Kusin Karin älskar att gräva
ner sig i gamla tider

Grannarna till det gamla övergivna och förfallna badhuset i Älvsjö måste ha undrat över det unga paret, som nyfiket vandrade runt huset och sedan frågade dem om det var till salu.

– Kanske. Det är kommunen som äger huset men det annonseras ju inte ut precis.

Ett gammalt badhus under omvandling till en normal förortsvilla.

Paret tog kontakt med med kommunen och för drygt en halvmiljon blev det gamla badhuset deras. Det var inte ett badhus som vi tänker oss idag. Med äventyrsbad och 25 meters-bassänger. För länge sedan fanns badhus i alla större orter dit invånarna kunde gå för att bli rena. I lägenheterna och husen fanns det ytterst sällan dusch eller badkar.

Så de lilla badhuset var lagom stort rent ytmässigt. Men ett hem för en familj? Inte mycket talade för det vid en första anblick. Inomhus fanns kaklade rum med duschbås och bänkar, golven sluttade för att vattnet skulle rinna undan, fönster satt högt upp för att hindra insyn.

Detta var för snart 25 år sedan, 1992. Och kvinnan i paret är min kusin, Karin Beckman-Thoor. Tillsammans med sin man Micke tillbringade hon de närmaste tre åren att göra ett hem av det gamla badhuset. Inga hantverkare anlitades utom för de el- och rördragningar, som kräver fackmän för att godkännas.

– Vi är båda rätt händiga och gillar att arbeta. Och vi hade inte mycket pengar så detta var enda sättet för oss att skaffa ett eget hus.

Svårt att tänka sig att Micke och Karin på egen hand fick detta att bli ett hemtrevligt rum i en vanlig villa.

När huset väl var köpt var det bara att flytta in. Att både ha skulder på ett hus och betala hyra någon annanstans var inte att tänka på. På vinden fanns en liten skrubb där de kunde sova. På dagarna gick de till sina jobb, på kvällarna och helgerna förvandlade de långsamt en steril badanläggning till ett ombonat och vackert hem.

– Micke jobbar halvtid på Konsthögskolan så han är ju den som hållit mest i ombyggnaden medan jag mer kunnat vara hantlangare. Sedan har vi ju gemensamt diskuterat hur vi vill ha huset och hur vi praktiskt ska kunna genomföra det. Det var naturligtvis slitigt men också så roligt. 1995 kom vårt första barn, Hugo, till världen. Då var hela bottenvåningen klar! Sedan har vi pö om pö också fått klart övervåningen. Så nu är huset helt färdigt och inbott överallt, berättar Karin.

Så här ser det ut idag.

Nu är jag på väg att träffa Karin och hennes familj i det ombonade hemmet. En solig novemberdag som övergår i kraftigt snöfall och mörker innan vi har pratat färdigt.

Jag var bara tvungen att börja berättelsen om Karin med huset hon bor i. För mig som är helt opraktiskt, är det så långt från vad jag skulle ge mig på att det känns som om de två bor i en annan värld. Men det praktiska handlaget finns i vår släkt. Min mamma (som var Karins faster) var lika händig och tillsammans med pappa gav hon sig gärna på stora projekt. Men att göra om ett gammalt nedslitet badhus till en beboelig villa, det skulle de nog aldrig ha funderat på.

Karins pappa är min morbror Lennart. Hon växte upp som mellanbarnet till Lennart och hans fru Märta på den gård utanför Skara där också min mamma växte upp, Västtomten i Stenum. I familjen fanns också barnen Harald och Anna. Men dessa mina kusiner föddes betydligt senare än jag. Jag är 13 år äldre än Karin. När man är barn är det mycket. Våra kontakter har därför genom åren varit rätt sparsamma. Jag kan inte ens påstå att jag känt Karin särskilt väl. Men så kom Facebook …. Ni känner igen temat för denna blogg. Plötsligt lärda jag känna en kusin som jag spontant upplevde ha mycket gemensamt med och som jag blev väldigt nyfiken på. Hon bygger inte bara hus från grunden utan är också framgångsrik VD i eget aktiebolag, Kraka kulturmiljöAB. Det också väcker min nyfikenhet. Till detta återkommer vi.

