Sven Berg älskar rött vin men vägrar dricka det om det kommer från Sydafrika. För ett antal år sedan tillbringade han mycket tid i Stellenbosch, det främsta vindistriktet i landet, och kunde på nära håll studera hur vingårdsarbetarna behandlades.

– Under apartheidtiden bojkottade vi sydafrikanskt vin i Sverige men nu är det fritt fram. Men vingårdsarbetarna, som alla är mörkhyade, fortsätter att leva som livegna under vita herremän. Ingenting har förändrats. Så vad är skillnaden? undrar Sven.

Vi återkommer lite senare till Svens Sydafrika-besök som blivit en ögonöppnare och betytt mycket för hans samhällsengagemang. Sven och jag är släkt. Hans pappa Peter var min kusin. Hans farmor var min mammas syster. Hans faster är min kusin Kristina, som jag också skrivit om i den här bloggen. Men det är inte för att vi är släkt som jag vill skriva om Sven. Bara 32 år gammal har han redan en livshistoria, som fascinerar mig. Han är inte bara en person som solidariskt ställer sig på de svagas sida, han har också ”krigat” både i Afghanistan och Kosovo. Fördomsfullt skulle man tro att två så olika sidor inte skulle få plats i samma ”huvud”, men Sven motsäger det.

– Jag är definitivt ingen stridis och mina intressen är humanistiska men jag älskar militärlivet! säger han utan att tycka att han ska behöva förklara det.

Jag träffar Sven i hans lilla tvåa i källarvåningen till en vanlig villa i Jönköping. Just denna dag fyller han för övrigt 32 år. Bostaden skvallrar om att här bor en person med stilkänsla och ordningssinne. Här har han bott i ett och ett halvt år men är just i flyttagen. Om några dagar ska han börja ett nytt liv i Växjö. När detta publiceras har han alltså redan bytt bostadsort. För första gången någonsin flyttar han ihop med en tjej, Maja, som han träffade för ett och ett halvt år sedan. Men till allt detta återkommer vi. Nu ska vi i första hand prata om de år, som redan passerat i Svens liv.

Sven är tvilling, enäggstvilling. Den andra delen av ägget blev Lars. Många talar om att det är nåt speciellt med att vara enäggstvilling, att man kommunicerar på ett speciellt sätt med ”sin andra halva”. Men det håller inte Sven med om.

– Nej, jag känner inget annorlunda för Lars jämfört med mina andra två syskon, Hanna, 36 och Henrik, 35. Vi är vanliga syskon alla fyra för mig. Sen är det ju klart att Lars och jag lekte mycket när vi var små. Vi hade ju alltid varandra till hands. Men vi umgicks mycket alla fyra och var dessutom ofta i luven på varandra. Det var inte så att vi tvillingar då försvarade varandra. Vi snarare triggade igång varandra och bråkade mycket. Alla fyra barnen kom ju tätt och vi gick aldrig på dagis. Mamma Helena var hemma med oss till vi var fem-sex år och då började hon arbeta inom äldrevården.

Sven konstaterar att i familjen var det cementerade könsroller. Pappa tjänade mer på sitt jobb och då fick mamma stanna hemma. Och fyra barn födda mellan 1981 och 1985 krävde förstås en arbetsinsats som hette duga. Och inte blev det enklare när barnen växte upp och kom i tonåren.

– Pappa jobbade i Karlstad från det jag var 11-12 år och veckopendlade. Det kan inte har varit lätt att vara ensam med oss fyra under veckorna. Så hon gjorde ett gott jobb som tog hand om oss och samtidigt jobbade.

Problemet med att ha fyra barn hemma som alla har läxor på kvällen går ju lätt att föreställa sig.

– Jag läste franska i skolan och pappa kunde det sedan han jobbat i Elfenbenskusten under närmare fyra år. Så när jag hade franska eller matte i läxa ringde jag pappa. Vi kunde sitta i telefon i kanske en timme.

Men Helena fick också avlastning under barnens uppväxt. Min moster Iris, barnens farmor, bodde i en lägenhet alldeles i närheten och älskade att ta hand om sina barnbarn.

