Det dröjer ett tag innan han öppnar dörren sen jag knackat på. Han, den vane fjällvandraren, skidåkaren och joggaren, måste ta god tid på sig för att ta sig från köket till ytterdörren. Säsongens första joggingtur med pannlampa slutade mitt inne i Glotternskogen efter ett ovarsamt hopp över ett träd.

– Jag kände direkt att det knastrade till i knät. 20 år tidigare slet jag av korsbandet under en vandring i Sarek så jag förstod att något gått av. Men den här gången var det värre, berättar Henrik Witt, som jag valt ut att bli mitt nästa intervjuoffer.

Henrik är 44 år, fotograf till yrket. Jag lärde känna honom när jag kom till Norrköping 2005. Han fanns till och från på Norrköpings Tidningar, aldrig anställd utan inhoppare och sommarvikarie. Men nu är det rätt länge sedan vi sågs. Tidningen är inte längre en given arbetsplats för någon fotograf. Men eftersom vi är Facebook-kompisar har jag följt honom ändå. Han gör fantastiska uppdateringar med bilder från sina fjällvandringar. Jag hämtar andan över den skönhet, som han får uppleva.

När jag såg på Facebook att han åt frukost med sin lilla treåring Rufus och berättade att det var absolut stillhet som skulle gälla i en månad, tyckte jag uppriktigt synd om Henrik. Han har mer eller mindre gett friluftslivet ett ansikte. Åtminstone för mig. För är det inte fjällvandringar och Svalbard-resor, är det kajakturer, skridskoåkning, skidutflykter eller pyssel hemma i trädgården, när Henrik berättar om sitt liv på Facebook. Att plötsligt bara inte få göra något, inte ens leka för vilt med de tre barnen, Isak, 13, Anton, 12 och lille Rufus, 3.

– Ja, visst har den här hösten känts tung och faktiskt inte bara för benet skull. Det har varit andra familjerelaterade händelser också som gör att jag just nu känner mig smådeppig. November-dysterheten smyger sig lätt på. Jag är ju sjukskriven och som frilans har jag inte världens bästa sjukpenning. Det oroar naturligtvis. Men sen är det klart att jag är orolig att jag inte ska kunna fortsätta det liv som jag hittills levt genom det här rätt komplicerade benbrottet. Både korsband och menisk är skadat och dessutom har en bit brosk lossnat vid fallet. I min mörka stunder tänker jag att jag kanske inte kan fortsätta med något av allt det jag tycker är så roligt. Jag kan i alla fall cykla. Det har läkarna sagt. Men tyvärr tycker jag det är astråkigt. Så försöker jag ta nya tag. Om jag bara inte förivrar mig utan följer läkarnas och sjukgymnasternas råd så kanske det läker precis som det gjorde då efter skadan i Sarek.

Det blev dramatiskt i mörkret i Glotternskogen den där tidiga oktoberkvällen. Som tur är var han inte ute ensam utan sprang med en god vän. Med stöd av honom hoppade han en kilometer genom skogen.

– Då mötte vi några glada grabbar som hade varit och bastat. De bar mig i kungastol ytterligare en kilometer innan vi kom fram till våra bilar. Och sen hjälpte de oss så vi kom hem med båda bilarna. Underbara killar! säger Henrik idag. Sen bar det av till akuten där man kunde konstatera att skadan i knäet var väldigt komplicerad.

Idag har snart två månader gått. Operationen är avklarad. Hur lyckad den är kommer att ta lång tid och mycket tålamod att få veta. Nu får han stödja på benet till 50 procent och kan ta sig fram rätt obehindrat med sina kryckor. Vilket gör honom glad eftersom han hittills fått lämna allt med skjutsning av barn och hemsysslor till sin sambo Charlotta Wändahl, som dessutom jobbar heltid. Nu kan han vara med och dela på uppgifterna igen. Just nu har han dessutom ordentlig träningsvärk eftersom rehabträningen dragit igång. Snart är det dags att stödja på benet till 75 procent. (Hur man nu gör det?) Och sen 100 procent.

