FOJO har alltid varit en viktig del av mitt vuxna liv. Det är en statlig fortbildning för journalister som inrättades en gång i tiden av den dynamiske finansministern Gunnar Sträng. Han tyckte att journalister var alltför okunniga och borde vidareutbildas. Numera sorterar FOJO under Linnéuniversitetet i Kalmar.

Jag var under större delen av 80-talet Journalistförbundets representant i styrelsen för FOJO. Roliga år där jag fick diskutera journalistik också med sådana som inte var direkt yrkesverksamma.

När familjen något senare flyttade till Kalmar gjorde vi det för att min man Patrick fick jobb på FOJO som utbildningsledare.

En dröm gick i uppfyllelse för honom; han var en man som var tyngd av ett utbildningskomplex men kombinerat med en outtröttlig vilja att utbilda (somliga ville kalla det att predika för) alla som kom i hans väg, inte minst i journalistik och politik.

Tyvärr blev han sjuk alldeles för tidigt och kunde inte fullfölja sitt livs drömjobb särskilt länge. Men senare fick jag själv möjligheter att vara föreläsare på ett antal kurser. Utan att jag riktigt förstod hur det gick till ansvarade jag till och med för en hel tvåveckorskurs för kvinnliga journalister från de forna öststaterna och var föreläsare när FOJO:s stora satsning i Ryssland tog sin början på 90-talet.Vid fyra tillfällen höll jag tillsammans med andra svenska journalister kurser i både Sankt Petersburg, Moskva, Penza och Irkutsk. Upplevelser som lämnat outplånliga minnen inte minst för att jag fick lära känna så många trevliga människor.

En av dem var Ami Lönnroth. Huvudpersonen i den här delen av mitt Facebookprojekt.

Ami var en person som jag länge beundrat fast på avstånd. För mig som kvinnlig journalist i en av män påverkad värld var journalistiken som Ami och hennes gäng på Idag-sidan i Svenska Dagbladet representerade de styrkedroppar jag behövde. Med hjälp av dem vågade jag hävda att det sociala reportaget och de ”mjuka” värdena måste få ta plats i journalistiken.

Dit flyttade hon när
kärleken drabbade henne

Att sedan träffa Ami och prata med henne gjorde mig än mer övertygad. Hon bedrev med framgång en journalistik som är nödvändig för att läsarna ska känna igen sig i vardagen. Ami har ett starkt socialt patos och lägger alltid ett genusperspektiv på sitt engagemang men utan att skriva folk på näsan. Och det är en konst som jag också har försökt tillämpa.

Tillsammans med tre andra kvinnor höll hon och jag i en kurs för kvinnliga ryska journalister i Moskva 1996. En av de roligaste veckorna i mitt liv där jag fick vara med om omtumlande möten. De ryska kollegerna, som kom från i stort sett hela det väldiga ryska riket, var alla utbildade i sovjetstatens syn på journalistik men de flesta (inte alla!) var öppna för nya tankar. Men det bestående minnet har jag av en bastant dam från Irkutsk. Hon berättade i en film om den mytomspunna Bajkalsjön så det knottrade sig på kroppen. När jag sedan fick chansen att själv åka till Irkutsk och besöka sjön var det hennes berättelse som präglade min bild av besöket.

Ami och jag träffades senast i slutet på 90-talet när hon intervjuade mig för en av sina många böcker. Den heter ”Nära livet, nära döden – en bok om mod och livsvilja” och hon skrev den tillsammans sin kusin Katti Falk.

Men nu träffas vi alltså igen. I snålblåsten en iskall aprildag 2016 ses vi i Södertälje, hennes hemstad sedan 25 år. Dit flyttade hon när kärleken drabbade henne, efter att hon tidigare ha levt hela sitt liv i storstäderna Göteborg och Stockholm. En omställning som hon bara har älskat. Hon bor i ett grönt och gult träradhus bakom ett högt staket mitt i centrala Södertälje som i en gammal kringbyggd Sörmlandsgård. Det kan knappast bli mer idylliskt mitt i en stor ganska bullrig industristad.

Ami är 76 år idag. Bilden du ser är förmodligen en lite äldre stillsam dam som bjuder på kaffe med kaka i det ompysslade hemmet och berätta gamla minnen. Mycket stämmer (vi drack kaffe med kaka och hemmet är hemtrevligt på ett rustikt sätt) men stillsam kan ni glömma. Hennes stora engagemang och entusiasm finns kvar för världen utanför.