– Lars och jag brukade gå hem till farmor tidigt på lördagsmorgonen. Då hade hon gröten klar och sedan stannade vi. Hon hade nämligen både kanal 3 och kanal 5 på sin TV. Det hade inte vi hemma. Så vi tyckte det var kul att få se barnprogrammen på 3:an, berättar Sven.

”Jag höll mig alltid i bakgrunden,
blev en del av kulisserna”

I stort minns Sven sin uppväxt som väldigt trygg och ”normal”. Däremot var han inte en person som tog plats.

– Jag var aldrig en sådan som tog för mig. Jag höll mig alltid i bakgrunden, blev en del av kulisserna. Dessutom hade jag noll kondition. Rörde mig aldrig. Och i skolan var jag en medelmåtta. Så jag gick ut med medelmåttiga betyg i studenten, hade till och med underkänt i två ämnen. Dem tänkte jag läsa upp på Komvux för jag ville ju läsa vidare.

Men något kom emellan. På den här tiden måste 18-åringarna fortfarande mönstra. Lars och Sven åkte till Göteborg. Där fick de bland annat svara på frågan om de ville göra värnplikten.

– Lars svarade nej direkt. Men jag bad att få fundera. Jag ville prata med pappa först och höra vad han ville. Jag vet att han var besviken på att Henrik, min storebror, hans förstfödde, inte fick göra lumpen, eftersom försvaret just då skar ner och tjänsten som Henrik skulle haft försvann. Pappa var nämligen alltid engagerad i hemvärnet. ”Du ska göra det”, sa pappa direkt och så blev det.

Sven menar att det är en av de bättre besluten han har fattat i sitt liv så här långt. Han gjorde tio månaders värnplikt på A9 i Kristinehamn. Pappa Peter skjutsade honom dit första dagen på väg till jobbet i Karlstad. Klart han var orolig vad som skulle hända, en utvecklad soffpotatis som han var.

– Det låter klyschigt men där växte jag som människa. Militärlivet passade mig som hand i handske. Jag var bra på att lyssna och ta till mig. Och det visade sig att jag kunde saker. Jag var till och med duktig på saker! Jag var bra på att springa (hade jag ingen aning om!) också med väldigt tung utrustning, jag var bra på att frysa, jag hade inga problem med att sova i skogen, jag var bra på att fixa krånglande tekniska prylar som vår radioutrustning till exempel.

Så efter tio månader avslutade han lumpen i juni 2005 med ett nytt självförtroende. Men studierna fick ändå vänta. Samtidigt hade han nämligen blivit tillfrågad av ett befäl att följa med till Kosovo. Och han tackade inte nej. Han anställdes inom försvarsmakten. På Nato:s uppdrag men under FN:s mandat fanns svenska och finska soldater på plats i huvudstaden Pristina, för att upprätthålla den fred som nyligen slutits mellan serber och albaner om Kosovo.

Mellan augusti och december hårddrillades han tillsammans med de andra på Svea Livgarde i Stockholm sedan bar det av till Camp Victoria.

– Inför avresan fick vi också lära oss mycket om landet. Om kulturen, men också om orsakerna till kriget. Så jag kände att jag hade hyfsad koll på varför jag var där. Vi bevakade ett antal byar så att det inte uppstod bråk mellan serber och albaner. Vi letade efter vapen och narkotika. Ja, det var mer som ett polisuppdrag och egentligen aldrig särskilt dramatisk.

Då blev det betydligt tuffare fem år senare. Det började med ett samtal då frågan var om han vill ansluta till den svenska truppen i Mazar-e Sharif, i norra Afghanistan. Sven var just då i Kapstaden och hade sedan tänkt åka hem för att fortsätta med slutspurten på sina studier. Men erbjudandet ställde allt på ända.

”Och när vi kom in på ämnet gjorde hon klart
att hon inte tyckte att det var OK att jag åkte.”

– För mig personligen var det inget svårt val. Men jag förstod att omgivningen kanske inte skulle tycka att det var lika självklart att jag åkte. Så jag tackade inte ja direkt utan ringde Peter det första jag gjorde. ”Vad tycker du?” blev min fråga. Han svarade direkt att han tyckte att jag skulle åka. Jag bad honom att inte berätta för mamma men det kunde han förstås inte låta bli.

Så efter ett tag ringde Svens telefon där nere i Sydafrika.

