Att få en tid för att intervjua Annika Åhlberg har inte varit det lättaste. I princip har vi försökt under hela hösten och först nu en snöfri lördagsmorgon sent i november får vi ihop våra kalendrar. Nej att säga våra kalendrar är fel. Det var hennes kalender som måste fungera.

Annika far nämligen världen runt i en fart som känns nästan övermänsklig. Det är hennes jobb på Ericsson som produktledare inom området betalsystem, där hon arbetar med nästa generations system, som gör att hon måste resa så mycket.

– Jag har varit på Ericsson i snart 18 år nu och har nästan hela tiden haft tjänster som innebär mycket resande. Kanske är jag någon annanstans än i Sverige en tredjedel av året.

Och tro inte att det bara är olika länder i Västeuropa som får besök. Dem använder hon oftast som mellanlandningsplatser för betydligt mer exotiska länder, i Eurasien, i Asien, Mellanöstern, USA, Afrika men också det i avstånd mer normala Ukraina, där hon just nu håller på med ett specialuppdrag.

Och som om inte det myckna resande i jobbet skulle räcka. Hon reser mycket på fritiden också. På konserter oftast men också på rena rekreationsresor. Jag försökte hitta en lucka tidigare i november. Jo, hon hade visserligen semester just då, men hade anmält sig till en löparvecka i Fuerteventura. (Bilden överst i den här intervjun togs just under vistelsen där.)

Men nu backar vi bandet. Allt det här återkommer vi till. Nu är det i slutet av november och vi träffas på ett fik på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Vi har inte setts på 32 år, men jag har inga svårigheter att känna igen henne, när hon kommer gående med spänstiga steg längs gatan. Idag är hon 57 år men den vältränade kroppen säger något annat.

Annika och jag lärde känna varandra under några år i början på 80-talet när hon kom som nybakad journalist till Östersunds Posten på ett vikariat. Redan 1985 försvann hon dock från min horisont igen. Och sedan dess har vi alltså inte setts men vi följer ju varandra på FB sedan många år.

Det är Annika som valt platsen för vårt möte. Efter frukostfika tillsammans med mig ska hon nämligen gå och träna. Hon har hittat en träningsform som hon bara älskar, bodycombat kallad. Och träningstider dem ruckar man inte på får jag snabbt klart för mig. Jag tror inte jag kan kalla Annika för annat än träningsnarkoman. Kanske nödvändigt när man har så mycket stillasittande resdagar under arbetstid. Hon springer, hoppar, kickar och skuttar mest hela tiden. Hon har hunnit med både Stockholm Maraton, Göteborgsvarvet, Lidingöloppet och nu senast i Fuerteventura ingick också ett ultra-lopp: 64 kilometer!

Jag försöker antyda att hon till och med är överaktiv men gör det på ett fint sätt så att hon inte ska tycka jag är påflugen, men det lär jag mig snabbt att Annika inte tycker; bara man är ärlig.

– Du har alldeles rätt. Om jag blivit utredd skulle man nog ha konstaterat att jag hela livet varit nånting mellan adhd och Aspergers. Jag blev medveten om det när min son utreddes för några år sedan. Min arbetskamrater tycker till exempel jag är helt knäpp som kan rabbla delar ur 3GPP specifikationen utantill.

– ???

– Ja det är en beskrivningar av standarder inom telekommunikation men det är inte så många som grottar ner sig i dem, säger Annika och skrattar.

Och så berättar hon hur hon som liten bestämde sig för att lära sig att räkna till tio på så många språk som möjligt.

– Jag tror att jag fick ihop mellan 30 och 40 olika språk innan jag gav upp. Så det är klart jag inser att jag nog alltid haft drag av nån diagnos.

Ja, så här långt förstår ni nog att det finns en hel del att nysta i när det gäller Annikas liv. Hon är fyrabarnsmamma dessutom men bara tre är fortfarande i livet. Att det första barnet, Katarina född med Down’s syndrom, dog bara nio år gammal har präglat hela familjens liv sedan dess. Ja, även hennes korta och mycket dramatiska levnadsår har naturligtvis påverkat både Annika och övriga familjen.

Men vi återvänder dit efter hand. Nu är det dags att ta det riktigt från början. Annika var föräldrarnas första barn när hon anlände 1960. De var båda ämneslärare på högstadiet och gymnasiet, svenska, historia, samhällskunskap. Hon föddes i Karlskoga men familjen flyttade året efter till Finspång där de blev kvar i åtta år. Här föddes också hennes tvillingbröder, när hon var tre år.

