Östersunds Posten blev den första tidning där jag fick fast jobb. Det var en stor dag för mig när ett ettårigt vikariat gick över i en fast anställning som redigerare 1972. Jag blev sedan kvar på ÖP i hela 18 år.

Under valrörelsen 1979 dök det upp en ung ombudsman i stan för Centerns ungdomsförbund, CUF. Han pratade bred småländska och verkade allmänt välartikulerad men också lite uppkäftig. Föga anade jag då att han senare skulle bli chefredaktör på ÖP och genomföra en framgångsresa med tidningen som blev mycket omtalad i branschen. Och lika lite anade jag att han sen skulle avbryta en framgångsrik publicistkarriär för att åter bli politiker. Fast egentligen har han nog varit både ock hela sitt liv, men lyckats relativt bra att hålla de två rollerna i sär. Åtminstone för det mesta.

 

När vi nu träffas en septemberdag 2015 erkänner han dock att det ibland kliat i fingrarna. Inte att skriva politiska brandtal som journalist, men väl irritera sig som politiker på journalister som inte ställer de rätta frågorna utan bara sväljer det han och andra politiker säger med hull och hår.

– Journalistik, politik och juridik, som jag också intresserat mig för, är egentligen bara olika delar av samma samhällsengagemang, säger han.

Bosse Svensson är hans namn och sakta men säkert blev vi vänner, han och jag, trots att jag mötte honom med stor skepsis från början. Inte minst för att jag var klart vänster ut i politiken medan Bosse ju var en borgerlig ”avfälling”.

– På den tiden var jag nog mer vänster än vad vänstern inom socialdemokratin är idag. Den politiska agendan har en tendens att förändras. Jag var en klar Åsa Nisse-marxist som vi benämndes på den tiden. Jag hade läst George Borgströms bok Banketten som blev en väckarklocka. Sedan kände jag en person som var engagerad i centerns ungdomsförbund, där kärnkraften var den hetaste frågan. Då blev det rätt naturligt att välja det partiet.

När Bosse redan samma år som vi upptäckte honom i Östersund började vikariera som journalist på tidningen var det inte bara jag som reagerade. Några år tidigare hade centern köpt tidningen och att en uttalad centerpolitiker fick börja jobba som journalist väckte frågetecken. ”Jaha är det så här centern vill ha det, att de opartiska journalisterna ska bytas ut mot politruker”, tänkte vi.

Det vi inte visste var att Bosse parallellt med skolåren hemma i Tingsryd och sedan i Växjö mer eller mindre försörjt sig själv som frilansjournalist sen tidiga tonåren.

1979 var bristen på vikarier konstant. När Bosse talade om för vår redaktionschef Gösta Nilsson att han faktiskt hellre ville jobba som journalist än som CUF-ombudsman fick han redan nästa dag ett telefonsamtal. ”Kan du hoppa in på lokalredaktionen i Hammarstrand några veckor?” Det kunde han. När det vikariatet tog slut erbjöds han ett längre vikariat i Järpen.

Men då sa Bosse nej tack.

– Detta var ju kring tiden för kärnkraftsomröstningen och jag var bara tvungen att ta politisk ställning och engagera mig emot. Jag insåg att Gösta Nilsson samtidigt kanske stängde dörren för att jag skulle få komma tillbaka till ÖP. Men det var en risk jag tog.

Han deltog bland annat i den stora Barsebäcksmarschen, där alla kärnkraftsmotståndare oavsett politisk färg visade en enad front mot det som man uppfattade som ett stort hot mot mänskligheten.

Efter folkomröstningen tänkte därför Bosse överge Östersund. Flytta tillbaka hem. Han fick också jobb som lokalredaktör därnere.

Han berättade för centerkollegan och ÖP:s styrelseordförande Olle Carlsson att han skulle avveckla. Det gillade inte Olle som såg vilken potential som fanns i den unge engagerade gossen.

– Han fixade mig ett konstigt jobb som anställd i en av länets centerkretsar mot kontant betalning under två månader. Jag frågade aldrig om detaljerna i det kontraktet…

Men så en dag ringde telefonen. Igen. ÖP behövde en telefonmottagare. På den tiden var det ett viktigt uppdrag på tidningen att ha någon som från telefonen spelade in rapporter från journalister utanför huvudredaktionen och sedan skrev ut dem. Och rent politiskt var ju en sådan tjänst rätt ofarlig. Bosse tackade ja.

