Det var måndagen den 9 januari 1969. Vi var en av de första kullarna som kommit in på den nya tvååriga journalistutbildningen i Göteborg. Bara året innan hade den upphöjts till högskola.

De två märktes och hördes direkt första skoldagen. Den ene pratade bred malmöitiska, den andre minst lika karakteristisk Ånge-dialekt. De verkade känna varandra väl trots att alla var helt nya på skolan.

Vi andra kände oss högtidliga, blyga och kanske lite ensamma. Bara en massa nya ansikten. För detta var en skola där man antogs efter tuffa anlagstester. Så man kunde inte locka med sig bästa vännen precis.

• Nä, Nisse och jag kände inte varandra. Vi hade träffats kvällen före eftersom vi hyrde var sitt rum i undervåningen på en villa i Vidkärr. Men det klickade direkt.

  

Och som det klickade. Som en av våra kurskamrater, Brita-Lena Ekström, uttrycker det så blev de två åren på skolan som en enda lång ståuppshow, där Nils Wennbergs och Sven Melanders personkemi stod för underhållningen. Ofta tillsammans med ännu en kurskamrat, Christer Fridén, som kompletterade den dialektala spännvidden med sin utpräglade göteborgska och sin mer stillsamma humor. Sven och Nils stod för den högljudda. De flesta av oss minns de två åren som en höjdpunkt i livet. Och vi undrar på riktigt om någon annan kurs haft lika roligt.

• Det fanns säkert de som kände sig utanför. Men jag tycker att atmosfären var inkluderande. Vi skojade lika friskt med alla om deras små egenheter, både lärare och elever, säger Sven Melander.

  

Han och jag träffas en lite småkylig decemberdag 2016 på en restaurang i centrala Stockholm. För naturligtvis måste Sven vara med i min blogg! Vi blir sittande i flera timmar. Intervjun avbryts med mycket jämna mellanrum av Svens telefon som han bett att få ha på. Först ringer Expressen och vill ha en kommentar till nyheten som just släppts: Sven ska ersätta en skadad Jan Malmsjö i musikalen ”Sugar” (I hetaste laget) som sätts upp en bit in i februari i Malmö.

• Jag hade tänkt att ta helledigt i januari och februari eftersom jag har jobbat för mycket under många år. Men nu blir det inte så. Och jag tycker ju det är roligt!

Dagen innan vi ses har han för övrigt spelat sista kvällen med musikalen Sällskapsresan, där han spelar sin gamla paradroll som den ständigt berusade Berra.

Sen ringer en av hans döttrar och vill ha hjälp med något. Men Sven hinner inte för på kvällen ska han vara hemlig gäst hos Björn Skifs. Ja, så där håller det på.

Att han fyller 70 år i år är inget som påverkar honom. Ålder är ett alltför relativt begrepp för att han ska lägga någon som helst vikt vid det. Möjligen att han inte tycker om att bli påmind om det. Känner att han har en ärftlig belastning. Hans pappa dog när han var 69 år, mamman när hon var 74 år och hans bror blev bara 66 år.

Milt uttryckt kan man väl säga att livet tog en annan vändning för Sven än för oss andra i klassen. Men till det återkommer jag. Eller rättare sagt. Det är inte om hans framgångar som skådespelare, programledare i TV, musikalartist, revymakare, manusförfattare, översättare, filmstjärna, vitsmakare, regissör och folkkär underhållare, som den här intervjun ska handla.

Jag vill berätta om den Sven som fanns innan han blev allmänt villebråd och som jag lärde känna under några intensiva år i brytningstiden mellan 60- och 70-talet. Sedan dess har vi setts till och från i flera olika sammanhang men jag finns inte med i hans umgängeskrets. Däremot har jag naturligtvis följt honom på avstånd och träffat honom när klassen haft återföreningsträffar. Få personer inser att Sven i grund och botten är en seriös journalist som jobbat inte mindre än 13 år som vanlig murvel, en kort tid på Expressen och längst på Aftonbladet och en kort tid på radion och i TV, innan livet tog en vändning som han inte alls hade tänkt sig själv.

