Gunilla älskar
familjetidningarna

Rosa du ska mjölkas nu
ty klockan är ju redan sju
Anna skyndar upp ur sängen
hon ska ut på ängen
där har hon Rosa att vänta
– Tur du kom min jänta
Anna mjölkar Rosa nu
ty klockan är ju redan sju

Dikten skrev åttaåriga Gunilla Håkansson hemma i huset på Kattrumpan i Kalmar. Ja, för er som aldrig satt er fot i Kalmar är det väl bäst att poängtera att detta är ett högst respektabelt och vedertaget namn på en liten del av Kvarnholmen i centrala stan ut mot Kalmarsund. Vi är många som badat i Kattrumpan.

Det är väl ungefär vid den här tiden som författarådran blommar ut.

Gunilla fick med den här dikten sitt genombrott, kan man säga. Hon fick möjlighet att läsa upp den i radions P1 i ett program som gjordes av Qui Nyström. Själva idén till programmet var att låta barn berätta om sina tankar. Det var hennes klassföreståndare som förmedlade kontakten.

– Andra föräldrar brukade vilja att barnen spelade en trudelutt på pianot eller nåt, när de har gäster. Men mig skulle de ha till att läsa mina berättelser. Jag fick 50 kronor i honorar för den där radiointervjun och de använde jag till att köpa en Barbiedocka. Jag minns fortfarande med fasa en av frågorna jag fick svara på under programmet. Hon frågade hur min fröken var. Hon var jättesträng och vi var rädda för henne, men det vågade jag ju inte säga. Så med svag röst klämde jag fram. ”Jo, hon är sträng men lär oss bra”. Det fick jag äta upp även om jag tyckte jag var rätt nyanserad.

Gunillas föräldrar har sparat både nyhetsnotisen och utbetalningen på 50 kronor.

Redan vid den här tiden formades Gunillas framtidsplaner. Hon vill bli författare eller journalist eftersom hon fick så mycket beröm för sina små berättelser. Och det var ju egentligen inte så konstigt av andra skäl heller. Hon växte upp i en miljö som inspirerade. Hennes pappa Åke var journalist, främst pressfotograf, med kontor hemma i ett hus på gården. Hennes mamma Gun skötte administrationen på barnbiblioteket och var dessutom sagotant där en gång i veckan.

Och journalist är hon i dag, när hon hunnit bli 52 år. Jag träffar Gunilla en av de första dagarna i mars (äntligen på väg in i vårmånaderna!) i Malmö, där hon bor sedan 18 år. Hon flyttade hit för att hon fick jobb på familjetidningen Allas som redaktionssekreterare. I år firar hon tioårs-jubileum som tidningens chefredaktör.

Hur känner jag Gunilla? Under ett antal år jobbade vi tillsammans på tidningen Östra Småland i Kalmar. Hon var reporter och redigerare och jag nyhetschef och senare redaktionschef. I den relativt hårda och tuffa miljön som finns på en nyhetstidning blev jag därför lite förvånad när Gunilla, trots att hon var en mycket driven och duktig kvällsreporter, så tydligt visade att hon ville bort från just den här delen av journalistiken:

– Jag är inte så förtjust i att läsa tråkiga kommunala handlingar när det inte finns några riktiga skandaler att gräva fram och avslöja, bara tråkiga bygglov och parkeringsplatser. Det fanns mycket annat jag gillade med nyhetsjournalistiken men det var roligast när jag fick åka ut och träffa människor som berättade om sig själva. Eller skriva reportage om sådant som ligger nära människorna. Så när jag fick möjlighet att jobba heltid med vår ungdomstidning På G hoppade jag på det direkt. Det var väldigt roligt eftersom jag fick göra hela tidningen från ax till limpa tillsammans med en duktig layoutare, Björn Gustafsson.

Syskonen Håkansson. Idag äger de ett hus tillsammans.

Det var meriterna från den tiden som gjorde att Gunilla sedan kunde komma ifråga när jobbet på Allas i Malmö blev ledigt. Och uppenbarligen trivs hon bra eftersom hon stannat så länge på samma arbetsplats. Och i samma stad. Detta trots att hon redan tidigt köpte ett hus i Kalmar tillsammans med sina två syskon, Cicci och Johan. Hon räknade nog kallt med att fortsätta att vara kalmarbo i all evighet.

– Mina syskon bor i var sin lägenhet i huset, som ligger i Kattrumpan i princip granne med mammas och pappas hus, men min lägenhet har varit uthyrd ända sedan jag flyttade till Malmö 1999.