– Det var mamma som först frågade om allt var bra sen blev det tyst. Men jag förstod förstås varför hon ringde. Och när vi kom in på ämnet gjorde hon klart att hon inte tyckte att det var OK att jag åkte. Och det var ju ett farligt uppdrag. Hon hade ju sett att två svenska officerare hade blivit ihjälskjutna och att en svensk patrull råkat ut för en vägbomb.

Så Sven måste fatta beslutet efter eget huvud. Att få OK från båda föräldrarna förstod han var omöjligt.

– Vi var ju ändå två som tyckte att jag skulle åka så jag bestämde mig. Jag försökte förklara för Helena och hon förstod att jag ville, men jag förstod också tydligt att hon inte var bekväm med beslutet.

Ja, som mamma med en son i samma ålder har jag inga problem att sätta mig in i den oro och ren rädsla som måste ha drabbat Helena. Men hon verkar ju också ha skött hela frågan smidigt. Hon förstod att han ville och att det antagligen inte skulle gå att stoppa honom.

Så i maj 2011 var det dags för förberedelser på Svea livgarde i Stockholm igen, nu inför ett betydligt tuffare och farligare uppdrag. I augusti bar det så av till campen i Mazar-e Sharif. Än en gång var han soldat i en Nato-styrka men på FN:s mandat. På campen fanns också den här gången kolleger från Finland.

– Men annars var det mycket som var olikt förstås. Vi levde i en betydligt slutnare värld inne på campen. Det var inte bara att gå ut och uppleva det afghanska livet. Det gjorde vi bara under strikt militära säkerhetsåtgärder. Och hela första veckan fick vi bara gå runt på campen för att vänja oss vid värmen i full krigsutrustning. Det var mellan 45 och 47 grader varmt och utrustningen var omfattande, bara skyddsvästen närmast kroppen vägde 12-13 kilo, dessutom måste man ha med sig mellan fem och sex liter vatten i en ryggsäck. Man måste dricka kopiösa mängder när man rör sig i hettan och med den tunga utrustning.

Första uppgiften kom lite snabbare än Sven hade räknat med. Soldaterna fick veta att det var dags för en liten patrull att gå ut i natten. Det var ett viktigt uppdrag för att skapa en uppfattning om vad som skedde och visa att man var närvarande. Ett farligt uppdrag som kräver noggranna förberedelser, inget får gå snett om något skulle hända när man väl är utanför. Man ska veta in i minsta detalj hur man blixtsnabbt hittar ammunitionen, handgranaten och annat i de olika fickorna på vapenvästen. Detta måste tränas och sitta, när man väl är utanför.

– Dessutom måste man vätska upp kroppen ordentligt för att klara hettan också på natten. Men den här gången blev inte jag utsedd. Jag var besviken förstås för man vill ju få tillämpa sina kunskaper där ute. Men så blev den som var uttagen magsjuk och på kort varsel fick jag rycka in. Det är klart att det skapade en väldig ångest. Jag hade ju inte den tid på mig som jag egentligen behövde. Så pulsen gick upp, adrenalinet sprutade.

Visst var det en nervös Sven som gav sig ut på första uppdraget. Men sedan blev det ju också rutin även om ofreden var närvarande i landet hela tiden. Men Sven klarade tiden i Afghanistan utan allvarliga tillbud och kunde åka hem till trygga Sverige igen till julen 2011.

Sven är för övrigt fortfarande anställd på deltid av försvaret även om han numera har en civil karriär. Men tre veckor om året rycker han in på P4 i Skövde för att fullgöra sina plikter. Nästa år är det P4 som valts ut att skicka soldater till den svenska FN-styrkan i Mali. Här är alltså inte Nato inblandat utan det är ett rent FN-uppdrag. Jag undrar om Sven tänker hoppa på det tåget också. Han drar på svaret men säger sedan att han inte tror det. Han tycker att han har gjort sitt.

– För så här är det. Den mesta tiden har man ärligt talat otroligt tråkigt. Man sitter på campen och väntar och väntar på nästa uppdrag. Man lever i en helt konstlad värld utan kontakt med det riktiga samhället utanför. Det kan låta äventyrligt och spännande men mesta tiden är det bara så tråkigt.

– Vår insats i Afghanistan har ju kritiserats hårt för de höga kostnaderna och om vi verkligen gjort någon nytta där. Vad säger du om det, frågar jag.