• När jag började journalisthögskolan kände jag mig förlöst redan vid den allra första föreläsningen. Jag hade hittat hem. Jag sög in allt under det första året. Och efter praktiktiden och det första sommarvikariatet var jag helt såld. Det är journalist jag är.

Att det till slut blev en underhållare av honom får vi skylla på Lasse Åberg och Åke Cato. Men till det återkommer vi.

I stället ska vi börja med Alrik och Alice, Svens föräldrar. När jag umgicks med Sven då, när vi egentligen bara var vilsna ungdomar som måste starta vuxenlivet, förundrades jag ofta över en sak. Han talade så respektfullt och fint om sina föräldrar. För mig var föräldrar bara några som fanns. Jag hade ännu inte funderat så mycket på vad de var för sorts människor. Men det hade Sven.

Nu samtidigt, som lunchgästerna äter de thailändska specialiteterna, berättar han om en värld långt från dagens innekrogar. Han kommer från ett genuint arbetarhem utan överflöd där socialdemokratin var självskriven som politisk hemvist.

Alrik föddes 1907, tredje i ordningen av totalt sju syskon. Två av dem dog strax efter första världskriget i spanska sjukan. Men de övriga överlevde. När Alrik var 19 tog han värvning som husar vid Kronprinsens husarregemente i Malmö.

• Jag har sett bilder på honom i full munderingen med sabel och den karakteristiska kasken, berättar Sven.

Men 1929 las regementet ner och Alrik blev arbetslös. Under tiden hade han träffat en tjej och fått barn med henne. Men den unga mamman dog i TBC när barnet var litet. Det visade sig att också Alrik smittats och han hamnade på Orups sanatorium.

• Familjen ville adoptera bort barnet men far sa nej. Sedan fick han beskedet att han troligen inte skulle klara sig och gick då med på adoption. Barnet hamnade i Danmark och vi har aldrig haft någon kontakt. Jag tror inte far visste vart det tog vägen. Det var mycket sorgligt alltihopa för Alrik överlevde ju.

Pappan hade länge närt en dröm att läsa till ingenjör men insåg att husartiden och sjukdomen gjort att möjligheten sprungit ifrån honom. Han anställdes som rörläggare på en firma där också Alice pappa, alltså Svens morfar, jobbade. Det var så föräldrarna träffades, gifte sig och fick sönerna Jörgen, född 1944 och Sven född 1947.

• Men mor Alice hade också en historia. Vill du inte höra den? säger Sven, när jag genast beredd att gå vidare i historien. Det är klart att jag vill.

Alice föddes 1911 i Malmö. Hennes mamma dog när Alice var fyra år. Hon skickades då till sin farmor i Ystad där hon växte upp.

• Morfar stack till Norge och jobbade. De behövde svenskarna då och de behöver svenskarna än idag. Norrmännen är bara sälmördare och fiskare. Det kommer man inte långt på, konstaterar Sven i förbifarten.

”Den artikeln gjorde att hennes son,
min halvbror, Uno, plötsligt ringde. ”

Morfar Otto var borta i hela elva år utan att skicka så mycket som ett vykort till sin lilla dotter.

• Mor hade svårt att förlåta honom det. Hon ville nog trotsa honom och blev på smällen redan som 16-åring. Hon födde en pojke som adopterades bort till pappans föräldrar.

En liten avstickare blir nödvändig här. Sven har inte varit så glad att exponera sin familj sedan han blev kändis. Med ett undantag. Hemmets Journal hade en reportageserie om kändisarna och deras mammor 1982. De hörde av sig till Sven.

• Jag frågade mor om hon ville vara med. Och det ville hon. Den artikeln gjorde att hennes son, min halvbror, Uno plötsligt ringde. Jag följde med mor och träffade honom i Stenungsund, där han bodde. Mor var lite skärrad men Uno blev så oerhört glad. Det syntes lång väg att detta var något han velat länge. Och mor tyckte också det var fint. Han dog tyvärr rätt ung han också, bara några år efter att mor hade dött. Jag och Jörgen var med på begravningen och fick det hedersamma uppdraget att bära kistan tillsammans med andra släktingar. Det är jag glad över, säger Sven.