– Många i bekantskapskretsen beklagade mamma för att det måste vara så mycket jobb med två små samtidigt. Hon sa bara ”Inte. De är en mild västanfläkt jämfört med henne där.” och pekade på Annika.

– Jag var nog ganska stökig och började livet med att inte sova alls. Och sedan var jag en arg och otålig unge. Det började redan i förskolan men värst blev det när jag började skolan. Jag kunde läsa sen många år och fattade inte varför jag skulle sitta där och rita bokstäver som jag redan kunde. Så jag gick helt enkelt hem och vägrade gå tillbaka. Jag sa ni får återkomma när ni har något att lära ut!

Ja, det blev naturligtvis stor uppståndelse. Inte något skolan var van vid att hantera precis. Till slut lyckades man förhandla henne tillbaka till skolan och hon fick egna uppgifter som hon kunde ”gräva ner sig i” som hon själv uttrycker det. Men nästa kris dröjde inte länge:

– De skulle tvinga oss att äta ättiksströmming i skolbespisningen. Jag vägrade. De sa att jag skulle smaka. Då sa jag att det gjorde jag ju förra gången och jag tycker inte om det. Så jag slutade att gå dit!

Men trots den något dramatiska starten blev skolan en bra tid för Annika. Hon tyckte om att gå i skolan och lära sig saker. Hon menar att skolan på 60- och 70-talet var mycket bättre för diagnosbarnen.

– Samma struktur upprepades dag från dag. Vi hade samma lärare, vi satt i samma skolsal. Det fanns ett schema som gällde hela terminen, vi fick läxor enligt ett upprepat mönster, alla hade sin egen bänk. Mina barn har haft det så mycket tuffare. Det här med självständigt arbete och ständigt ändrade rutiner och salar och bänkar och skåp blir kaotiskt för ett barn som redan har ett eget kaos att slåss mot.

De två första skolåren fanns alltså Annika i Finspång men lagom till trean flyttade familjen till Hultsfred där hennes föräldrar sedan bodde kvar hela livet.

– Jag var väl inte jätteförtjust i Hultsfred. Jag fick en kompis i skolan som samtidigt flyttat dit från Göteborg så vi två höll ihop och tyckte att Hultsfred var ett förfärligt ställe. Det innebar att Annika också flyttade därifrån så fort hon kunde efter studenten.

– Balen var på fredagen. Redan på lördag morgon åkte jag och en av min bröder ner till Blekinge där vi alltid har haft en sommarstuga. Min pappa kommer därifrån nämligen. Jag stannade sedan kvar och började jobba på Ericsson. Ja, just det förtaget som jag sedan återvände till mer än 20 år senare. Men året jag tillbringade där i Karlskronafabriken i slutet på 70-talet med att slå hål i en metallbit var nog inte något som man betraktade som en merit när jag sedan fick jobb där, säger Annika.

Jobbet på fabriken var bara ett sätt att tjäna pengar. Hon och bästa kompisen Eva hade tidigt bestämt sig för att resa ut i världen. De sparade flitigt under gymnasietiden och under året de jobbade. Sen flög de iväg till Mexiko!

– Ett riktigt äventyr var det. Vi luffade runt i Mexiko, tog en sväng till Guatemala och sedan flög vi till Kuba. Resorna dit var jättebilliga och vi svenskar var de enda utlänningar som kunde åka till Kuba utan visum, bara med passen. Sveriges band med Kuba var ju väldigt starka under Palmetiden. Det är klart att föräldrarna var orolig när vi luffade runt. Men de lät oss åka.

Här gör vi en liten avvikelse och pratar om just detta. Vad föräldrarna vågade låta barnen göra förr. Också mina föräldrar lät mig resa ensam tidigt och de verkade inte lägga ner alltför mycket krut på att få mig att avstå.

– Men idag är ju många föräldrar överbeskyddande istället. Barnen måste få våga göra saker själva också. Annars växer de upp utan att våga något senare i livet. Jag lät min åttaårige pojke gå hem ensam från en diskodans på skolan en gång. Klockan var väl nio och han hade kanske 500 meter raka vägen hem. Han behövde inte korsa någon gata ens. Ändå fick jag några dagar senare veta av hans fröken att några föräldrar reagerat på att jag kunde låta honom gå hem själv. Det är ju inte riktigt klokt, säger Annika.

”Jag visade rätt tidigt att jag bara var nyfiken
och inte hade en tanke på att bli sektmedlem.”

