Zung övergavs vid vägkanten som spädbarn

Hon hittades övergiven vid vägkanten som spädbarn. Hur hon hamnade där är det ingen som vet. Däremot är tiden hon sedan tillbringade på barnhemmet väldokumenterad. En tid då ett relativt normalstort spädbarn blev en undernärd ett och ett halvt-åring på åtta kilo. Då sattes hon alldeles ensam på ett flygplan från Seoul i Sydkorea för den långa resan till Sverige. Där mötte henne två personer, de två som den lilla flickan sedan dess har kallat sin mamma och pappa.

Här är den intervjuns huvudperson - Zung Hallin-Persson. Trots sin relativa ungdom har hon hunnit med mycket. Trebarnsmor, VD, journalist, snart färdig lärare
Här är denna intervjus huvudperson – Zung Hallin-Persson. Trots sin relativa ungdom har hon hunnit med mycket. Trebarnsmor, VD, journalist, snart färdig lärare

Så började Zung Hallin-Perssons liv. 2009 träffade jag henne för första gången. Då hade hon hunnit bli 37 år och hade precis hoppat av jobbet som vd för Hemtex i Motala. Hon kom till Norrköpings tidningar som praktikant från Bona folkhögskolans journalistutbildning. Jag blev hennes närmaste chef. Hon tog oss alla med storm med sin energiska, arbetsvilliga och behagliga personlighet. Zung trivdes väldigt bra på tidningen och kom tillbaka för en andra praktikperiod och jobbade dessutom som sommarvikarie.

Sen försvann hon lika plötsligt både från oss på tidningen och från journalistiken. Men vi är flera som följt hennes fortsatta liv genom uppdateringarna hon gör på Facebook. Det är inte i första hand för hennes sydkoreanska bakgrund som jag vill ha med henne i min blogg utan för all den energi och förmåga att ta vara på stunden som hon utstrålar på sina Facebook-uppdateringar. Därför tycker jag att jag fortfarande känner henne trots att vi inte träffats på sju långa år, när hon möter mig i sin lilla Citroën på Motala järnvägsstation en gråkulen novemberdag 2016.

“I mitt undermedvetna var jag
säkert rädd att bli övergiven igen”

Men det är klart att hennes ursprung ändå är en viktig del av Zung, så jag vill börja med det.

  • Minns du något av åren i Seoul?
  • Egentligen inte. Det enda är att jag har märken efter insektsbett i mitt bakhuvud. Det som jag tror är ett minne hör ihop med dem. Jag sitter i högt gräs och jag är omgiven av surrande insekter från alla håll. Men annars minns jag inget därifrån.
  • Har du någonsin försökt ta reda på vad som hände dig innan du hamnade där i vägkanten?
  • Nej, faktiskt inte. Jag har aldrig känt något behov av det. Jag tillhör dem som tycker att det inte finns något att ta reda på. Jag har växt upp här i Östergötland och jag har mitt liv här. Men däremot tycker jag att det skulle vara roligt att kunna åka till Sydkorea med mina barn en dag. De har ju ett arv därifrån de också. Men än så länge har jag varken hunnit eller haft råd.

Men visst har de första åren påverkat henne. Som liten vaknade hon ofta på nätterna och var då panikslagen intill otröstlighet.

  • I mitt undermedvetna var jag säkert rädd att bli övergiven igen.

När Zung blev svensk tänkte först hennes föräldrar ge henne svenska namn men sen bestämde de att hon skulle få behålla det namn som man gett henne på barnhemmet:

  • De tyckte att det var så mycket annat som förändrades när jag rycktes upp och hamnade i ett främmande land, att de inte kunde ta ifrån mig allt.

Idag är Zung 44 år. Hon bor i en hemtrevlig äldre radhuslänga en bit utanför centrala Motala. Det är en hyreslägenhet och här har hon bott i sex år nu.

