Min första bekantskap med Biörn Torbiörnsson var inte den roligaste. Han stod fly förbannad i en talarstol och jag satt på de anklagades bänk under en av de stormigaste kongresserna i Journalistförbundets historia. Året var 1987. Tillsammans med ett antal andra kongressledamöter anklagade han oss styrelseledamöter för korruption och han skrädde inte orden där i talarstolen över vilken skam vi var för förbundet, som låtit vår egen heder och våra egna intressen gå före förbundets. Jag har tidigare i bloggen berört själva händelsen då vår vice ordförande på ett minst sagt märkligt sätt lyckades tillskansa sig en stor paradvåning på Sveavägen i Stockholm.

Biörn hade definitivt rätt i sak men nu var det dags för efterspelet. Vad skulle hända med det sargade förbundet? Många ville att hela styrelsen skulle avgå men Biörn menade tillsammans med majoriteten av kongressledamöterna att det skulle lämna ett fackförbund i en ännu större oreda.

Jag blev en av dem som ”fick” stanna kvar. Det är däremot osäkert om Biörn tyckte att just det var rätt val. Vi kände ju inte varandra personligen under denna turbulenta tid.

Jag tycker detta är en passande inledning på en intervju som handlar om Biörn. Under hela sin journalistkarriär har han parallellt jobbat mycket fackligt. De anställdas arbetsvillkor har legat honom minst lika varmt om hjärtat som själva journalistiken. Så det var inte konstigt att han valdes av sina kolleger i Norrbotten att resa till den extraordinära kongressen i Stockholm. Ett fackligt starkt journalistförbundet var av yttersta vikt för honom.

Biörn och jag har hållit sporadisk kontakt också sedan vi båda lämnat den fackliga arenan, men när vi nu ses en fin sensommardag på centralen i Stockholm har femton år gått sen vi hade någon kontakt. Biörn är idag 77 år gammal. Då bodde han i Luleå och jobbade på Norrländska Socialdemokraten. Nu bor han i Stockholm och han kommer direkt från ännu ett arbetspass på Taxi Stockholm! 64 år gammal övergav han nämligen Norrbotten och flyttade ”hem” till Stockholm. Men han blev inte pensionär utan

utbildade sig till taxichaufför. Ett ovanligt karriärhopp. Men Biörn var färdig med journalistiken och Luleå:

– Jag slutade på NSD för att jag längtade tillbaka till Stockholm där jag växte upp. Jag tyckte att yngre skulle ta över kampen för en bättre arbetsplats och en bättre journalistik. Det blev bara mindre och mindre tid för att göra ett bra jobb, säger Biörn.

Men att sluta för att bli pensionär var inte att tänka på.

– Jag kunde inte och kan inte sluta jobba trots min ålder. Jag har inte råd. Min pension är för usel. Tidigare jobbade jag heltid men nu har jag i alla fall gått ner till en 60-procentig tjänst.

Men till allt detta återkommer vi. Jag vill hålla mig kvar lite vid tiden då vi lärde känna varandra.

Några månader efter den stormiga kongressen blev Biörn invald i avtalsdelegationen för förbundet. Under våren 1988 skulle ett nytt avtal förhandlas fram och det innebar många möten, många nattmanglingar och mycket tid som måste ägnas åt det fackliga uppdraget på plats i Stockholm. Vi var några stycken som hade våra familjer på annat håll i landet och som därför umgicks under de många longörer som alltid uppstår under förhandlingar. Biörn, Mie Jernbeck (redan omskriven i denna blogg) och jag bland annat. Istället för att passivt sitta och vänta gjorde vi utflykter i ett vårvackert Stockholm och under tiden lärde vi känna varandra. Fram växte en något mer nyanserad bild av Biörn. Hans engagemang åt vänster i samhället gick inte att ta fel på och hans patos när det gällde maktpersoners missbruk av sin makt den var orubbad. Men det gick ju att prata med karln och de hårda orden förbyttes i roligare och mer nyanserade samtal om stort och smått.

