Hon kunde blivit stridspilot
om hon haft ett annat kön

23 år gammal klarade hon alla svåra test för att bli stridspilot. Problemet var att hon varken ville eller fick bli stridspilot. Då, 1967, var det bara män som kunde utbilda sig till stridspiloter. Kvinnor ansågs diskvalificerade i kraft av sitt kön. Men Svenska Dagbladet genomförde testet med hjälp av 15 frivilliga kvinnliga studenter från Journalisthögskolan och GIH för att bevisa att kvinnor visst kan. Annika Melin var en av tre som klarade testet! Men någon tanke på att driva resultatet till sin spets, dvs. ansöka om en plats på utbildningen hade hon inte. Som övertygad feminist ville hon bara visa på ännu ett inkonsekvent och diskriminerande uttryck av manssamhället.

Att tre unga tjejer klarade inträdesprovet för att bli stridspiloter blev uppmärksammat. Besvikelsen hos tjejerna blev dock stor när de bara fick ta på sig utrustningen men stanna på marken.

Annika blev journalist istället och har envetet sedan dess försökt föra fram det kvinnliga perspektivet i sitt arbete. Men till detta återkommer vi.

Nu 2017 träffas Annika och jag i hennes stora femrummare på andra sidan Drottens ruin i centrala Visby. Det är samma augustidag som Gotlands drabbas av ett totalt elavbrott på grund av svåra åskoväder och skyfall. Historien ovan hade jag ingen aning om. Det är en av de roliga sakerna med min blogg. Jag får veta så mycket nytt om människor jag tror att jag känner!

Annika utanför sommarstugan i Boge under mitt besök där 2005.

Annika Melins och min gemensamma historia är ganska kort och koncentrerad. Sommaren 2004 och våren och sommaren 2005 var jag ”utlånad” från min tidning Östra Småland för att jobba som nyhetschef på Gotlands tidningar. En tid i mitt liv som annars var ganska hårt ansträngd, men där jag möttes av en sådan värme och omtanke att jag nog vill betrakta det som ett av de roligaste jobb jag någonsin haft. Annika var en av dem som gjorde min vistelse så trevlig. Hon var egentligen frilansjournalist men jobbade åt GT på somrarna. Vi umgicks inte jättemycket men vi tillbringade bland annat en dag tillsammans på hennes sommarställe i Boge, som hon äger tillsammans med sina tre syskon och som hennes farfar en gång byggt.

Då 2004 hade Annika precis bestämt sig att flytta permanent till ön, 60 år gammal. Hon har alltid haft Gotland som sitt sommarparadis och hennes pappas släkt kommer härifrån, men själv hade hon då bott nästan 30 år i Umeå.

– Jag är stolt över att jag vågade bryta upp, lämna alla min vänner och flytta i den åldern. Jag är ensamstående och hade ytterst få kontakter på ön, i princip bara några släktingar. Men jag bestämde mig för att aktivt se till att skaffa mig ett kontaktnät. Jag visste att jag ville bo här hela året och då var det också upp till mig att hitta personer att umgås med. Och det har jag fått. Jag är med i två bokcirklar, en yogagrupp, en vandringsgrupp, jag är redaktör för två olika publikationer bland annat och jag har mina gamla kolleger på Gotlandstidningarna. Torgkassen där jag handlar är en mötesplats och där träffar man alltid någon man känner. Och går jag bara ut på gatan finns alltid någon att heja på.Visby är en fantastisk plats att bo på. Det är kanske lite märkligt. Men här känner jag tillhörighet, detta är min stad trots att jag flyttade hit bara för 13 år sedan.

Balkongen i det nya hemmet mitt i Visby är en oas i sig själv.

Tidigare bodde hon i en bostadsrätt två kilometer utanför stan. Men så blev hon pensionär och upptäckte att småbarnsårens deltidsarbete och de många åren som frilansjournalist innebar att pensionen inte var mycket att leva på. För två år sedan sålde hon därför bostadsrätten som under tiden mer än fördubblats i värde och nu bor hon alltså mitt i stan i ett tvåfamiljshus med hyresrätt. Pengarna som blir över från försäljningen betalar hyran för lång tid framöver.