När Alrik och Alice blev ett par bodde Alice tillsammans med sin far, som hon hade förlåtit för hans långa bortovaro. Alrik flyttade in och de två sönerna föddes i den lilla tvåan på Upplandsgatan i södra Malmö.

• Jag fattar ju inte hur vi fick plats. Fem personer i en liten tvåa. Morfar var dessutom ofta sjuk. Efter några år fick vi en större lägenhet och det var där jag växte upp. En trea med en extra så kallad undantagskammare på Södra Förstadsgatan. I den bodde morfar medan jag och Jörgen sov i en utdragssoffa i ett av rummen och mor och far i det andra.

De två pojkarna var olika till kynnet. Jörgen var stillsam och eftertänksam, extremt duktig i skolan. Duktig var väl Sven också men långt ifrån lika stillsam… Han var en underhållare och showman redan då.

• Jörgen och jag fick samma lågstadielärare. Hon kom från Tygelsjö och körde en Ford Anglia. Hon var mycket glad när mor berättade att jag skulle börja hos henne sen Jörgen slutat. Hon såg framför sig en ny Jörgen. Men så blev det ju inte riktigt. In kommer en virvelvind och redan första dagen blev jag hemskickad.

För att göra en kort sammanfattning av Svens 13 år i skolan: han vantrivdes hela tiden och var lycklig när de var över. Men han skötte sig någorlunda, fick bra betyg upp till och med realskolan. Eftersom han var duktig i matte tänkte han uppfylla Alriks gamla dröm om att bli ingenjör, så han började på tekniska gymnasiet.

• Dittills hade skolan gått bra utan att jag behövt anstränga mig. Men det tog tvärstopp på gymnasiet. Jag hade ju aldrig lärt mig nån studieteknik så jag stod handfallen när det krävdes att jag faktiskt läste mina läxor. Jag hade inte tid eller lust att lära mig heller. På den tiden spelade jag hockey i MFF:s juniorlag och dessutom spelade jag gitarr. Jag slarvade bort första året och fick gå om.

• Far fick aldrig chansen att uppfylla sin dröm. Det var ett djävla svek mot honom att jag slarvade bort ett år. Han tog det med jämnmod trots allt men jag har svårt att förlåta mig för det.

Sven tog sin studentexamen som byggnadsingenjör och efter lumpen var han redo att börja arbetslivet. Han gick till arbetsförmedlingen:

• De berättade att Tarkett i Landskrona sökte försäljningsingenjör. Du hör ju själv. Kan det bli tråkigare? Jag började jobba på Östra sjukhuset i stället och bestämde mig för att börja läsa i Lund hösten -68.
• Jörgen följde med mig när jag skulle skriva in mig på Akademiska föreningen. Där stod en lång kö med förhoppningsfulla ungdomar, alla i jeans, träskor och islandströja. Jag vände direkt och Jörgen fick köra hem med mig igen.

Än en gång fick arbetsförmedlingen rycka in och den här gången fick han ett vikariat som vårdare för socialt utsatta barn. Så råkade han läsa en annons i Sydsvenskan att man kunde söka till Journalisthögskolan. Sven blev nyfiken och sökte. Och kom in.

• Trots att vi hade så roligt mest hela tiden med fester och sena kvällar hade jag inga svårigheter att ta åt mig kunskaperna. Nu var jag motiverad och tyckte allt var kul. Fast jag ljuger lite. Juridiken var tråkig. Både Nisse och jag körde på första tentan eftersom vi inte hade läst något. När det var dags för omtenta var vi lika okunniga och kunde med enkla hot få en av våra kursare att först skriva svaren och sedan ge dem till oss!

Sven tror att personkemin mellan honom och Nils har en orsak. Det var inte bara slumpen. För övrigt har de två förblivit vänner hela livet.