En kärleksfull bild på Karin och mamma Märta tagen av lillasyster Anna den 21 augusti förra året. Märta avled strax före jul 94 år gammal.

Historien måste börja med Karins mamma Märta. När jag träffade Karin i november levde Märta fortfarande men hon dog strax före jul 2016 94 år gammal. Hon hade börjat bli dement och vistades på ett boende i Skara. Märtas tidiga liv måste berättas lite summariskt. Det var en stark kvinna som Karin växte upp med. Märta utbildade sig till sjuksköterska. Under en period jobbade hon på Gällivare sjukhus, hundratals mil hemifrån Assarby i Västergötland, där hon var född. På sjukhuset låg den kände samekonstnären Nils Skums dotter. Märta och hennes kamrat Sonja blev hembjudna till hans kåta på fjället. De måste åka skidor dit men de tvekade aldrig utan gav sig iväg i snö och mörker. Väl där förärade konstnären Märta en tavla som han påstod var ett porträtt av henne.

– Men när hon tittade var det allt en ren, berättar Karin skrattande.

– Mamma har berättat fantastiska historier om sig själv. Hon besteg Kebnekaises topp 1950 och har tagit sig upp dit både på skidor och till fots. Strax efter kriget cyklade hon och Sonja hem genom Europa sedan de jobbat en tid i England tillsammans. Det var ett ödelagt Europa som de genomkorsade, starkt präglat av kriget.

Märta jobbade också på Ekebergs sjukhus utanför Skara, när de vita bussarna anlände med svårt sjuka krigsoffer från Tyskland. Från den tiden har Märta fruktansvärda minnen naturligtvis.

En bild på Märta när hon tog hand om unga offer för kriget i Korea tidigt 50-tal.

Kriget präglade hennes liv som sjuksköterska och därför var det kanske inte så konstigt att hon också gav sig ut på ett exotiskt och farligt uppdrag, innan hon slog sig till ro. Hon anmälde sig som frivillig sjuksköterska till Koreakriget och blev antagen. Hon jobbade åt Röda Korset på ett sjukhus som i sin tur sorterade under den amerikanska FN-bataljonen. Detta innebär att Märta faktiskt har varit löjtnant i amerikanska armén.

Ett mycket spännande liv som strax efter hemkomsten gick över till ett betydligt lugnare. Hon träffade Lennart och i mitten på 50-talet blev hon bondhustru i Stenum i Västergötland. Som kuriosa kan jag nämna att jag var en av två brudtärnor på hennes bröllop. På Märtas begravning i mitten av januari i år träffade jag min gamla brudtärnekompis för första gången sedan dess!

Märtas och Lennart bröllop. Min rygg ses längst till vänster i bilden.

Märta gav aldrig upp yrkeskarriären helt utan jobbade tid efter annan på Ekebergs sjukhus, sedan barnen kommit mest med nattvak. Från 1957 och till 1964 födde hon de tre barnen. Inte heller resandet upphörde. Bland annat åkte hon och Lennart bil till Island en gång för att hälsa på Harald som studerade där. Snacka om utmaning.

Livet för den lilla familjen blev långt ifrån problemfritt. Märta fick en mycket elak svärmor, min mormor och Karins farmor, Ellen Jonsson. Hon gjorde allt för att frysa ut Märta som kom och tog hennes son ifrån henne. Lennart var nämligen drygt 40 år när han träffade sin Märta. Mormor, som blev änka tidigt i livet, hade vant sig vid att ha en karl i huset som tog hand om allt det praktiska kring jordbruket och som var ett sällskap i hennes annars rätt ensamma tillvaro. Plötsligt fick Lennart en egen familj som naturligtvis blev hans första prioritet. Det tålde inte min mormor. Hon hade också svårt att acceptera barnen, speciellt äldste sonen Harald kunde hon vara direkt elak mot.