Jag måste börja med Wendela Hebbe, som idag är en viktig del av hennes liv. Vi får berätta om Amis tidigare liv senare. Hebbe var den första kvinnliga anställda journalisten i Sverige. Verksam på Lars Johan Hiertas Aftonbladet under 1840-talet, där hon redan då skrev sociala reportage om de riktigt fattiga arbetarna i den tidens Stockholm. När jag gick på journalisthögskolan och läste om de ”stora” journalisterna nämndes aldrig Wendela Hebbe. Men tack vare Ami, hennes man Per Eric Mattsson och en lång rad engagerade människor i den litterära sammanslutningen ”Wendelas vänner” har hon nu fått inta den plats i journalistikens historia som hon borde haft från början.

Ami och jag träffas först för lunch i Södertälje centrum i det lilla gula kulturhus, som en gång var Wendela Hebbes sommarstuga och då låg i Snäckviken vid Mälaren. Men en av Södertäljes storindustrier, Astra, behövde marken på 70-talet och huset måste rivas. Då börjar kampen för att upprätta Wendelas rättmätiga minne. Den ledde efter mycket ideellt arbete från några entusiastiska eldsjälar till att huset revs antikvariskt och sedan kunde byggas upp igen och invigas 1998. Här finns en populär restaurang men på övervåningen är Wendelas museum inrymt. Hon delar det med två andra stridbara kvinnor, både släkt med henne: Signe Hebbe, hennes dotter och en välkänd operasångerska kring förra sekelskiftet med stort intellektuellt umgänge i dåtidens Stockholm och en erkänd skådespelarpedagog (med kända skådespelare som Anders deWahl, Naima Wifstrand och Lars Hanson i sitt ”stall”) samt Mollie Faustman, sondotter till Vendela och en känd konstnär och ivrig motståndare till det manliga konstnärliga kvinnoförtrycket på 1920-talet.

Innan jag får börja prata om Ami själv vill hon berätta om Wendela, en av hennes stora kvinnliga förebilder. Jag får en guidad tur genom muséet. Här susar Carl Jonas Love Almqvist och Esaias Tegnér förbi som beundrare av Wendela. Men det var med den gifte fembarnsfadern Lars Johan Hierta som hon inledde ett förhållande trots att hon också var gift och hade tre döttrar. Men hon levde ensam med barnen, sedan maken övergett henne och flytt landet, när han drabbade av ekonomisk olycka. Wendela fick sonen Edvard med Hierta. Han som senare blev far till Mollie Faustman.

Wendela var alltså ensamstående mamma. En situation som Ami kan relatera till. När hennes två pojkar, Love och Valle, var två år respektive två månader, övergavs hon av sin make som drabbats av den stora passionen på annat håll.

– Men jag behövde nog aldrig vara ensamstående på riktigt. Jag hade en fantastiskt släkt, inte minst min mor, som ställde upp så jag kunde sy ihop vardagen med heltidsjobb och små barn. Och senare när jag flyttade till Stockholm bodde jag i ett kollektivhus där man aldrig behövde känna sig ”ensamstående”, berättar Ami, när vi väl sitter där med kaffekopparna på hennes balkong. Det är kallt i luften men ett tak och infravärme håller oss varma.

Nu tar vi det från början. Ami är född i Göteborg, sist ut i ett tvillingpar, dessutom med ytterligare två äldre syskon hemma, kom hon till världen den 7 februari 1940.

– Det var mitt under kriget och mor och vi små barn evakuerades till Östads säteri utanför Alingsås. Familje Alströmers gods. Far var inkallad. Jag minns förstås ingenting från den tiden men jag har återvänt till säteriets kaffestuga, där jag jobbade efter studenten. Så en känsla för platsen har jag kvar.

Ami föddes i en välutbildad familj. Hennes mamma, som var ett av tio barn, hade både ”fått” ta studenten och läsa vidare i Lund. Hon blev senare gymnasielärare. Alla moderns syskon tog för övrigt studenten vilket måste betraktas som rätt unikt vid den här tiden.

– Mor var en målmedveten och engagerad person. Aktiv i Fredrika Bremer-förbundet. Och definitivt en förebild för mig. Mitt starka engagemang i kvinnors rättigheter har jag fått från henne.