Att Gunilla också älskar sin nya hemstad råder det ingen tvekan om. Jag får en entusiastisk guidning genom de nyare delarna av Malmö sedan vi träffats på centralen och mötts för första gången på säkert 15 år. Att hitta varandra var inga svårigheter. Jag upptäckte henne direkt i vimlet och det kändes inte som hon blivit en dag äldre sen vi sågs senast. Gunilla kontrade spontant:

– Jag försökte tänka mig in i hur du skulle se ut och jag tittade på lite äldre damer här omkring och tänkte kan det där vara Marianne. Men sen när jag upptäckte dig var det ju ingen tvekan. Du ser ju precis likadan ut!

Utsikt från ett fönster.

En härlig början för en dam som snart fyller 69 och vet att rynkorna syns! Efter guidningen äter vi lunch på en restaurang 25 våningar upp i skyskrapan som kallas Malmö live och nedan breder ett Malmö ut sig som jag till vissa delar känner igen och andra inte. Gunilla pekar ut huset där hon och hennes sambo Andrew bor sedan ett år, i Västra Hamnen närmaste granne med Turning Torso. Då flyttade de från huset i Videdal, där de tidigare bott med Gunillas två pojkar Teo, idag 22 år, och William, 20 år.

Pojkarnas pappa Håkan träffade Gunilla 1989 i Kalmar. De gifte sig 1995 och fick de två barnen i tät följd. De flyttade till Malmö tillsammans, men där tog förhållandet slut efter bara något år. Paret gick skilda vägar.

– Men det var ingen jobbig skilsmässa. Vi har hela tiden varit goda vänner och aldrig bråkat över vårdnad eller annat. Pojkarna har i princip bestämt var de vill bo och när. I början bodde de enligt varannanvecka-principen men när de blev tonåringar passade det under en period bra att en bodde hos Håkan och en hos mig eftersom de bråkade väldigt mycket. Senare har de bott både här och där och numera är de de bästa vänner.

Idag bor ingen av dem hemma permanent. Teo har fortfarande mamma och pappa som fast punkt i Malmö men tillbringar mesta delen av sitt liv i Barcelona som skateåkare, hans stora passion genom hela uppväxten. William har framgångsrik telefonförsäljare och flyttade nyligen till egen lägenhet i Malmö.

– Jag har en bonusdotter också. Håkan hade redan en dotter när vi träffades och Elin och jag har alltid haft ett gott förhållande. Vi firar stora familjehögtider tillsammans och numera är jag bonusmormor sedan Elin fått en ljuvlig liten dotter som heter Ester. De bor i Hässelby och jag hälsar på så ofta jag kan när jag är i Stockholm.

Gunillas sambo Andrew med Gunillas två söner, Teo och William

På Facebook blir man ofta påmind om att familjen betyder mycket för Gunilla, men den är ingen inskränkt liten kärnfamilj precis. Det känns som en del av Gunillas personlighet. Alla kan vara vänner och bör vara vänner och till familjen hör alla som har en anknytning till den. Hennes två syskon är viktiga för henne men under uppväxten var det kanske lite si och så med kontakten dem emellan:

– Vi var så olika i ålder. Cecilia (Cicci kallad) var fyra år äldre än jag och det är mycket när man är liten och Johan är hela nio år yngre än jag. Men idag är vi mycket nära varandra, vi äger ju ett hus ihop. När Cicci fick sina flickor (hon har numera tre stycken mellan 28 och 16 år) förändrades vårt förhållande och vi är nu mycket nära varandra. Och lillebror Johan är jag mycket stolt för han är har startat ett framgångsrikt mikrobryggeri – gör en öl som har vunnit flera priser och blivit väldigt populär – Ängöl kallad.

Familjen betyder mycket för Gunilla. Här gör de alla reklam för Johans öl.

Drygt ett år efter skilsmässan träffade hon Andrew, engelsman från London, staden som hon för övrigt bodde i direkt efter gymnasiet. På den tiden åkte ”alla” unga flickor till swinging London för att jobba som au pair och roa sig.

Andrew, som pratar perfekt svenska, sover när vi kommer till deras lägenhet för att fortsätta att prata. Han jobbar natt på ett LSS-boende och behöver sova ut. I lägenhet finns också Madiba och Sara, två papegojor, som inte är så roliga att ha att göra med just nu. Den ena är lite ”vårrusig” och uppvaktar Gunilla mer än lovligt intensivt. Därför är de inlåsta i ett rum och jag kan inte träffa dem. Men tycker ändå att jag känner dem eftersom Gunilla gärna berättar om de roliga fåglarna på Facebook.