Västtomten var ett relativt litet jordbruk men mangårdsbyggnaden var stor och imponerande. Intill huset låg en liten stuga, som användes som gäststuga. Det logiska hade varit att Ellen flyttat ner till stugan som bestod av tre rum och kök medan den växande familjen hade bott i mangårdsbyggnaden. Men så blev det inte. Hon vägrade att flytta. Först i början på 70-talet övertygades hon om att flytta in till lägenhet i Skara och familjen kunde flytta in i det stora huset, det som rätteligen tillhört dem hela tiden.

Mormor Ellen fyller 80 år och hennes fyra barn är samlade. Min mamma ses längst till vänster.

– Tidigt var mina föräldrars äktenskap säkert mycket jobbigt. Mamma tyckte att pappa inte ställde upp som han borde för henne gentemot svärmor. Under en period som nog varade mer än ett år flyttade hon faktiskt ifrån honom, när Harald var liten. Varför hon kom tillbaka har jag aldrig fått någon bra förklaring till. Hon har genom hela livet känt sig sviken av både sin man och övriga familjen Jonsson som inte gjorde tillräckligt för att hjälpa till i striden med svärmor Ellen. Detta har präglat vår uppväxt förstås.

Men idyllen fanns också för barn som inte alltid förstår vad vuxna kan bråka om. Under den här perioden fanns det mycket barn i Stenum som lekte och hade roligt tillsammans.

– Det är svårt att fatta idag men vi var nog 20-talet barn i ungefär samma ålder. Så nån brist på lekkamrater och saker att göra efter skolan var det verkligen inte.

Det spända förhållandet till svärmor gjorde att familjen tillbringade mycket tid i Assarby, där barnens morfar bodde. Kusinerna på Märtas sida blev deras umgänge.

– Vi hade hemskt roligt hos morfar. Han lärde oss spela schack bland annat. Han var över 80 år men pigg och full av upptåg. Hans gård var ett stort jordbruksföretag med både pigor och drängar anställda, så man förstår att mamma kom från helt andra förhållanden med mycket folk och god ekonomi.

Karin berättar också att hennes föräldrar använde gammaldags uppfostringsmetoder som inte riktigt stämde med hur hennes kamrater hade det hemma. När hon kom upp i tonåren och började träffa killar blev detta ett problem. De var mycket moraliska när det gällde vad man fick göra och inte göra.

– Storebror Harald gjorde revolt under högstadiet då han flyttade från låg- och mellanstadieskolan i Axvall in till Skara. Hängde på Jarls café där modsen träffades.

För Karin kom den stora befrielsen, när hon fick börja gymnasiet. Då bytte hon umgänge helt och hittade sin rätta plats. Hon gick samhällslinjen men visste inte vad hon ville bli.

– Då fanns det väl egentligen två alternativ som min omgivning såg det. Antingen lärare eller sjuksköterska. Men det ville inte jag. Jag drömde nog om att bli journalist och att få skriva. Men sen gillade jag franska också.

Och det blev franskan som vann. Åtminstone direkt efter gymnasiet då Karin åkte till Frankrike och jobbade som au pair.

Men innan vi fortsätter med Karins vandring genom vuxenlivet tar hon själv spontant upp en viktig del av barndomen som jag nog aldrig skulle ha kommit på att fråga om. Jag tillhör inte den stora gruppen ”hästtjejer”. Men det gör Karin och hon pratar lyriskt om sitt stora franska fullblod Philippa. Hon ägde och skötte det helt själv från det att hon var tio år tills hon var 17.

– Hästen upptog mycket av min tid. Det är ett stort åtagande att ta hand om en häst alldeles själv. Varje dag kräver en stor arbetsinsats. Det lärde mig massor. Ansvaret för ett så stort djur innebär att du mycket tydligt måste visa vem som bestämmer. Det gav mig en kaxighet och ett självförtroende som jag har haft nytta av hela livet. Du känner dig stolt som klarar av att vara den som hästen är helt beroende av för sin överlevnad. Och att ha en häst att rida ut i naturen med ger dessutom en otrolig frihet.