Att Ami valde journalistbanan har sin speciella förklaring. Hennes faster Lisa var gift med Ivar Harrie, legendarisk chefredaktör på Expressen så småningom. Amis mamma läste uppsatserna som Ami skrev i skolan och tyckte att de var så bra, att hon bestämde sig för att visa dem för Ivar.

– Hon borde bli journalist, sa han direkt. Det sådde ett frö hos mig. Men först läste jag franska för det hade Ivar sagt att man har nytta av som journalist. Det hade han rätt i. Jag tog tre betyg i ämnet och läste dessutom ett halvår på Sorbonne. Sen kompletterade jag med att läsa statskunskap och kände mig redo att bli journalist. Att gå journalisthögskolevägen gick inte. Den utbildningen startade när jag redan fått en volontärplats på Göteborgs Handels- och sjöfartstidning 1962, säger Ami.

Men innan vi fortsätter berättar Ami en historia som är typisk för henne. Faster Lisa var också journalist. Hon träffade Ivar Harrie när hon jobbade på Stockholmstidningens Malmöredaktion. När Ivar fick jobb först på DN och sedan på Expressen måste han samtidigt lova familjen Bonnier att frun skulle stanna hemma. Lisa fick avbryta sin yrkeskarriär. Hon födde fyra barn under hemmafrutiden.

– När Jytte Bonnier fick kännedom om uppgörelsen blev hon fly förbannad och såg till att min faster fick en livslång pension från Bonniers. Lisa återupptog senare sitt yrke och jobbade både på Idun Veckojournalen och Skolvärlden.

Ami pratar med värme om de tio år hon tillbringade på GHT i Göteborg, där Harald Wigforss var chef. En chef som dock inte befattade sig med det vanliga nyhetsarbetet.

”Uppmuntrad av min mor
vågade jag ta för mig”

– Det var en underbar redaktion att jobba på. Kamratandan var så god. I början var det dessutom jätteroligt att få sina artiklar publicerade på första sidan utan minsta ändring. Självförtroendet växte. Men samtidigt var det en manlig arbetsplats. Så småningom flyttades jag över till kvinnosidan Spegeln där jag predikade om mat och bakning. Men jag ville ju mer. Uppmuntrad av min mor vågade jag ta för mig och mutade in området som skolreporter på tidningen. Jag gjorde bland annat en artikelserie om skolan på ett sätt som man tidigare inte skrivit om skolan. Jag lyfte fram skolor med alternativ utbildning, jag berättade om lärarnas situation och jag tog upp betygsdebatten som rasade på den tiden. Den blev mycket läst och diskuterad.

Fast visst fick Ami klart för sig att männen var mer värda. Under en ny ledning och när tiderna blev sämre för tidningen blev det tal om nedskärningar. Då kunde hon som fackligt aktiv få höra från ledningen att man borde låta den och den kvinnliga reportern avskedas – hon var ju gift med en läkare och därför försörjd. Så sent som i början på 70-talet!

Amis framgångar som skolreporter gjorde att hon värvades av Skolöverstyrelsen.

– Men kändes inte det konstigt att byta sida. Inte längre bevaka utan informera ur myndighetens perspektiv?

– Jag var tveksam och tänkte nog redan från början att jag inte skulle bli långvarig. Men jag hade precis träffat och blivit tillsammans med David Finer, som jobbade på Expressen i Stocholm, så jag ville dit.

Och hon blev inte långvarig på SÖ – och inte heller förhållandet till David. Fem månader senare fick hon jobb på Veckans affärer, värvad dit av Bertil Torekull som den enda kvinnliga journalisten på redaktionen. I den machovärlden stod hon ut i tre år. Hon skrev bland annat under internationella kvinnoåret 1975 en artikelserie om kvinnliga chefer. Det blev tre artiklar sedan tyckte ledningen att det fick räcka. Kvinnokvoten var så att säga fylld. Ami kom aldrig riktigt in i den manliga gemenskapen på tidningen. Hon hade också en annorlunda sits med två små pojkar hemma. Hon kunde inte gå ut och dricka öl efter jobbet. När jon värvades av Marianne Fredriksson på Svenska Dagbladet för att bli en av journalisterna på Idag-sidan, som vid den här tiden fått stor uppmärksamhet i medie-Sverige, var det inte svårt att tacka ja.