De två papegojorna har en given plats i familjen.

Hur Andrew och Gunilla träffades vill jag gärna berätta eftersom det säger en del om hur Gunilla ser på livet. Inför 2002, ett år efter skilsmässan från Håkan, gjorde hon och väninnan Eva, också singel, upp en ”Lyckligare liv- plan” som innehöll hela tio punkter men där en av punkterna innebar att de före maj månads utgång skulle ha fixat tre dejter var. En januarikväll satt Gunilla på Tahongas pianobar tillsammans med några tjejkompisar. I bordet intill satt Andrew med några killkompisar. De började prata och telefonnummer utbyttes.

Andrew och Gunilla firar 15 år tillsammans.

– Efter en vecka ringde han och jag gick med på en dejt eftersom Eva och jag ju skulle få ihop tre före maj. Den slutade med att vi tillbringade hela helgen tillsammans och i smyg fick jag ringa en annan dejt som jag bokat några dagar senare bara för att gardera mig. Han blev väl lite sur för att få nobben redan innan mötet blivit av. Men sen dess är jag ihop med Andrew. Vi firar15 år i år!

För övrigt lyckades också Eva med ”Lyckligare liv-planen” och träffade en person hon sedan höll ihop med under många år.

Men vi fortsätter på temat familjen. Nu i Gunillas professionella liv som chefredaktör för en av Aller-gruppens familjetidningar, Allas. Gunilla har alltid känt sig hemma i journalistiken med inriktning mot företeelser som sker i den privata sfären, inredning, resor, matlagning, vilket också är återkommande teman i hennes veckotidning. Och till Malmö har hon alltid velat så när hon upptäckte att det fanns en tidning som Allas och de sökte medarbetare var hon inte sen att hoppa på.

Men det där med Malmö var hon intresserad av långt innan hon sökte jobb där. Redan när hon läste journalistik på Bona folkhögskola hoppades hon på en praktikplats i någon av Skånes dagstidningar. Hon köpte till och med en lägenhet i Malmö för att hon var så säker på att det var där hon skulle hamna. Men det blev nobben och istället hjälpte hennes pappa Åke henne att få en plats på Östran som praktikant. Han var ju känd i branschen:

– Och det var nog bra för mig. Jag fick en rivstart som reporter och fick lära mig hantverket genom att få självständiga uppdrag från dag ett. Östran hade nämligen en rejäl reporterkris just då och redan första dagen fick jag göra tre jobb! Och när jag upptäckte att min ingress till ett av jobben var nästan identisk med den som Barometerns drivna reporter skrivit fick jag ett ökat självförtroende.

Hon blev kvar i hela tolv år på Östran, först som vikarie i många år innan hon blev fast anställd. Hon hann med flera olika arbetsuppgifter och gillade att hon fick kasta sig mellan så många olika uppdrag, innan hon fick ta hand om PåG-bilagan.

Att få jobba med det nära och feature-betonade familjematerialet lockade och därför blev hon jätteglad när jobbet på Allas blev hennes.

– Familjetidningarna ses ju ofta med förakt av branschfolket, både annonsörer och journalister, men det förstår inte jag. Allas har en liten annan profil än övriga tidningar i gruppen. Vi vänder oss till en liten yngre målgrupp – kvinnor mellan 35 och 55 år (men genomsnittsläsare är faktiskt 58 år). Vi kan vara lite tuffare och alla reportage vi gör behöver inte ha ett lyckligt slut. Vi behandlar också ”obekväma” ämnen som incest och våldtäkt. Det kvinnliga och medmänskliga perspektivet står alltid i centrum. Familjetidningarna ser inte sina läsare som offer, snarare som vardagshjältar. Tänk dig undersköterskan Eva som är vår läsare. För dagspressen är hon intressant först när hon är ett offer för något, medan vi skriver FÖR samma kvinna. Men det är precis som om det inte är fint, bara för att läsaren är en kvinna över 50 utan maktposition.

Gunilla tycker också det är viktigt att Allas läsare får en utblick i världen. Så när frilansande utrikesreportrar som Magda Gad och Staffan Heimersson besökt länder som stått i centrum för världens nyhetsintresse, har Gunilla kunnat passa på och köpa material från dem, som vinklar mer på hur kvinnor och barn har det i de här områdena.

– Hur mycket är det din påverkan som har gjort att Allas kan utmärka sig på det sättet?

