Danijelas mammas hus. Det skulle kunna bli en bra titel på en roman tänker jag medan Danijela Komad med värme och inlevelser berättar om huset som betytt så mycket för hennes mamma. Genom hennes arbete med det där huset har Danijela kommit till insikt om vilken stark och inspirerande mamma hon och hennes syster växt upp med. Och vad det där huset betytt för hela familjen.

Danijela är född i Sverige, hon har vänner, arbetskamrater och familj i Sverige men huset hon pratar om ligger i Kroatien. Och under berättelsens gång kommer jag att återvända till varför det är så.

Men som vanligt vill jag börja med att berätta hur jag känner Danijela. När jag nyligen hade kommit till Norrköpings tidningar för att bli nyhetschef dök Danijela upp som nattchef. Lite senare blev hon min närmaste kollega då hon utnämndes till redigeringschef. Tillsammans med fotochefen Joakim Blomqvist jobbade vi tre tätt tillsammans under några intensiva år innan jag hoppade av för att nyhetsjournalistiken tog en inriktning som jag inte tyckte om. Danijela och jag fortsatte att finnas i varandras närhet på jobbet men vi har inte umgåtts privat.

Därför blir jag som vanligt överraskad över hur många starka berättelser som människor i min bekantskapskrets gömmer i vardagslivet. Det gäller inte minst Danijela. Att hon hade en utländsk bakgrund visste jag naturligtvis. Inte minst insåg jag det när hennes mamma ringde till jobbet. Då svängde hon snabbt från svenska till ett utländskt språk, som visade sig vara kroatiska. Men det roliga var att hon lät som hon fortfarande pratade svenska. Intonationen kändes inte ett dugg främmande för mig. Bara orden.

– Ja, när jag är här i Sverige så blir det nån sorts blandning mellan svenska och kroatiska vi pratar i familjen och då hänger intonationen med. Men du skulle höra mig när jag varit några dagar i Kroatien. Då börjar jag prata kroatiska på riktigt, berättar Danijela.

Vi två sitter i soffan i Danijelas vardagsrum med kaffe och fikabröd framför oss. Ute är det fortfarande ljust fast på novembers vis men under samtalets gång mörknar det. För vi blir sittande länge. Först berättar Danijela en oväntad och för mig helt okänd historia som jag bara måste börja den här intervjun med. Och den har ingenting med Kroatien eller hennes bakgrund att göra.

Ett år efter studenten gjorde Danijela och 12 andra personer en vådlig bussfärd från Danmark till Indien! Bussen var gammal och skraltig och lurade dem hela tiden till nya stopp. Dessutom hamnade två av deltagarna på sjukhus som krävde akuta operationer, en i Iran och en i Indien.

– En av mina bästa kompisar från gymnasieåren Jenny Jägerfeld (ja just det en numera välkänd och etablerad författare av ungdoms- och vuxenböcker) tänkte åka och jag frågade om jag fick hänga på. Efteråt har jag nog funderat många gånger på ”Hur tänkte jag?”. Vid den tiden var det ju alltid kul att prova på nya och äventyrliga saker. Men utan Jenny hade jag nog aldrig kommit på att göra något sådant, säger Danijela och konstaterar att när hon väl var hemma igen dröjde det länge innan hon längtade ut till den stora världen. Att stå öga mot öga med fattigdomen och överallt se de små barnen berörde och gjorde att Danijela förstod hur bra hon själv hade det.

Allt började med en kurs 1994 på en nordisk folkhögskola i Tvind på Jylland som drevs av organisationen UFF – Ulandshjälp från folk till folk. En danska organisation som senare ifrågasattes rätt ordentligt för att merparten av de insamlade pengarna inte alls hamnade i u-länder utan i Danmark. Flera av frontfigurerna åtalades för skattebrott och en dömdes. Men detta hände långt senare. De två studenterna från Norrköping ville bara göra en insats. Efter den teoretiska delen var det nämligen dags för resan till Indien. En lärare från skolan och 12 elever köpte in en gammal röd buss, rustade upp den till kördugligt skick, två av deltagarna tog busskörkort och så gav de sig i väg!