Nu börjar de 20 bästa åren i Amis yrkesliv. Tillsammans med Marianne Fredriksson (detta var under en tid då hon ännu inte börjat skriva böcker och blivit en aktad författare) präglade Ami i högsta grad den lilla redaktionen i redaktionen där man inte skyggade för några ämnen.

– Vi var en redaktion på kanske nio–tio personer som levde i en egen bubbla kan man säga. Inte utåt mot världen men internt. Och jag vet att det var många på tidningen som inte såg oss med speciellt blida ögon. Men vi hade roligt och levde i en oerhört kreativ miljö där långa samtal kring ett bord ledde fram till vad vi ville skriva. Och sedan gick vi från ord till handling direkt. Mycket tack vare Marianne Fredriksson som var en fantastisk chef. Hon hade ett uppmuntrande sätt men samtidigt fanns det säkert ett stråk av manipulation, som man inte märkte. Hon kunde säga: Gud så bra det här är men borde du inte också…

Och det blev många bra artikelserier som nådde ryktbarhet i medie-Sverige. Svenskan hade trots det interna gruffet stor nytta av den nyskapande redaktionen.

Ami försöker förklara vad hon tror var så unikt med Idag-sidan på hennes tid.

– Vi tog det stora greppet på det som rörde sig under ytan. Det blev genomarbetade analyserande artikelserier, som beskrev människors vardag men också lyfte blicken. Och ämnet kunde i princip vara vad som helst: miljö, religion, relationer, tvärpolitik, kvinnoförtryck, sorg, fattigdom, psykoterapi.

Maskrosbarn som blivit ett begrepp är för övrigt ett ord skapat av Ami. Det blev en hel artikelserie som var mycket omtalad och som alltså handlade om barn som växte upp under svåra förhållanden, men som klarade sig mot alla odds.

Innan Amis tid på Svenskan avslutades 2001 hade hon emellertid tvingats gå igenom flera besvikelser och svek från ledningen på tidningen. Men då hade hennes journalistiska förebild Marianne Fredriksson redan slutat.

Tillvaron på tidningen förändrades märkligt nog radikalt för Ami, när hon fick det hedersamma uppdraget att bli gästprofessor i praktisk journalistik vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMK) vid Stockholms Universitet läsåret 1995/96.

När hon kom tillbaka efter tjänstledigheten drabbades hon mer eller mindre av direkt mobbning av sina chefer. Trots hennes tidigare historia på tidningen och trots det prestigefyllda för tidningen att ha en tidigare gästprofessor i sin stab, fick hon återgå till samma låga lön som före professuren. Hon var inte längre kvar på Idag-sidan utan erbjöds att bli nyhetsreporter – precis som när hon för mer än 30 år sedan började i yrket:

– Det kändes som att starta om på ruta noll. Redaktionschefen sa kort och gott till mig när jag kom tillbaka att jag skulle sitta på mitt rum och vänta på uppdrag. Inget hände. Till slut bad jag om ett enskilt samtal med chefredaktören Mats Svegfors. Sen fick jag ensam ta hand om arbetslivssidan i näringslivsdelen. Ingen vägledning, ingen livlig diskussion kring ett bord med hela redaktionen som jag var van vid från Idag-sidan.

Även en sådan händelse kan uppenbarligen analyseras utifrån ett könsperspektiv, eftersom jag varit med om en liknande behandling under min journalistkarriär.

Men Ami fortsatte att utvecklas på egen hand utanför de rätt trista förhållandena på tidningen. Efter uppmärksamheten som gästprofessor anlitades hon flitigt som föredragshållare. I Sverige och i världen. (Det hade hon för övrigt gjort tidigare också). Men först fick hon uppdraget att för EJTA (European Journalism Training Association) kartlägga journalistutbildningen i Europa. EU finansierade. Ami gjorde enkäter och reste runt till journalisthögskolor både i väst och öst och fick intressanta inblickar i väldigt olika medievärldar.

De fick veta att de inte längre
var önskvärda på tidningen

FOJO utnyttjade henne flitigt bland annat inför internationella kvinnoåret. Hon deltog också i den internationella kvinnokonferensen i Peking 1995 där kvinnor från 20-talet olika länder antog en deklaration som utarbetats på FOJO i Kalmar under ledning av Ami och tidigare Idag-kollegan Ann Lagerström, ”The Kalmar declaration”! Långt senare var hon också med att dra igång FOJO:s satsning på journalistkurser i Turkiet.

