Fiskardottern från Öland
som blev framgångsrik företagare

Länge var Gerd, eller Gerda som många kallar henne i Kalmar, för mig bara den person som Ulf Carlsson delade sitt liv med. Det var Ulf jag lärde känna när jag flyttade till Kalmar och började arbeta på Östra Småland 1989. Vi var kolleger på tidningen och med åren fick vi allt mer att göra med varandra. Först var jag hans nyhetschef, sedan var han nyhetschef när jag var redaktionschef och slutligen blev han min chef när jag blev reporter. Vårt samarbete flöt på fint. Under alla åren kände jag att kreativiteten flödade när vi gjorde saker tillsammans.

En bild på Gerd från den tiden då jag lärde känna henne.

Och ju mer vi lärde känna varandra upptäckte jag också att Gerd sannerligen inte bara var ett bihang till en framgångsrik man. Fram växte en oerhört driftig affärskvinna som med åren mer eller mindre har skapat sig ett eget affärsimperium, Gerdas Te & Kaffehandel, med en omsättning på över 13 miljoner kronor. I dag finns hennes butiker både i Växjö, Kristianstad och Halmstad utöver de två butikerna i Kalmar.

Denna resa som äldsta dottern i en fiskarfamilj på östra Öland gjort, fascinerar mig och gör att jag vill veta mer om Gerd. Hur fick hon idén att hon skulle bli egen företagare? Hennes pappa Göte var förstås egen företagare, men mer av tradition. Hans pappa och hans farfar var fiskare. Det var så man försörjde sig på östra Öland på den tiden.

Gerds mamma Ingrid var hemmafru och jobbade periodvis på lanthandeln som då fortfarande fanns i Bredsättra och ibland på ett kondis i Borgholm.

Midsommar på Sjövik – stora härliga kalas och alltid vackert väder.

Med åren umgicks vi också privat ibland. Gerd och Ulf ordnade ofta trevliga fester inte minst på midsommar i sommarbostaden, Sjövik på östra Öland. En stor gård som en gång tillhörde Gerds farföräldrar. Tomten lutar ner mot fågelrika strandängar ut mot havet. Där trådde vi, stora och små midsommardansen runt stången med ackompanjemang av en av festdeltagarna som kunde spela dragspel. Och vädret var förstås vackert.

På den här sidan ön växte Gerd upp. I den lilla byn Gåtebo, äldst av tre systrar, född 1959. När vi nu träffas hemma i hennes andra hem (egentligen ett av tre men det återkommer jag till) på Tegnérgatan alldeles vid universitetet i Kalmar bjuder hon på kaffe med god hembakad morotstårta. Jag vill höra mer om Gerds uppväxt. Finns nyckel till hennes framtida val här?

Gerd hemma på Tegnérgatan i Kalmar.

– Nej, det tror jag inte. Vi växte upp med påpekandet att vi inte ska tro att vi är något. Vi blev aldrig uppmuntrade att våga, speciellt inte av mamma. Vi skulle helst göra saker utan att det märktes. Vi uppmuntrades inte heller till att utbilda oss. Och jag hade inte så lätt för mig i skolan. Det var jobbigt att då inte heller få något stöd hemma. De frågade visserligen alltid om jag gjort mina läxor men aldrig att de hjälpte en. Kanske också för att de inte kunde. ”Skaffa dig ett redigt jobb” hette det och då tänkte de på fiskfiléfabriken i Löt, konstaterar Gerd med en viss ironi.

Men förstås fanns det glädjestunder. Gerd gillade att följa med sin pappa på fisketurer. Inte just när han gav sig av med fiskebåten tillsammans med sin bror och pappa, för då kunde de vara borta i flera dagar. De trålade torsk på sommaren och krokade lax på vintern. De två bröderna fortsatte att jobba tillsammans hela livet och de mötte också sitt öde till sjöss många år senare, men det återkommer jag till längre fram i berättelsen.

–Pappa älskade att fiska så det var hans fritidsintresse också. Då var jag ofta och gärna med honom ute. På sommaren la vi nät och på vintern hackade vi hål i isen och fiskade gäddor.

Gerd minns med värme också besöken hemma hos mormor i Räpplinge. På den tiden tvättade man inte kläder var och varannan dag i en tvättmaskin hemma i badrummet eller i egen tvättstuga.

– Nej vi samlade på oss tvätt och sedan åkte vi till mormor och stortvättade tillsammans. Ett stort bykkar där man fick röra runt runt och sedan köra de rena kläderna genom en handvevad vals för att få bort vattnet, innan allt hängdes upp på tvättlinorna. Men det var roligt arbete att göra tillsammans.