Så en dag satt han på plats vid centralbordet på tidningen tillsammans med nyhetschefen Enar Adsten. Alla andra var ute på uppdrag när plötsligt ett bankrån inträffar. Enar blev panikslagen. Ingen kunde åka.

”Jag kan” sa Bosse och på den vägen blev det. Bosse blev ÖP-journalist och den spikraka publicistiska karriären hade börjat även om den fick ett avbrott på vägen.

1987 hoppade han nämligen av anställningen på ÖP och startade en egen firma tillsammans med en annan av ÖP:s medarbetare – på marknadssidan – Göran Henriksson. Där jobbade de två under fem år innan de båda återvände till ÖP, Bosse som ledarskribent och senare chefredaktör, Göran som annons- och marknadschef. Samtidigt anställdes en ung Jesper Kärrbrink som vd på företaget. De tre skulle tillsammans komma att skriva tidningshistoria. Men för att lyckas med det krävdes det hårda tag.

”Någon måste vinna och
vi bestämde att det skulle bli ÖP.”

–Det fanns en rad chefer på tidningen vi den tiden som bara förvaltade och inte vill nåt nytt. De hade accepterat det faktum att Länstidningen gått om oss i upplaga. Men vi menade att det inte fanns befolkningsmässigt underlag i länet för två tidningar med en så stor gemensam upplaga. Någon måste vinna och vi bestämde att det skulle bli ÖP. Efter det fattades bara beslut som gick ut på att ta död på Länstidningen. Det låter tufft men sådana är villkoren. Ur en mänsklig och demokratisk aspekt är det naturligtvis helt förkastligt men vi menade att det valet inte fanns.

ÖP vann kampen och blev omtalad för det i hela mediesverige. LT förlorade. Den finns visserligen kvar men för en tynande tillvaro. Bosse, som då varit chefredaktör under ett antal år, var en stjärna i stigande inom branschen för de satsningar man gjort både på papperstidningen och på digitala plattformar. Han hamnade i Tidningsutgivarnas styrelse bland annat. Därutöver anlitades han flitigt som föredragshållare och konsult runt om i landet.

– Under den här perioden fick jag också flera erbjudanden att bli chefredaktör på olika tidningar. Jag var helt enkelt rätt het i branschen. Jag var frestad att tacka ja flera gånger och flytta hela min familj, som då bestod av min fru Marianne och fyra barn. Men Marianne och jag hade egentligen rett ut det där tidigt i vårt förhållande, när jag försökte få henne att flytta med tillbaka till Småland. Efter det var det bestämt att vi skulle stanna i Jämtland.

Karriären avstannade inte för det. Istället tillbringade han mycket tid på flygplatser, i flygplan och på hotellrum för att kunna fortsätta sin karriär.

–Men Jämtland har förblivit hemma. Hemma är där man har sina tio närmaste vänner. De är på något sätt grunden i ens liv. Flyttar man från dem flyttar man hemifrån, säger Bosse.

Bosse bor idag på rena landet utanför Brunflo, i Hälle tillsammans med Marianne, – bonddotter och uppväxt på granngården – de två dvärgschnauzrarna Tyra och Svante och yngsta dottern Elvira, som går sista året i gymnasiet. (Sedan intervjun gjordes har Tyra dock dött så nu finns bara Svante kvar och Elvira har tagit studenten) Trots de tuffa åren då Marianne fick sköta de flesta av familjens angelägenheter helt på egen hand håller äktenskapet. Båda är centerpartister och träffades tidigt genom sitt politiska engagemang även om det inte sa klick på en gång. 1983 kom klicket och inom två veckor bodde de ihop.

Själv övergav jag Östersund för Kalmar redan 1989 men med ojämna mellanrum har vi fortsatt att hålla kontakten. Vårt engagemang för journalistiken har varit en förenande länk.

Det är i Hälle som Bosse och jag träffas 2015 för vårt samtal en höstdag som mycket mer påminner om en jämtländsk sommardag, när den är som bäst. Utsikten från det högt belägna stora huset är bedövande med Storsjön, Locknebygden och Oviksfjällen som fond.