– Den här inriktningen har varit en tradition länge men kanske har jag satt en viss prägel på materialet genom mitt sätt att vara, men i princip har jag i så fall mer förstärkt den ambition som redan funnits.

Gunilla hemma i lägenheten berättar om sitt jobb som chefredaktör för Allas.

Som chefredaktör menar hon dock att hon numera kommit långt från den utövande journalistiken. Den dagliga planeringen av tidningen sköter andra, men hon håller sig informerad eftersom hon ju är ansvarig utgivare för hela produkten. I dag är det mycket administration och att utarbeta strategier för hur man ska kunna interagera mer med läsarna. Att förhandla med utomstående om samarbeten och annat. Något som Allas och Gunilla redan är bra på. Det nya digitala medielandskapet ställer krav också på de traditionella familjetidningarna. Webben blir ett nödvändigt komplement till den prenumererade tidningen. Läsarna ska kunna ha mer direkt nytta av sin prenumeration.

– Vi har nyligen startat en webbkurs där användarna lär sig en speciell dietform. Det är sådana mer handgripliga hjälpmedel vi vill satsa på. Nyligen inrättades ett gemensamt digitalt centrum för våra tidningar där vi också utvecklar journalistiken mot den något yngre publik som finns mest på nätet. Artiklarna handlar ofta hälsa, graviditet och småbarn.

Under besöket i Malmö hinner Gunilla och jag också titta in på hennes arbetsplats. De har nyligen flyttat in i nya fräscha lokaler mitt i Malmö alldeles vid Caroli city. Ett lyft för hennes redaktion och de övriga tidningarna inom Aller-gruppen, menar Gunilla.

Precis som andra mediaföretag drabbas nu Aller-koncernen av neddragningar och besparingskraven ökar. Det tycker Gunilla är tufft som chef men hon kan samtidigt inte tänka sig att jobba med något annat. Eller som hon själv säger:

– Man jobbar inte som journalist man är journalist. Det är nästan som ett kall.

“Ett svart hål som slog knock på mig.”

Ja, för Gunilla verkar livet utstakat utan någon större dramatik, hon har ett roligt jobb, en stor familj och Andrew att tycka mycket om. Men som jag redan tidigare konstaterat i den här bloggen, vi har alla svårigheter och dramatiska händelser som vi tvingas förhålla oss till. För nio år sedan fick Gunilla ett dramatiskt besked.

En av medarbetarna på tidningen hade just dött i malignt melanom. En vecka innan begravningen upptäckte Gunilla en fläck, när hon skulle raka benen, som inte funnits där tidigare. Men hon var precis på väg till Paris och när fläcken började klia rev hon bara bort den. Sen tänkte hon inte mer på det förrän två veckor senare när den dök upp igen.

– Det är klart att jag var lite vaksam eftersom min kollega just dött i malignt melanom så jag tänkte att det var bäst att visa den för en hudläkare.

Det var malignt melanom och en ovanligt aggressiv sort. Trots att fläcken dykt upp så nyligen hade den spridit sig till lymfsystemet. Gunilla opererades totalt tre gånger och ett stort antal lymfkörtlar togs bort. Bland annat hela 18 stycken i höger ljumske, vilket ibland gör att hennes högra ben svullnar upp. En vanlig biverkan. Efter den tredje operationen kunde man konstatera att cancern inte spridit sig till fler körtlar.

Gunilla beskriver hur avgrunden öppnade sig för henne när hon fått beskedet. Hon kallar det ”ett svart hål som slog knock på mig”. Hon googlade på sjukdomen och insåg att hon kunde vara död om två år.

– Mitt i allt det här kom det en reklambroschyr i brevlådan om att jag borde pensionsspara. Det träffade mig mitt i solarplexus och kändes som ett hån. Jag trodde ju att jag aldrig skulle få uppelva den dagen då en pension skulle bli aktuellt.

Hennes pojkar var då elva och tretton år.

– Men jag tyckte att de klarade den här mörka perioden bra. Och ganska snart började jag ju återvända till livet när jag visste att den inte spridit sig. Fast det är klart att det påverkade mig långt efteråt. Efter två år skulle jag åka på ett återbesök men trots att jag visste att jag skulle till Dalby åkte jag till Lund! Jag talade om för personalen att jag kände mig förvirrad överhuvudtaget. De skickade mig till magnetröntgen för att utesluta metastaser i hjärnan. Eftersom jag också gått upp tolv kilo på kort tid misstänkte läkaren i stället att jag drabbats av en sköldkörtelrubbning. Mycket riktigt. Jag hade drabbats av hypothyreos och äter sedan dess medicin för det.