Lärarna påpekade för de intresserade eleverna
att de inte skulle tro
att de skulle få jobb efter utbildningen

Karin är arkeolog. Men att det var yrket hon skulle fastna för dröjde det rätt länge innan hon insåg själv. Men när hon ser tillbaka inser hon ju att intresset fanns där tidigt.

– Föräldrarna intresserade sig mycket för historia och besökte gärna sevärdheter. Jag praoade på Skara museum. Under gymnasietiden jobbade jag i Skara bokcafé där vi hade föreläsningskvällar som ibland handlade om historia. Vi har ju Västgötaskolan som hävdar att Sveriges vagga fanns i hos oss.

Så när Karin flyttat till Stockholm efter Frankrike-året och trodde att hon skulle göra karriär inom näringslivet, och därför jobbade som receptionist på SKF Steel, började hon läsa arkeologi på kvällarna. När hon insåg att näringslivsvärlden bara var en främmande och konstig värld, som inte passade henne, gick intresset allt mer över till arkeologin.

Under kursen fick hon delta i ett utgrävningsseminarium och blev fascinerad. Hon var fast och läste sedan in en fil mag i olika enstaka ämnen, arkeologi, osteologi, kulturhistoria.

Många, också lärare på universitetet, påpekade för de intresserade eleverna att de inte skulle tro att de skulle få jobb efter utbildning.

Men Karin höll fast vid sitt val. Hon tog uppdrag från Riksantikvarieämbetet (RAÄ), så kallade fornminnesinventeringar och fick tillfälle att jobba i olika delar av Sverige.

– Det är en fantastiskt rolig och inspirerande syssla. Man kommer ut i naturen. Man får prata med massor av folk och kan knacka på hos vem som helst utan att behöva be om ursäkt. Och människor berättar gärna! Med hjälp av kartor från lantmäteriet och framför allt de lokala hembygdsmänniskorna kartlägger man ett område i jakt på okända fornlämningar. Man tar tid på sig och letar vidare omkring de kända fornlämningarna och ofta kan man revidera de kartor som finns.

En grässlänt känns alldaglig för alla utom arkeologerna. Detta är en fägata som Karin specialstuderat.

Under sju säsonger ägnade hon sig åt sådana fornminnesinventeringar i Skåne, Västra Götaland och längs västkusten.

– Men det var ett säsongsjobb och för att få ihop pengar jobbade jag också vintertid på Myntkabinettet, det vill säga muséet för mynt och ekonomisk historia.

Från 1992 fick hon ett fast jobb på Riksantikvarieämbetets avdelningen för arkeologiska undersökningar. Karin har sysslat mer med utredningar och inte de direkta grävjobben. Hon gör mest arkeologiska inventeringar inför utbyggnader av olika slag, detaljplaner för att nya hus ska byggas eller trafikplaner för att nya järnvägar eller vägar ska dras fram. Det innebär att hon gör provgrävningar för att fastställa om en riktig utgrävning behöver göras. Så nog har hon rotat i jorden hon också.

Här har jag ibland roligt åt Karin och hennes arbetskamrater. Jublande lägger hon ut en bild på Facebook föreställande två stenar på en stubbe och konstaterar att hon hittat en 8000 år gammal boplats?! Det är säkert sant men svårt för en lekman att fatta. En gång la hon ut en bild på något som för mig såg ut som en tova gräs och en blottlagd stenhäll. Så här skrev hon om fyndet:

En vanlig stenbumbling i skogen? Nej, långt ifrån. Ett flyttblock med en älvkvarn som Karin hittade för 30 år sedan i Västergötland och som hon återfann i år när hon var på promenad.

“En älvkvarn eller skålgrop som de också kallas är den vanligaste o enklaste formen av hällristning. En liten knackad skål, lagom att lägga en smörklick, olja eller lite mjöl som älvor maler. Allt för att blidka o hålla sig väl med naturens krafter. Och allt detta utspelade sig för sisådär 3000 år sedan.” Ja, nog krävs det specialkunskaper alltid!