Att han hamnade på landet beror kanske mindre på den politiska läggningen och mer på behovet att återvända till rötterna.

Bosse föddes 1960 som andra barnet i en syskonskara på fyra i Lenhovda i Småland. Pappan och mamman var småjordbrukare; båda hade bara sexårig folkskola med i bagaget. Rationaliseringsvågen som gick fram över landsbygden drabbade familjen och de tvingades flytta in till Tingsryd när Bosse vara sex år. Där fick pappan jobb på en av ortens stora industrier, Hammarplast.

– Jag är stolt över den resa min pappa gjorde där trots sin dåliga utbildning. Han avancerade snart från vanlig ”på-golvet-arbetare” till produktionstekniker som lärde andra om att formspruta plast. Tyvärr fick ha sluta bara 55 år gammal sedan han fått lungproblem efter att ha andats in de giftiga plastångorna alltför länge.

”Att bli utpekad som smartare och mer begåvad
har sina sidor både i skolan och hemma”

Bosse var ett begåvat barn. Redan som treåring kunde han läsa. När han började läsa Expressen istället för sagoböcker, insåg föräldrarna att det inte gick att ha honom hemma längre. Han gick igenom ett skolmognadsprov och fick börja skolan ett år tidigare än sina jämnåriga.

– Jag har funderat mycket på om det egentligen var bra eller dåligt och jag vet fortfarande inte. Och ju äldre man blir funderar man ju på det här med sin barndom om den var bra eller inte, och vad som egentligen är en bra barndom, för den delen. Att bli utpekad som lite smartare och mer begåvad har sina sidor både i skolan och hemma och det hade det för mig också. Inte minst om man har en pappa som uppfostrats i den gamla andan att man inte ska göra sig så märkvärdig, eller sticka ut. Det skapade många ganska hårda konflikter oss emellan. I dag är vi förbi dem, men det tog tid. Åtminstone för mig.

Det kanske förklarar varför Bosse, lite drygt 15 år gammal, flyttade ensam till Växjö för att gå i gymnasiet.

– Sedan dess har jag klarat mig själv. Jag överlevde i stort sett på studiebidrag och det jag tjänade som frilansare med sport som specialområde på Växjöbladet. Den tiden har präglat min inställning till pengar. Jag har alltid varit en försiktig general som tänkt efter innan jag använt dem. Som ung hade jag ett kuvertsystem där jag la ner en ranson pengar som sedan måste räcka tills jag fick öppna nästa kuvert.

Redaktören på Växjöbladet hjälpte honom ibland med lite extrapengar genom att med en mycket stor regelbundenhet utse honom till vinnare av veckans korsord i tidningen, en belöning på 25 kronor. Enda motprestationen var att han måste lösa korsordet.

Att börja skolan ett år tidigare innebär att man alltid är minst i klassen och kanske lite mer lillgammal än kompisarna genom det bokliga intresset. Men Bosse upplevde aldrig att han mobbades.

– Jag har två utpräglade egenskapar som jag haft nytta av hela livet också gentemot dem som försökt mobba mig: jag är väldigt snabb i repliken. Det kostade på att ge sig på mig eftersom jag svarade. Men sedan är jag också bra att läsa av stämningar, en egenskap jag förvärvade för att skydda mig. Jag kan lätt bli en del av väggen om jag märker att fara hotar. Annars älskar jag att stå i centrum och gör det ofta men jag har en intuition som gör att jag vet när den attityden inte är lämplig.

Han menar att han drivs av ett grundläggande rättvisepatos. Även om han nästan jämt valde utvägen att fly när stämningen blev hotfull så fanns det undantag.

– Jag kommer ihåg en gång på skolgården när min allra minsta kompis fick stryk av sin kusin hela tiden. Då såg jag till slut rött och slog ner mobbaren trots att jag egentligen inte vågade.

Det var också rättvisepatoset som gjorde att han under 2013 hoppade av en mycket lyckosam och lång karriär inom mediabranschen och återgick att jobba som konsult i eget företag. Vid den tiden satt han i koncernledningen för en av de större mediekoncernerna i Sverige, Stampen.

