Under hela skoltiden fram till gymnasiet tvingades Rolle leva med sina mobbare. Mönstren från lågstadiet cementerades när klassen var den samma år efter år. Och Rolle blev illa åtgången utan att någonsin lärarna eller andra vuxna på skolan gjorde något för att stoppa trakasserierna, som handlade både om verbala glåpord och ren misshandel.

Några av mobbarna följde med till gymnasiet men i klassen fanns då en kille som hette Håkan Hamberg.

– När han märkte tendenser att de skulle ge sig på mig gick han emellan och sa rätt och slätt: ”Vi håller inte på med sånt skit här”. Han är fortfarande en god vän till mig.

Stillsamt och till synes utan bitterhet berättar Rolle, eller Roland Klinga som han heter, om sin tuffa skoltid i Västerås. Vi träffas en februarikväll hemma i hans ombonade tvåa bara ett stenkast från Konstmuseet i Norrköping. Rolle fyller 52 år i år och är en av mina gamla kolleger på Norrköpings tidningar.

Det finns många orsaker till att jag vill ha honom med i min blogg som ni kommer att märka efterhand i den här intervjun. Men att han utsattes för systematisk mobbning under hela sina nio obligatoriska år i skolan det visste jag inte. Och därför vill jag börja med denna tidiga utsatthet som naturligtvis har påverkat honom hela livet. Hans självkänsla fick sig en knäck som han fortsätter att kämpa med än idag trots att framgångar i yrket borde gett honom ett gott självförtroende.

– Jag var fruktansvärt blyg – det är jag förresten fortfarande – men det kombinerades med att jag hade lätt för att bli oresonligt arg och då verkligen leva rövare både i och utanför klassrummet. Jag kastade grejer omkring mig och annat. Det var ingen bra kombination tillsammans med det faktum att jag var rödhårig, inte så snabb och dessutom lillgammal och rätt duktig i skolan. Jag hade nog inte någon bokstavskombination men jag kunde inte tygla min ilska.

Rolles klass var överhuvudtaget en mycket bråkig klass. Skolpersonalen hade problem att handskas med dem och under de nio åren fick de tillfälligt byta skola inte mindre än fem gånger. Under en period bussades klassen varje morgon till en annan skola bland annat. Men ingen tycks ha tänkt på att man istället hade kunna bryta upp klassen och placera barnen i nya omgivningar. Märkligt tycker jag.

Rolle berättar att det inte var ovanligt att han visades ut ur klassrummet för att han inte kunde uppföra sig i samband med att han blev tvärarg. Egentligen fanns det bara en lärare som behandlade honom annorlunda.

– Han hette Lasse Svensson och han kastade inte ut mig direkt. Han satt sig ner och pratade med mig först för att försöka förstå. Sen menade han att jag måste ta mitt straff ändå. Men det kändes bra att det fanns någon som ville lyssna på mig. Min sex år äldre syster kände i alla fall till att jag var utsatt. Och en gång bussade hon sina tjejkompisar på den värsta plågoanden och han fick ordentligt med stryk.

Rolle kan inte direkt säga att det hjälpte i det långa loppet men killen vågade i alla fall aldrig erkänna att han fått spö av tjejer… Lindringen kom istället under högstadietiden när Rolle hittade punken.

– Det började med Ebba Grön när jag var så där 13-14 år. Deras ord träffade mig direkt. Jag kände igen mig. De tog upp frågor som låg mig nära. Hemma hos mig hade vi alltid pratat mycket politik och hur samhället fungerar. Min mormor var född i början på seklet när frikyrkorna, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen formerades. Morfar var med och bildade en fackförening på Surahammars bruk. Deras erfarenheter påverkade min mamma och mina morbröder starkt och de samtal som fördes hemma påverkade förstås mig också. Så när punkbanden kom hittade jag något som jag kunde identifiera mig med.

Han började hänga på stan med andra som också gillade punken. Några av dem blev ju extrema punkare men det det var väl inte Rolle.

– Men det är klart jag klippte håret lite mer utmanande och hade andra kläder. Några i gruppen var klasskompisar till mig. Bland annat en som hette Tommy, men han var inte en av mobbarna förstås. Han var stark och hade hög integritet. Han tog inte skit helt enkelt och blev inte heller mobbad.

Mobbningen mot Rolle fortsatte även i högstadiet men han fick lättare att hantera den när han fick en egen grupp där han betraktades som en i gänget.

– Vi var ofta hemma hos mig och lyssnade på musiken. En del såg ju rätt extrema ut men mamma välkomnade alla bara hon visste vilka de var. Jag har växt upp i ett tryggt och generöst hem.