”Jag kommer att dö mer harmonisk
om jag behåller den tron livet ut”

Han är bäst på att själv beskriva sin inställning. Förra året tackade han alla som gratulerat honom på födelsedagen i Facebookflödet så här:

”Tack för alla gratulationer i en svår tid. Inte för att det är särskilt svårt att bli en dag äldre – som råkar vara en 76-årsdag – men i en värld som jag ofta önskar inte fanns. En värld där rättvisa och solidaritet blir undantagsegenskaper och där empati kallas naivitet. Ändå har jag just en naiv tro på människan, på de som åker i min taxi och de som finns någon annanstans. En naiv förhoppning att människorna ska upptäcka att gemenskap är viktigare än framgångsattribut. Jag kommer att dö mer harmonisk om jag behåller den tron livet ut. Fast jag kommer att fortsätta att hålla fast i mitt eget vinglas.”

När vi nu träffas på ett av de många fik och matställen, som numera finns på Centralen, konstaterar jag att det är befriande att han hållit fast vid den solidariska tanke som hade en så stark ställning i samhället när vi formades och som numera har förbytts i något helt väsensskilt. Så många av våra gamla vänner har uppenbarligen glömt sin gamla övertygelse och fallit in i tidens strömningar utan några samvetsbetänkligheter. Men det håller inte Biörn med om:

– Inte alls. Jag tycker att de allra flesta av dem jag lärde känna då fortsätter att hålla fast vid solidariteten med de utsatta. Det är klart att det alltid funnits karriärister som vänder kappan efter vinden men jag ser många runt om mig som inte sviktat.

Men nu är det dags att ta det från början. Tre pojkar Torbiörnsson föddes i tät följd i hemmet på Stora Essingen i Stockholm, Lars 1938, Biörn 1940 och Peter 1941. Mamma Britt- Louise Nauckhoff kom från överklassen, pappa Godfred Torbiörnsson var framgångsrik fruktimportör från västkusten. Men det betyder inte att de tre syskonen växte upp i flödande rikedom och med bortskämda vanor:

– Vi hade visserligen en barnflicka när vi var riktigt små men sedan skildes mina föräldrar och pappa flyttade tillbaka till Göteborg. Mamma blev ensamstående med tre små pojkar. Hon fick börja jobba och vi blev nyckelbarn, trots att jag och Peter inte ens börjat skolan. På den tiden fanns ingen barnomsorg. Detta var när andra världskriget just hade avslutats. Det innebar att det inte fanns någon lyx i vårt liv och vi lekte med barnen som bodde i området. De var vanliga arbetarungar.

Biörn minns bland annat en gång när kvarterets fotbollslag skulle köpa egna tröjor inför en turnering. En av pojkarna hade inte råd med de elva kronor som krävdes. Då köpte Biörn tröjan åt honom. Men pojkens föräldrar kunde inte acceptera detta utan lyckades skrapa ihop pengarna för att betala tillbaka till Biörn. Han kände sig mycket generad men förstod att det var viktigt för föräldrarna.

Det var dock inte alltid bara en grå vardag. Mamma Britt-Louise var snygg, välutbildad, språkkunnig, charmig, hypersocial, fördomsfull och bortskämd men också äventyrlig, enligt Biörn.

– Efter skilsmässan hade hon massor av friare och en del utnyttjade hon. Bland annat fick vi tre ungar åka med på semester till Frankrike 1949 tillsammans med en friare i hans Studebaker. Men mannen kallades efter en tid hem till Sverige och flög iväg. Det stoppade inte mamma. Utan pengar, utan körkort och med en lånad Studebaker levde vi hela sommaren i Bretagne. Hur vi klarade det kan nog bara mamma förklara.

Till slut blev pappan hemma i Göteborg orolig och köpte flygbiljetter till hela familjen. Ovanligt bara det att flyga redan 1949!

