Ett skilsmässobarns berättelse

Familjen Wennberg har varit en viktig del av mitt liv ända sedan 1969. Då lärde jag känna Nils, som blev min klasskamrat på Journalisthögskolan i Göteborg. Han märktes från första dagen. Med en bred och trygg Ånge-dialekt och mycket humor intog han scenen. När han sedan hittade sin själsfrände i en annan av mina klasskamrater, Sven Melander, var lyckan gjord. Under de två år som JH-tiden varade var de det nav kring vilket allt kretsade. I både allvar och lek. Båda fick så småningom stora framgångar i det yrke de valt att utbilda sig i. Nåja, Sven kanske slirade lite på journalistiken men inte Nils.

Efter JH flyttade Nils tillbaka norrut och började jobba på Östersunds Posten, där han gjort sin praktik. Själv fick jag bara sommarjobb och tvingades sedan läsa statskunskap på universitetet. Tidningen där jag gjort min praktik hade inte råd att anställa fler, och jag riskerade att sälla mig till skaran där journalistiken skulle förbli en önskedröm. I min årgång drabbade detta rätt många. Att ta sig in på en arbetsplats utan att vara känd där var näst intill omöjligt redan då.

En dag ringde Nils och tipsade mig om ett årslångt vikariat på ÖP. I Östersund, en plats så långt norrut och så exotisk i mina ögon att jag hisnade. Tillsammans med Nils och ett antal andra JH-kamrater hade jag tillbringat några dagar i Bydalsfjällen året innan. Vägen dit genom gnistrande och skyhöga snövallar och med motorstopp i mörkret på en smal väg, hade lämnat outplånliga spår. Det var verkligen inte enbart en lockande tanke att jag – en skåning – som knappt varit norr om Stockholm, skulle flytta så långt norrut.

“Och Östersund tog mig med storm.
Jag blev kvar i 18 år.”

Men Nils tänkte på just mig och talade väl om mig hos redaktionschefen; då var det klart att jag tackade ja när jag fick chansen. Och Östersund tog mig med storm. Jag blev kvar i 18 år. Tack vare Nils kunde min yrkesdröm förverkligas i denna omfamnande stad vid Storsjön. Att jag strax efter ankomsten träffade min blivande man Patrick, kollega på ÖP, gjorde ju inte saken sämre.

Precis när jag flyttade upp hade Nils träffat sin blivande fru Ingegerd. Hon ingick därmed i mitt nya umgänge. Att få ett brett umgänge i Östersund var inte svårt. Vi var ett stort gäng med den gemensamma nämnaren att några hade anknytning till journalistiken så som den utövades på ÖP, LT, radion eller TV.

Helena och Nina
Helena, 3 år, håller i nydöpta Nina.

Nils och Ingegerd fick två barn, Helena, född 74, och Nina, född 77, – barn som jag följt sedan de var små embryon i Ingegerds mage. Äktenskapet mellan Ingegerd och Nils höll inte länge. Nina var inte ens två år när de skildes och snart flyttade Nils till Stockholm. Genom åren har jag hållit kontakten med båda.

Det var givet att någon representant från familjen skulle vara med i min blogg. Men enda familjemedlemmen som är aktiv på Facebook är Nina, idag 39 år gammal. Hon har just flyttat hem till Östersund med sin familj, maken Robert och de två barnen Edda och Joar, efter många år på annat håll. Jag åker tillbaka till min gamla hemstad för att prata med henne.

Vi träffas en strålande septemberdag på A4s gamla militärområde, där Patrick en gång gjorde sin militärtjänst som signalist. Då var det en sluten värld. Nu är det omgjort till ett mycket populärt campusområde för Mittuniversitetet. De gamla byggnaderna blandas med de nya. Vi träffas på restaurangen inne på det nybyggda biblioteket. Nina har sin arbetsplats ett stenkast härifrån.