Skoltiden blev alltså ingen rolig tid för Gerd. Hon fann sig aldrig tillrätta i den miljön. De två första klasserna gick hon i den lilla skolan i Bredsättra. Totalt var de fem elever i klassen men det innebar inte automatiskt att det var en idyll:

– En så liten skola var i och för sig bra de första åren, men alla var väl inte snälla mot varandra hela tiden. Det ska man inte tro.

När hon började trean fick hon åka skolbuss till Köpingsvik för mellanstadiet.

– Bussen gick ute på stora landsvägen så jag fick gå fram och tillbaka varje dag i ur och skur. Det var en kilometer, men min bästa kompis bodde hela fyra kilometer från vägen, så hon tyckte nog mest att jag gnällde när jag klagade.

När det var dags för högstadiet var det centralorten Borgholm som gällde och sedan Kalmar för gymnasiet. Ölands ungdomar måste åka till Kalmar för att gå på gymnasiet. Det innebär att rätt många har flyttat hemifrån tidigt i livet. Det gäller också Gerd, som gillade friheten när hon fick rå om sig själv i lägenhet i ”storstan”.

Att flytta till stan innebar alltså ett lyft rent personligt men däremot kände hon sig inte mer bekväm i skolans värld. Hon hade valt barn- och ungdomsprogrammet men hoppade av en bit in på andra året.

Under skoltiden i Kalmar stötte hon på den affär
som visade sig skulle bli hennes öde

Under skoltiden i Kalmar stötte hon på en affär som visade sig skulle bli hennes öde. Men den berättelsen kommer för tidigt in. Jag vill fortsätta att berätta om Gerds lite krokiga väg för att komma fram till det som skulle bli hennes verkliga uppgift i livet.

Istället började hon som tandsköterskeelever hos en tandläkare i Borgholm. Ett års praktiktid var obligatoriskt, innan hon kunde söka in på tandsköterskeutbildningen i Växjö.

– Jag flyttade inte tillbaka hem utan skaffade mig en egen lägenhet. Just då var det jobbigt hemma eftersom mamma och pappa skilde sig. Dessutom hade jag ju vant mig vid att ta hand om mig själv.

Gerd och hennes systrar Gunilla och Gun-Britt har för övrigt också en lillebror, Jens, som är betydligt yngre, bara 28 år; honom fick hennes pappa på äldre dar. Gerd och han har fin kontakt. Han är smed, ägnar sig åt konstsmide och Gerd visar en fin ljusstake som han har gjort.

Det var svårt att komma in på tandsköterskeutbildningen och samtidigt började körkortet att locka.

– Det var ingenting man bara fick. Jag måste skaffa de pengarna själv om jag ville ha körkort.

Hon fick tänka om och började jobba som vårdbiträde på lasarettet i Borgholm. Ja, på den tiden fanns ett fullt utrustat sjukhus i Borgholm med både akutmottagning och BB. Idag känns den tiden fjärran trots att inte mer än 30 år har gått sedan dess.

– Jag fick gå en kort introduktionskurs som i princip innebar att jag lärde man torka folk i baken. Sedan var det bara att börja jobba. Så fungerar det ju inte i dag precis när betydligt bättre utbildning krävs.

Gerd hade fått ett avlönat jobb och började spara ihop till sitt körkort. Men nu ville hon dessutom ta ett ännu dyrare körkort för hon hade köpt en motorcykel, en 350 cc Honda!

– Jag räknade kallt med att få köra upp med min egen motorcykel för det var ju den jag hade övat mig på. Men se det gick inte. Innan jag fått mitt körkort hade jag nämligen inte rätt att köra den. Bilskoleinspektören upplyste mig om detta vid uppkörningen så jag fick lugnt ställa undan cykeln, som jag kunde hantera, och sätta mig på en lätt 125-kubikare, som jag aldrig kört i hela mitt liv.

Det bar sig inte bättre än att Gerd blev “fallet”
och Ulf den unge reportern

Men det gick bra och hon fick sitt körkort. Under tiden hade Gerd sen flera år en stadig pojkvän. Så stadig att de beslutat bygga ett hus tillsammans i Ramsättra. De var relativt nyinflyttade när förhållandet tog slut och Gerd började leta lägenhet inne i Borgholm.

Gerd bytte arbete och började jobba på ett dagcenter för förståndshandikappade. Vid den tiden fick en ung reporter från Östra Småland i uppdrag att skriva om bristen på lägenheter i Borgholm. Och i tidningsvärlden vill man gärna ha ett fall, det vill säga en person som drabbats av det man ska skriva om. Det bar sig inte bättre än Gerd blev “fallet” och Ulf den unga reporter som skulle genomföra uppdraget. Detta var hösten 1982. Artikeln skrevs och så träffades de några dagar senare för att Gerd skulle få en tidning och se reportaget.