Tills vidare får drömmen om en stor trägård full av växter inskränka sig till vackra blommor på den minimala plätten utanför huset.
Tills vidare får drömmen om en stor trädgård full av växter inskränka sig till vackra blommor på den minimala plätten utanför huset.
  • Så länge har jag aldrig bott någonstans sen jag blev vuxen. Men jag längtar efter ett riktigt fristående hus med en stor trädgård. Så växte jag upp hemma i Vadstena och så vill jag ha det. Jag får se hur länge jag stannar här. Jag har ett halvår kvar på mina studier vid universitetet i Linköping, innan jag får min kompletta lärarexamen. När den är klar kanske jag uppfyller drömmen om ett eget hus, helst någon annanstans längre söderut. Jag lär inte få svårt att få jobb vart jag än tar vägen. Skolan skriker ju efter lärare.

Zung är ensamstående mamma till tre barn, Julia född 1994, Oscar född 1995 och sladdisen Dante född den 10/10 –10 (!). Numera bor hon och Dante själva i huset. De stora barnen är utflugna sedan tre år.

  • Ja, nu är vi ingen stor familj längre. Bara Dante och jag. Men som tur är kommer de två stora fortfarande hem emellanåt. Julia studerar till landskapsarkitekt i Uppsala och ska läsa en termin i Manchester i vår. Det ser jag fram emot så vi kan åka dit och titta på fotboll! Oscar studerar i Umeå, läser på en pol kand och siktar på en diplomatkarriär eller i alla fall att få arbeta med frågor som rör mänskliga rättigheter.

    Julia, Oscar och Dante samlade hemma hos mamma. Det är pepparkaksbak på gång.
    Julia, Oscar och Dante samlade hemma hos mamma. Det är pepparkaksbak på gång.

Zung är stolt över sina barn. De har blivit självständiga individer som vågar ta sig an utmaningar. Hon har aldrig curlat dem utan litat på att de kan ta hand om sig själva. Oscar åkte till exempel till Kenya som volontär i sex månader till Zungs stora förvåning och sedan dess har han också gjort flera resor till andra kontinenter. Hon är stolt över sig själv som uppfostrat dem till vettiga och självständiga individer tillsammans med deras pappa Anders. Han har hela tiden funnits med i bilden även sedan Zung och han skildes. De har haft växelvis vårdnad. Däremot har hon varit ensam vårdnadshavare för Dante sedan han föddes.

  • Men vi klarar oss bra, Dante och jag. Vårt radhusområde är som en storfamilj. Både på gott och ont förstås, men jag som ensamstående mamma får ovärderligt stöd av grannarna, när det kör ihop sig. Jag har alltid fruktansvärt mycket att göra men jag tror inte Dante tycker att jag är en frånvarande mamma. Jag är med honom så mycket jag kan och vi göra många roliga saker tillsammans.

Vi som följer henne på Facebook älskar hennes kärleksfulla beskrivningar av vardagen med Dante. Ända sedan han var riktigt liten kallar hon honom för Myshumlan och det röda radhuset heter Myshumlebo. Dante berättar för alla som vill höra att han kallas Myshumlan. Ett namn han bär med stolthet.

Bilden på Dante som bebis tog oss alla med storm. Nu är han sex år men kallar sig fortfarande för Myshumlan.
Bilden på Dante som bebis tog oss alla med storm. Nu är han sex år men kallar sig fortfarande för Myshumlan.

Men nu är det dags att börja från början. Båda Zungs föräldrar jobbade på det psykiatriska sjukhuset i Vadstena, Birgittas Sjukhus. Pappan som driftschef och mamman som översköterska.

  • Min mamma kunde inte få egna barn. Hon drabbades av cancer i livmodern som ung. Hon var då gift med en annan man, men han övergav henne, när han förstod att han inte skulle kunna bli pappa. När mamma så träffade pappa på jobbet och de senare adopterade mig, var de redan rätt mycket äldre än mina kamraters föräldrar. Mamma var 42 år. Klart att detta påverkade mig för det fanns en massa som var annorlunda i mitt hem. Jag ville också äta Skogaholmslimpa, ha sodastreamer och få fiskpinnar till middag som alla andra!