– Och här kan jag ta emot mina två barn och mina fyra barnbarn utan bekymmer och jag kan promenera oavsett vart jag ska i den här stan.

Nu är det dags att ta Annikas liv från början. Annikas pappa var lagman vilket innebar att familjen som bestod av tre flickor och en pojke flyttade runt en del. Annika föddes i Stockholm, men ganska snart hamnade familjen i Sundsvall, där pappan jobbade på hovrätten. Karriären kröntes sedan med att han blev häradshövding i Östersund. Så det var där Annika tog studenten 1964. Jag har ju bott i Östersund i många år men aldrig samtidigt med Annika. Hon stack ut i världen efter studenten och jag anlände först 1971.

Annikas mamma var hemmafru men hon trivdes aldrig med det.

–Det märktes på henne att hon aldrig hade roligt. I sin ungdom ville hon utbilda sig till skolkökslärarinna. Hennes pappa sa nej och menade att hon skulle nöja sig med att vara sekreterare i hans företag.

Så småningom, när barnen vuxit upp, kom Annikas mamma ut i arbetslivet och fick chansen att visa sin arbetskapacitet. Hon jobbade först på Sylarnas turiststation och blev så småningom personalchef på Storliens högfjällshotell.

En tonårig Annika hemma i Östersund.

Annikas syskon var välartade medan Annika var något annorlunda. Hon opponerade sig mycket och slog i dörrarna, som hon säger. Hon ville mer än bara göra det alla andra gjorde. Hon är den som ”flaxat runt i världen” som hon själv uttrycker det.

– I skolan var jag nog ganska omedveten men samtidigt undrade jag mycket över saker och företeelser vilket gjorde att jag ställde många frågor till lärarna. Så kanske att det fanns ett journalistiskt kritiskt tänkande redan tidigt även om jag nog mest tyckte att det vore kul att få skriva, eftersom jag var bra på det.

Ett erbjudande hon inte kunde tacka nej till.

Än dröjer det därför länge innan det blir inriktning på journalistiken. Direkt efter studenten fick hon istället ett erbjudande hon inte kunde tacka nej till.

– Mormor hörde av sig och undrade om jag ville göra henne sällskap till USA. En av min morbröder bodde där och nu hade mormor bestämt sig att det var dags att åka och hälsa på. Hon bjöd på allt så det var inte svårt att tacka ja! Att hon valde mig berodde på att jag ju hade läst engelska i skolan och var ganska bra på det.

1964 äntrar mormodern och Annika Sverige-Amerikalinjens Gripsholm  i Göteborgs hamn. I tio dagar varade resan över Atlanten. Ett äventyr bara det! Året efter gjorde jag samma resa med Holland-Amerikalinjens båt Groote Beer från Rotterdam och kan intyga att det var en häftig upplevelse; inte minst att glida in i New York sjövägen med frihetsgudinnan och en skyline – utan motstycke någonstans i Sverige – framför ögonen.

– Vår resa fortsatte till Springfield, Massachusetts, där min morbror och hans fru bodde. De blev glada att se oss men förfärade när de fick klart för sig att vi tänkte stanna i tre månader. Det hade nog inte mormor nämnt i något av sina brev. Så ska jag vara ärlig blev de helt förtvivlade och stämningen var inte den bästa. Min morbror gömde sig mesta tiden i källaren och drack öl. Själv förstod jag att det var bäst att fly fältet och hitta på egna saker. Så jag gick olika sommarkurser på college och hade fantastiskt roligt med de andra studenterna.

Hon reste till New York och bekantade sig med stan och hamnade bland annat på FN-skrapan vid Hudson-floden, där hon fyllde i en blankett om att bli guide i huset. Efter tre månader var vistelsen slut och hon och mormor tog båten hem igen. Den ifyllda ansökningsblanketten glömde hon bort och började en akademisk sekreterareutbildning i Uppsala.

– Den avslutade jag snabbt. Det var det tråkigaste jag varit med om. Istället började jag läsa sociologi samtidigt som jag deltog med liv och lust i studentlivets alla roligheter i Uppsala.

Men så damp det ner ett brev på våren året efter. Annika var välkommen att börja jobba som guide i FN.

Att Annika varit FN-guide uppmärksammades naturligtvis i lokalpressen.