Där och då fick Rolle upp ögonen för musikens kraft både som en viktig del av samhället men också som en drivkraft i den privata vardagen. Och musiken har han fortsatt att leva med. Även om smaken har förändrats över åren gillar han fortfarande mycket av punkmusiken och lyssnar gärna på den. Den sätter fingret på klyftorna i samhället och det är ju lika aktuellt idag som nånsin tidigare. I lägenheten är den största väggen helt klädd av bokhyllor. Men i hyllorna finns inte böcker utan ungefär 5000 cd-skivor!

– Samlandet började redan på högstadiet hemma i Västerås. Jag fick 50 kronor i veckopengar varje fredag. Jag och kompisarna gick direkt till skivaffären och gjorde av med pengarna. En EP kostade 25 kronor så man kunde köpa två i veckan. Butiken hette Jay´s Jukebox och ägdes av en bitter man från Iran tror jag, men han var ovärderlig som kunskapskälla. Han visst allt om det nyaste. Och han tjänade rejält med pengar på mig och mina kompisar, så affärssinne hade han uppenbarligen också.

Han vill inte kalla sig musikalisk allätare. Det är ett ord han inte tycker passar in som en beskrivning av musiksmak. Han gillar många olika sorters musik och numera tar världsmusiken allt mer plats. Också ett konstigt ord men då menar han till exempel afrikansk och sydamerikansk musik:

– Jag tycker inte man ska ha åsikter om andra personers musiksmak. Min mamma och syrra gillar melodifestivalen och vad den står för och det är helt ok för mig. Man får gilla vad man vill.

Rolle har knappt varit utövande musiker själv. Han är en lyssnare och konsertbesökare av stora mått. Men han var också med och arrangerade konserter i stan:

– Västerås var ju en typisk grå industristad och det hände inte mycket på nöjesfronten så det var roligt att vara med och se till att något hände.

Också när det gäller Rolles andra stora intresse är han inte så mycket utövare som åskådare. Pappan drog tidigt med Rolle på olika idrottsevenemang. De två åkte Mellansverige runt för att titta på framför allt bandy och fotboll. I Västerås finns det ju duktiga lag i flera olika idrotter och Rolle berättar gärna för alla när något av hans Västerås-lag har spelat bra: VIK Hockey, Västerås SK i bandy och fotboll (fast just fotboll är kanske inte stadens mest framträdande idrott) och Irsta i handboll.

– Jag fick ett genuint sportintresse tack vare pappa. Blev en riktig kalenderbitare. Främst i fotboll och då handlade det om lagen både i och utanför Sverige. Jag lusläste sportsidorna, studerade tabeller, lärde mig spelarnas namn och tog fram kartboken för att se var de olika lagen hörde hemma. Redan under den här tiden ville jag bli journalist. Men bara en sort: sportjournalist och mina motiv var väl inte så ädla eller engagerade på den tiden. Jag samlade på autografer och drömde om att få träffa och intervjua alla de stora sportstjärnorna. Men samtidigt har jag alltid tyckt om att skriva så lite annan övertygelse fanns det.

Och drömmen om att bli journalist gick ju i uppfyllelse men han blev aldrig sportjournalist. Istället en engagerad samhällsreporter. För 23 år sedan fick han sitt första fasta jobb som journalist på Norrköpings tidningar och flyttade till stan. Vägen dit var krokig men innebar att han skaffade sig breda kunskaper om samhället , som gett honom en god kunskapsbas som journalist.

– Jag hade inte tillräckligt bra betyg för att komma in på journalisthögskolan så jag gick universitetsvägen istället. Men då måste jag först samla på mig arbetslivserfarenhet så jag kunde komma in på den kvoten. Sen läste jag på samhällsvetarelinjen både i Örebro och Uppsala och kunde kombinera ämnena så att de passade mina intressen. Däremot tog jag aldrig någon examen för jag skrev aldrig slutuppsatsen.

Genom åren nosade Rolle i omgångar på journalistiken. Först som prao på ICA-förlaget, sen en projektanställning på Västerås närradio, ett vikariat på Strängnäs tidning och en gratistidning i Västerås. Men han hann också jobba på fritidsgård, inom hemtjänst och på fritidshem men också som turistguide, städare och på hotell.

– Det roligaste jobbet var på fritidshemmet. Vi var ovanliga så till vida att vi var lika många män som kvinnor där och det gav ett väldigt bra resultat för verksamheten. Och där fanns dessutom två kvinnor som peppade mig att våga satsa på journalistiken. På ICA-förlaget fanns också en person som uppmuntrade mig att välja det yrket. Och det var bra för min dåliga självkänsla. Tycker man inte att man duger till något, men får veta av utomstående att man gör det, så är det klart att man satsar på det!