“De skulle bli helt konfunderade om jag använde
det språk som är normalt i vårt samhälle.”

Hennes arbetsgivare är inte universitetet utan den kommunala gymnasieskolan där hon jobbar som lärare på språkintroduktionsprogrammet. Ungdomarna som möter henne har inte fått ett godkänt betyg i svenska som andraspråk. Det är meningen att hon ska se till att de får det. De kommer från flera olika platser i världen och de flesta har en god skolbakgrund men behöver lära sig behärska det svenska språket.

  • Jag har aldrig haft ett roligare jobb, säger Nina, som egentligen är ämneslärare i engelska och franska på gymnasiet.

Själv blir jag lite smått imponerad av att se henne interagera med eleverna. Här är det inte tal om några silkesvantar. Raka klara besked gäller. Och på svenska. Svarar ungdomarna på engelska säger hon bara ”Prata svenska”.

  • Läraren är auktoriteten i deras värld. De skulle bli helt konfunderade om jag använde det språk som är normalt i vårt samhället. ”Kanske skulle du kunna tänka dig att gå tillbaka till klassrummet och vara med också i slutet av lektionen?” skulle bara förvirra. ”Gå tillbaka till lektionen. Du skolkar och det är imte tillåtet!”

Eller när jag hör henne prata med en extra ambitiös kvinnlig elev. ”Du har läst för långt. Du ska sluta läsa där och sedan svara på frågorna.”

Nina med en elev
Nina går igenom läxan med en av sina elever
  • Alla de här ungdomarna representerar öden som berör mig starkt. Att vara med dem i en helt vanlig vardag utan krig och dramatik är så givande. Och roligt.

Nina har alltid tänkt sig att hon skulle ta en pol mag-examen i statsvetenskapliga ämnen och syssla med politik eller offentlig förvaltning på ett eller annat sätt. Samhällsengagemanget har hängt i sedan hon var liten. Ändå slutade det med att hon blev språklärare. Hur går det ihop?

  • Det gör ju inte det. Och jag är lika förvånad som du. Men när jag väl efter flera avvikelser kom dithän att jag skulle söka in till utbildningen för att bli pol mag kom jag inte in. Då gick jag till en studievägledare som snabbt konstaterade jag borde bli lärare, eftersom jag älskade att vara med människor och att jag alltid har funkat bra med barn och ungdomar. Så då blev det så. Synd bara att det är så förbannat dåligt betalt.

Att det inte blev samhällsstudie direkt efter gymnasiet har sin förklaring. Under de sista åren på gymnasiet träffade hon en basketspelare och verklig kärlek uppstod från båda håll.

  • Men han var från Syrien och hade en helt annan inställning till livet än jag. Han friade till mig redan sista året på gymnasiet och kunde inte tänka sig något annat alternativ. Men jag var ju inte redo att binda mig. Jag ville plugga och jag ville se världen. Eftersom vi tyckte så fruktansvärt mycket om varandra mådde jag allt sämre och till slut fanns det bara en utväg: Jag måste göra slut med honom.

Att hon tvingades avstå från någon som hon tyckte väldigt mycket om gjorde att Nina hade ett stort behov att komma bort från Östersund efter studenten.

”Jag har aldrig varit lagd åt att utmana.
Jag har hellre velat prestera.”

  • Jag hade läst franska i skolan men jag kunde inte prata. Jag tyckte det var bortkastade sex år så jag bestämde mig för att åka till Frankrike och lära mig språket ordentligt. Jag hamnade på en språkskola i Chambéry strax norr om Lyon under ett år. Och jag lärde mig inte bara prata franska. Jag lärde mig röka, dricka kaffe och sippa rödvin också.

Att lära sådant hemma i Sverige borde ju inte ha varit så svårt, men Nina spelade basket på elitnivå under hela skoltiden och då var det inte tal om några utsvävningar.