– I juni tog jag mig över Atlanten en gång till, men den här gången med flyg. Och så blev jag FN-guide under ett halvår och hade vansinnigt roligt. Vi fick en kortare faktaintroduktion men dessutom började varje morgon med en briefing om världsläget. Vi skulle kunna svara på många sorters frågor. Så min medvetenhet om världen ökade och jag fick kunskaper som jag haft väldigt nytta av i det yrke jag sedan höll på med i 45 år.

Men det är en senare historia. Vi håller oss kvar i FN-huset. Den mesta guidningen skedde förstås på engelska men FN garanterade dessutom att besökare skulle kunna guidas runt huset på sitt eget språk.

– Min första guidning på svenska blev en katastrof. All undervisning hade ju skett på engelska så när jag stod där visste jag ju inte vad något hette på svenska. Att general assembly är generalförsamling och så vidare. Tyvärr blev det riktigt pinsamt och jag fick stappla mig fram. Sen var det bara att gå hem och plugga in de svenska namnen.

Annika med sina 20 år var yngst av guiderna men hon fick inte bära mer ungdomliga kläder för det.

– En blå dräkt, söm bak på strumporna, sko med låg klack, uppsatt hår och korsett! Vi var tvungna att ha korsett eftersom dallrande skinkor absolut inte fick synas där vi gick framför grupper, som skulle tänka på annat än kvinnliga bakar, konstaterar Annika lite lätt ironiskt.

När halvåret var slut i november hade hon ingen som helst lust att åka hem och fortsätta studierna. Hon hade fått smak på USA och friheten att rå om sig själv. Hon köpte en rundtursbiljett på Greyhound-bussarna för 99 dollar och tog sig sedan från kust till kust.

– Det var en underbar resa. Jag bodde hemma hos folk hela vägen. Det började med några jag kände som sedan lotsade mig vidare till några de kände och så vidare. Bland annat firade jag julen det året hos en mormonfamilj i Salt Lake city. Men då hade jag redan varit i Kalifornien och vänt.

Och i Utah mötte hon också sitt öde. Det kan låta lite dramatiskt men just då trodde hon det.

Men verkligheten hann i kapp
det förälskade paret

Hon blev nämligen upp över öronen förälskad i en amerikansk skidåkare från Seattle, Mike, som försörjde sig som så kallad ”skibum” det vill säga att han jobbade på olika fjällanläggningar med sysslor anpassade allt efter säsong och där arbete fanns. Annika följde med honom. Hon blev kvar i ytterligare ett år.

– Det var en fantastiskt rolig tid. Jag lärde mig åka slalom, vi red i bergen, vi badade i varma källor och var kära. Jag försörjde mig som servitris och städerska medan Mike hade lite bättre jobb bland annat som assistent manager på hotellen.

Men verkligheten hann i kapp det förälskade paret. Mike började utbilda sig till helikopterpilot (detta var under Vietnam-kriget men Mike behövde aldrig åka dit) och Annika åkte hem. Hennes pappa lockade med en lägenhet som han hyrt i hennes namn.

– Jag insåg att jag borde åka hem men fattade egentligen inte varför. Nu är jag glad att jag gjorde det. När jag stack var jag övertygad att jag skulle åka tillbaka fort och gifta mig med Mike men ekonomin kom emellan. Pappa konstaterade att skulle jag åka tillbaka fick jag allt betala resan själv. Så då måste jag börja jobba. Jag blev huvudlärare i engelska i Sveg och sedan i Strömsund. Under tiden började jag fundera på allvar att bli journalist och sökte in till journalistinstitutet, men kom in på den nya längre Journalisthögskolan, som drog igång hösten 1967.

USA försvann allt längre bort liksom så småningom också Mike. Det blev aldrig något av giftermålet. Annika funderar en hel del på vilket liv hon hade fått om hon gift sig. Fru till en helikopterpilot. Bo på militärförläggningar runt om i USA och kanske världen. I backspegeln känns det inte speciellt eftertraktansvärt, menar Annika. Hon tappade kontakten med Mike efterhand och ett nytt liv startade.