Även om inte alla arkeologiska fynd och fornminnen skyddas ska man ha undersökt marken så att historien om området kan berättas för kommande generationer. Och här har hon och jag en mötespunkt. Karin har gjort en stor kulturmiljöanalys av marken längs den tänkta dragningen av snabbjärnvägen genom Sörmland och Östergötland, Ostlänken. Som journalist har jag läst om och skrivit om Ostlänken och dess konsekvenser massor av gånger. Även om jag inte har läst hela hennes analys har de texter jag använt mig av naturligtvis hänvisat till den analysen. Ett roligt sammanträffande.

Ostlänken upptar fortfarande mycket av hennes tid. Det är ett gigantiskt projekt som i sina olika delar involverar många arkeologiska analyser, utredningar, inventeringar och utgrävningar. Men idag gör hon det som egen företagare, inte som anställda på RAÄ. Hon fick nämligen sparken därifrån 2010 och slutade efter att ha arbetat åt dem nästan oavbrutet i 25 år.

– Visst kom det som en chock att jag fick gå efter så lång tid. Under 90-talet förändrades verksamheten inom arkeologin. Fram till dess hade länsmuseer och RAÄ haft monopol på allt som hade med arkeologiska undersökningar att göra men då beslutades att branschen skulle konkurrensutsättas. Det förändrade villkoren totalt och flera företag uppstod i dess spår.

Det visade sig att Karin blev en av få, som tog steget och startade ett företag. Företaget döptes till Kraka kulturmiljö. Numera finns ett AB bakom men från början var det en enskilda firma.

Kraka? Undrar jag.

– Hon hör hemma i den nordiska mytologin. Ragnar Lodbroke blev intresserad av henne sedan andra pratat om hennes skönhet. Han bad att hon skulle komma varken klädd eller oklädd till honom och Kraka valde ett fisknät. Det är myten. Och jag tycker att den liknelsen kan appliceras på all arkeologi. Ingenting är vad det synes vara vid en första anblick.

En bidragande orsak till att hon vågade starta ett företag var att hon fick en annan syn på tillvaron när brodern Harald insjuknade i en hjärntumör.

Harald med Karins förstfödde Hugo.

Harald är den av mina yngsta kusiner som jag själv haft mest kontakt med genom åren. Han var den som tog över Västtomten sedan hans mamma flyttat in till lägenhet i Skara. Morbror Lennart omkom under tragiska omständigheter. Han var över 80 år men fortfarande aktiv lantbrukare. Han och Harald eldade på en åker och Lennarts kläder tog eld. Innan Harald fick ner honom i en bäck och kunde släcka elden hade han fått så svåra brännskador på ryggen att han senare avled.

Harald jobbade som pressfotograf trots att han när han var mycket ung förlorade synen på ett öga sedan han fått en rostig spik rakt in i ögat. En utmaning att då bli fotograf. Mellan oss fanns alltså en beröringspunkt. Harald var dessutom mycket intresserad av min son Klas ambitioner att bli filmregissör och uppmuntrade honom genom att ge respons på saker Klas hade gjort.

Att Harald drabbades av en mycket elakartad hjärntumör berörde oss djupt. Men mest förstås hans två systrar, som tillsammans med Haralds fru vårdade honom den sista tiden i livet.

– Det var en fruktansvärd tid. Han blev fort mycket dålig och varje dag var en plåga både för oss och för honom. Att vår mamma dessutom skulle behöva vara med om att ett av barnen dog före henne har alltid känts i mitt hjärta, säger Karin.

Karin och Harald hade mycket gemensamt. Inte minst sedan hon fallit för och blivit tillsammans med en av Haralds vänner, Micke som hon är gift med idag. Harald och Micke träffades när de gick på samma animationskurs i Skövde och en gång var Karin medbjuden på en fest där Micke fanns. Det stod sig inte på förrän de via en tangokurs blev ett par.

“Livet kändes för skört
för att bara låta det passera.”