Men nu tillbaka till ungdomsresan, som avslutades för Annikas del i USA där hon av en slump stötte på en sekt – den koreanska Moon-sekten – där blev hon sedan kvar i en månad. Jag tycker det låter våghalsigt. Sekter är kända för att gärna släppa in men sällan släppa ut medlemmar.

– Jag tyckte det var spännande. De ville starta en ny mänsklig ras, det perfekta äktenskapet och de perfekta barnen. Jag träffade faktiskt många trevliga människor där som verkligen var uppfyllda av idéerna som Moon lanserade; man kan kalla dem hjärntvättade. Men de förstod nog rätt snart att de aldrig skulle kunna övertyga mig om att stanna. Jag visade rätt tidigt att jag bara var nyfiken och inte hade en tanke på att bli sektmedlem. Så efter en månad åkte jag därifrån utan någon dramatik.

Annika for hem till Hultsfred och tog lärarvikariat, men sedan ringde kompisen Eva, som också kommit hem och frågade om hon inte skulle komma och jobba med henne på ett fjällhotell i västra Jämtland. Det ville Annika gärna. Skidåkning har hon alltid gillat.

Sen var det dags att ta tag i livet. Hon var rätt övertygad om att hon ville bli journalist.

– Jag hade alltid gillat språk och svenska i skolan. Jag var helt enkelt väldigt bra på att skriva. Jag skrev så perfekt att lärarna aldrig kunde hitta ett fel i mina texter. Varken meningsbyggnad eller stavning. Ibland var det till och med en tävling för dem att försöka hitta ett fel. Men det gick inte, konstaterar Annika utan att skryta det minsta. Det var bara så det var.

Hon började journalistlinjen på Skurup och gick där ett år. När det var dags att söka jobb skrev hon till ett stort antal landsortstidningar. Hon fick jobb på flera av dem men valde Östersunds Posten eftersom som ju skidåkningen i fjällen lockade.

– Mina klasskamrater kunde inte begripa att jag fick så många jobberbjudanden. Det hade ni också kunnat få om ni bara sökt er utanför Stockholm, kunde jag då kontra. Alla ville till Expressen helt enkelt.

Och på ÖP träffades alltså vi. Efter sommarvikariatet fick hon en fast anställning som lokalredaktör i Strömsund och senare i Järpen.

Tiden i Jämtland var inte bara en lycklig tid. Annika hamnade på sjukhus efter ett ”halvhjärtat” försök att ta sitt eget liv. Vi arbetskamrater blev överraskade. Hon framstod alltid som en glad och utåtriktad person. Jag och en arbetskamrat gick och hälsade på henne men hade svårt att få en ordentlig förklaring till det som hänt. När vi pratar om det nu många år efteråt förklarar Annika för mig.

– Jag hade försökt så länge med att passa in men alltid känt mig obekväm med den jag försökte vara. Jag hade svårt med relationer och hamnade i en destruktiv sådan. Ja, till slut tappade jag bara greppet om vem jag var. I längden visade sig det där försöket vara en bra väg mot nåt bättre. Jag fick en väldigt bra behandling på sjukhuset i Östersund. Jag blev kvar i över en månad och träffade kuratorer och psykologer som hjälpte mig jättemycket.

Hon behöll kontakten också sedan hon börjat jobba igen och när hon året efter flyttade till Stockholm fick hon kontakt med en kurator som sedan blev ett stöd innan hon kände sig på fast mark igen.

Anledningen till att hon flyttade till Stockholm var framför allt att hon fick fast jobb, på tidningen Köpmannen, men också för att hon ville prova på att bo i storstan. På Köpmannen blev hon kvar i fem år men i Stockholm stannade hon för gott. Vid den här tiden hade hon träffat sin blivande man Leif 1987 på en fest hos några jobbarkompisar. Två år senare var det dags för nästa utlandsäventyr. Hon och Leif sa upp sina jobb och gav sig iväg på roadtrip i Australien.

– Vi reste runt – tog det så kallade lilla varvet Sydney, Melbourne, Adelaide, in i landet och ut vid kusten i Brisbane sen tillbaka. Vi var borta i fem månader. Redan innan vi for hade jag försäkrat mig om ett sommarvikariat på Expressen när jag kom tillbaka. Under tiden där blev jag gravid.

 

Snart skulle hela hennes liv kastas över ända. I mars 1990 föddes Katarina – den lilla människa som skulle förändra allt för gott. Förlossningen blev dramatisk och Katarina kom ut alldeles blå. Man sprang iväg med henne och Annika och Leif undrade vad som hänt.