Året efter omkom Biörns pappa i en bilolycka. Biörn var bara tio år. Biörns mamma träffade så småningom en ny man, Erik, och de tre pojkarna fick en styvpappa. 12 år gammal fick han överge Stora Essingen och flytta till Lidingö; en stor villa på sju-åtta rum vid vattnet, brygga, båthus och till och med en sommarstuga på tomten. En helt ny tillvaro började.

– Det var ju inte så lätt i början. Vi var ju tre rätt självständiga ungar efter friheten under Stora Essinge-tiden med en yrkesarbetande mamma. Nu blev hon hemmafru igen och mannen skötte arbetslivet. Han försökte få pli på oss. Stäng dörren, släck lyset. Den sortens pli, säger Biörn och skrattar.

Nu fick de tre bröderna också en lillasyster plus att styvpappan redan hade två barn. Sex barn i hushållet. Det kan låta som en lyxtillvaro men så var det inte. Styvpappan jobbade som kontorschef på Facit i Stockholm och familjen hade det rätt knapert trots de lyxiga omgivningar.

– Mamma fick idén att vi skulle hyra ut huset och själva flytta till sommarstugan på tomten. Istället fick vi pengar över och 1956 gjorde vi en fantastisk resa tillsammans till Benidorm, då en liten fiskeby med 2500 invånare. Två vuxna och sex barn i en folkvagnsbuss. Vi var där nere i hela två månader, och umgicks med traktens fiskarsöner och andra turistbarn. Bland annat några rätt spännande flickor från Madrid…

Spanien har för övrigt sedan dess varit en fast punkt i Biörns liv. Under många år ägde han och hans fru Anna ett hus i Rubite, en liten by i Alpujarra i Granadaprovinsen. Familjen reste också mycket med barnen.

Mina barn har ett speciellt minne av Biörn. En sommareftermiddag parkerar plötsligt en gammal skraltig landsvägsbuss utanför vårt hus i Kalmar, kan ha varit i början på 90-talet. Ut kliver helt oväntat Biörn. Tillsammans hade han och Anna inrett bussen till husvagn och kuskade gärna runt i den i Europa. Den här gången kom de från Skottland med sina två yngsta barn. Mina barn pratade länge om den roliga familjen med bussen.

Men nu tillbaka till ungdomsåren. Biörn hade inte svårt för sig i skolan och tog studenten, men han var heller inte speciellt engagerad i skolgången. Han hade andra intressen. Han konstaterar att han ofta kom i konflikt med sina lärare dessutom.

– Det är nog något som följt mig genom alla år. Jag hamnar ofta i konflikt. Men aldrig med mina gelikar, det vill säga fotfolket, bara med överheten. Auktoriteterna. Jag ifrågasätter gärna och det har ofta gett mig problem. Ibland väldigt stora problem.

Biörn berättar om en händelse som påverkat honom djupt både privat och professionellt under många år.

– Jag blev som klubbföreträdare uppsagd och avstäng från arbetsplatsen 1993. Redaktionen gick i strejk och ledningen tvingades efter 14 dagar att återanställa mig. Jag blev hyllad som hjälte men fick samtidigt ett besvärande märke som bråkmakare i pannan.

Under ungdomsåren avslöjades att Biörn hade en talang som han knappast kände till att han hade själv. Han var en naturbegåvning på medeldistanslöpning! Som 15-åring ställde han på skoj upp i ett klubbmästerskap utan riktiga kläder, men sprang skjortan av konkurrenterna trots att flera av dem var kring 20-årsstrecket. Idrottskarriären tog fart och betydde mycket under åren i Lidingö. Som 19-åring var han sverigebäst på 800 meter i sin åldersklass och vann Skol-SM på 1000 meter som 18-åring. Ett gediget klipparkiv visar att han var framgångsrik också i terränglöpning och orientering. Det senare något som han fortsatte med i vuxen ålder och även hans barnen.