  • Jag har heller aldrig varit lagd åt att utmana. Jag har hellre velat prestera. Jag var egentligen aldrig någon stjärna i basket men jag ville vara det och tränade därför oerhört mycket och var väldigt fokuserad på att bli bra. Till skillnad från min syster var jag därför en mycket lugn tonåring, sett ur mammas perspektiv.

Året i Frankrike var avgörande för Nina på många fler plan.

  • Att växa upp med en ensamstående mamma skapar starka bindningar. Jag behövde klippa navelsträngen och det kändes viktigt att jag kunde ta hand om mig själv. Jag vill påstå att det året formade mig som människa.

Efter att hennes föräldrar skilt sig levde Nina med storasyster Helena och mamma Ingegerd i ett radhus i det nybyggda bostadsområdet Odensala strax söder om stadskärnan. Ingegerd jobbade 75 procent av en heltid på en förskola som barnsköterska och kock. Inkomsterna var mycket små men hon ville ge flickorna en trygg uppväxt och gjorde allt för att de skulle slippa flytta. Hon blev en mästare på att få pengarna att räcka. Vi runt om henne var fulla av beundran. Varje månad, när underhållsbidraget och lönen kommit in, tog hon ut allt i kontanter. I ett kuvert för varje vecka fram till nästa tillskott i kassan fördelade hon sedlarna. Var pengarna i ett kuvert slut innan veckan var slut fick det vara så. Ibland fick hon mindre tillskott genom att hon bakade åt bekantskapskretsen.

  • Jag minns särskilt en gång då det gick upp för mig att vi hade det knapert. Jag behövde en femkrona till bussen. Men mamma hade ingen femkrona att ge mig. Trots detta kände jag aldrig av att vi var ”fattiga”. I skolan var vi istället lite coola Helena och jag. Vi hade en pappa i Stockholm och han skämde bort oss, tyckte vi, med skidutrustning, Frankrike-resa och NK-jacka, som gjorde de andra på skolan avundsjuka. Och så kände vi Sven Melander.

Att hon började spelade basket har också med bristen på pengar att göra. Nina älskar att åka utför och ville egentligen satsa på att bli bra i det. Men utförsåkning är en dyr sport även om man bor nära Sveriges stora skidmetropoler. Utan bil och med en mager kassa var det inte att tänka på att satsa på skidåkningen. Den fick bli ett sällsynt nöje.

  • Mormor och morfar hade en stuga i Hede och vi tillbringade en vecka med dem under vintern. Vi tvingades åka längd på förmiddagarna tillsammans hela familjen och sedan betalade de ett halvdagskort så vi kunde åka utför på eftermiddagarna.

”Jag hatar pengar. Och allt prat om pengar.”

Nina förnekar inte att bristen på pengar ändå satt spår i henne.

  • Jag avskyr pengar. Och allt prat om pengar. Det vore bra om de inte fanns. Jag mår alltid dåligt när jag ska betala räkningarna. Det finns nog undermedvetet i mig att de inte ska räcka.

Skilsmässan mellan föräldrarna så tidigt i hennes liv har präglat henne och hon funderar mycket på vad det är som gör att man ger upp och väljer att gå skilda vägar trots att man har små barn.

Nina
Nina på sitt jobb
  • Problemet är kanske att jag aldrig riktigt har pratat med dem om varför det gick som de gick med deras äktenskap, särskilt inte med pappa. Det har lämnat något sorts hålrum i mig. Ett äktenskap måste bygga på ömsesidig respekt för att man är olika. Om man tycker att ens eget sätt är det enda rätta sättet och inte kan ändra sig, ja, då blir det nog svårt att ro samvaron i hamn, tänker Nina.

Med tanke på den kännedom hon har om sina föräldrar idag som vuxen och egna erfarenheter av parrelationer, undrar hon om det var där det gick snett. Hon är beredd att satsa mycket på sitt eget äktenskap:

  • Jag ser äktenskapet som ett projekt eller ett företag. Man måste satsa det kapital man har. Och man måste anstränga sig för att lyckas. De finns svackor och det finns höjdpunkter. Men oavsett måste man vårda det man har för att företaget ska bli lönsamt och projektet lyckosamt.