“Mannen som jag glorifierat i hela mitt liv
visade sig vara teaparty-anhängare”

– Men nu med Facebook fick jag kontakt med honom igen. 50 år senare. Och det var ingen rolig upplevelse. Mannen jag i princip glorifierat i hela mitt liv visade sig vara teaparty-anhängare med superreaktionära och förfärliga åsikter om invandrare och annat. Han var fastighetsmäklare, hade gift sig tre gånger, ägde en lustyacht. Vi skrev till varandra ett tag men sedan tog jag bort honom från Facebook och han har nu försvunnit helt och hållet ur mitt liv.

Men livet tog naturligtvis inte slut bara för att Annika blev kvar i Sverige. För att få börja på Journalistinstitutet måste man först ha jobbat som volontär i sex månader. Med hjälp av sin pappa, som skrev ett brev till chefredaktören, fick hon en praktikplats på Gotlands Allehanda. Och hon trivdes jättebra

– För att få en känsla av vad jobbet, som jag ville ägna mig åt, innebar, skrev jag massor av brev till olika redaktioner för att få en praktikplats. Men det blev nobben överallt. Rätt hemskt att det ska behövas en man (min pappa) för att något skulle hända. Men jag svalde min stolthet och accepterade platsen.

Annika gick på JH under studentrevolt-tiden och kårhusockupationen. Hon deltog inte aktivt i den men också på JH var det uppror:

– Vi bojkottade undervisningen under en dryg en vecka för att visa vårt missnöje med att vi inte fick betalt under praktiktiden. Nu gällde det inte mig personligen för Västerbottens-Kuriren, där jag fick min praktikplats, betalade lön.

Men aktionen bidrog uppenbarligen till att Journalistförbundet senare fick medieföretagen att acceptera en praktikantlön på 75 procent av grundlönen. När jag gjorde min praktik våren 1970 var det redan inskrivet i avtalet.

Annika lärde sig att gilla Umeå under praktiken. Efter utbildningen och ett kort mellanspel på tidningen Sveriges natur i Stockholm flyttade hon och hennes dåvarande sambo till Umeå.

– På den tiden var det inga problem att få jobb. Först vikariat och sedan fasta jobb. Jag började på Västerbottens Folkblad men kom sedan över till radion och televisionen.

Bjarne och Mari.

Under 70-talet födde Annika två barn, Bjarne 1974 och Mari 1977. Med två olika män.

– Ja, mina förhållanden med barnens pappor blev ganska korta. Varade kanske bara 4-5 år vardera. Sedan blev jag ensamstående mamma och har faktiskt inte bott ihop med någon efter det. Jag har från och till haft en särbo under alla år men utan att vi bott ihop. Det kan tyckas lättsinnigt att jag blev gravid med två olika män så tätt men nu är jag bara glad för det. Hade jag varit mer försiktig hade jag kanske inte haft mina två barn och mina fyra barnbarn!

70-talet var en tid då gamla sätt att leva förkastades och nya prövades. För Annika innebar det att hon bodde i kollektiv i Vännäs, fyra mil utanför Umeå. På gården fanns djur, man odlade sina egna grönsaker och det fanns massor av småbarn. På söndagarna satt hela kollektivet ner för att i demokratisk ordning besluta om stort och smått.

Här var det dags att sätta potatis och alla ville vara med.

– Erfarenheterna är ju både negativa och positiva av den här tiden det måste jag säga. Inte minst visade sig avigsidorna under söndagssammankomsterna när många viljor skulle enas. Ibland var det rent vidrigt. Men samtidigt tycker jag fortfarande att tanken på kollektivhus är god där man gemensamt tar ansvar för alla sådana uppgifter som bara två måste fixa i kärnfamiljen.

Men experimentet sprack och Annika flyttade in till Umeå . Vid den här tiden var hon ensamstående med sina två barn och försökte få vardagen att gå ihop.

– Jag jobbade på Radio Västerbotten och vi var några ensamstående mammor som helt enkelt inte kunde jobba tidiga morgnar. Det innebar att de andra på stationen fick täcka upp. När det blev dags för löneförhandlingar tyckte då en manlig kollega att vi inte borde få samma lön som han. När vi protesterade menade han att vi borde valt ett annat jobb!

