Under 16 år från 1989 fanns min arbetsplats på Östra Småland i Kalmar. Östran är den lilla tidningen på orten. Barometern har alltid kastat sin skugga över lillebror, samtidigt som jag anser att Östran aldrig har behövt skämmas över sin journalistik. Idag för Östran tyvärr en tynande tillvaro eftersom koncernen som äger Barometern har glufsat i sig Östran.

Men på min tid var vi fortfarande en riktig tidning med alla de olika avdelningar, som tidningarna förr i tiden bestod av. Åtminstone om man jämför med hur det är idag. Man kan bli nostalgisk och bedrövad för mindre när man följer den utveckling som just nu pågår i mediebranschen. Men det får jag nog ta i något annat sammanhang.

En av dem jag jobbade med under de där åren på Östran heter Ronald Rosengren. Han var redigerare då. Min tid på Östran var inte bara en lycklig tid. Men det har jag ingen lust att skriva om just nu.

Mötet med Ronald, i september 2016, ger mig bara positiv energi och därför är det den känslan jag behåller och vill förmedla.

Vi ses i hans tvårumslägenhet alldeles i kanten av Kalmarsund på den lilla ön Ängö, som faktiskt ligger mitt i Kalmar. Här har han bott i 34 år, i en rymlig tvåa i ett hus som bara består av tre lägenheter.

Sommaren vill inte ge sig trots att det är en bit in i september. Medan han lagar lunch åt oss båda pratar vi om händelsen som förändrade Ronalds liv för gott.

Den var den sjätte april 2003. Dagen innan hade Ronalds firat sin födelsedag ytterst stillsamt med mor och syster. Ronald vaknade och insåg direkt att något var fel. Han kände inte och kunde inte röra sin högra sida.

• Men jag kunde tänka klart. Så det första jag gjorde var att försöka ta mig till toaletten. Att beskriva hur jag tog mig dig går väl inte riktigt. Men det var ju mer att åla och kravla sig längs golvet än något annat. På vägen insåg jag att jag måste ta mig till ytterdörren och låsa upp. Jag förstod redan då att ambulanspersonalen måste kunna ta sig in.

Därefter tog han sig tillbaka till telefonen (på den tiden var det den vägganslutna som gällde) och ringde goda vännen och arbetskollegan BG:

• Jag har fått en hjärnblödning.
• Haha. Berätta nåt nytt.
• Men jag tror att jag HAR fått en hjärnblödning.
• Haha.
  – Först efter ännu en upprepning förstod han att jag menade allvar. Han ringde ambulansen på en gång. Och medan jag väntade hann jag också ringa mamma och min syster.

Jag träffade Ronald då, bara någon dag efter att han fått det som visade sig vara en propp, inte en hjärnblödning, men vi kallar ju båda för stroke.

Vi var några stycken från jobbet som chockats över beskedet att en så ung människa kunde drabbas så hårt. Han var bara 51 år. Och personalen, som vi träffade innan Ronald kom ut till besöksrummet, berättade att han varit med om en mycket omfattande stroke.

Han satt nedsjunken i en rullstol i de blå sjukhuskläderna. Hela höger sida var obrukbar. Han pratade mycket långsamt. Spontant tänkte jag: O hjälp hur kommer hans liv att bli nu?

Jag kunde inte ens förställa mig att jag skulle kunna sitta vid hans köksbord 13 år senare och prata med en till det yttre rätt normal 64-åring. Man ser visserligen att han använder vänsterhanden till mycket, men högerhanden är långtifrån overksam, när han hackar löken och potatisen till lunchen. Man ser att han har en lite gungande gång när han vandrar mellan spisen och kylskåpet, eftersom det är en större ansträngning att få med sig höger ben än vänster. Men det är allt! Talet är lika distinkt som jag minns före stroken.

• Redan i ambulansen insåg jag att mitt liv hade tagit en ny vändning. Men inte ens då hade jag en tanke på att ge upp. Istället började jag vandringen tillbaka.