I princip varje dag i fyra månader kamperade alltså ungdomarna i bussen, vars yta egentligen inte alls var lämplig som bostad för 13 personer. Danijela berättar att sammanhållning faktiskt blev bra trots att de kom från olika förhållanden, olika nordiska länder och inte kände varandra särskilt väl när resan började.

– Ja, jag blev förvånad hur bra det gick. Jag minns att jag bara blev riktigt arg på en annan deltagare en enda gång.  Men till saken hör att under månaden i Indien var vi splittrade. Vi delades upp i mindre grupper som hade olika uppdrag i olika delar av landet.

Resan startade i december och gick över Berlin (där man stannade ett tag och jobbade åt UFF på plats för att få ihop mer pengar), Polen (där ett stopp gjordes i Auschwitz koncentrationsläger), Tjeckien, Ungern, Bulgarien och till Istanbul i Turkiet där man stannade några dagar.

– Under julen bodde vi sedan på ett skidhotell i Erzurum i Turkiet. Ett gäng ungdomar som firande jul med skidåkning och kalas. Det fanns inga problem i hela världen. Vi hade bara roligt.

Men snart skulle verkligheten bli en annan. Bussen passerade gränsen till Iran där ayatollorna härskade och sharialagarna gällde. Bussen och dess passagerare hade ett transitvisum som gjorde att de fick passera genom Iran på väg till Pakistan men utan att stanna någon längre tid. Flickorna fick täcka sina kroppar och sitt hår.

– Hulda från Island blev svårt sjuk när vi var på väg genom landet. Hon fick väldigt ont i magen och till slut måste hon uppsöka sjukhus. Hon opererades och vi var strandsatta. Vi kunde ju inte fortsätta utan henne.

Vistelsen i Iran måste förlängas och transitvisumet var på väg att gå ut. De måste åka till närmsta större stad Kerman för att förnya det.

– Samtidigt blev uppehållet bra för oss när vi väl visste att Hulda fick ett gott omhändertagande. Vi träffade iranier som kunde berätta hur det var i det hårt styrda landet. Bland annat fick vi kontakt med en kille som kom fram till oss och på klingande svenska frågade om vi var från Sverige. Han var flykting och hade bott i Kramfors. Men nu besökte han sitt hemland för första gången. Iranierna är otroligt gästfria överlag. Till exempel bjöd en vän till vår guide hem oss alla 13 på middag! Och hon ordnade heltäckade kläder åt oss tjejer under vistelsen.

Efter en vecka skrevs Hulda ut från sjukhuset och kände sig tillräckligt bra för att klara en guppig bussresa mot Pakistan. Erfarenheterna från Pakistan blev inte alls lika positiva som trots allt vistelsen i Iran blev.

– Jenny, jag och två killar från bussen, Kolja från Danmark och Einar från Island, fick för oss att vi skulle åka tåg och vanlig landsvägsbuss ensamma mellan Quetta och Lahor där vi skulle möta resten av gruppen. Trots att vi hade killar i sällskapet kände vi kvinnor oss väldigt utsatta ibland. Vi verkade vara för provocerande. Det var långt ifrån en avslappnande resa. Och det kändes bra när vi återförenades med de andra.

I Indien splittrades som sagt gruppen. Danijela och Kolja reste först ut på en egen liten tripp. De hade blivit mer än reskamrater under resan och ville nu tillbringa tid bara de två. Men det blev inte riktigt som de tänkt sig.

Först bodde de på ett ashram några dagar. Sedan var det meningen att de skulle resa vidare och återförenas med gruppen. På vägen övernattade de på ett enkelt hotell i närheten av Vadodara, en stad i nordvästra Indien. Men på kvällen fick Danijela en störtblödning från underlivet. Efter ett tag svimmade hon och en orolig Kolja fick ringa ambulans.

– Egentligen hade jag mig själv att skylla. Innan jag åkte från Sverige hade läkarna konstaterat att jag hade ett myon på livmodern men man menade att jag skulle klara Indienresan innan den behövde åtgärdas. Jag fick en nässpray som jag skulle ta i förebyggande syfte. Och det gjorde jag i början men jag fick en sådan hjärtklappning av den att jag slutade.