– Jag hade inte råd med någon egen tidning på den tiden. Det slutade med att han bjöd mig på kondis och där frågade han mig om jag tyckte om god mat. Det kunde jag ju inte förneka. De var några kompisar inne i Kalmar som träffades för att laga mat tillsammans och dit blev jag medbjuden.

Och det var inte bara god mat de hade gemensamt visade det sig. Ulf hade också en motorcykel. De gjorde flera gemensamma utflykter på ön och det ena ledde till det andra. Istället för att Gerd sålde huset och flyttade till lägenhet, tog de två huset i Ramsättra i besittning och löste ut den gamla pojkvännen. Den 17 mars 1983 förlovade de sig bara några månader efter att de träffats och sedan dess är de ett par.

Ulf, min gamla kollega som gjorde att jag lärde känna Gerd. Här tillsammans med familjens nya kelgris, Honey.

– Med Ulf fick jag en person som stöttade och uppmuntrade mig och det har han fortsatt med genom hela livet.

Och det är kanske en av orsakerna att Gerd så småningom tog tag i och tänkte förverkliga den dröm hon länge burit på. Att få öppna en affär för att sälja te. Eller som hon själv uttrycker det: den idén pluppade upp tidigt i huvudet på mig.

– Pappa hade haft magsår och drack därför inte kaffe. Han drack te, massor av te, så jag blev också en tedrickare. På den tiden valde vi väl inte te med finess precis, vi köpte nog storpack av en vanlig sort. Men te har alltid varit viktigt för mig. Det är det billigaste man kan dricka! Så när jag flyttade till Kalmar upptäckte jag en liten teaffär. Jag blev stamkund och lärde känna tanten som ägde affären, Iris Klingström. Hon hade väl inte ett jättesortiment, kanske 18-20 olika sorter, också egna blandningar som jag gillade att prova. Dessutom sålde hon kaffe men även en massa andra prylar av ojämn kvalitet kan jag väl säga.

Efter att hon träffat Ulf formades tanken i Gerds huvud att öppna en egen teaffär i Borgholm. Hon tog telefonen och ringde upp tanten i Kalmar för att berätta om sina planer och för att kanske få lite goda råd hur man gick till väga:

– Det roliga var att Iris kände igen min röst direkt. Hon sa: jag vet precis vem du är. Vänta något år så får du ta över affären efter mig.

En nybliven företagare med egen butik.

Gerd, som bara var 25 år, blev förstås lite nervös och undrade hur hon skulle klara det. ”Klarar jag det så klarar du det.” blev svaret från ägarinnan.

Och så blev det. Gerd började prya i affären utan att få betalt för att lära sig mer så när hon tog över rörelsen 1984 kände hon sig trygg i sin nya roll som egen företagare och ”teexpert”.

– Fast vägen dit var inte spikrak. När jag gick till banken för att låna de pengar som krävdes för att överta rörelsen skrattade banktjänstemannen ut mig när jag visade mina papper. Han avrådde mig å det bestämdaste. Till slut fick jag faktiskt låna de 75 000 kronor som behövdes, men av min egen pappa. Han var ganska bra på affärer som fiskare och det var roligt att han litade på mig, säger Gerd.

Vägen mot Gerds framgångar hade börjat, och Gerdas Te & kaffehandel öppnade i lokalen, som hon tog över från Iris mitt emot Domkyrkan på Västra Sjögatan i Kalmar.

– Jag fick också ärva hennes lager. Så det första jag gjorde var ju att sälja ut allt det krafs som jag inte ville ha i mitt sortiment och sedan började jag utöka med flera olika tesorter och med praliner först. Numera säljer vi upp mot 200 olika sorters teer och teblandningar. Men jag har behållit receptet på flera av Iris specialblandningar.

Gerd tillsammans med en teplockerska i Taiwan.

Och Gerd har förkovrat sina kunskaper i te. Bland annat har hon gjort studieresor både till Kina och Taiwan för att lära mer om framställningen av te, där den odlas.

– Jag plockade faktiskt tebladen under några timmar direkt från buskarna. Jag var inte lika flink som yrkesplockarna men det var roligt att prova på.