Ronald blev kvar på sjukhuset en månad. Rehabiliteringen började direkt och när han så blev utskriven kunde han gå igen om än med hjälp av en bock. Men han gick och han kunde bo ensam hemma. Han fick bara hemtjänst under en period med sådant som han ännu inte kunde fixa själv.

• Redan dag ett hade jag satt upp ett mål. Jag skulle gå till Närbutiken som fanns här då och som låg ungefär 150 meter hemifrån. Där köpte jag en liter mjölk och en liter juice. Sen gick jag hem igen. Det tog mig 40 minuter, men för mig var det en enorm seger.

Efter det hittade han på ärenden som skulle ta honom en bit längre hemifrån varje dag. Ronald har gått mycket systematiskt till väga genom alla år som har förflutit. Man måste ha ett mål och man måste skapa anledningar som gör att man kan uppnå det målet.

• Det gick fort framåt sedan jag kommit hem och redan i slutet av maj kunde jag gå så obehindrat att jag tog bussen till Mönsterås och gick på bluesfestivalen.

Och numera är Ronald en mycket avancerad och vältränad motionär: två år i rad har han genomfört en minitriathlon. Men till det återkommer vi.

Efter stroken började liv nummer två för Ronald. Det märks tydligt under de lite drygt två timmar som vi pratar, att det är livet efter 2003 som han vill prata om och som engagerar honom. Han har lärt sig mycket om hur kropp och psyke fungerar och tycker det är viktigt att förmedla de kunskaperna.

När vi går in på det tidigare livet blir berättelsen mer rapsodisk. Ronald vill inte jämföra sig med den Ronald som fanns förut. Han vill leva i nuet. Och det helt utan bitterhet. Jag får istället en känsla av att han älskar den Ronald som finns nu kanske ännu mer. Han har också uppmärksammats inte bara i Kalmar för den lyckosamma strid han utkämpar med sig själv för att bevisa att stroken visserligen är slut på en del av livet men också början på ett annat.

 

Proppen kom för alla oss som kände Ronald som en blixt från klar himmel. Men han hade fått varningssignaler.

• Jag var under behandling för högt blodtryck när det hände. Trots det fortsatte jag att leva ett stressigt liv. I grunden handlade det om positiv stress för jag trivdes med alla mina uppdrag. Utöver det vanliga jobbet med skiftesgång, var jag fackligt aktiv på riksnivå, jag var ute och sjöng och spelade mycket. Det blev oregelbundna mattider och jag rörde mig inte så mycket som jag borde. Jag har alltid ägnat mig åt idrotter av olika slag, fotboll, innebandy, löpning och styrketräning, men plötsligt var det för lite tid över till det. Och man når en punkt när det blir för mycket och den positiva stressen blir negativ. Det var den punkten jag hade nått.

Så den där månaden när han låg på sjukhuset fick Ronald mycket tid att tänka igenom tillvaron och insåg att nu börjar ett nytt liv i en ny kropp. Systematiskt närmade han sig den ”gamla” vardagen med jobb, träning, och facklig verksamhet. Men nu handlade allt om att lyssna på kroppens signaler och att inse sina begränsning. Han levde i en kropp som inte uppförde sig som den gamla.

• Det allra dummaste är att jämföra sig med sig själv, det vill säga vad man kunde innan man drabbades. Det är inte roligt att försöka nå upp till det man kunde göra tidigare och inte komma dit. Att göra något som man var bra på bara halvdant ger ingen glädje. De nya målen ska vara sådana att jag kan känna verklig tillfredsställelse.

Ronald menar att den egenskap som hjälpt honom genom de här åren är envisheten. Han drar ett exempel. Under månaden på sjukhuset blev det påsk och i fyra dagar fanns det ingen sjukgymnastik att få. Ronald tog då rullstolen och rullade på egen hand ner till träningslokalen och gick längs barren så länge han orkade varenda dag.