– Men vi hade en fantastisk personal under den här svåra tiden. Barnläkaren som sedan kom in för att berätta om Katarina var underbar. Han förklarade att hon hade Down’s syndrom. Jag bara tittade på honom och sa: ”Men jag kan ju inte vara en handikappmamma!” Han svarade lugnt: ”Detta är inte tiden då man tar stora beslut”.

Föräldrarna kunde snart åka hem med Katarina men dramatiken var inte slut för det. Flickan drabbades av kramper, man konstaterade ett hjärtfel och epilepsi. Resorna, med eller utan blåljus, blev många till sjukhuset under henne första åtta månader. Då tvingades man att trakeotomera henne, det vill säga att en öppning gjordes in i halsen strax nedanför struphuvudet för att underlätta andningen. Läkarna förvarnade om att hon skulle bli sjukhusbunden för lång tid.

– Men det ville inte vi. Vi förstod att hon skulle må mycket bättre om hon fick vara hemma i sina invanda miljö så personalen stöttade oss och lärde oss att sköta kanylen. Hon behövde ju ständigt sugas ren för att inte allt skulle becka igen. Men vi fick rutin på det. Och Katarina var annars en helt otroligt lättsam och förnöjsam liten människa.

”Första året blev både jobbigt
och fyllt av glada överraskningar.”

Redan när Katarina var ett och ett halvt år fick hon en lillasyster, Johanna.

– Vi ville gärna ha ett syskon till Katarina. Och Johanna kom ut frisk och vaken. Det första året blev både jobbigt och fyllt av glada överraskningar. Vid olika ”milstolpar” kunde jag bli orolig över att utvecklingen verkade sen men till slut insåg jag att barn går från att ”inte kunna” ena dagen till att ”kunna” nästa. Med Katarina tog alla färdigheter som att sitta, resa sig upp och så vidare månader och år av aktiv träning. Ska jag vara allvarlig så lärde jag mig av Katarina och alla barn med allsköns funktionshinder och sjukdomar, som vi mötte under sjukhusvistelserna, att livet ger inga garantier.

Så småningom utökades familjen med ytterligare två barn – Magnus föddes 1995 och Magdalena kom 1997.

– Småbarnstiden och tonåren med Magnus var en utmaning. Han var enormt aktiv men älskade samtidigt att spela avancerade dataspel i timtal. Han hade sömnstörningar som gjorde att våra tidiga mornar ibland blev jobbiga. Han hade starka åsikter om det mesta, åsikter som han inte alltid uttryckte på ett politiskt korrekt sätt. Tack vare bra förskola och senare skola kunde han få stöd i form av elevassistans och anpassningar av skolgången. Och dataspelen, som så många förfasar sig över, har verkligen varit positivt för honom. Hans engelska är utmärkt och de har gett honom färdigheter som är viktiga inom hans område, naturvetenskap.

Man kan lugnt konstatera att Annika och Leifs småbarnsår på intet sätt motsvarade de romantiska drömmar som man ibland har kring att bli förälder. Familjen levde i ett ständigt kaos med tröttkörda föräldrar och barn som hade svårt att finna sig till rätta. Katarinas död 1999 gjorde inte tillvaron lättare för en hårt prövad familj.

– Dödsfallet, som skedde hemma, kom oväntat. När hon var fyra år höll hon på att dö. Hon fick väldigt hög feber och hennes andning blev allt sämre. På sjukhuset konstaterade man att hennes blodvärden var extremt låga. Hennes blodplättar höll på att förstöras. På grund av epilepsin fick hon mycket starka mediciner och läkarna insåg att det var de som höll på att förstöra henne inifrån. Man fick tvärstoppa all medicinering. En enorm risk med tanke på hennes svåra epilepsi och tillvänjningen av starka mediciner. Men ingenting, absolut ingenting hände! Efter krisdygnen kom hon ut som en ny unge. Hon repade sig efter hand och mådde sedan strålande i princip ända fram till dog. Utan medicin.

Katarina drabbades av en svår lunginflammation och förloppet blev blixtsnabbt. Hon dog lugnt och stilla i sin säng. Annika har fått försäkringar om att det bara var som att somna och aldrig vakna mer.

