag är praxis vid tidiga sammandragningar; men så var det inte då på sjukhuset i Malmö.

– När jag var i vecka 36 sa personalen att de inte längre kunde se någon risk med att jag födde. Jag fick sätta mig i en rullstol och åka upp på taket till sjukhuset för att äntligen få andas utomhusluft och se något annat än utsikten från en sjukhussäng. Men när jag reste mig och lyfte på benet för att hjälpa till vid en högre tröskel gick vattnet:

– Reser du dig upp så ramlar tvillingarna ut, hade läkarna tidigare konstaterat.

Hennes man var kvar i Hongkong men hann hem innan pojkarna föddes. Förlossningen blev dramatisk. Pojken som kom ut sist var mycket medtagen.

– Det var säkert 15 personer i rummet och när han kommit ut blev det jättebråttom och de rusade iväg med honom. Man oroade sig för hjärnskador men det gick bra. Han var ett oerhört aktivt barn som hade svårt att sitta still, vilket skapade oro under de första skolåren. Hans bror var lugnare och fick därför betydligt mindre utrymme men det har han aldrig klagat på. De var i stort sett de bästa vänner under uppväxten och upplevde de flesta äventyren tillsammans.

Båda sönerna flyttade tidigt till Stockholm och delade under en period lägenhet. De är båda högt utbildade och har goda jobb idag. Båda är gifta och fäder. Birgit har fått fyra barnbarn att ta hand om.

– Jag ställer gärna upp och tar hand om barnbarnen. Men man märker också med stigande ålder och intensiva timmar tillsammans att det är skönt att kunna lämna tillbaka dem, säger Birgit. Då suger man på alla intryck och gläder sig.

Men nu går vi historien i förväg. När tvillingarna vägde 2,5 kilo efter två månader flyttade den utvidgade familjen tillbaka till Hongkong och Birgit blev föräldraledig.

– Vi hade en fantastisk tid i Hongkong. Fick många goda vänner som vi umgicks med intensivt. Många nationer var representerade när vi träffades i vårt lilla täta gäng: Skottland, Frankrike, Japan, Kina, Indien och så Sverige. Vi levde så nära varandra och blev gudföräldrar till fyra barn. Några av oss fortsätter att träffas än idag om vi kan få ihop det både här, i Hongkong och andra platser i Europa. Varje år där ute blev som tio år här hemma när det gäller mängden minnen. Vi hade så roligt och det hände så mycket nytt och annorlunda!

De små tvillingarna och deras pappa.

När barnen var drygt ett år flyttade familjen hem. Men maken åkte tillbaka till Hongkong när barnen var två år. Det var en smärtsam separation för alla men främst för honom. Och det var möjligen då vägen mot alkoholmissbruket började. Alkoholvanorna där är mer en del av vardagen än i Sverige. Då uppfattades inte drickandet som ett problem. Det blev det långt senare.

Han fick ganska många tuffa år arbetsmässigt med några tunga bakslag efter Hongkongvistelsen. Men han gjorde också nysatsningar som gav honom några roliga år i slutet, innan alkoholen tog hans arbetsförmåga, menar Birgit.

Familjen bodde i en villa i Bjärred efter hemkomsten.

– Han var en fin pappa till pojkarna när de växte upp. Hans närhet till pojkarna kan jag i efterhand se var ett sätt att skapa distans till allt annat som inte var så roligt för honom. Och alkoholism är en lömsk sjukdom som kommer smygande.

Hon beskriver en lång tid från mitten av pojkarnas tonår där de tre gradvis blev medberoende till mannens allt ökande drickande.

– Man klamrar sig fast vid tron att det kommer att lösa sig. Att det går att få honom att sluta dricka med sakargument. Jag borde ha gjort något tidigare. Inte förklarat bort, inte accepterat hans ursäkter när alla försök att sluta misslyckades. Istället gjorde jag mina tonåriga pojkar till bundsförvanter. Försökte få dem att övertala honom att sluta dricka när jag själv misslyckades. Jag tänkte att han skulle ha svårare att svika sina barn än mig. Jag hade redan använt alla mina argument. Idag ångrar jag det bittert och har dåligt samvete. Det var inte rätt av mig att kräva detta av dem.

”Vi trodde på honom. Gömda flaskor
dök upp här och där.”

Han fick i omgångar avancerad hjälp att bli av med sitt beroende med olika metoder och till sist på behandlingshem men misslyckades gång på gång.

– Hoppet tändes alltid. Vi deltog i hans rehabilitering på olika sätt och vi gick på i AA:s anhörigsmöten, han lovade att det var slut. Vi trodde på honom. Sen började smygandet. Gömda flaskor dök upp här och där. Till slut insåg jag att han hade bestämt sig för att inte längre försöka.