Ninas förhållande har tidvis varit mycket ansträngt till båda föräldrarna. Idag fungerar det bra med båda föräldrarna men det har alltså inte alltid varit så. Nina är väldigt lik sin pappa medan Helena är lik sin mamma. Det gjorde att Nina ofta kände sig annorlunda i det som blev hennes kärnfamilj, sedan pappa Nils flyttat söderut.

  • Redan tidigt skilde sig mina värderingar och intressen från mammas och Helenas. Jag fick veta att att det inte var någon idé att diskutera med mig när jag ville förstå eller hade åsikter om företeelser i samhället. Mamma sa ofta att jag var så lik min pappa, men jag uppfattade det som något negativt. Det gör att jag numera tycker väldigt illa om att likheter med andra poängteras. Jag försöker låta bli det när det gäller mina egna barn. Jag vill vara en individ som är jag, präglad av både arv, miljö men också av de erfarenheter jag skaffat mig alldeles själv.

”Han valde inte bort oss
men han valde oss inte heller.”

Åsiktsmässigt och intressemässigt hade och har hon mer gemensamt med sin pappa. Men med Nils blev problemet ett annat. Han träffade en ny kvinna, gifte sig och fick ytterligare tre barn, halvsyskonen Julia, Anton och Lovisa.

  • Helena och jag kände oss aldrig accepterade av hans nya fru. Vi hade ett mycket komplicerat och ansträngt förhållande och besöken hos pappa blev alltmer ångestladdade. Och pappa var inte tillräckligt stark för att slåss för vår rätt. Han valde inte bort oss, men han valde oss inte heller. Han ringde varje eftermiddag efter skolan för att kolla hur vi hade det. Om vi kom ihåg träningen och vilka läxor vi hade. Så på distans var han en omtänksam pappa under hela uppväxttiden. Men på plats i sin familj ställde han inte upp så som Helena och jag hade hoppats.

När det gäller mamma Ingegerd förblev hon singel efter skilsmässan. Även om det har funnits män i hennes liv har hon aldrig flyttat samman med någon eller startat en ny familj:

  • Det är ett problem för mig ibland. Vi fortsätter att vara hela hennes familj trots att vi bildat egna familjer, Helena och jag.

Här ger Nina mig en personlig tankeställare. Jag är också ensamstående sedan många år. Jag har aldrig tänkt på den aspekten. Att jag har valt ensamheten framför tvåsamheten sedan Patrick dog för 14 år sedan ställer extra stora krav på mina två barn under en tid, då de i första hand borde få ägna sig åt sina egna familjer. Det tål att ta till sig.

Nina flyttade hemifrån vid 19 års ålder och har sedan dess i stort sett inte bott i Östersund förrän nu. Efter året i Frankrike ville hon läsa på ett stort universitet. Hon kom in i Göteborg och då blev det Göteborg och mer studier i franska. Våren 1999 fick hon chansen att bli utbytesstudent på det så kallade Erasmus-programmet och tillbringa en termin med universitetsstudier i franska Le Havre.

  • All undervisning skedde på franska men jag läste olika ämnen. Jag tänkte att det var ett bra språk att behärska när man vill bli statsvetare. Det är ju den internationella diplomatins första språk. Men så blev det språklärare istället.

Första lärarjobbet fick hon i Onsala men senare flytta hon till en skola inne i Göteborg som hade basketklass:

  • Det stod ju mitt namn på den tjänsten.

Vid den här tiden hade hon träffat sin blivande man, Robert. Han är Östersundsbo som hon själv. Men innan det var dags för den verkligen kärleken hann hon med ett förhållande till i Göteborg. De två planerade en rundresa i Mexiko. Allt var klappat och klart för avresa när förhållandet tog slut. Nina valde att åka ensam istället.