Trots sjukdomen som ibland gett henne svåra yrselanfall antar hon gärna utmaningar.

Under senare år har Gunilla drabbats av ännu en sjukdom, som innan man kom på vad det var och kunde behandla den, kändes mycket obehaglig. Hon har diagnosticerats med Menières syndrom. En sjukdom som sätter sig i innerörat och skapar obehaglig och våldsam yrsel, ofta utan förvarning. Och yrseln orsakar ett starkt illamående som kan hålla på länge. Ibland över flera dagar.

– Jag var på Island för nåt år sedan och jag och ressällskapet stod och väntade med kamerorna i högsta hugg för att en geysir skulle få ett utbrott. Plötsligt vände sig bara jorden upp och ner! Jag ramlade omkull helt enkelt. Svimmade inte eller något. Bara ramlade omkull.

Numera mår hon relativt bra och får mildare yrselanfall och mer sällan. Detta sedan man sprutade in ett starkt antibiotiskt nervgift i inneöret som mer eller mindre tog död på balansnerven i det skadade högerörat. Det har inte funkat till 100 procent men tillräckligt för att Gunillas vardag nu fungerar någorlunda normalt. Däremot har hon helt förlorat hörseln på örat och har också drabbats av tinnitus. Vanliga symptom på sjukdomen.

Malin och Gunilla framme vid Machu Picchu.

Nyligen gjorde Gunilla och hennes bästa vän Malin en tre veckor lång resa till Sydamerika. Där skulle de bland annat vandra högt upp i Anderna för att besöka Machu Picchu och Gunilla oroade sig för hur den tunna luften skulle påverka hennes besvär. En Facebookgrupp med Menière-drabbade kunde lugna henne, sedan hon ställt frågan till dem.

Ja, för berättelsen om Gunilla kan inte sluta med sjukdomar och deppigheter. Sådant låter hon sig inte påverkas av, men vidtar naturligtvis de försiktighetsåtgärder som behövs för att hon inte ska utsätta sig för allvarlig fara. Gunilla älskar att resa och på Facebook har jag fattat att det inte bara är någon resa vartannat år eller så. Hon och Andrew är ofta på resande fot.

Gunilla med sin engelska familj.

– Vi älskar att resa tillsammans. På somrarna far vi gärna Skåne runt flera gånger. Det finns så många fina platser här. Men sedan har Andrew sina föräldrar kvar i England så dit reser vi också ofta. De börjar bli gamla och vi vill ju gärna träffa dem så mycket som möjligt. Och när vi är där passar vi alltid på att åka runt. Vi har gjort många resor både i England, Wales, Irland.

Tillsammans med bästa kompisen Malin Olsson gör hon också resor. De har känt varandra sedan de var sju och häger ihop i vått och torrt, sedan dess. Malin har bott i Stockholm länge men till Gunillas oförställda glädje är hon nu på väg att flytta till Malmö.

– Vi har också gjort två riktigt långa resor tillsammans. Nu senast pratade vi om att göra en roadtrip i USA men kom på att det kan vi göra när vi blivit ännu äldre. Men en lång Sydamerika-resa kanske det ändå var dags att göra nu. Det blev en helt otrolig resa som vi sparat till systematiskt under lång tid för att få med alla upplevelser som vi ville få med. Vi fotvandrade alltså till Machu Picchu, vilket för övrigt var mycket tuffare än någon av oss kunde ana, sedan gjorde vi en resa i Amasonas djungler i Peru med båt och därefter flög vi till Galapagosöarna. En helt fantastisk upplevelse från början till slut.

Men redan 1994 planerade de två en riktig långresa till Vietnam. Men planerna fick avbrytas sedan det visat sig att Gunilla var gravid med äldsta sonen, Teo.

– Jag vågade inte riskera att åka dit sedan jag blivit varnad för att finns malaria där, vilket inte är bra att smittas av när man väntar barn. Så vi fick kasta om planerna till ett malariafritt område och det blev Sydafrika. Men det var ju minst lika roligt!

Och nu när sonen vistas mesta tiden i Barcelona finns det ytterligare ett resmål att återvända till. Men hon och Andrew skulle nog hitta ställen att besöka oavsett. Både i och utanför Sverige.

Gunilla och Andrew hittar alltid någon aktivitet att utöva under sina resor i och utanför Sverige.