Hon öppnade också en liten servering med te, scones och marmelad som blev mycket populärt. Jag vet för jag var där på rekommendation, men det var innan jag kände Gerd personligen. Hon och Ulf jobbade stenhårt på att fräscha upp lokalerna och sätta Gerdas personliga prägel på affären. Bland annat hittade de under lager av vanliga tråkiga linoleummattor ett fantastiskt fin svart- och vitrutigt golv som för övrigt fortfarande finns kvar i den affär som övertagit lokalerna. För Gerdas blev inte kvar där.

Huset på Storgatan som renoverats minutiöst.

Sedan 23 år inryms Gerdas te & kaffehandel istället i ett av Kalmars äldsta hus med en vacker trappstegsgavel mot Storgatan Detta sedan hyresvärden på Västra Sjögatan försökte en fräckis för att bli av med Gerd. Han hade troligen andra planer för lokalen och chockhöjde därför hyrorna. Men Gerd kan vara hård i nyporna. När det gäller affärer viker hon sällan en tum. Hon överklagade beslutet till hyresnämnden, som tog upp fallet.

Men innan det kom så långt som till förhandlingar hade Ulf och Gerd börjat snegla på huset vid Storgatan, där den i Kalmar legendariska ostaffären Hugossons då var hyresgäst. De hade fått information att affären, som nyligen fått nya ägare, var på obestånd och bakvägen fick de också veta att hela fastigheten som består av ett rätt stort antal hus med lägenheter, affärslokaler och gamla magasin inne på gården, var till salu. Att redogöra för alla turer som inträffade känns inte relevant här. Men det slutade i alla fall med att paret Carlsson stod som ägare till fastigheten och flyttade in med sin verksamhet i huset. De har sedan dess utvecklat både huset och verksamheten rätt ordentligt. De gamla magasinen på gården har blivit butikslokaler, en vacker valvslagen källare har tagits fram och används idag för vin- och teprovning. Fasaden har återställts i ursprungligt skick. 2015 utsågs huset till Kalmars vackraste i en omröstning ordnad av Länsmuseet.

Inte bara lokalerna skulle vara tidsenligt. Kläderna följde samma mönster.

– Jag la ner mycket arbete på att få lokalerna så tidsenliga så möjligt då detta är ett k-märkt hus. Jag köpte upp originalinredning från en gammal sybehörsaffär bland annat som vi sedan anpassade till utrymmet.

Med köpet följde också Hugossons gamla specialitet ostar. En ny nisch för Gerda, som hon ser som en bisyssla – hennes huvudsakliga varumärke handlar fortfarande om te och kaffe. Men ostarna fanns där och gick att sälja, så hon fortsatte med en speciell ostdisk.

– Jag var ofta missnöjd med lagringen av ostarna, när jag fick dem från grossisterna, så jag lagrade dem själv eftersom vi hade ett perfekt kylrum för det. Bland annat finns där nu en 30 år gammal cheddar, som jag aldrig sålt. Den smakar nog inte cheddar och jag vet inte riktigt vad vi kan använda den till. En ost till brännvin kanske.

1987 flyttade paret till Kalmar och sålde huset på Öland. Först hyrde de undervåningen i ett hus på Tegnérgatan. Där bor de alltså fortfarande men äger huset sedan många år. Två år senare gifte Ulf och Gerd sig. Enkelt i största hemlighet. Ingen visste något. De sa ja i rådhuset, gick hem och skålade i champagne och åkte sedan på bröllopsresa till Barbados-Tobago.

– Vi ringde till föräldrarna från Arlanda och berättade att vi hade gift oss.

Ganska snart blev Gerd gravid. Lilla Hilda föddes i augusti 1990 och hennes pappa hann precis uppleva känslan av att bli morfar innan det ofattbara inträffade.

En stormig novembermorgon förliste nämligen hennes pappas båt. Ombord fanns pappan, hans bror och en 25-årig italienare som nyligen fått anställning av bröderna.

– De hade nästan hunnit i land efter en fisketur. Båten hittades alldeles utanför inloppet till Kårehamn. Allt talar för att de träffades av en tsunamiliknande våg. Det var ett våldsamt oväder. Styrhytten slogs sönder, båten kantrade och sjönk. Vi skulle åka och träffa pappa hemma i Sjövik den dagen. Men han dök aldrig upp. Vi var inte orolig först, eftersom han inte var så bra på att passa tider, men så småningom förstod vi att något hänt. Så kom min kusin och svängde in på gården. Och hon berättade att båten var borta.

Båten hittades ganska snart men ovädret gjorde att det inte gick att dyka för att leta efter de tre i besättningen. Rätt snart hittades den unge italienaren liggande i den oskadade delen av kabyssen. Han hade troligen sovit när vågen träffade båten. Brodern hittades också. Han fanns kvar i båten men innan man fick bort allt bråte under svåra dykförhållanden hade nästan en månad passerat.