Ödet avgjorde sedan att det skulle bli just Norrköping där Rolle kunde slå sig till ro. Via arbetsförmedlingen fick han möjlighet att gå en kurs i redigering i Örebro under tre månader. En dag ringde en redaktör från Norrköpings tidningar och undrar om det fanns någon bra redigerare som kursledaren kunde rekommendera. Valet föll på Rolle och yrkesbanan var utstakad.

Men blygheten och den dåliga självkänslan blir man inte av med så lätt. Att ringa upp eller träffa och intervjua främmande, men viktiga personer. gör honom fortfarande nervös trots 23 års erfarenhet av just det:

– Jag spänner mig inför sådana situationer och är rädd att jag ska ställa frågor som de inte förstår. Rädd att göra bort mig helt enkelt. Sen löser det ju sig varenda gång och jag får min intervju. Men känslan att det ska gå galet finns inom mig också nästa gång.

En av Rolles egenskaper som journalist som jag beundrar är hans ihärdighet. Gör man ett avslöjande av något slag är det sedan så lätt att gå vidare med nya uppdrag och nya ämnen och glömma att det nästan jämt finns en uppföljande historia att göra. Rolle suger sig fast som en igel när han uppdagat något som är fel.

För över fem år sedan avslöjade han oegentligheter i ett företag, Tuwa specialtransporter AB, som körde färdtjänst i Norrköping. Tjänster utfördes inte enligt upphandlingen och minst 30 viten utdömdes, chaufförerna blev utan lön, bilarna var av undermålig kvalitet och företaget gick i konkurs. Människor i en utsatt situation utnyttjades hänsynslöst. Rolle följde hela processen. Först i slutet på förra året tog bevakningen slut efter mer än 30 artiklar om fallet. Då fastställde hovrätten domen mot ägaren som fick ett års fängelse för skattebrott.

Och med åren har Rolle trots sin blyghet och dåliga självkänsla vågat allt mer. Han fick tjänstledigt från NT i åtta månader för att jobba åt LO-tidningen i Stockholm. Rädslan var stor att han skulle bli avslöjad som en bluff men det hände aldrig. Tvärtom uppskattades hans insatser enormt av de andra på redaktionen.

Och lite senare tillbringade han tre månader i Danmark på en avancerad kurs för nordiska journalister. De tre månaderna tillbringades inte bara Danmark. Både Island och Belgien fick besök. Och han fick vänner för livet bland de nordiska deltagaren. Gruppen träffas regelbundet på olika platser i Norden och den har betytt mycket för Rolle.

När jag kom till tidningen 2005 och lärde känna mina arbetskamrater fick jag höra en historia om Rolle som hade skakat om hela redaktion bara sex år tidigare. Det började med att Rolle drabbades av oförklarliga stickningar under fötterna. Till slut uppfattade han det så obehagligt att han fick skjuts av en arbetskamrat till akuten. Där förvärrades tillståndet. Han tappade allt mer kraft i benen och han fick åka ambulans till universitetssjukhuset i Linköping. En massa prover togs och han blev kvar på sjukhuset.

– Jag skulle gå på toalett men då bar benen mig inte längre och jag blev liggande på golvet utan att kunna ta mig upp. Det var oerhört obehagligt och jag blev naturligtvis fruktansvärt rädd. Dagen efter fick jag träffa en läkare som rakt på sak berättade att de misstänkte att jag hade fått MS. Jag minns samtalet helt dimmigt och var så chockad att jag inte ställde en enda fråga.

”Det var en fruktansvärd tid.
Och jag hamnade i en livskris”

Rolle blev kvar på sjukhuset i 30 dagar och hamnade i rullstol. Hans tillstånd blev allt sämre men sedan man satt i en jättedos av kortison började det vända. Att komma hem till lägenheten som ligger på tredje våningen 90 trappsteg upp utan hiss var inte att tänka på. Han fick flytta hem till föräldrarna som sedan flera år då bodde i Kolsva.

– Det var en fruktansvärd tid till en början och jag hamnade i en livskris. Jag hade väldigt ont och kunde varken sitta eller ligga. Och jag såg framför mig att jag skulle få sitta i rullstol resten av mitt liv.

Men så småningom började cortisonet verka och Rolle kunde gå igen först med kryckor och sedan alltmer normalt. Idag märks inget av de dramatiska månaderna kring sekelskiftet.

– Om det verkligen var MS jag hade tvistar man nog om fortfarande på medicinkliniken. Man kunde se en liten förändring i min hjärna och ryggmärg men frågan är om det var tillräckligt för att fastställa att det var MS. Nu har snart 20 år gått och jag oroar mig inte längre. Det finns uppgifter om att man kan drabbas av MS en enda gång och sedan aldrig mer, medan andra får dras med det hela livet antingen i skov eller att det bara blir sämre och sämre.