Före stroken spelade Ronald mycket gitarr. Under en period i livet kunde han till och med försörja sig som musikant. Men efter stroken tog förmågan slut. Högerhanden kan inte klara rytmen och koordinationen är för dålig. Jag tycker spontant att det borde kännas som en stor sorg. Men Ronald vill inte hålla med. Musiken är fortfarande lika viktig för honom:

• Till en början lyssnade jag mycket på musik. Men sedan började jag spela munspel och det håller jag på att utveckla nu. Och sjunga kan jag ju fortfarande.

 

Och det finns fler saker han har fått ge upp och vänner han har fått en annan kontakt med. Innan var de ett gäng som åkte skidor tillsammans i Alperna. Det klarar inte Ronald längre och därmed umgås de inte på samma sätt.

• Men så är det ju för alla. Livet pågår hela tiden. Folk vandrar ut och in ur ens liv. Alla måste inse att när det som gör att man hållit ihop inte längre gäller så finns det inte heller gemenskapen kvar.

Men nu tar vi en liten paus i berättelsen om Ronald efter stroken. Det finns ju en 51-årig historia före stroken att beskriva lite summariskt.

Ronald växte upp med sin storasyster, mamma och pappa i Ljungby men när han var 13 år flyttade hela familjen till Nybro. Ronalds pappa dog hastigt i en hjärtinfarkt när Ronald var 24 år.

• Ja sådant kan man aldrig var förberedd på. Saker kan hända väldigt snabbt som förändrar livet för alla i närheten.

Men han har fortfarande mamma kvar i livet. Hon är nu 88 år gammal och bor kvar i det gamla hemmet i Nybro. Hon klarar sig i stort sett själv med lite stöttning från de två barnen.

Men jag och många andra, tror jag, förknippar Ronald med Emmaboda så jag blir förvånad att det är i Nybro han hör hemma.

• Jag flyttade till Emmaboda som vuxen. Där bodde jag ihop med en tjej i fem år och där var jag med och jobbade i ”Musik i Emmaboda”. Musiken har alltid betytt mycket för mig och då var Emmaboda definitivt ett bra ställe att vara på. Det började som en mer exklusiv jazzklubb men senare breddade vi utbudet rätt ordentligt att omfatta också både pop, klassiskt, rock och progg.

Att Ronald skulle bli journalist var inte helt givet. När han var liten ville han bli snickare. Men den karriären fick ett abrupt slut när han börja såga i mormors soffa.

• Men redan hemma i Ljungby gjorde jag en handskriven egen tidning så intresset att berätta har alltid funnits. När det var dags för pryo i skolan så var det ganska naturligt att jag ville vara på Östran i Nybro.

Och på den tiden var det fortfarande möjligt att gå den långa vägen inom journalistiken. Snart var han fast anställd på tidningens Emmaboda-redaktion. Men innan dess hade han en lång karriär som fritidsmusiker i Emmaboda.

– Min musikkarriär är inte så där jätterak. I Emmaboda bildades gruppen ”Bättre sent än aldrig” . Vi bestod av ett gäng musiker med olika bakgrund som började sjunga om Emmaboda, när glasvannan på Emmaboda Glasverk skulle släckas ner. Den stora gruppen bestod av som mest 15 personer. Efter det lokala arbetet blev det också engagemang i samband med kärnkraftsomröstningen. Därefter blev ”Bättre sent än aldrig” en kvintett som spelade en blandad musik som underhållning på fester med mera.

Sen yppade sig möjligheten för Ronald, som helst vill kalla sig vissångare, i mitten på 70-talet att få ägna sig åt musik på heltid som soloartist och underhållare runtom i länet. Tillsammans med kurser i gitarrspel på ABF kunde han försörja sig som musiker i fem år.