– Pappa var uppenbarligen den som stod i styrhytten när olyckan inträffade. Den var totalt krossad. Han har aldrig återfunnits. Så när hans bror begravdes höll vi en minnesstund för pappa samtidigt och det finns en sten på kyrkogården i Bredsättra med hans namn som vi satte upp.

Ulfs mamma hade avlidit tidigare samma år så 1990, vilket innebar att flera omtumlande händelser inträffade samtidigt för paret.

Gerd med sina döttrar Hilda och Julia.

– Ja, det var en tuff tid och troligen var det så att jag samtidigt drabbades av reumatoid artrit, kanske en kombination av hormonförändringen på grund av graviditeten och stressen kring allt som hände. Nu efteråt är jag helt säker på att det var då jag fick min reumatism men jag ignorerade den under många år. Jag hade inte tid att tänka på att kroppen sa ifrån.

Hon fortsatte att jobba med att utveckla affären och fastigheten hon förvärvat. Och efter ytterligare en tid, på Valborgsmässoafton 1993, föddes dottern Julia. Mammaledigheterna blev relativt korta. Men Ulf tog gärna över omsorgen av båda flickorna, när affären kallade på sin ägarinna.

Solen och värmen är en viktig medicin mot Gerds reumatism.

Men sjukdomen gick inte att ignorera. Hon påverkades allt mer av den och fick så småningom gå igenom olika behandlingar för att försöka stoppa förloppet. Men allt funkade inte så bra. Bästa medicinen blev i stället de allt längre vistelserna under vår kalla årstid vid Thailands soldränkta stränder och värmande luft.

– Ja, vi åkte dit i många år och förlängde vistelserna efterhand. Vi trivdes jättebra och fick många vänner i Kamala i Phuket, dit vi återvände år efter år. Tsunamin berörde oss djupt eftersom våra vänner drabbades när hus och affärsverksamheter slogs i spillror. Redan en månad efter tsunamin återvände vi för ett nytt besök. Det kändes viktigt att visa att vi inte tänkte överge dem.

Men numera har paret ändå övergett Thailand. Orsaken är att det är långt att resa till Thailand för släkt och vänner.

Jo,då det är inte svårt att hitta till Gerd och Ulf i Nerja. Jag har redan varit där!

– Vi märkte ju det under tiden vi var där att inte många kom på besök trots att vi bjöd in alla. Och flickorna har blivit stora och har sina egna liv. Då är det svårt för dem att resa så långt också. Så nu har vi köpt en våning i Nerja på spanska solkusten istället. Och det har blivit väldigt lyckat. Här för vi besök hela tiden och den spanska värmen är lika bra för min sjukdom. Och speciellt flickorna åker gärna dit ner, ibland när vi är där och ibland med sina vänner.

Ja, det är väl lika bra att erkänna, jag är en av dem som hälsat på Gerd och Ulf i Nerja. Mesta tiden tillbringade vi på den stora takterassen som ligger en trappa upp i lägenheten. Ett lyckat köp ur många aspekter vill jag lova.

Numera har Gerd dragit sig tillbaka från det direkta arbetet med att stå i affären och sälja teer och andra varor ur det numera rätt breda sortimentet i de fem butikerna.

– Min sjukdom blir ju inte bättre och jag kände att jag inte orkade längre. Jag funderade mycket på vad jag skulle göra. Att sälja kändes inte bra. Jag insåg att jag inte skulle vara direkt eftertraktad på arbetsmarknaden. Så jag behövde helt enkelt komma på ett sätt att dra mig ur utan att bli arbetslös. Och jag tycker att det har blivit bra. Som arbetsgivare har man ju skyldighet att hitta alternativa lösningar för den som inte orkar arbeta med sina ordinarie arbetsuppgifter och jag tycker att lyckades rätt väl med mitt eget ”fall”.

Numera skriver Gerd VD på sitt visitkort. De fem butikerna finns kvar men är utarrenderade, kan man säga. En butikschef driver butiken och betalar arrende och en del av vinsten till Gerd.

– Men jag jobbar fortfarande med att beställa och leverera varor till butikerna så på det sättet stöttar jag även om jag inser att jag också måste trappa ner det efter hand. Men jag är nöjd med arrangemanget och det innebär att jag är friare än jag nånsin varit tidigare. Nu kan jag åka ner till Nerja när jag känner för det och behöver det.

Och till Nerja får ju familjens nya medlem och kelgris gärna följa med, lilla Honey, en Pomeranian.