En viktig del i tillfrisknandet var jobbet. Redan några månader in på 2000 började Rolle jobba igen, halvtid till en början.

– Att sitta hemma och fundera på framtiden var inte speciellt fruktbart. Man känner sig genast friskare när man kommer tillbaka i normala gängor. Träffar vänner och jobbar.

Så rädslan för att drabbas av ett nytt skov klingade bort. Kanske var det istället en följd av det fästingbett han fått några månader tidigare? Ingen vet.

Men mera påtagliga sjukdomar följer också Rolle genom livet. Han är rödlätt, har många hudförändringar på sin kropp och lider av psoriasis. Psoriasisen mår bra av sol och värme något som också resten av Rolle älskar. Men att utsätta en känslig hud för solens strålar är å andra sidan cancerframkallande.

– Mamma har hela tiden tjatat på mig att gå och kolla mina hudförändringar. Jag har tid efter annan tagit bort några sådana, så i januari för två år sedan gick jag väl äntligen i väg till vårdcentralen. Där konstaterade de en ny förändring på ryggen som de ville undersöka och tog bort den med lokalbedövning. Sen tänkte jag inte mer på det. Hade ju varit med om det förut.

Men den här gången
var det annorlunda.

Men den här gången visade det sig vara annorlunda. När resultatet hade kommit fick han en kallelse till sjukhuset. I rummet satt flera personer och de berättade att Rolle hade drabbats av malignt melanom.

– Jag var inte alls förberedd och blev verkligen chockad. Precis som när jag fick MS-beskedet blev jag bara stum och ställde inte en enda fråga. Samtidigt berättade de att de måste göra en mer omfattande operation för att få bort eventuella maligna rester. Operationen gick bra men jag fick en kraftig infektion efteråt med hög feber. Så läkningsprocessen blev väldigt besvärlig och smärtsam.

Men det fanns en person till i rummet den där dagen han fick beskedet; en kurator som har betytt mycket för Rolles hållning till cancerbehandlingen sedan dess. Den har inneburit ett stort antal operationer och strålning.

– Alla borde ha en utomstående att prata med. Det har gjort att jag kunnat tackla min sjukdom så mycket bättre. Hon sa till mig att inte läsa en massa på nätet utan hålla mig till det som står på 1177.se. Men framför allt har jag tagit med mig hennes råd om att inte tänka långt fram i tiden. Det är ju ingen idé att gå omkring och gräma sig för det som ska hända om ett år eller längre fram. Det vet ju ingen. Att leva för dagen kan låta klyschigt men har varit bra för mig. Att dra ut allt till vilka långtgående konsekvenser som kan drabba mig skapar ju bara en enorm ångest.

Nu är cancern borta men som alla andra cancerpatienter tvingas han gå på koller, än så länge flera gånger om året.

– Det är alltid lika jobbigt innan man får beskedet, så det ska bli skönt när jag inte behöver gå lika ofta. Hittills har alla besked varit positiva.

Så efter några tuffa berg- och dalbaneår har livet återgått till det normala.

Och det ”normala” för Rolle är att resa utomlands en eller flera gånger per år. Han dras gärna till sol och varma bad i Grekland men Karibien, Kap Verde, Söderhavet, USA, Australien och Nya Zeeland har också fått besök. Och nästa gång hoppas han kunna göra den långa resan till några av småländerna på öarna i Stilla havet.

– Men är det verkligen så lämpligt att du åker till alla dessa soliga platser?

– Jag älskar värmen, den goda maten och det lättsamma livet på en sådan ort. Men jag är alltid noga med att sitta i skuggan. Baden hjälper ju min psoriasis så jag behöver det också.

Rolle reser ofta själv men inte alltid.

– Att resa ensam har varit ett sätt för mig att utmana min blyghet. Och är inte alls så dumt. Jag har lärt känna massor med rolig människor ofta med en annan bakgrund än min egen. Vissa av dem har jag fortsatt ha kontakt med så det är jättekul.

Men att resa ensam innebär förstås att man också tillbringar mycket tid med sig själv.

– Så när jag kommer hem brukar jag vara otroligt social och vill umgås.

Han tillbringar gärna kvällar och helger i goda vänners lag. Hans facebooksida innehåller ofta Rolle, goda vänner, en tallrik med företrädesvis italiensk mat och med ett ölglas eller två i förgrunden. Ibland på någon av stadens krogar men like ofta på den egna eller andras balkonger.

Som sagt det handlar om att leva för dagen och njuta av det som ger glädje.