– En av mina roligaste minnen i livet är tiden som ordförande för orienteringen i Jokkmokk. Vi arrangerade bland annat en etapp av femdagars 1982. Vi värvade totalt närmare 1000 funktionärer under veckan, mycket i en kommun på 6000 invånare. Det ledde till att jag senare blev ordförande i Norrbottens orienteringsförbund.

Efter skolan var det dags för lumpen. Under tiden hade hans föräldrar flyttat till Rio de Janeiro där styvpappan så småningom fick ansvar för Facits försäljning i hela Sydamerika. Efter lumpen när Biörn var 23 år bekostade de hans flygbiljett för att han skulle komma och hälsa på under julen. Det blev en äventyrlig resa på många sätt redan från början. En snöstorm gjorde att han missade planet till Rio och fick ta omvägen om Senegal i Afrika för att komma fram till slut.

– Jag var dödstrött efter resan som tog flera dygn men fick inte chans att vila en minut. Istället satte de på mig en frack i den tropiska hettan. Vi skulle på en doktorspromovering…

Latinamerika har haft en lockelse på alla tre bröderna Torbiörnsson genom åren. De har varit där i omgångar på olika äventyrligheter. Peter som framgångsrik dokumentärfilmare bland annat. Nu när Biörn ändå var på plats bestämde han sig för att stanna. Det fanns inget som band honom hemma. Han fick den smått orealistiska idén att han skulle följa Amasonas-floden från mynningen till källa och hamnade i Manaos i norra Brasilien.

”Men det hängde på en tråd att jag blev kvar.”

– Det förändrade mitt liv. Jag genomförde aldrig idén om Amasonas. Istället blev jag fast i en liten stad, Porto Velho, nära gränsen till Bolivia. Utan pengar och med många olika påhugg för att överleva. En mycket äventyrlig tid som lärde mig massor om livet och människorna. Tyvärr drabbades jag också av både malaria och dysenteri och var mager som en skrika när jag äntligen kom därifrån sedan mina föräldrar skickat pengar till en flygbiljett. Men det hängde på en tråd att jag blev kvar eftersom jag blev erbjuden jobb som skeppare på en båt. Efteråt ångrade jag att jag inte tog vara på tillfället.

Istället blev det hemfärd till Stockholm och studier i Uppsala, statistik, sociologi och statskunskap. Under den här perioden träffade han Anna, också student och på väg att utbilda sig till psykoterapeut. Så småningom blev hon en mycket framgångsrik sådan och hade bland annat ett eget radioprogram där hon samtalade med ungdomar med problem.

Studierna gick trögt. Det var så mycket annat som lockade. Studentpolitik (1968 närmar sig med storsteg och studentrevolten är i sin linda och Biörn blir aktiv i ledningsgruppen för den kårhusockupation som blev det konkreta exemplet på de svenska studenternas uppror mot samhället) men också teater och studentspex upptog Biörns tid. Och för att försörja sig körde Biörn buss.

– Jag tog knappt ett betyg på fem år men sedan skärpte jag mig och tog fem på knappt två år.

Och karriären inom universitetsvärlden blev så småningom framgångsrik. Han påbörjade doktorandstudier och undervisade sociologi på Uppsala universitet under ett antal år.

– När barnen började komma fick man ju skärpa sig. Vi fick tre i ganska tät följd. Sen fick vi två till men då hade 10 år förflutit och vi flyttat till Jokkmokk.

Äldsta barnet Ylva är idag 52 år, Mats är 50, Måns 48, Mona 38 och minstingen Nore 33. Tre bor i Stockholm, en norr om Oslo och en utanför Luleå.

Det betyder att han hunnit bli mor- och farfar nio gånger om. Äldsta barnbarnet är nu 29 år.