• Vi är arbetarbarn båda två.Vi kände igen varandra. En liten episod från de första tiden på skolan förklarar en del. Vi var bjudna på fest hemma hos nån av kursarna, jag minns inte vem. Nisse och jag klädde upp oss i skjorta, slips och kavaj som man gör när man går bort. Vi hade köpt blommor och en chokladask till värdinnan. Nå, det var ju inte riktigt så de andra var klädda och Nisse undrade vad det var som luktade när vi kom in. Hade de rökelser eller nåt? Hasch är för övrigt något som jag aldrig har provat men det förekom ju rätt flitigt på festerna, säger Sven.

Ja, det finns många episoder att berätta om de här åren. Sven och jag gjorde vår praktik i Malmö tillsammans med flera andra. Så journalisthögskolekänslan följde med oss dit. När vi ses över lunchen nu går vi igenom en hel del roliga minnen men för andra betyder de ju inget, så de kommer inte med i den här intervjun.

• Det var en oerhört lycklig tid, summerar Sven, men menar att sista terminen blev seg. Festandet tog över. Då ville vi alla ut och jobba sedan vi fått prova på yrket i verkligheten.

Nu börjar den tid då Sven faktiskt utövade det yrke han utbildat sig till. Han värvades först till Expressens malmöredaktion som sportreporter men sedan missnöje uppstått på redaktionen gjorde han sig omöjlig. Han skällde ut hela Expressens chefsgarnityr, som rest ner till Malmö för att få slut på striderna.

• Jag sa bara att om detta hänt på Kockums hade vi lagt ner arbetet för länge sedan. Och det räckte för att chefen sen meddelade mig att jag inte fick förlängt vikariat.

I stället hamnade Sven på Aftonbladet från april 1972. Hans chef på Expressen menade att hans politiska inställning passade bättre där och hjälpte honom med kontakterna.

• Så var det nog. Det här var ju när den stora vänstervågen drog fram över Sverige. Min bror Jörgen var alltid hygglig mot mig och lät mig vara med, när han träffade kompisar trots att jag var så mycket yngre. Han blev min förebild och han var mycket aktiv i vänsterrörelsen, han gick med i Clarté. Klart jag påverkats av det.

På Aftonbladet jobbade han först på sporten och bevakade en rad stora evenemang men i längden blev det för enahanda och han blev kvällschef istället. Under sin tid på Aftonbladet blev han också kontaktad av Kvällsöppet-redaktionen på TV och jobbade som researcher åt dem både i Stockholm och Malmö parallellt med jobbet på Bladet.

• I Malmö var det ju Gary Engman chef. Min stora idol. Jag trodde jag drömde när jag skulle få jobba med honom. Det var en oerhört rolig tid. Och mitt självförtroendet stärktes.

Efter sju år på Aftonbladet kände Sven sig redo att gå vidare. Han sökte och fick jobb som redaktionssekreterare på Radio Stockholm.

• Då 1979 var lokalradion ganska ny och lite underligt organiserad. Jag rörde nog om en hel del i den grytan under året jag var där. Men det var inte alla som gillade det, så efter en mer akut konflikt med en av nyhetsuppläsarna inför en sändning gick jag till mitt skrivbord, satte ett papper i skrivmaskinen och skrev ”Härmed säger jag upp mig med omedelbar verkan”. Tog min rock och gick därifrån. Det väckte ju en del uppståndelse men jag gick aldrig tillbaka.

I stället blev det ytterligare en sejour på Aftonbladet 1980-85, men under de åren gick journalistkarriären allt mer över i något som hör hemma i underhållningsbranschen. Redan 1979 hade han av en lycklig slump fått rollen som Berra i Lasse Åbergs film och tillbringade den våren på Kanarieöarna. Den lyckliga slumpen berodde på att han träffade Lasse Åberg på en fest när han möjligen var lite på snusen. Resten är väl mer eller mindre historia. För er som inte är lika bekanta med Svens digra meritlista som underhållare kan man läsa om den på Wikipedia. Och jag lovar att många roliga minnen väcks till liv.