Pojkarna hade flyttat till Stockholm redan i slutet på 90-talet och kontakten med deras pappa blev efter det mycket sporadisk. De vägrade att prata med honom om han inte var nykter. Birgit blev ensam med honom i villan. Hon beskriver den dagliga ångesten så här:

– Att aldrig veta vad som väntar en på andra sidan ytterdörren, när man kommer hem.

Att lyssna på Birgits berättelse är starkt. Men hon påpekar också att det fanns många härliga stunder under pojkarnas uppväxt. Både innan mannen blev sjuk och under tiden de kämpade med hans missbruk.

– Vi hade mycket roligt tillsammans också. Det är mer eller mindre de stunderna jag kommer ihåg nu och de ger mig glädje. Det tunga bleknar.

Birgit är en driven konstnär med lera som material. Men inga drejskivor. Hon arbetar fram modellerna med händerna.

När familjen flyttade hem till Sverige igen återupptog Birgit en hobby som hon utövat redan i skolan, att skapa i lera. En hobby som på många sätt blev hennes ventil under de tuffa åren när livet krackelerade. Hon arbetar främst i den japanska raku-tekniken som innebär att man genom en speciell metod får glasyren att krackelera och bilda oväntade mönster. Hon bygger upp sina lerföremål med händerna utan drejskiva och får fram fantastiska former, färger och mönster. Birgit har haft en rad utställningar ofta tillsammans med sin bästa barndomsvän, Björn Ivarsson, som målar. Ett galleri i Mölle är en favoritplats dit de återvänder regelbundet. Då blir det samtidigt en fest för gamla Göteborgs- och Skånevänner.

Birgit gick i pension redan 2007. Långsamt gick det upp för henne att mannen hon valt att dela sitt liv med inte längre kunde välja henne. Hon hade ställt ultimatum flera gånger och sagt att hon skulle lämna honom. Först 2011 kom insikten att det var en omedelbar nödvändighet för att hon inte helt skulle förtvina. Beslutet tog några veckor. Hon flyttade hem till goda vänner som gav henne den omsorg och kärlek som hon behövde och begärde skilsmässa. Plötsligt måste hon bestämma vad hon skulle göra med resten av sitt liv, 66 år gammal. En omställning hon inte klarade att göra själv. Hon behövde terapeutiskt stöd under ett par år. Inte minst för att försöka lyfta skuldkänslorna hon har gentemot sina pojkar. Hon har fortfarande kontakt med sin terapeut.

Mannen finns idag på ett demensboende. Hans omfattande alkoholkonsumtion har gett honom obotliga skador. Pojkarna hälsar på honom ibland och han känner igen dem och andra vänner som kommer på besök. Han gläds när man talar om gamla minnen men närminnet är borta.

Birgit ville inte bo kvar i Skåne även om sorgen var stor att tvingas lämna många goda vänner. Hon funderade drömskt om Berlin men fastnade för Stockholm där hon av en slump fick en fin lägenhet i Tanto. Ett nytt liv tog sin början.

Hur gick det då till att hon träffade Rolf, med efternamnet Swahn? Jo, nu kommer hennes gamla studiekompis Göran Ring in i bilden igen. Genom åren har hon haft kontakt med honom. En dag för drygt fyra år sedan bestämde de två att ses på restaurang Gondolen i Stockholm. Göran frågade om han fick ta med deras gamla gemensamma studiekompis Rolf. Båda var relativt nyblivna änklingar och hade umgåtts under alla Stockholmsår.

På den vägen är det kan man väl säga.

Här bor Birgit idag i ett blått trähus i Nacka. Och nu vet hon vad som väntar henne när hon öppnar dörren.

– Väldigt speciellt är det att när vi kurskamrater firade 25-årsjubileum för 25 år sedan i Ängelholm dansade jag med Rolf och vi hade väldigt roligt. Då sa han spontant: ”Vad har du varit i hela mitt liv?” Nu 25 år senare är jag en del av hans liv. Känns som det varit en mening med alltihop, säger Birgit och de två visar tydliga tecken på den förälskelse som också kan drabba oss upp i åren.

– Det kändes snabbt väldigt enkelt med Rolf. Att vi har en gemensam historia och gemensamma referenspunkter underlättar naturligtvis, men det är så stort att obegränsat kunna lita på en man igen efter så många år av osäkerhet. Men livet är ömtåligt. Rolf är inte helt frisk. Han har en transplanterad lever och njurarna tar stryk av de starka medicinerna. Då vårt förhållande är så nytt och härligt och vår framtid är begränsad känner jag inget behov av att vara ensam även om de två första ensamma åren här i Stockholm var både intressanta och fantastiskt rika. Man vänjer sig snabbt vid att vara så nära, säger Birgit, och hon avslutar vår intervju med orden:

– Det är underbart att kunna öppna dörren och veta vad som väntar en.