Resan med ambulansen in till Vadodara blev en skräckfärd. Har Kolja berättat för Danijela själv minns ingenting. Hon blödde ymnigt och det förvärrades av den dåliga vägen som gjorde att hon studsade upp och ner.

– Jag hade förlorat så mycket blod att jag behövde blodtransfusioner. Kolja fick åka och hämta blodet hos en blodgivare och åkte sedan bakpå en vespa med blodpåsarna i händerna tillbaka till sjukhuset! Det måste ha varit en syn.

Men blodgivaren blev vän till dem under Danijelas rehabilitering. Han gifte sig under tiden och de två blev förstås bjudna på bröllopet.

– En helt otroligt rolig upplevelse, säger Danijela.

Själv är jag mer orolig hur hennes stackars mamma hemma i Sverige stod ut med att veta att dottern blivit livshotande sjuk i ett land så långt bort.

– Jag berättade inte för henne. Bestämde mig för att jag skulle bli bättre först. Men tyvärr hade ju Jenny berättat för sin pappa som i sin tur berättade för min mamma. Det var ju mindre bra men så fort hon visste att jag var på bättringsvägen lugnade hon ner sig.

När Danijela återhämtat sig var det bara en vecka kvar av vistelsen Indien så det projekt hon skulle deltagit i fick göras utan hennes medverkan.

Efter alla äventyr var ju inte resan färdig för det. Man skulle ju hem också. Gruppen återförenades och glädjen var stor. Möjligen grumlades den lite av att många skumpiga mil i den röda bussen väntade innan man var hemma. Men bussen räddade dem! Den la av för gott någonstans på den iranska landsbygden. Redan innan man visste om det var för gott sattes Danijela och Kolja på ett KLM-plan i staden Kerman med destination Köpenhamn. Hennes sköra tillstånd gjorde att hon borde få komma hem. Men det dröjde inte länge förrän också resten av bussåkarna gav upp hoppet om bilen och tog flyget hem.

Äventyret var slut och gruppen samlades sedan en gång till för en utvärdering i Tvind.

Dags för den möjligen tristare men betydligt lugnare vardagen att ta vid för de 20-åriga väninnorna Danijela och Jenny. De började med att skaffa sig en gemensam bostad i Norrköping och insåg att det nu var dags att fundera vad de ville göra med resten av livet. Att det skulle bli nåt med ordet som redskap för de två framstår ju som ganska klart.

– Redan som liten var jag nyfiken av mig och fascinerades av gåtor. Jag älskade Kitty-böckerna och ville gärna bli detektiv. Ja, jag startade faktiskt en egen detektivbyrå och delade ut kort på gården för att tala om att jag fanns. Jag fick väl inte så många uppdrag. När jag blev äldre lutade jag mer åt att jag ville bli polisutredare men på högstadiet förenades alla mina idéer i den undersökande journalistiken. Där kände jag att jag hörde hemma eftersom jag också alltid har tyckt om att skriva. När jag började gymnasiet fick jag också jobb på Ung NT och startade därmed min journalistiska bana. 

Kolja fanns kvar i Danijelas liv också efter Indien. Han flyttade till Norrköping och installerade sig i flickornas lägenhet och skaffade sig jobb. Snart flyttade Jenny ut för att börja studera i Uppsala. I hela sju år delade Kolja och Danijela livet. Och under den tiden förverkligade Danijela drömmen om att bli journalist.

– Jag hade bestämt mig för att jag inte ville ha en längre studietid på ett universitet. Så jag valde journalistutbildningen på Bona Folkhögskola i Motala.

Sedan började Danijela den vandring som alla nyutbildade journalister tvingas gå på olika tidningar. Det dröjer alltid ett tag innan någon tidningsägare vågar satsa på en fast anställning. I stället fick Danijela hoppa runt på vikariat bland tidningarna i Östergötland men periodvis också i Stockholm. Hon jobbade som redigerare både på Dagens Industri, Aftonbladet och Sportbladet.

– När jag bestämde mig för att bli journalist ville jag skriva. Det var drömmen. Men på skolan fick jag upp ögonen för redigering; det vill säga att göra layout och presentera materialet på ett sätt som ska locka läsare. Efter det var jag såld. Det var min grej.