• Var det med saknad du lämnade journalistiken?
• Jag tyckte nog aldrig att jag lämnade journalistiken. Det är där jag fortfarande har mitt hjärta. Nöjesmaskinen eller Snacka om nyheter har ju rätt mycket journalistik i sig. Övergången blev stegvis men du har nog rätt. Idag är jag ju underhållare. Inte journalist.

Vi pratar en stund om Snacka om nyheter, som Sven fick ta över sedan Stellan Sundahl hastigt avlidit. Sven blir fortfarande arg när han tänker på det programmet.

• Det var en stor skandal att det lades ner. Det gjordes i Malmö och en dag bestämde bara cheferna i Stockholm att det skulle utgå. Trots att det var otroligt populärt och att det behövdes ett satirprogram, där man kunde driva med dagsföreteelserna i Sverige. Strax efter kom ju Alliansregeringen till makten. Det hade funnits massor att göra satir på.

Att Sven till synes av en slump fått så många hedersamma och prestigefyllda erbjudanden beror naturligtvis på att det finns människor som upptäckt hans talang. Men en sak förundrar mig:

• Det helt obegripligt hur du vågade ta på dig alla de uppdrag som ramlade över dig. Du är inte utbildad skådespelare, du kan väl knappt sjunga och trots detta sjunger du operett utan att blinka med självaste operasångaren Rickard Söderberg! Och hur visste du att du kunde skriva roliga repliker? Du berättar själv att du fick uppdraget av regissören Mikael Ekman att skriva sketcher till Vitsuellt, ett program i TV med idel kända skådespelare som Eva Bysing, Jarl Borssén, Inga Gill och Ulf Brunnberg, trots att du då var ett helt oprövat kort.

• En förklaring är nog att jag är bra på att tacka ja! Jag resonerar så här: Det kan ju bara gå åt helvete och då får jag väl göra nåt annat. Jag tror inte tjejer tänker på det sätter och därför vågar de inte. Men för att vara allvarlig så har jag nog hela livet drivits av en gigantisk avundsjuka och social revansch! Plus att jag är lat av naturen och för att det inte ska ta över så har jag legat i utav bara helvete. Det är vi lata människor som får något gjort.

Men Sven rättar mig på en punkt. Han spelade faktiskt i ett band redan under Malmötiden. En annan bandmedlem var Björn Afzelius. De hade ett hootenannyband som hette Lille-Mats.

–Så jag kan i alla fall hålla en ren ton. Men någon skolning har jag inte. Det har du rätt i.

Sven menar att han haft en bondtur som få andra. Han har lyckats träffa rätt människor vid rätt tillfälle. Oftast bara av en slump.

• En av de mest fruktsamma mötena är att Åke Cato började på Aftonbladet och vi lärde känna varandra. En oerhört begåvad människa som skrivit fantastiska texter. Han har varit en klippa i hela mitt underhållningsliv. Inte bara för Werner och Werner som vi gjorde tillsammans utan så mycket mer. Sådana möten visar sig ovärderliga utan att man vet om det när de inträffar.

Ett annat slumpmässigt möte gör att Leif GW Persson ser Sven som något av en hjälte. GW skriver i sin självbiografi ”Gustavs grabb” att Sven var den enda som fanns där och stöttade när han var nära självmord efter förvecklingarna kring Geijer-affären. Men hur känner han då GW, han var ju inte i underhållningsbranschen. Åtminstone inte då.

• Jag var under några år ihop med hans förra fru, Kattis, mamma till GW:s äldsta barn, Patrick. Och som styvpappa var det ju rätt naturligt att jag lärde känna honom.

Men det blev inte Kattis som Sven till slut fastnade för och bildade familj med. 1979 träffade han Karin och de fick tre barn tillsammans. Efter drygt 30 år gick de skilda vägar 2010. Sven har för övrigt blivit farfar för första gången. I oktober i fjol fick sonen Victor, 33 år, en pojke. Victor utbildade sig till journalist precis som sin far men jobbar numera på en PR-byrå.