Säger Zung och man riktigt hör hur avundsjuk hon var på sina kompisar för dessa ”lyxvaror”. Men idag förstår hon bättre. Hennes pappa lagade all mat hemma och mamma tänkte mycket på att maten skulle vara både hälsosam och vald på ett miljövänligt sätt:

  • De skulle passat bättre in idag. Och nu har jag ju helt omvärderat deras inställning. Samma sak gällde hur vårt hem var inrett. Då ville jag att det skulle se likadant ut hemma hos mig som hos alla andra. IKEA-möbler och sånt. En gång när en kompis kom hem utropade hon redan i hallen: ”Oh, vilken ful tapet!” Det tyckte jag också, men nu vet jag att det var en Josef Frank-tapet. Finare än så kan det ju inte bli. Och det samma gällde vårt möblemang. De hade bara designade möbler som Carl Malmsten och så.

Zungs föräldrar finns inte mer. Hennes pappa dog 2009 efter att ha fått cancer i käken. Hennes mamma insjuknade redan 2007 i en hjärntumör och drabbades av demens som en följd av det. Hon blev omhändertagen på ett hem i Vadsten i närheten av Zung där hon vistades rätt många år. Hon avled i somras.

Sjukhuset i Vadstena var ett dominerande inslag i Zungs och hennes kamraters liv under uppväxten. De flesta föräldrar jobbade där och det var inte ovanligt att barnen fick jobb där under somrar och ledigheter.

  • Jag var nog bara 14 år när jag började. Jag jobbade mest på caféet och tyckte det var jätteroligt. Senare jobbade jag också med patienter på rättspsyk. när de var på väg att slussas ut i samhället.

“När det bara var tre veckor kvar
till studenten hoppade jag av”

När det var dags att börja gymnasiet flyttade Zung hemifrån. Gymnasiet låg nämligen i Motala och för att slippa de tröttande resorna fram och tillbaka till Vadstena skaffade hon en liten billig lägenhet.

Utbildningar av olika slag har verkligen dominerat Zungs liv sedan dess. Det kommer du att förstå under fortsättningen av den här berättelsen. Men det började kanske inte lika bra som det gjort senare i livet.

  • Jag ville läsa på natur i gymnasiet men pappa tyckte att jag skulle välja ekonomilinjen eftersom man då kunde få jobb ganska direkt efter skolan. Så jag lyssnade på honom. Men jag trivdes aldrig med den utbildningen. När det bara var tre veckor kvar till studenten hoppade jag av! Det kan verka oförklarligt nu men jag orkade bara inte stanna kvar.

Istället kunde Zung ”leva loppan” när klasskamraterna gick ut med studentmössan på huvudet. Hon besökte hela 32 studentskivor i rask takt utan att själv behöva ordna någon… Hon fick bara allt det roliga. Och just då ångrade hon inte att det blev så.

Redan som 18-åring hade hon också träffat och senare flyttat ihop med tre år äldre Anders, han som senare skulle bli pappa till Julia och Oscar.

  • Han var en normal person som hade både lägenhet, bil och jobb. Och jag fortsatte att jobba på Birgittas Sjukhus när jag hoppat av skolan. Men så fick jag Julia och sedan i rask takt Oscar.

Mellan barnen och när föräldraledigheten var slut jobbade hon på Hemtex i Motala. Ett jobb som hon trivdes väldigt bra med. Under intervjun är detta ett återkommande tema när vi pratar om de jobb som Zung har haft. Hon gillar dem alla! Istället trivs hon inte när hon har det för lugnt och skönt. Genom hela vuxenlivet har hon jobbat, ofta heltid, läst och tagit hand om barn parallellt. Uppenbarligen utan att bli utbränd:

  • Mina barn fick aldrig något riktigt sommarlov. Det hanns inte med. Jag hade alltid arbete eller studier på gång. Min drivkraft har nog varit att jag vill lära mig så mycket som möjligt! Dessutom har jag en god egenskap. Jag är väldigt bra på att organisera mitt liv, att planera mycket i huvudet långt framåt för att gardera mig för svårigheter. Och jag är bra på att få saker gjorda. Det har jag alltid haft en väldig nytta av. Så jag känner verkligen att jag har hunnit att vara mamma också.
Trots ett inrutat schema tycker Zung att hon hinner med att göra mycket med sina barn. Här förbereder Dante och Julia midsommarfirandet.
Trots ett inrutat schema tycker Zung att hon hinner med att göra mycket med sina barn. Här förbereder Dante och Julia midsommarfirandet.