Det kringflackande livet i Mellansverige började tära på Danijela.

– Jag ville tillbaka till Norrköping. Jag saknade min familj. I Stockholm hoppade jag runt bland tillfälliga boenden. Nu ville jag hitta en plats och en lägenhet som jag kunde kalla mitt hem.

När hon därför fick ett erbjudande från NT att bli insändare- och debattredaktör 2006 tackade hon ja. Hon hade då redan jobbat så mycket på tidningen att hon var inlasad och därmed fick en fast tjänst.

– Men jag hann aldrig börja det jobbet vilket jag tyckte var synd för jag hade hunnit göra upp en plan på hur man kan förnya de sidorna i tidningen. Jag ville besöka högstadieskolorna för att få ungdomarna där att tycka till och börja skriva. Såg verkligen fram emot det. Men i samma veva blev en av nattcheferna på tidningen föräldraledig och jag fick hoppa in för henne.

Sedan dess har Danijela varit chef i olika positioner på det som numera heter Östmedia. Den omfattar alla dagstidningar i Östergötland och norra Småland, totalt sex stycken. Ett litet avbrott gjorde hon 2018 då hon fick tjänstledigt för att jobba som kommunikatör på Linköpings universitet under tio månader. Men sedan fick hon signaler om att förändringar var på gång i koncernen och det ville hon vara med om. Numera är hon utvecklingschef för Östmedia. Vilket innebär att hon inte bara ska tänka på de tryckta tidningarnas utveckling utan också kan få i uppdrag att titta på hur Östmedia jobbar med sociala medier och representation.

Nu är det dags att återvända till Danijelas mamma och hennes hus. Men för att göra det måste vi berätta om Danijelas föräldrar. Idag är hennes pappa Meho 74 år och hennes mamma Dragica 70 år. De skilde sig när Danijela var i tonåren men båda bor kvar i Norrköping.

Dragica och Meho är båda födda i det forna Jugoslavien. Jugoslavien upplöstes i en rad självständiga stater sedan järnridån fallit. Under tio år mellan 1991 och 2001 rasade flera väpnade konflikter som slet sönder en kommunistisk statsbildning som från början var dömd att gå under. Det blev krig efterhand både i Slovenien, Kroatien, Bosnien och senare i Kosovo. Människor som bott i synbarlig sämja under diktaturtiden då Tito var president vändes mot varandra. Gamla konflikter mellan folkgrupper kom upp till ytan. Ett ovanligt grymt krig tog sin början och rasade länge.

Då var både Dragica och Meho sedan länge etablerade i Sverige och berördes därför inte av krigen direkt men de hade många nära släktingar och vänner där som drabbades.  

Dragica tog sig ensam till Sverige 1968 bara 16 år gammal men hon visste att hon skulle få bo hos en kusin i Värnamo. Han hade berättat att det fanns jobb i Sverige. Hemma i Kroatien, i en liten by utanför Kutina, lämnade hon sina föräldrar och två systrar. Hon flyttade snart till Norrköping, där hon arbetade inom restaurangbranschen.

Meho kom till Sverige några år senare 1970 och var då 23 år gammal. Han hade växt upp i Mostar i Bosnien.  

– Pappa hade gjort lumpen och började söka jobb i Mostar. Men det fanns inga och han fick veta att svenska företag sökte efter arbetskraft. Så han hoppade på tåget och hamnade direkt i Norrköping anställd av Stal-Laval. På den tiden tog man emot utländsk arbetskraft med öppna armar. Pappa hade ingen utbildning men det fick han på plats. De ordnade med en lägenhet och företaget bekostade utbildning i svenska, berättar Danijela.

Meho hade en dramatisk uppväxt. Hans mamma dog när han bara var tre år. Pappan levde visserligen men ansågs olämplig att ta hand om de sju syskonen. De tre yngsta barnen placerades på barnhem. Bland dem Meho, som visserligen var muslim från födseln men han uppfostrades i sann socialistisk och sekulär anda.

– Tito var den store landsfadern och pappa fick lära sig att älska honom där på barnhemmet. Han mindes sin muslimska bakgrund men han har inte pratat mycket om den med mig och min syster.