– Jag blev fullständigt rasande när jag upptäckte att tre av cheferna förhandlat till sig optioner på tiotals miljoner kronor trots att vi i koncernledningen hade en helt annan uppgörelse där två månadslöner var taket för allas möjlighet till bonus och där alla bedyrade att fullständig transparens skulle råda, när det gällde ledningens egna förmåner. Så upptäckte jag att några av de som jag jobbat nära hade helt andra uppgörelser. Här blir jag inte kvar, tänkte jag. Trots att jag älskade mina arbetsuppgifter.

Den uppgörelsen har ju sedan den här intervjun genomfördes blivit hett nyhetsstoff då hela Stampenkoncernen tvingats begära sig själv i likvidation. Kritiken mot ledningen har varit hård.

Efter en kortare avvecklingsperiod återvände han till den jordnära tillvaron i Jämtland. Idag satsar han på en politisk karriär i Östersund:

– Steget var inte så långt som det kan verka. Min karriär gjorde ju att jag inte längre var journalist. Det var verkligen en svunnen tid även om jag hela tiden slogs för publicistiken.

Att han tagit upp politiken igen beror på en enda sak:

– När jag upptäckte att den organiserade rasismen fått fäste runt om mig var jag bara tvungen att reagera. Om man inte gör något är man en liten skit, som Astrid Lindgren sa.

Och att stanna kvar i centerpartiet har han inga som helst problem med. Partiledaren Annie Lööf, som Bosse lärde känna tidigt genom partikamraten och vännen Per Åsling (riksdagsman och boende i Jämtland), har varit mycket tydlig när det gäller flykting- och invandrarfrågan. Hon har fått beröm också utanför de egna leden för sin rakryggade hållning.

– Hade jag däremot bott i grannlandet Norge skulle jag aldrig valt centerpartiet.

Men också i övrigt känner han sig hemma i partiet. Trots att steget är långt från den Åsa Nisse-marxism han en gång i tiden bekände sig till.

– Precis som hela den politiska scenen har flyttat till höger sen sjuttiotalet har jag också gjort det. Jag har nog alltid haft en liberal livsuppfattning – hur jag lever mitt liv ska ingen annan lägga sig i. Även om jag är mycket pratglad lyssnar jag faktiskt på vad folk säger och kan ändra uppfattning. Erfarenheterna på vägen har gjort att jag gradvis gått åt höger. Man måste helt enkelt ha levt ett tag och lärt känna sig själv innan man faktiskt vet vilket sorts samhälle man vill leva i.

”Det bor något stort i den tjejen.”

Men att han sedan också är mycket imponerad av Annie Lööf har gjort valet enkelt. Han menar att redan långt innan hon blev partiledare tänkte han att ”det bor något stort i den tjejen”. Hon började trevande och stelt för att hon lyssnade mer på andra än sig själv när hon var ny i rollen. Men nu har hon växt in i både rollen och sig själv, vilket märks i att allt fler gillar henne, också utanför partiet, menar han.

Bosse var för övrigt en av de direkt ansvariga för en av hennes första stora kriser som partiledare. Det omdiskuterade förslaget till idéprogram hade honom som en av författarna. Där föreslogs både månggifte, fri invandring, slopad skolplikt och federalism. Förslaget ledde till hårda ord och splittring inom partiet och de kontroversiella förslagen togs bort när partiet antog sitt program – och Annie Lööf genomlevde sin kanske tuffast kris.

– Det finns mycket att lära av den processen, och säkert mycket berättigad kritik mot oss som tog fram förslaget. Men jag tycker egentligen att det var rätt bra att vi kände efter var gränserna gick, och att Annie visade att hon kunde ena viljorna. Men det kunde kanske ha skett på ett lite mindre uppslitande sätt, säger Bosse självkritiskt.

Trots flera uppdrag för partiet på riksplanet är det lokalpolitiken han vill satsa på. Åtminstone just nu. Han vill få makt att påverka hur Östersund utvecklas.

– Mitt mål är att bli kommunstyrelsens ordförande 2018. Socialdemokraterna har suttit vid makten i 20 år. Det är dags för något nytt och jag är villig att ta på mig den rollen Det har jag berättat öppet. Idag är jag gruppledare för centern i kommunfullmäktige, sitter i kommunstyrelsen och kommunstyrelsens au.