Haralds sjukdom och död förändrade Karins sätt att se på sitt eget liv. Hon bestämde sig för att våga prova. Livet kändes för skört för att bara låta det passera utan att ta vara på de tillfällen som ges. Hon hade bra kontakter i branschen och redan flera uppdrag som väntade sedan hon blivit uppsagd.

– Kraka Kulturmiljö började som en enskild firma men när jag började få många uppdrag för Ostlänken kände jag att jag inte längre vågade riskera min egen familjs ekonomi. Det var ett stort åtagande rent ekonomiska och risken fanns att vi gjorde misstag under utgrävningarna som kunde göra att vi blev ersättningsskyldiga för skador som uppstått.

Karins bolag går bra och hon samarbetar med andra arkeologer för att hinna med uppdragen.

Som ni förstår är arkeologin en mycket viktig del av vem Karin är och jag har inga svårigheter att få henne att förklara vad som är så fascinerande med den:

– Jag är en slags tidsdetektiv. Och fynden jag gör innebär att jag hela tiden får justera mina kunskaper. Jag hittar nya pusselbitar att lägga till det vi redan vet men ibland innebär pusselbiten att den förväntade bilden måste ändras. Då har vi lärt något nytt om hur våra förfäder hade det. Att känna till vår historia är viktigt också för att förstå dagens samhälle.

Isabella med katten Ginza i famnen, Karin och Micke under mitt besök hos dem i den hemtrevliga villan i Älvsjö.

Familjelivet i det gamla badhuset är också en viktig del av Karins liv. Hennes man fortsätter att jobba halvtid på Konsthögskolan som konstnärlig ledare för de elever som vill uttrycka sin kreativitet främst med hjälp av modern datorteknik. Sonen Hugo tog studenten för två år sedan och ”luffar” sedan dess runt på andra sidan jordklotet på samma sätt som så många andra ungdomar. Ibland jobbar han ibland bara upplever han. Under julen 2016 hämtade föräldrarna hem honom från Vietnam sedan de tillsammans hela familjen gjort en rundresa på tre veckor genom landet.

Dottern Isabella går andra året i gymnasiet med inriktning på sång. Men hon kunde likaväl ha valt bild eller film eller ett annat konstnärligt uttrycksmedel.

När mormor Märta begravdes i januari visade båda barnen Beckman-Thoor prov på sina konstnärliga färdigheter på ett ömsint och fint sätt. Isabella sjöng flera sånger och ackompanjerades av sin pappa på gitarr medan Hugo reciterade en dikt av Erik Axel Karlfeldt med den kända strofen ”Längtan är min arvedel.”

Ännu ett utlopp för sin konstnärliga ådra får Isabella tillsammans med sin mamma. Under många år har de gått på keramikkurser och i pannrummet finns en drejskiva och en ugn.

– Att sitta vid en drejskiva och känna leran i händerna håller kroppen stilla och på plats. Något som är bra för mig som har hundra grejer på gång, säger Karin om det intresset.

Min erfarenhet säger mig att människor som under lång tid haft ett projekt ofta blir rastlösa när det väl är i hamn. Då vill de ha något nytt projekt att sätta tänderna i. Jag ställer frågan när både Karin, Micke och Isabella är samlade och tänker naturligtvis på att huset som de satsat så mycket på under de senaste 15 åren nu i princip är klart.

Karin och Micke tittar på varandra och erkänner att det finns ett nytt projekt. De har köpt ett fallfärdigt torp med tillhörande tomt på Muskö. Drömmen är att få riva huset och bygga ett nytt permanentboende där. På egen hand förstås.

– Jag vill hinna gå färdigt skolan först, säger Isabella och får lugnande besked av föräldrarna.

– Ja, tills vidare används det som vår oas i tillvaron. Där är jag alltid helt fri, inget jobb och jag kan gå i skogen eller på bergen utmed havet i timmar, säger Karin.

Men jag är rätt säker. Snart är det projektet inte bara en dröm även om det kommer att ta tid innan det är klart.

En glad familj tillsammans igen. Karin, Isabella och Micke åkte till Vietnam i julas för att hämta hem storebror Hugo.