Den här sortens orättvisor har gjort att Annika hela tiden försökt ha feministiska glasögon på sig som journalist. Men det har varit en svår kamp med många bakslag:

– De manliga värderingarna i nyhetsrapporteringen sitter i väggarna. Krig, elände, kriminalitet anses viktigare än de mjuka värdena som samlevnad, berättelser om personer och vardagliga företeelser. I de hårda nyheterna är kvinnor nästan jämt passiva offer, inga aktiva deltagare. Jag undrar vad det gör med folks mentalitet. Trots att vi är så många kvinnliga journalister numera, knappt hälften, så märks det inte i medierna. Det är fortfarande så att 75 procent av dem vi skriver om är män. Jag har alltid försökt övertala kvinnor att ställa upp i intervjuerna men allt för ofta hänvisar de till sina manliga chefer.

Annika under en reportageresa till krigets Bosnien för Västerbottens-Kuriren.

Också rent konkret på redaktionerna märks det här, menar Annika. Det hårda och raka nyhetsflödet tas för givet och diskuteras inte, medan kvinnorna ofta måste argumentera för att få med material där världen beskrivs på ett mer nyanserat sätt.

– Och ville vi ta upp en diskussion om den skeva nyhetsvärderingen så möttes vi  ofta av total tystnad eller av skratt från våra manliga kolleger. Sedan gick man vidare som om ingenting har hänt. När jag jobbade på radio Västerbotten var vi från början många kvinnor, men vi blev färre och färre.

En beskrivning som jag känner igen så väl att jag kunde ha sagt det själv. Och då har jag ändå jobbat mycket som nyhetschef och försökt göra något åt det. Ibland med lyckat resultat men lika ofta har den manliga kulturen segrat genom att mala på om det som är ”nyheter” och därmed sett till att den alternativa (hemskt att det ska behöva kallas alternativ!) nyhetsförmedlingen med ett kvinnliga perspektiv inte fått den plats som krävs.

1986 var Annika så trött på nyhetsjournalistiken att hon sa upp sig från radion.

– Jag kände ett stort behov av att lära mig mer om en enskild fråga. Som journalist nosar man ju bara på hundra olika ämnen och tänker ofta att det där vore intressant att veta mer om. Men så hinns det aldrig med. Så jag jobbade på Umeå kommuns invandrarbyrå, som kommunikatör under tre år och fick äntligen dags att fördjupa mig i en fråga.

Men sedan drog journalistiken igen och Annika fick jobb på Västerbottens-Kuriren där hon sedan jobbade under hela 90-talet.

Annika under en reportageresa i Uruguay. Bilden är från VK.

– Det var mitt roligast jobb någonsin. Jag skrev om allt men kunde helt och hållet bestämma själv vad jag vill skriva. Jag var med på morgonmötena förstås men var i övrigt självgående. Jag fick resa runt världen på reportageresor: Ryssland, Bosnien, England, Nicaragua, Uruguay och jag bevakade händelser som Daytonavtalet och världsutställningen i Sevilla. Det var mitt gyllene årtionde som journalist.

Men så kom en ny chef till tidningen.

– Han försurade mitt liv. Han visade tydligt att gamla stofiler som jag inte var intressanta för tidningen längre. Han vill ha yngre reportrar som han kunde styra. Han betedde sig rent ut sagt förfärligt mot oss erfarna medarbetare.

Det innebar att Annika köptes ut med avgångsvederlag år 2000 och efter det försörjde hon sig växelvis som fri och obunden journalist, som handledare och lärare i journalistik. Ibland som anställd i tillfälliga projekt ibland som skribent som själv måste sälja sina alster.

– Jag hade väl den naiva inställning att bara jag hade hittat något intressant att skriva om skulle jag också få inkomsterna. Men så enkelt var det inte. Jag hatar att sälja mig själv på det sätt som krävs. Så ofta har jag jobbat mer med projekt eller som vikarie. Men jag har haft att göra.

Ett projekt var annorlunda och det vill jag gärna uppehålla mig vid lite extra. Annika hittade en liten notis i Västerbottens-Kuriren att Journalisthögskolan skulle starta en utbildning i norra Sverige. En treårig utbildning i media och kommunikation i Kramfors, Vindeln och Vilhelmina. Orsaken var att många kritiserade journalistiken för att vara alltför Stockholmsbaserad. Hon fick jobbet som lärare i praktisk journalistik och flängde under de åren i stort sett över hela Mellannorrland för att undervisa eleverna.