  • Det var fler med på resan men enligt planerna skulle våra vägar skiljas efter ett tag. Då stod jag där ensam i ett främmande och ibland ganska skrämmande land. Från och till var det inte speciellt roligt. Jag minns bland annat en taxichaufför som skjutsade mig till hotellet, när jag anlände till en ny stad. Han tittade på mig i backspegeln och sa allvarligt att jag inte borde gå ut alls sedan det blivit mörkt. Nej, det var inte så roligt att resa ensam. Det gör jag inte om. Men jag är samtidigt glad förstås att jag fixade det. Man lära sig något av det också.

Men åter till Robert som hon träffade strax efter den äventyrliga resan.

  • Vi hade haft en liten flirt redan på gymnasiet. Men så var jag hemma i Östersund över julen 2002. På hemvändarkvällen såg jag honom igen och tyckte ”Oj, vad han är snygg”. Så började det. Men sen åkte jag till Göteborg igen och han till Östersund där han utbildade sig till sjuksköterska.

Men snart bytte Robert studieort och de två flyttade ihop i Göteborg. Efter några år blev Nina friad till ännu en gång och den här gången sa hon ja.

  • Då hade vi redan haft vår kris och separerat under en tid. Men sen kände vi oss redo. Vi gifte oss i största hemlighet med bara två vittnen. Det innebar att många blev väldigt besvikna eller rent ut sagt kränkta för att de inte visste något. Men för oss var det bästa sättet. Det fanns så många hänsyn att ta när det gällde vilka vi skulle bjuda och inte och det förtog hela glädjen med att vi skulle säga ja till varandra.

Nu finns de två barnen, Edda, åtta år och Joar, sex år. Och sedan ett år finns familjen i ett nybyggt självdesignat hus som ligger naturskönt med utsikt över Storsjön och med den mäktiga Åreskutan i fonden.

”Jag är lika överraskad som du!”

Jag blev mycket förvånad när jag fick veta att Nina tänkte flytta hem till Östersund. Jag var övertygad att hon ville fortsätta leva det mer självständiga livet i Göteborg långt borta från både mamma och pappa och svärföräldrar. Familjen hade precis flyttat till ett eget hus i Partille. Båda hade riktigt bra jobb som de älskade. Barnen trivdes.

Nina med barnen
Nina med sina barn Joar och Edda
  • Jag var lika överraskad som du! Det var något som jag aldrig hade tänkt skulle hända. Vi trivdes verkligen på alla sätt i Göteborg och hade många vänner. Men min syster Helena, som bott i Södertälje i alla år, fick en funktionshindrad dotter, Liv, som de inte tyckte fick den hjälp och omsorg hon behövde. De bestämde sig för att flytta till Östersund, en mindre stad med en bra habilitering. Och plötsligt insåg jag att jag inte skulle få se Liv växa upp och inte träffa Helena och hennes man lika ofta som jag var van vid. Vi åkte ofta och hälsade på varandra och avståndet mellan Göteborg och Södertälje är ju mer överkomligt än mellan Göteborg och Östersund.

Tanken slog rot hos dem båda två och snart började de läsa platsannonser. De hittade det perfekta jobbet för Robert, visserligen tio mil från Östersund i Strömsund, som chef för vårdcentralen där, men när han fick jobbet gick flyttlasset.

Och sedan Nina fick det roligaste jobb hon nånsin haft och barnen trivs i sin nya 0tr0ligt vackra omgivning finns det ingenting att ångra. Nu är det Östersund som gäller. Efter nåt år med pendling till Strömsund fick Robert också ett bra jobb i Östersund. Familjerna är samlade, både Ninas ”nya” och ”gamla”.

Detta ser Nina när hon tittar ut från sitt vardagsrumsfönster.
Detta ser Nina när hon tittar ut från sitt vardagsrumsfönster.