– Ja, man har lagt ut sjukt stora summor och organisationen har nog varit ineffektiv men personligen kände jag ändå att jag gjorde nytta. Genom vår närvaro i ett antal byar kanske just jag såg till att tre-fyra-fem flickor kunde fortsätta gå i skolan. Och då var det värt det.

Han påpekar att han verkligen inte är en stridis utan att han åkt på utlandsuppdragen för upplevelsen och för att kunna att göra nytta där det behövs.

– Jag har personligen haft stor nytta av att ha lärt mig mycket om konflikter, jag har en dimension i min erfarenhetsbank som andra saknar. Det är jag glad över.

Men Sven berättar att han också är medveten om att det i vissa kretsar är kontroversiellt det han har gjort och därför brukar han inte berätta spontant att han varit i Afghanistan. Han är förstås öppen med det om någon frågar men han tar inte upp ämnet själv.

– Jag skyggar för de samtal som ofta uppstår om man berättar. Då pratar man genast om krig, våld, att skjuta och sånt. Men för mig är försvarsmakten något helt annat. Där har jag lärt mig massor som jag har nytta av i civilsamhället. Jag kan överleva i en skog, jag kan göra upp eld, jag kan stoppa en blödning, jag kan fixa fria luftvägarna. Jag kan helt enkelt ta hand om mig själv och hjälpa andra samtidigt. Och den militär disciplinen har man nytta av i alla sammanhang.

Nu behöver vi fånga upp vad som hände med Sven efter det att han kommit hem från Kosovo i juni 2006. Hemma i Skara igen började han läsa upp sina betyg på Komvux. Han hade bestämt sig att tanken på att bli ämneslärare, som han haft sedan gymnasiet, skulle förverkligas.

– Ända sedan jag var liten har jag varit väldigt intresserad av historia, inte minst tiden kring andra världskriget. Så det var samhällskunskap och historia som jag ville undervisa i. Slumpen gjorde att jag valde Växjö för mina studier. Hade varit och hälsat på en av vännerna från Kosovo och blev väldigt förtjust i stan. Dessutom var det nära till skogen där. Jag gillar att vara i skogen.

Sedan visade det sig att storebror Henrik också flyttade till Växjö samma år 2007 i augusti för att han kommit in på polishögskolan, så de två bröderna delade lägenhet. Och efter några år kom Lars till samma stad. Han studerade statsvetenskap vid universitetet.

Strax före tjänstgöringen i Afghanistan hade alltså Sven och en studiekamrat kommit hem från Sydafrika, där de varit för att samla material till en D-uppsats som ingick i lärarutbildning. De stöttades av en av skolans professorer i historia som hjälpte dem med det praktiska inför resan och i januari 2011 gav de sig iväg och stannade i fyra månader.

– Utgångspunkten var att vi skulle studera hur Nelson Mandels beslut att införa gratis lunch på skolorna påverkade vardagen för de familjer som bodde och arbetade på vingårdarna i och runt Stellenbosch. Vi skulle göra två olika uppsatser men vi kunde samarbeta och många gånger göra samma intervjuer men med olika frågeställningar. Och det visar sig att skollunchen har betytt mycket för att barnen ska komma iväg till skolan. Det har blivit den morot som föräldrarna behövt för annars skulle de inte alltid haft råd att ge sina barn mat och därmed inte heller släppt iväg dem till skolan. Men samtidigt har det skapat en fortsatt segregering. Det är nämligen bara de fattiga barnen som äter skollunchen. Det är status att visa att man har råd att skicka med barnen lunch för egna pengar. Och det menade väl inte riktigt Mandela skulle bli följden av förslaget.

Sven har alltid varit samhällsengagerad men den riktiga kicken fick han efter vistelsen i Sydafrika. Orättvisorna han såg har gjort honom än mer övertygad att solidariteten och rättvisan är den viktigaste ingrediensen för att få ett samhälle att fungera optimalt. På vingårdarna fick han klart för sig att mycket är precis som på apartheidtiden även om också mycket blivit bättre i samhället i stort.