– Försöket var ju från början dömt att misslyckas och varade bara i tre år. Det var ju ett feltänk. De som sökte kom inte alltid från de där orterna. Folk som inte kom in på det ”riktiga” JH passade på när det var enklare att komma in. De kom från Stockholm och från resten av landet. Så inte hände det något med stockholmsdominansen för det.

Men nu lämnar vi yrkeslivet. Det privata livet fortgick ju också. 48 år gammal kände hon sig nästan jämt trött och bestämde sig för att undersöka varför. Hon stötte så småningom på en gynekolog som menade att svaret var östrogentabletter.

– Jag tog tabletterna och åt dem i hela åtta år innan det började dyka upp rapporter om att de inte bara var av godo. De kunde bland annat orsaka bröstcancer, en sjukdom som min mamma dött av.

Annikas sätt att bearbeta cancerbeskedet. Hon gjorde en artikelserie i GT.

Så Annika slutade på eget bevåg att ta dem kring sekelskiftet. Åtta år senare konstaterades att Annika fått bröstcancer. Hon opererades och strålades. Hon är idag friskförklarad.

– Mitt sätt att bearbeta det jag varit med om var att skriva av mig. Jag hade en artikelserie i Gotlands Tidningar om bröstcancer där jag bland annat uppmanade kvinnor att känna på sina bröst. Men trots det är jag inte särskilt bra på det själv längre. Tiden som sjuk har jag nästan glömt bort.

Annika försöker förklara varför hon tror att hon klarade det dramatiska beskedet på ett relativt odramatiskt sätt.

– Även innan jag drabbades gick jag omkring och tänkte: gud vad bra jag har det. Jag är frisk, jag har inte ont någonstans. En vacker dag blir jag ju sjuk som alla andra och därför ska jag vara tacksam för varje dag då jag inte är det. Det innebar att sjukdomen trots allt inte slog mitt liv i spillror. Och nu efteråt tänker jag likadant. Jag är pigg, har inte ont, jag kan röra mig fritt, orkar gå långt och är aktiv på många vis. Jag har aldrig haft det så bra.

Och hon har inte dragit sig tillbaka från skrivandet heller. Numera dock utan att tjäna pengar på det. Hon är redaktör för Hembygdsförbundets årsbok Från Gutabygd. Årets upplaga handlar om migration.

– Ett sätt att lära känna Gotland på ett annat vis än mina år som journalist. Mina kamrater i redaktionsgruppen och personerna vi skriver om lär mig massor.

Hon har också engagerat sig som redaktör för tidningen Karlsöbladet som Karlsö Jagt- och Djurskyddsförening AB ger ut. Fyra nummer per år kommer ut och det innebär att hon regelbundet besöker öarna väster om Gotland.

Annikas besök på Karlsöarna resulterar alltid i att fina vyer från kameran läggs ut på Facebook.

Hon är också på väg att skriva färdigt en bok, som engagerat henne djupt under de senaste sju åren. Hon har grävt ner sig i sin egen farmors liv.

– Vi hade en kusinträff på vår släktgård utanför Flen i Sörmland. Där hittade jag 51 dagböcker som min farmor skrivit mellan 1899 och 1951, då hon dog. En skatt att bara ösa ur speciellt som jag något senare också hittade hundratals brev som hon skrivit eller fått och som hon sparat. Dagboksanteckningarna är ju ganska kortfattade och handlar mycket om väder och annat men tillsammans med breven har jag gett mig en fascinerande läsning. Jag kunde bara inte låta bli att skriva en bok om det jag fick reda på. Den heter ”Farmor och jag – en historia om 1900-talet”.

Farmodern var en modig och driftig kvinna som bland annat utbildade sig till gymnastikdirektör och en period emigrerade till Schweiz, där hon till och med förvärvade ett massageinstitut. Hennes liv innehåller också en rörande kärlekshistoria som tyvärr inte slutade lyckligt. Men eftersom Annika färdigställer en bok tänker jag inte avslöja detaljerna här. Istället hoppas jag att boken blir utgiven så vi alla kan läsa den fascinerande historien om Annikas rötter.

Annika fångad av sin syster Susanna.