De övriga barnen betraktades som tillräckligt stora att klara sig själva; en syster, det vill säga Danijelas faster, tog på sig ansvaret att hålla ihop syskonen.

Dragicas uppväxt var betydligt lugnare och lyckligare. Hon uppfostrades som katolik men under Tito-tiden var inte religionstillhörigheten något som det pratades om.

– Mamma uppfostrades av en mycket stark och driftig kvinna, min mormor. När mamma bara hade varit i Sverige i fyra år dog mormor vilket var en stor sorg för henne.

Vi kommer att återvända till mormodern senare i berättelsen. Det var hennes hus som Dragicas så småningom tog över och som är en så viktig del av berättelsen om Danijela.

En liten anmärkning. Att jag så noga beskriver den religiösa hemhörigheten beror naturligtvis på att kriget mycket handlade om vilken religion man bekände sig till.

Den jugoslaviska gruppen hade god sammanhållning i Norrköping så att Dragica och Meho träffades var inte underligt. Dethände på ett dansgolv. De blev ett par, gifte sig 1972, fick Danijela 1974 och hennes lillasyster Emina 1977.

Genom den uppfostran de fått så var ju deras olika religioner inte något de tänkte på i vardagen.

– Det var mer att vi utnyttjade alla tillfällen till att fira de olika religionernas högtider. Och det var ju bara kul.  Egentligen hade de två olika språk också i grunden. Idag finns distinkt kroatiska och bosniska men under Tito-tiden utvecklades serbokroatiskan som ett gemensamt språk och det är det som vi pratar i vardagen. Uppblandad med svenska förstås.

När kriget kom förändrades mycket för alla släktingar som var kvar i Kroatien och Bosnien. Inte minst Danijelas faster drabbades hårt. Hon levde i Trebinje, en stad i den del av Bosnien nära Serbien där serberna, som inte var muslimer, hade störst inflytande.

– Hon och hennes man blev utslängda ur sitt eget hem när maskerade män bara bröt sig in och ockuperade hennes hus. De tvingades fly till Sverige. Hon bor nu i Rågsved. Hennes son hade kommit hit redan tidigare och är nu läkare i Stockholm.

Danijelas föräldrar och hennes faster drömde hela tiden om att kunna återvända för gott till Jugoslavien. Meho och Dragica byggde ett nytt hus i Trebinje i Bosnien intill fasterns hus dit de tänkte sig att återvända. Varje år bilade hela familjen ner till Jugoslavien men de bodde i mormoderns hus i Misinka utanför Kutina i Kroatien.

– Jag älskade att vara där. Det fanns kor och grisar och många barn på gatan. Men jag var inte beredd att flytta dit för gott. Jag hade ju mitt liv i Sverige. Sen skildes de och det var inte längre aktuellt att de skulle återvända tillsammans. Pappa hade träffat en ny kvinna i Sverige.

Så småningom kunde Dragica överta mormoderns hus där hon växt upp som hon ärvt tillsammans med sina två systrar.

– Så fort hon fick tid åkte hon ner och började göra förbättringar på huset. Huset var visserligen stort men saknade flera bekvämligheter som varmvatten, badrum och inomhustoalett. Men mamma fixade, arbetade och slet för att se till att få alla bekvämligheter på plats. Sen hade hon nya projekt vartenda år när vi åkte ner. Hon rev en gammal ladugård, byggde om ett stall till garage och förråd, bytte golv i hela huset, dränerade runt huset och gjorde i ordning den murkna källaren.  Och tog bara hjälp när det var något som blev för komplicerat. Det mesta gjorde hon själv.

Och det är på grund av huset som Danijela har upptäcka vilken fantastisk mamma hon har fått. När man är liten ser man ju inte riktigt vem mamma egentligen är. Det behövs lite distans.