– Familjerna som arbetade där bildade egna små samhällen på ägorna men var helt beroende av den vite ägaren. Idag får de flesta arbetare visserligen lön men den är på en absolut mininivå. Och facklig organisering är indirekt förbjudet på flertalet av vinplantagerna. Det förekommer fortfarande att de får betalt i vin istället för pengar. Förr var vin den vanligaste ersättning till och med. Det är ju inte klokt!

Och att samla material till arbetet var inte lätt. Godsägarna ville ju inte gärna att de två skulle få veta hur det var och de fick ta hjälp av olika organisationer på plats för att kunna genomföra uppdraget.

– Men sen var vi ju turister också och såg mycket av landet. Vi bodde i Kapstaden. Det var en fantastisk upplevelsen på många sätt som påverkat mig lika mycket som tiden i förvaret, säger Sven.

Ja, Sven är fortsatt mycket samhällsengagerad och älskar att följa med i den aktuella samhällsdebatten. Ett av hans vanligaste uppdateringar på Facebook är ett njutningsfull inlägg om att han nu kan sätta sig med ett glas vin (inte från Sydafrika!!!) och titta på ännu ett av alla debattprogram eller dokumentärer som TV visar.

– Jag tror att jag fått det intresset från pappa från början. Han var väldigt allmänbildad men hade enligt mitt sätt att se också ett mer trångsynt sätt att se på världen. Jag lägger nog mer vikt vid socioekonomiska faktorer och lärde mig mycket i Sydafrika om hur samhället fungerar i ett vidare perspektiv. Pappa hade nog en mer svensk syn på tillvaron.

Svens pappa och min kusin Peter dog för snart fem år sedan, kring juletid 2012, efter en massiv stroke. Han skulle precis fylla 68 år. Sven var hemma hos sina föräldrar, när Peter drabbades, vilket han är glad för nu, eftersom han fanns till hands för sin mamma.

I samma veva som hans pappa gick bort, fick Sven sin lärarexamen efter drygt fem års studier, men någon gymnasielärare har det inte blivit av honom än.

”Tiden på Arbetslivsresurs
har varit otroligt utvecklande.”

Han hamnade på ett sidospår som sedan dess blivit hans yrke. Efter examen läste han först statskunskap i Lund men fick ett extrajobb på ett företag som heter Iris i Växjö, ett företag som en gång bildades av Synskadades riksförbund. Där jobbar man med att stötta människor med en kognitiv funktionsnedsättning, (även adhd, autism och aspergers till exempel), med anpassat läromaterial och annat. Man samarbetar med arbetsförmedlingen och Sven jobbade där som lärare. Efter ett år i Växjö flyttade han till samma företag i Göteborg.

– Fast jag trivdes aldrig i den stan. Den är lite för stor och det var svårt att hitta en egen bostad. Jag fick byta tre gånger under de ett och ett halvt år jag bodde där. Så jag ville därifrån. Och blev glad när jag hittade jobb på Arbetslivsresurs här i Jönköping.

I december 2015 gick därför Sven flyttlass till ett nytt arbete och en ny stad.

– Tiden på Arbetslivscresurs har varit otroligt utvecklande. Här jobbar man med människor som blivit arbetslösa på kollektivavtalssidan och som behöver en skjuts för att starta en ny fas i livet. Men jag har också fått arbeta med organisationsutveckling och att handleda grupper som inte kommer överens på arbetsplatsen. Det har varit väldigt roligt.

Men så hade han ju under tiden träffat Maja, som bor i Växjö. Och Växjö har ända sedan han flyttade dit första gången varit staden i hans hjärta också på annat sätt. Så när han nu fick chansen till ett nytt jobb och till att flytta ihop med Maja, som jobbar som kommunikatör på Smålands glasmuseum, så var valet inte svårt.

– Måndagen den 5 juni börjar jag mitt nya jobb. För första gången ska jag jobba i en kommunal organisation, socialförvaltningen i Växjö. Jag ska ha liknande arbetsuppgifter som i Jönköping, med arbetslivsinriktad rehabilitering. Jag har fått en vana att bemöta folk där de befinner sig och känner mig bekväm i den rollen. Socialförvaltningen där arbetar aktivt med att få ut människor i jobb som idag tvingas leva på försörjningsstöd. Också här samarbetar vi med arbetsförmedlingen.