De internationella kontakterna utvecklades och på uppdrag av UNDP (United Nations Development Programme) höll hon kurser först i Moldavien men sedan fortsatte både i Kazakstan (där hon var tio gånger under en åttaårs period), Kirgizistan och länderna i Baltikum.

Hon har helt enkelt fått se världen och träffa människorna i den på ett sätt som är få förunnat.

Men större delen av de resorna gjordes sedan hon också sagt tack och adjö till Svenskan. Under en av de stora neddragningarna som drabbade tidningen i början på 2000-talet fick hon och de kolleger som var födda före 1942 veta att de inte längre var önskvärda på tidningen. Ett oförskämt sätt att tacka anställda som just passerat 60 och tyckte sig ha flera år kvar i yrket. Avgångsvederlagen var urusla. Detta har naturligtvis skapat taggar i hjärtat, men för Ami fanns det i alla fall ett alternativt liv som hon nu kunde ägna sig åt helhjärtat.

2002 utsågs hon till exempel av regeringen till ordförande för FOJO:s styrelse. Ett uppdrag hon behöll till 2005. Hon satt också i Pressnämndens styrelse.

Utöver allt annat som vi pratat om ha hon alltså också hunnit skriva ett stort antal böcker. Hennes debut skedde med Maskrosbarnen, som byggde på serien i tidningen. Själv nämner hon främst Hiertabiografin som hon skrivit tillsammans med sin man Pr-Eric: ”Tidningskungen Lars Johan Hierta – den förste moderne svensken”. Och boken hon gjort tillsammans med förre ärkebiskopen KG Hammar ”Jag har inte sanningen – men jag söker den”.

– Jag har faktiskt skrivit en roman också, Linda och Louise. Recensionerna blev väl så där. I min gamla tidning Svenskan blev jag sågad. Men i UNT fick jag beröm.

Ja, här i slutet av intervjun blev det en diger lista av allt Ami gjort och gör. Men allt det där verkar inte räcka. Hon sjunger också i kör. Frågan är om nånsin tänker trappa ner måste bara ställas:

–Jo, visst. Vi har nog redan börjat trappa ner, Per-Eric och jag. Han har ju hunnit bli 80 år. Ett tecken är väl att vi för ett antal år sedan skaffade oss hunden Clio, och då kan man ju inte flänga omkring hur som helst längre. Jag har dessutom fått lite ålderskrämpor som sämre syn och hörsel och det påverkar naturligtvis också. Under hela den här tiden har vi inte bara haft det här huset att se efter utan också ett lantställe på östkusten och en ärvd sommarstuga på Tjörn. Stugan där håller mina pojkar nu på att ta över med sina familjer. Så småningom ska vi trappa ner vårt praktiska arbete med Wendelahuset, när vi hittar någon som vill ta över. Idag är ju Per-Eric ordförande och jag vice i Wendelas vänner. Men engagemanget kommer vi ju inte att släppa, säger Ami Lönnroth.

I antologin ”Empati och engagemang – en kvinnolinje i svensk journalistik” reflekterar hon om en skiljelinje i journalistiken som jag själv funderat mycket över under mitt yrkesliv men som jag inte lyckats sätta lika kloka ord på som Ami:

”Utan empatin – det vill säga inlevelse i andra utsatta människors situation – och utan engagemang och en önskan att påverka dessa förhållanden skulle det bli ganska platt journalistik. (…) Man kan vilja förändra på olika sätt. Genom att ställa makthavare till svars, så som Janne Josefsson och andra tuffa grabbar och tjejer som ser hård granskning som sitt uppdrag. Det är nog fler än jag som saknar empatin i de reportage som signeras Janne Josefsson – må vara att han gjort många viktiga avslöjanden. Man kan vilja förändring genom att närma sig både förtryckare och förtryckta med inlevelse, så som jag tycker Mustafa Can gör i det mesta han skriver.”

Jag har ofta känt mig främmande inför Janne Josefssons journalistik och undrat vad det är för fel på mig som inte omedelbart faller in i den hyllningskör som alltid uppstår när ett nytt avslöjande landat på mediernas nyhetsdeskar. Ami har hjälpt mig att fatta varför. Jag är mer en Can-journalist. Eller mer korrekt en Ami-journalist.