Efter några år som butiksbiträde på Hemtex tog hon tjänstledigt. Började läsa upp sin gymnasiebetyg på Komvux med hade siktet inställt på att utbilda sig till civilingenjör. Men så kom det ett samtal. Ägaren till Hemtex i Motala ringde och undrade om hon ville ta över butiken där.

  • Ja, det ville jag! På den tiden var det inte ett franchise-ägande utan jag skulle ta över som ägare och VD. Jag var bara 27 år men tvekade aldrig trots att det innebar att jag måste ta ett miljonlån. Detta var dessutom i samma veva som jag skilde mig från barnens pappa. Jag var rätt modig även om jag inte fattade det då.

Det var en stor uppgift hon tog på sig. Hon blev ansvarig för sex anställda och en butik som måste gå mer än plus för att hon skulle kunna betala av sitt stora lån, och för att ha pengar till mat för dagen både för sig själv och de anställda.

  • Ja, det var naturligtvis tufft. Det fanns ju jättemycket som jag måste lära mig. Jag minns att jag läste avtal på nätterna, när barnen somnat. Att vara en så ung arbetsgivare för dem som jag tidigare jobbat med, var ju inte en speciellt lätt uppgift. Med den erfarenhet och de kunskaper som jag har idag skulle jag nog ha hanterat den sidan av verksamheten på ett annat sätt. Men butiken gick bra och att själv få bestämma vad vi skulle sälja var otroligt roligt. Jag blev kvar i nio år och när jag slutade hade jag betalat av mitt lån och levt bra på den lön jag kunde ta ut.

Zung åkte på inköpsresor till Borås, och de stora inköpsmässorna. Men hon for också runt landet på egen hand för att hitta varor som kunde komplettera sortimentet.

  • Det var skitkul att få välja utbud själv och att få tänka ut vad jag trodde att Motalaborna kunde tycka om. Men tyvärr tog den tiden slut när Hemtex valde att göra franchise-verksamhet av alla butikerna. Det blev otroligt toppstyrt och vi butikschefer hade ingen möjlighet att välja vad vi skulle sälja. Allt köptes in centralt.

Under de här åren var Zung också gift med Peter, vars efternamn hon fortfarande bär. Men hon hade hunnit skilja sig från honom, innan Hemtex och hon också gick skilda vägar.

När sedan det började gå dåligt för kedjan och krismötena avlöste varandra bestämde sig Zung för att hoppa av. 36 år gammal fick hon börja om i skolbänken. Det var då hon valde journalistlinjen på Bona folkhögskola och kom till NT. Hon gick klart den tvååriga utbildningen men sedan blev det stopp.

  • Tanken var att jag skulle läsa där för att få det lugnt och skönt för en gångs skull. Under tiden skulle jag fundera ut vad jag ville göra egentligen. Men det var ju jätteroligt med journalistik. Men så blev jag gravid med Dante och fick göra paus för att vara föräldraledig med honom. Den här gången hade jag ingen man att luta mig mot utan allt hängde på mig.

“Det innebar att jag var tvungen
att göra sju tentor på en månad.”

När Dante blivit året blev det dags för Zung att starta ett nytt kapitel i sitt liv. Hon återvände inte till journalistiken trots att hon hade trivts så bra. Hon upplevde arbetsmarknaden som lite för osäker.

  • För första gången kände jag att jag ville ha den trygghet som följer med ett fast jobb. Jag bestämde mig för att söka in på lärarlinjen. Så 2011 när Dante var knappt ett år började jag läsa till ämneslärare i religion och svenska. Det håller jag fortfarande på med eftersom utbildningen är på fem år. I vår är jag äntligen klar och kan söka fasta jobb på gymnasienivå. Jag är inte orolig att jag inte ska få en anställning. Frågan är bara var jag vill hamna.

Men studierna har inte varit en dans på rosor precis. Den första tiden blev speciellt besvärlig eftersom Dante var mycket sjuk sedan han drabbats av astma.

  • Bland annat innebar det att jag var tvungen att göra sju tentor på en månad. Jag klarade faktiskt alla utom en. Än en gång hade jag en väldig nytta av att jag kan planera min tid och organisera mitt liv.