• Men det är klart att underhålla på viskvällar och på olika institutioner är inte jättelukrativt så parallellt jobbade jag som sommarvikarie ett av åren på Östran i Kalmar och tyckte plötsligt att journalistiken var jätteroligt. Så var jag tillbaka på tidningen som reporter och efter ett tag gick jag en redigeringskurs på Fojo och sedan blev jag redigerare.

Ronald var fackligt aktiv på arbetsplatsen och till slut hade förtroendet växt så mycket att han hamnade i Journalistförbundets styrelse. Han hade precis blivit omvald till en andra treårsperiod när stroken kom emellan.

• Det var ju mycket jag insåg att jag inte kunde fortsätta med men man får inte säga ifrån sig för tidigt. Det är väldigt viktigt när man varit med om ett trauma av den här omfattningen att en del av vardagen finns kvar. Och har man avsagt sig kan man inte ångra sig sen. Vissa delar av mitt fackliga engagemang förstod jag att jag inte skulle klara så dem avslutade jag, men jag hade en väldigt stark drivkraft att få vara kvar i förbundsstyrelsen. Och så blev det. I och med att valet redan var avklarat stod jag ändå inte i vägen för någon annan. Och redan i juni var jag med på mitt första möte. Plus att jag under månaden på sjukhuset med stor möda lyckades skriva under förbundets verksamhetsberättelse trots att högerhanden inte fungerade…

Även jobbet ville Ronald komma tillbaka till så fort som möjligt. Redan på hösten samma år började han arbetsträna och inom ett år efter stroken var han tillbaka på 25 procent. Fast nu som reporter istället för redigerare. Så han slapp bli jämförd med sig själv. Sedan trappade han stegvis upp till att jobba 75 procent på Östran. När ett erbjudande om avgångsvederlag yppade sig i samband med en av flera rationaliseringar på tidningen  slutade han 2013 och är sedan dess pensionär.

• Ja, jobbet var viktigt. Jag hade förmånen att ha ett jobb som jag verkligen trivdes med. Och därtill både en god arbetsgivare och goda arbetskamrater så det var inga problem för mig att komma tillbaka.

Att vänta för länge med att ge sig ut i livet igen kan få svåra konsekvenser, menar Ronald. Ångesten att komma tillbaka kan bli så stor att hindren blir oöverstigliga. Så det är bättre att börja snabbt men ta det i sin takt. Men Ronald är medveten om att alla arbetsgivare inte har den inställning som hans egen hade.

Men nu är det kanske bäst att dyka ner i det som gjort Ronald till en riktig profil i sin hemstad. Han antog den ultimata utmaningen att träna upp sin kropp så till den milda grad att han skulle klara en minitriathlon, som få ”normala” människor ens drömmer om att försöka sig på.

Redan före stroken var alltså Ronald en idrottsutövande person. Så det föll sig naturligt att så fort som möjligt fortsätta träna med det som den nya kroppen klarade av. Frågan var ju bara var gränsen gick.

• Jag fick ju snabbt inse att min kropp numera är asymmetrisk och att jag därför inte kunde klara vissa saker. Att springa igen trodde jag till exempel var helt omöjligt. Min vänstersida är stark, min högersida är hur svag som helst. Men jag är rätt envis och när jag hamnade i en dip när det gäller träningen 2013 för att jag fick ont i fötterna och hade väldigt dåliga värden så hände nåt. Jag fick en personlig tränare som vände upp och ner på begreppen.

Annie heter hon och det klickade på en gång mellan de två. Med lagom portioner gemensam envishet och humor började de en spännande vandring tillsammans:
– Annie hade ingen erfarenhet alls av någon som var så skadad som jag så vi testade tillsammans. Och i maj 2014 började jag springa på riktigt igen. Annie plockade ut mig utomhus och fick mig att springa runt ett buskage och jag kände att det höll!

Dosen ökade och farten ökade. Han lärde sig en ny springteknik och att att läsa av kroppen; springa lagom fort och inte för mycket på en gång.