Han är inte buskablyg. Sin vana trogen låter han höra om sig och med den drivna penna han förvärvat under journaliståren har han inga problem att märkas i den lokala debatten i Östersund. Men om detta ordar vi inte mycket i den här bloggen.

Bosse fru Marianne är också politiskt aktiv – i samma parti. Hon har varit heltidsanställt oppositionsråd för centern inom landstinget i Jämtlands län efter ett personval där hon slog den tilltänkte oppositionsrådet med bred marginal. Valet därpå förlorade centern sin plats och istället värvades Marianne till Stockholm som politiskt sakkunnig hos miljöminister Andreas Carlgren.

– Men hon slet mycket ont med långpendlingen. Hon ville komma hem till familjen på kvällarna. Inte till ett trist hyresrum i Stockholm. Under de år som jag reste kunde jag sova på en soffa var som helst i Sverige men sådan är inte Marianne.

Nu jobbar hon som regional organisationsutvecklare i centerpartiet. Får visserligen resa mycket men ändå känna att hon är hemma i Hälle. I slutet på 80-talet och början på 90-talet fick de två i rask följd tre barn: Julia, Anton och Linnea. Sladdisen Elvira var möjligen mer välplanerad och anlände först 1997.

”Självkänslan däremot
har inte vuxit i samma takt.”

Bosse funderar mycket på förhållandet mellan självförtroende och självkänsla. Han menar att han är bra på det ena och dålig på det andra. Själv har jag aldrig tänkt på skillnaden förrän vi började prata om det. Självförtroendet ger sig ju uttryck i att man tror att man ska klara av de saker man ger sig in på. Det fokuserar på prestationer. Självkänslan däremot handlar mer om ens inre jag. Hur man ser på sig själv som person, vad man känner för sig själv. Med god självkänsla vet man i grunden att man har ett värde även om man gör något som är helt misslyckat.

Bosse uppväxt har på olika vis, menar han, skapat en dålig självkänsla och därför har han behövt prestera för att känna att han har ett värde som människa. Med tiden har självförtroendet växt eftersom han så tydligt har presterat och fått flera stora förtroendeposter. Självkänslan däremot har inte vuxit i samma takt.

– Jag insåg det på riktigt 2006 och 2007 när jag i två perioder var sjukskriven för att jag var nära den berömda väggen. Inte utbränd men vidbränd som man brukar säga. Sedan dess har jag jobbat med självkänslan ganska medvetet, och tycker att jag rör mig åt rätt håll. Men sämre självkänsla än självförtroende kommer jag nog alltid att ha.

Han fick mig att tänka efter. Jag är nog precis tvärt om. Jag har fått med mig en mycket god självkänsla och alltid tyckt att jag duger som jag är. Men självförtroendet måste jag hela tiden förvärva på nytt. Jag förutsätter att jag inte klarar de uppgifter som jag får mig tilldelad och tycker ofta att människor är konstiga som litar på mig. Men en god självkänsla i grunden gör att jag kanske inte tar på mig arbetsuppgifter som jag vet att jag inte klarar av. När det fanns människor som försökte övertala mig att bli förbundsordförande för Journalistförbundet i slutet på 80-talet talade självkänslan om för mig att jag inte var av rätta virket. Därför tackade jag nej utan att låta mig övertalas..

Ja, ja det där måste man kanske fundera på mera. Om man träffar Bosse Svensson ytligt tänker man inte att här har vi en människa med dålig självkänsla. Men självförtroendet är ju det som märks.

 

Tillägga den 21 oktober 2018:

Bosses målsättning gick i uppfyllelse. Vid årets kommunval i Östersund gjorde centern ett exceptionellt bra val och ökade från 13.6 procent till 22,3 procent. Det innebär att centern nu med sina 14 mandat (man ökade med sex) blivit största alliansparti. Alliansen kan dessutom regera med egen majoritet utan hjälp av Sverigedemokraterna. Detta sedan socialdemokraterna och miljöpartiet gjort ett katastrofval. Den 18 oktober valdes Bosse till kommunstyrelsens ordförande precis som han tänkte sig då för två är sedan.