Eftersom hon redan hade tagit studielån för journalistutbildningen har hon dessutom fått klara sig på ett halvt studielån från CSN de senaste åren. Så parallellt med studierna har hon jobbat hela tiden och periodvis till och med heltid. Skolorna skriker ju efter lärare även om de inte hunnit ta sin examen, så att få jobb har inte varit svårt.

  • Jag jobbar som ämneslärare på två olika högstadieskolor. Och dessutom undervisar jag vuxna i svenska som andraspråk på Hermods, ett företag som samarbetar med arbetsförmedlingen för att få ut nyanlända i arbetslivet. Det är fantastiskt roligt med de eleverna. De är så enormt fokuserade och väldigt duktiga. På ett par månader har de lärt sig massor. Så när man trivs med jobbet blir det inte en belastning. Istället har jag ju nytta av det också i mina studier.

Zung berättar att hon lärt sig lite fraser både i arabiska, somaliska och tigrinja för att få bättre kontakt med sina elever.

En lärare ska inte sitta bakom katedern. Hon ska vara förlig i klassrummet och använda alla hjälpmedel som står till buds i ett modernt samhälle, säger Zung.
En lärare ska inte sitta bakom katedern. Hon ska vara rörlig i klassrummet och använda alla hjälpmedel som står till buds i ett modernt samhälle, säger Zung.
  • Sen vet jag att jag behärskar didaktiken ganska bra. Det är nog min styrka som lärare. Jag jobbar mycket med bilder och jag rör mig mycket i salen. Sitter aldrig still bakom en kateder. Att göra lektioner och målen för ämnet intressanta och utmanande är sjukt kreativt när jag planerar. Sedan måste man se till att se alla elever. Jag känner att jag får kontakt och att de vill samarbeta med mig.

Didaktik är ett paraplybegrepp för pedagogiska verktyg och modeller som kan användas i klassrummet. Plus allt annat som påverkar elevernas lärande till exempel genom att studera utbildningshistorien. Detta förklarar Zung sedan hon sett min frågande min när hon sagt ordet didaktik. Det är aldrig för sent att lära något nytt. Speciellt inte av en blivande lärare.

Jag blir lite nyfiken varför Zung har valt att bli ämneslärare också i religion.

  • Jag har växt upp i Vadstena med de traditioner som finns där med den heliga Birgitta och klostret.  Religionen har alltid varit närvarande i mitt liv, även om jag inte är kyrklig. Det är väl inte i första hand tron på en högre makt och allt det där som intresserar mig. Religionsämnet är inte som det var tidigare. Idag handlar det mycket om livsåskådningar, individens syn på sig själv, andra och omvärlden. Jag älskar människor och vill utgå från deras olika liv, traditioner och tro, men även visa att det finns en massa likheter som är allmängiltiga. Rädsla, sorg, glädje, liv och död. Vad är religion, blir då en viktig fråga. Det finns många likheter mellan ett fotbollsfan och en aktivt religiös person till exempel.

 

Snart färdig ämneslärare i religion och svenska. Någonstans i Sverige, oklart än var, kommer gymnasieeleverna få glädje av hennes didaktik.
Snart färdig ämneslärare i religion och svenska. Någonstans i Sverige, oklart än var, kommer gymnasieeleverna få glädje av hennes didaktik.

Ja, kanske blir det ungdomarna på gymnasiet i Simrishamn som en dag för diskutera etik och moral med Zung. Hon avslöjar att Österlen inte vore en så dum plats att hitta drömhuset med den stora trädgården. Frågan är väl bara: Kommer hon att nöja sig med det lugn och ro som det innebär med ett 8 till 5-jobb, inga studier vid sidan av och med ett barn som raskt blir större och klarar allt mer utan mammas omsorger? Var det inte lugn och stillhet som hon hade svårt för? Men det är klart. Trädgårdsarbetet går förstås att utveckla.

Snart blir det större odlingar.
Snart blir det större odlingar.

Under vårt samtal förstår jag att trädgårdsarbete är en passion hos henne. Den lilla täppa hon har vid radhuset kan så här års inte göra hennes intresse full rättvisa, men bilder på Facebook avslöjar att den får mycket uppmärksamhet under sommarhalvåret.