• Och sedan jag börjat springa märker jag att jag kunnat räta upp kroppen mycket mer. Löpningen har varit bra för hela mig. Den är dessutom bra för hjärnan har jag lärt mig.

Och så småningom mognade tanken att han också skulle kunna vara med i tävlingar. En etapp i Kyrkstafetten på Öland klarades bland annat av. En milstolpe i sig själv eftersom där var laget beroende av att Ronald orkade sin etapp. Och det gjorde han. Men i bakhuvudet fanns minitriathlon som arrangeras varje år i Kalmar i samband med Ironman-tävlingen för de riktiga fenomenen. Det var Annie som hade sått fröet eftersom hennes man är en av dem som tävlar i den stora tävlingen, och först skrattade bara Ronald åt henne. Men så tänkte han efter. Cykla kunde han och simning hade han ägnat sig mycket åt efter stroken.

• Från början simmade jag bara runt i en cirkel eftersom det enda jag kunde var bröstsim och då är det inte så lätt när halva kroppen inte hänger med. Men sedan jag tagit privatlektioner och lärt mig crawl gick det mycket bättre.

Så varför inte försöka? Minitriathlon består av 520 meter simning i öppet vatten, 1,8 mil cykling och 4.2 kilometer löpning.

• Jag visste ju att jag klarade varje bit för sig. Men allt tillsammans på en gång. Där var jag osäker.

2015 i augusti stod han på startlinjen ivrigt påhejad av en entusiastisk publik som bar honom fram genom de olika momenten. Och det gick vägen. Devisen ”Kan Ronald så kan alla” myntades sedan han gått i mål på två timmar, en minut och 25 sekunder. Han simmade visserligen lite snett men resten gick bra och han kom i mål. Uppmärksamheten blev enorm i medierna och bland Kalmarborna – till och med P1 morgon intervjuade honom dagen efter.

Även i år startade Ronald. Tiden blev visserligen lite sämre men förhållandena var också annorlunda med starka strömmar under simningen framför allt.

Ronalds remarkabla återhämtning och positiva inställning gör att han nu anlitas flitigt av rehabiliteringen på sjukhuset. Med jämna mellanrum hålls kurser för dem som drabbats av stroke och Ronald finns med som en given föreläsare. Det engagemanget har lett vidare till att han också engagerar sig i Stroke – Riksförbundet både lokalt (där han är ordförande) och centralt (han sitter i förbundsstyrelsen).

• Som den föreningsmänniska jag alltid har varit så var det naturligt för mig att engagera mig. När du får en stroke känner du dig till en början som om du är ensam i världen. Först senare vidgas blicken och då är det viktigt att ensamhetskänslan bryts fort och att andra som varit i samma situation finns där för att stötta. Och det vill jag göra.

Under vårt samtal ringer det i telefonen och Ronald går undan. En nyligen drabbad kvinna ringer och är förtvivlad. Ronald inser direkt att hon behöver få prata och han avtalar en tid med henne redan nästa dag.

• Det är klart att många hamnar i vågdalar och blir deprimerade. Och det måste man acceptera. Själv känner jag att jag inte har drabbats. Jag anser inte att stroken har inneburit nån förändring på det sättet. Men för andra kan det vara annorlunda och det gäller att vara lyhörd för det eftersom det kan sätta käppar i hjulet för att ta tag i resten av sitt liv på ett positivt sätt.

Säger Ronald Rosengren och skyndar ut i köket för att ta hand om resterna av den goda lunchen. Skynda och skynda förresten. I Rolands liv 2.0 har skynda fått en ny betydelse. Visst ska man kämpa att göra saker bättre och snabbare men aldrig fortare än kroppen vill.

 

PS: Bilderna på Ronald under träningar och tävlingar har Oddbjörn Andersson generöst lånat ut till min blogg. Oddbjörn är en gammal kollega på Östran till både mig och Ronald.