• Sen har jag Tina som är 31 år och utbildar sig till socionom. Linnea, 26, är yngst och hon har en så kallad master i political science. Hon har precis fått jobb på IVO, Inspektionen för vård och omsorg.

”Vaknar du på morgonen och
tänker på sprit direkt då är du alkoholist.”

Idag lever Sven i en ny relation. Hon heter Alice precis som Svens mor. Hon är inredare och möbelhandlare till yrke. De två har tre hem tillsammans. Skötebarnet ligger i Svängsta i Blekinge, ett hus som de har renoverat tillsammans. Annars tycker Sven att Stockholm är hemma men har numera bara en mindre lägenhet i Midsommarkransen efter många år i Nacka. Eftersom han tillbringar mycket tid i sin gamla hemstad Malmö har han en lägenheten där också, men den kommer han nog att sälja när gästspelet i ”Sugar” är över i vår.

Att Sven sedan många år är nykter alkoholist är också allmänt bekant. Men jag undrar ju hur man klarar att vara alkoholist och jobba så hårt som Sven har gjort och i alla fall se nykter ut hela tiden. Är man verkligen alkoholist då?

• Ja, det finns ett bra kännetecken. Vaknar du på morgonen och tänker på sprit direkt då är du alkoholist. Jag drack aldrig när jag jobbade. Det är sant. Men resten av tiden drack jag tills det inte var kul längre. Jag slutade när jag vaknade till insikten att alkoholen bara har ett mål: att döda mig.

Sedan 22 år är han nykter och har blivit både lugnare, tryggare och gladare. Och han har fått en massa tid över. Den tid han använde för att dricka.

Det innebär att han bland alla engagemang på olika scener, stora som små, runt om i Sverige också har hunnit starta Facebooksidan ”I huvudet på Sven Melander” där han tycker till om stora och små företeelser i det svenska samhället. Han har många följare både på Youtube och Facebook. Otroliga fyra miljoner såg inlägget där han tar sångerskan Zara Larssons utfall mot männen i försvar efter sommarens många övergrepp mot unga kvinnor. ”Det är ju för helvete inte Zara Larsson som är problemet. Det är ju vi” har blivit en klassiker. Jag vill bara säga: Bravo Sven!

Efter den här roliga eftermiddagen med Sven vill jag avsluta med att berätta om ett tillfälle i samtalet där jag tydligt kunde läsa i Svens ansikte att han blivit verkligen berörd och stolt. Nyligen deltog han i en teatercabaret, uppdiktad fritt efter Molière, som spelades två gånger på Dramatens stora scen, Sveriges nationalscen. Andreas T Olsson skrev och Sven spelade mot Maria Kulle, Per Svensson, Sanna Sundqvist och Magdalena Ribbing(!) bland annat.

• Det var stort. Jag fick dessutom loge nummer ett där storheter som Lars Hansson och Holger Löwenadler suttit. Men det som värmde mitt hjärta allra mest var publikens fantastiska reaktion efteråt med stående ovationer under flera minuter. Visst kändes det att man var med om något speciellt.

  

Sven verkar inte vara särskilt intresserad av att skriva sina memoarer trots att han vore mer lämpad än många andra. Han slipper ju spökskrivare! Men han tycker ämnet är ointressant. Däremot berättade han i en intervju i somras i TV4 att rubriken är klar om han skulle ångra sig: ”Förföljd av tur”. Det är lätt att hålla med, men bakom turen finns det ofta en orsak. Som att man har talang för det man blir ombedd att göra.

PS1: Om ni undrar vem som kommer ihåg datumet som inleder hela intervjun så är det Sven!

PS2: Nils Wennberg som omtalas i den här intervjun finns med också i en annan intervju på min blogg minafackebookvanner.com Hans dotter Nina är huvudpersonen i intervjun som går under rubriken Ett skilsmässobarns berättelse.

PS3. De flesta av bilderna från journalisthögskoletiden är tagna av en annan kurskamrat, Leif Carrfors.