­– Det börjar egentligen med mormor som ju dog strax innan jag föddes. Mamma har alltid berättat mycket om henne men det är kanske först när jag blivit vuxen som jag förstått vilken styrka hon ägde. Hon var en superkvinna som skötte allt i familjen. När hon fick morfars lön varje månad sparade hon så mycket hon kunde. När hon fått ihop tillräckligt köpte hon en liten bit mark. Proceduren upprepades när kontot växt igen. Helt på egen hand såg hon till att familjen fick det bra medan morfar var mer av en slarver. Och på marken byggdes det stora fina hus som fortfarande finns kvar. Och nu har jag förstått att det är de egenskaperna min mamma har ärvt. Hon har varit enormt fokuserad. Klarat allt med att modernisera och förbättra huset där nere och vara mamma och yrkesarbetande här i Sverige samtidigt. Jag är väldigt stolt över henne. Att hon själv förlorade sin mamma så tidigt gjorde att hon alltid gav min syster och mig del av sin livserfarenhet: ”Det här säger jag till er för att jag inte hade en mamma som kunde säga det”, har hon sagt många gånger till oss.

För tio år sedan fick Dragica en stroke. Hon återhämtade sig bra och hon räknade med att kunna bo halva året i huset i Kroatien och resten i Sverige

– För sex år sedan fick min syster en liten pojke Sedjad och hon ville förstås se honom växa upp. Då kunde hon ju inte bo halvårsvis i Kroatien så nu är huset ett sommarhem. Där kan vi alla vara och må bra, säger Danijela.

Lille Sedjads ankomst har fått stor betydelse för hela familjen. Och Danijela fick tid att tänka ordentligt på vad det innebär att ett nytt litet liv kommit in i familjen. När Sedjad var två år drabbades hans mamma Emina av bröstcancer.

– 2017 blev det absolut värsta skitåret i mitt liv. För samtidigt drabbades min pappa av tjocktarmscancer. Två av de viktigaste människorna i mitt liv kämpade för sina liv. Det gav mig insikter om hur mycket min familj betyder för mig.

Idag är både friska och på väg att bli helt friskförklarade men det dramatiska året de behandlades har förstås satt djupa spår i Danijela. Allt ställdes på sin spets. Emina pratade med henne när hon fortfarande fruktade för sitt liv att hon ville att Sedjad skulle veta vem hans mamma var om hon skulle försvinna. Samtalet berörde Danijela djupt och hon grät hejdlöst. Men en dag så vände det:

– Jag var och handlade på ICA och jag tänkte på det där att jag måste hålla Emina levande för Sedjad om hon skulle dö. Men så bestämde jag mig: Det här kommer inte att hända. Det här kommer inte att hända. Det är klart att jag inser att jag inte kunde bestämma att det skulle bli så. Men jag tänkte om jag bestämmer mig för att det värsta inte kommer att hända så gör det inte det. På nåt annat sätt kan jag inte förklara de känslor jag fick där i affären.

Danijela lever ensam och har inga barn. Hon fyller 50 år om tre år och inser att tiden har runnit henne ur händerna. Det är en stor sorg för henne. Att inte skaffa barn var nämligen aldrig en aktiv handling från Danijela. Hon lät bara tiden gå. Och det ångrar hon. Innan det är för sent är det viktigt att fatta ett aktivt beslut, menar hon. Speciellt idag då det ju blivit mer etablerat att kvinnor kan skaffa sig barn utan att leva i tvåsamhet.

– För mig har det nog varit självklart att jag velat ha barn. Jag älskar barn och jag anser att vi måste vara mer rädda om våra barn. Vi måste gemensamt klara av att bevara den goda självkänsla de föds med. Jag har växt upp i en kärnfamilj och jag har alltid trott att jag skulle vara en del i en sådan också som vuxen. Men jag träffade aldrig mannen som jag kände att jag ville dela livet och barn med. Så åren gick. Ibland undrar jag om jag avstod från att fatta det slutgiltiga beslutet om barn med flit. Eller om jag fortsatte att tro att jag hade tid. Och när frågorna och tvivlen kom var jag redan för gammal.

Danijela känner sig ändå lyckligt lottad. Hon omger sig med barn. Hon har Sedjad och umgås ofta och gärna med honom. Och jag ser att han lämnar många spår efter sig i lägenheten. Hennes halvbror har två barn som hon skulle vilja träffa mycket oftare. Men de bor i Helsingborg. Hon har också hela fyra gudbarn som betyder mycket för henne. De är alla i tonåren nu. Att se dem växa upp har varit en livets krydda för henne och de relationerna kommer att vara livet ut. Det är hon övertygad om.