– Men för resten av familjen blev det naturligtivs mycket traumatiskt. Johanna, som var sju år var väldigt ledsen över sin systers död, Magnus fick plötsligt väldigt svårt med separation. Jag tror att han påverkades av att hans syster plötsligt var försvunnen och inte kom tillbaka. I efterhand kan jag tycka det var helt fel beslut att bara ta med Johanna till sjukhuset för att se sin döda syster; hon sa tydligt att hon ville och därför fick hon följa med. I dag hade jag tagit med även de små för att konkretisera döden för dem, i stället fick jag försöka förklara med ord och böcker. Vi har blivit för dåliga i väst på att närma oss döden, som ändå är något som finns som del i allas liv. Magda som bara var ett år när Katarina dog har varit och är sorgsen över att hon inte kan minnas sin syster.

Annika blev sjukskriven efter Katarinas död. Och samtidigt började hon fundera på vad hon skulle göra resten av sitt liv. Hon tyckte det var kul att själv experimentera med javascript på sin dator under de här åren och när hon så fick tips om att det fanns en ettårig programmeringskurs slog hon till.

Hennes nya karriär bort från
journalistiken tog sin början

– Och jag tyckte genast att det var jätteroligt. Det passade min personlighet med de klara logiska regler som programmeringen bygger på. Jag hade väldigt kul när jag tog mig an examensuppgiften att programmera en analog klocka. Gud vad jag kämpade. Första försöket innebar att klockan kom upp och ner och gick baklänges. Nästa försök försvann ett av felen men inte det andra. Men till slut blev det rätt och jag blev överlycklig.

Hennes nya karriär bort från journalistiken tog sin början. Detta var mitt under telecom-hajpen och företag som Ericsson skrek efter personal. Annika sökte och fick jobb.

– Mitt första jobb innebar dock att jag fortsatte med skrivandet. Så övergången blev stegvis. Enheten behövde en teknisk skribent som kunde skriva handhavandemanualer så folk förstod. Chefen tyckte att kombinationen programmeringskunnig och journalist borde göra mig till precis den tekniska skribent de behövde och jag tyckte ”varför inte….”

På den vägen är det. Att beskriva alla de olika jobb som Annika sedan haft inom Ericsson-koncernen är knappast något för den här bloggen. Trots att ju koncernen genomgått en eklut under 2000-talet med stora uppsägningar i krisens spår har alltid Annika blivit kvar genom att hon aldrig bangat för nya uppdrag. Hon har tagit sig an de jobb som funnits tillgängliga. Hennes expertområde är policy och charging, berättar hon för mig och jag sitter där som ett lika stort frågetecken en gång till. Hon förklarar: ”Det är ett sätt att hantera regler för hur våra kunder ska ta betalt för sina tjänster och hur de sedan låter sina kunder använda deras nät.”

– Jag är Strategisk Produktledare i en stor grupp av produktledare, vilket innebär att jag är en av dem som driver utvecklingen av produkten framåt genom att kravställa mot utvecklingsenheterna på vad som ska utvecklas. Jag jobbar inom ett väldigt stort område så det är inte ett enmansjobb. I det jobbet ingår också att ge presentationer till kunder och potentiella kunder.

Annika har varit bra på att anta de utmaningar hon ställs inför på jobbet och det innebär att hon nu greppar över ett rätt så stort fält som inte så många andra förmår behärska. Här passar hennes ”nördiga”personlighet som hand i handske. Och det innebär att världen har öppnat sig för henne!

Hon beskrev det själv i en kommentar på min Facebook-sidan efter det att jag publicerat min intervju med Sven Melander här i bloggen. Hon citerade ett uttalande som Sven gjorde i intervjun och menade att det passar precis in på henne. Så här skrev hon:

”Det här citatet tar jag med mig, för jag är exakt likadan (fast jag är tjej): ’Jag resonerar så här: Det kan ju bara gå åt helvete och då får jag väl göra nåt annat. Jag tror inte tjejer tänker på det sätter och därför vågar de inte.’ Den attityden gör bland annat att jag älskar att jobba, för det är utmanande och roligt hela tiden!”

Ja, så är det nog. Numera är hon och Leif skilda men som goda vänner, barnen har växt upp och de börjar få rätsida på sina liv. Annika kan tänka mer på sig själv. Och då är det de många utlandsuppdragen på jobbet och de många träningspassen på fritiden som hon helhjärtat satsar på. Men hon hinner roa sig också. Hon älskar U2 och åker gärna Europa runt för att vara med om deras konserter. Men också andra konserter lockar. Ibland tar hon med sig vänner, ibland sina döttrar. Nu kanske ni tror att Annika är en extrem renlevnadsmänniska. Men nej då, hon gör trevliga uppdateringar på Facebook där både många vänner, god mat och god dryck har sin givna plats.