– Men jag har varit en dålig mor- och farfar. Det var ju bara drygt tre år mellan mitt yngsta barn och äldsta barnbarn. Jag hann aldrig riktigt med dem, men nu försöker jag ta igen det.

Saligen avsomnade vänstertidningen Stormklockan och samebyn Sirkas gjorde att han så småningom bytte forskarvärlden mot journalistiken. Det kräver förstås en närmare förklaring:

– Jag satt i Vänsterns ungdomsförbunds styrelse och vi beslöt att blåsa liv i Stormklockan. Vi fick börja göra tidningen i vpk:s lokaler men kastades ut så småningom när vi blev lite för radikala för de mer modesta kommunisterna. Vi anslöt ju oss till marxist-leninisterna under den här tiden (MLK). Men vi hittade ett nytt ställe och kunde fortsätta driva tidningen. Den här tiden är en av de roligaste i mitt liv men också den mest arbetsbelastade. Jag jobbade, doktorerade, hade tre barn hemma och gjorde tidning från ax till limpa i princip dygnet runt under vissa perioder. Men jag lärde mig oerhört mycket och fick smak på journalistiken.

Det gjorde att Biörn sökte och kom in på journalisthögskolan. Efter avslutade studier vikarierade han på flera tidningar men hade svårt att få ett fast jobb. Han tror att hans politiska övertygelse – som han aldrig hade något emot att ventilera – var en av orsakerna.

Men så sökte han och fick ett fast jobb på Norrländska socialdemokratens lokalredaktion i Jokkmokk. Där blev han kvar i nio år.

– Men varför Jokkmokk? Du hade väl ingen anknytning dit upp?

– Nej inte direkt men min trebetygsuppsats i sociologin gjorde jag om samebyn Sirka. Jag följde arbetet i byn en hel sommar. Hälften av byns medlemmar hade tidigare tvångsförflyttats söderut bort från välkända marker och ett eget språk till hela nya omgivningar och ett språk man inte kunde prata.

Så trots att familjen sedan fler år bodde i ett radhus i Älta flyttade Biörn ensam upp till Jokkmokk och långpendlade. Dagen han kom dit var det 30 grader kallt men det avskräckte inte.

– Jag hade tänkt jobba i ett år och sedan åka hem igen men jag trivdes alldeles för bra. Ensamarbetet som lokalredaktör passade mig väldigt bra.

”Mats flyttade till sin pappa
medan resten av familjen blev kvar.”

Under ett utvecklingssamtal hemma i Stockholm fick Biörn och Anna veta att Mats tänkte flytta till Jokkmokk. Något som föräldrarna inte hade en aning om. Men han fick sin vilja igenom. Mats flyttade till sin pappa medan resten av familjen blev kvar. Så småningom flyttade hela familjen till Jokkmokk och de två yngsta barnen föddes. Familjen hade en rolig tid i Jokkmokk och senare Luleå. Barnen sportade mycket: ridning, orientering, skidåkning och Biörn var en engagerad förälder.

Bara för att han var ensamredaktör i Jokkmokk släppte han inte det fackliga engagemanget:

– Jag åkte alltid de 18 milen till fackmötena i Luleå och så småningom tog mitt fackliga engagemang allt större plats. Jag fick en tjänst på centralredaktionen eftersom ensamarbetet blev själsligt rätt tungt och vi flyttade till stan. Snart valdes jag till klubbordförande.

Och det var så vi alltså möttes. När jag slutade i förbundsstyrelsen 1989 valdes Biörn in och satt där i hela elva år.

– Det är de bästa åren i min fackliga karriär. Jag älskade att åka ut till klubbarna och träffa fotfolket runt om i landet. Att uppleva det fackliga engagemanget ute på redaktionerna är mest givande av allt fackligt arbete. Det gjorde att jag också jobbade kvar under ett antal år som klubbstödjare efter min tid i förbundsstyrelsen.