Sven pratade tidigare om att han inte tycker att enäggstvillingar har några extra band men lite roligt är det ändå att tvillingbrorsan Lars jobbar inom samma bransch. Han arbetar på arbetsförmedlingen i Värnamo och bor i Växjö. De andra två syskonen har inte samma inriktning eller befinner sig på samma plats. Svens syster Hanna är lärare och bor i Västervik. Henrik är polis och bor i Skara.

Så nu väntar alltså ett nytt liv för Sven. Han har haft några kortare relationer tidigare men känner sig först nu redo att ta nästa steg.

– Ja, det ska vara lite ordning och reda i livet. Först flyttar man ihop, nästa steg blir förlovning och sen giftermål. Och först därefter kan man börja fundera på barn. Så nu koncentrerar jag mig på första steget. Att dela bostad och liv med Maja blir ett nytt steg för mig. Maja älskar sitt jobb. Hon är utbildad glasdesigner så jag vet att jag kommer att lära mig mycket om glas framöver. Det har jag absolut ingenting emot men det innebär att Maja allt måste följa med mig till Normandie i sommar. Jag vill att hon ska förstå min fascination för historia och andra världskriget. Vi ska besöka krigsskådeplatserna och krigskyrkogårdarna, säger Sven bestämt.

Och jag tror inte att Maja har något emot det. Själv fick jag göra exakt den resan med min man Patrick. Han var lika fascinerad av andra världskriget och besöket i Normandie gjorde att åtminstone jag fick känna historiens närvaro på ett mycket mer handfast sätt än jag gjort tidigare. Så ha det så kul, Maja.

*************************************

Trots att han sa att han inte tänkte ta på sig något mer FN-uppdrag är Sven nu tillbaka i uniformen och i FN-tjänst i Mali i nordvästra Afrika. Han har skickat en kort rapport till mig sedan han varit där i lite drygt en månad när detta skrivs strax före jul 2018. Så här berättar han:

”Här kommer några ord från Mali. Sist vi sågs i Jönköping ställde du frågan om jag var sugen på att ge mig ut igen. Minns att jag inte var helt positiv till det. Men här sitter jag nu! Julkänsla är det inte tal om. Vi har två-tre plastgranar men det är svårt att få julkänsla i 35 gradig värme och på en boendeyta på ungefär fem-sex kvadratmeter. Men samtidigt är det skönt att slippa julstressen hemma.

Vi bor i stora tält kan man säga som är sektionerade i sex mindre avdelningar med en person i varje del. Där har jag mina kläder, böcker, utrustning och så vidare. Jag tycker det är helt okej även om man ALDRIG är riktigt ensam eftersom min granne är på andra sidan en en centimeter tjock plastduk. Maten är riktigt bra. Finns verkligen inget att klaga på.

Det är kväll här nu och jag har precis avslutat mitt arbete. I regel jobbar vi mellan halv åtta till halv åtta varje dag. Mest handlar det om att jag och mina kollegor inom sektionen läser rapporter från FN och övriga organisationer i syfte att skapa en bra bild av läget i Mali. Vår uppgift här nere är att skapa goda kunskaper om vad som händer i landet och vad som kan tänkas hända på sikt. Sverige ska helt enkelt bidra med vår underrättelseförmåga till övriga FN.

Under en arbetsdag har jag också möjlighet att gå iväg för gymma eller sola vilket behövs när man sitter inomhus i våra tältkontor.

Det finns andra grupper som rör sig också utanför området för att bilda sig en uppfattning om situationen på plats men min grupp är i första hand bunden till kontorsarbete på campen. Det är inte heller helt riskfritt att vara här inne. Det är ingen hemlighet att vår camp blivit utsatt för indirekt eld, det vill säga att man skjuter in granater på vårt område.”

Först någon vecka innan midsommar nästa år, det vill säga 2019, bär det av hem igen. En lång tid för hans sambo Maja och vänta och kanske oroa sig.

Sven skriver lite om det också:

”Vad gäller Maja och vår relation så har nu vår första riktiga prövning börjat. Det var inte det lättaste att säga ”Hejdå, vi ses om ett tag” Men vi reder ut det. Vi hörs dagligen på sms.” säger Sven.

(Läs gärna hela den ”gamla” intervjun med Sven här ovan där han utvecklar sina tankar om hur ett stort socialt patos faktiskt går att kombinera med att vara militär och trivas med det)