Anna och Biörn var gifta i 32 år. Men då gick de skilda vägar sedan Biörn blivit förälskad i en annan kvinna.

– Men det förhållandet tog slut innan Anna och jag skildes och vi kunde skiljas som goda vänner. Vi har hållit kontakten och gör så än idag. Anna har drabbats av demens och jag och barnen håller tät kontakt med henne.

Numera bor han ensam men lever i ett ”onoff” förhållande.

– Vi är lite för olika för att kunna leva tillsammans vilket vi provade under nio år sedan jag flyttat tillbaka till Stockholm.

Att Biörn övergav Norrbotten och journalistiken har vi redan berört. Men jag vill gärna höra lite mer om hur det är att vara taxichaufför. Innan han fick sätta sig i sin arbetsgivares taxibil genomgick han flera test både i trafikkunskap och Stockholmskunskap.

Nu undrar jag: Trivs han? Gör han det för att få kontakt med människor? Pratar han med sina kunder oavsett om de vill eller inte? I mina dar har jag råkat ut för många sådana och erkänner förbehållslöst att jag hatar det. Ofta för att jag inte känner personen och därför kan tycka det blir väldigt obehagligt när hen framför åsikter som jag helst vill ta avstånd ifrån men inte orkar diskutera i taxins slutna värld.

– Nej, sådan är verkligen inte jag. Det är kunden som får börja prata och då svarar jag naturligtvis. Jag har haft några roliga samtal på det sättet. Men oftast blir man en del av bilen. Den som åker ser mig inte och förstår inte att jag faktiskt hör. Mobiltelefonerna innebär att jag fått veta många fler hemligheter än jag velat. Men också lite kuriosa. Jag visste till exempel flera veckor innan det blev offentligt att Mikael Nykvist fått huvudrollen i Millenium-filmerna. Han var så lycklig när han fått beskedet att han ringde hem till sin fru utan att tänka på att jag satt där. Men jag avslöjade honom aldrig trots min journalistiska bakgrund. Det är en hederssak tycker jag. I början trivdes jag jättebra men nu är det faktiskt rätt långtråkigt. Det är så mycket passiv väntan under ett pass och tyvärr har jag börjat röka igen för att ha något att göra.

Dagen efter Biörn och jag träffas ska det vara stor premiär på teaterpjäsen Körbärsträdgården av Anton Tjechov, där Biörn är en av skådespelarna. Det gamla intresset för teater från studentåren har han genom en lycklig slump fått möjlighet att återuppta. För tredje året i rad är han en del av en amatörteaterensemble. På en fest för tre år sedan kom han att berätta för en av deltagarna att han brukade spela teater på 60-talet och någon månad senare fick han ett samtal om han inte kunde tänka sig att återuppta det intresset. Och det kunde han. Under några sommarveckor varje år har han tidigare hunnit med både Molières Den inbillade sjuke och Verner Aspenströms Väntarna på Folkkulturcentrum i Hjorthagen. Alla är amatörer utom regissören som är professionell.

– Det är klart att det är slitigt att repetera och spela samtidigt som jag jobbar men det är värt besväret för det är väldigt roligt.

Men 77-åringens engagemang tar inte slut där. Han har tagit sig an uppgiften att bli ordförande i ett ekonomiskt kooperativ som bygger ett helt ekologiskt bostadshus i Lagnö sex kilometer utanför Trosa! 19 lägenheter och en byggkostnad på 36 miljoner kronor. Det känns hisnande:

– Ja, ibland har jag ju undrat vad jag har gett mig in på men jag drivs av idén med kollektiva lösningar där de som ska utnyttja huset också äger det tillsammans. Idag är alla lägenheter utom två sålda och inflyttning sker i december så projektet är snart i hamn. Visst har det varit mycket oro och bakslag men nu är det snart klart. Jag tänker själv flytta in och då tänker jag också sluta att köra taxi i Stockholm, säger Biörn. Och det kan jag ju unna honom.