Vi sitter vid köksbordet i hans hemtrevliga hus en brant backe upp i den lilla idyllen Graversfors utanför Norrköping, ett sommarstugeområde som blir allt mer permanentbebott. Att det bor tre ungar i huset syns tydligt. Röran är påtaglig men charmig. En heltidsarbetande mamma och en just nu kraftigt rörelsehindrad pappa gör att andra saker måste prioriteras. Mat, tvätt, disk, lek. Ja, vi känner alla igen det. Men här känns det som hela familjen är rätt bekväm med lite oreda. Att hinna med varandra verkar viktigare.

Vårt samtal vid köksbordet visar tydligt att Henrik har haft mycket tid på sig att tänka den här hösten. Om sitt eget liv. Vad är det han vill egentligen? Ska han fortsätta som hittills ska han göra något helt nytt? Men allt det där återkommer vi till.

Nu är det dags att ta det från början. Henrik kommer från Norrköping. Yngst i en syskonskara på tre, en syster och en bror. Hans pappa är journalist och hans mamma bibliotekarie. Livet rullade på men när Henrik var 11-12 år förändrades allt. Föräldrarna skildes och Henrik fick följa med sin mamma som flyttade till Falun. Skilsmässan är ett trauma som följer Henrik genom livet. Precis som det är för alla barn.

Men tiden i Falun blev ändå en bra tid. Hans stora intresse för fotografering tog sin början. Som 14-åring fick han en kamera. Samtidigt knackade han på hos en fotofirma i stan, Foto Dalmas, som också fungerade som bildbyrå åt Falukuriren och Borlänge tidning.

– Jag fick hjälpa till i labbet som kopist men också fotografera enklare jobb som enkäter och fotbollsmatcher i de lägre divisionerna. Det blev mitt allt uppslukande intresse. Så fort jag kunde jobbade jag där, helger, kvällar och sommarlov.

Och vissa fördelar fick han ju. Arbetsgivaren gav honom en moppe när han var 15 år för att han skulle kunna åka runt på uppdrag och tidningen gav honom ett presskort som han ibland utnyttjade för att gå in gratis konserter och annat.

– Jag gick i skolan också förstås men var aldrig särskilt engagerad eller populär för den delen. Men jag klarade ju mig. Gick ekonomisk linje av någon anledning som jag aldrig riktigt förstått.

Redan då blev han övertygad om sitt yrkesval. Han ville bli journalist med tonvikt på bildjournalistik.

– Tanken att också få skriva har nog funnits där hela tiden. Jag har gått på Poppius en termin och jag har läst socialantropologi på universitetet. Däremot har jag aldrig gått någon fotoutbildning utan det har jag lärt mig efter hand genom att jobba. Nu har jag ju närmare 30 års erfarenhet av att fotografera så det är väl en utbildning så god som någon.

Efter gymnasiet flyttade Henrik tillbaka till Norrköping 1991. Till ett jobb som fotoassistent. Mamman blev kvar i Falun. Idag bor hans pappa alldeles i närheten och de umgås flitigt. Och han har inte långt till sin farmor, 92 år gammal.

– Henne besöker jag minst en gång i veckan och jag får alltid en påse nybakta muffins med mig hem till familjen. Hon är fantastisk.

I Norrköping fick han inhoppsjobb och sommarvikariat på Folkbladet under flera år.

– Där fick man verkligen jobba mycket. Under en helg kunde resultatet bli 30 bilder i måndagstidningen. Det var både en kul och mycket lärorik tid.

Så småningom flyttade han över till NT. Fortfarande på frilansbasis och som sommarvikarie. Också på Sörmlands Nyheter hade han sommarvikariat under några somrar.

– Den riktiga kicken som fotograf fick jag dock under ett vikariat på Göteborgs Posten i slutet på 90-talet. Det var då Sveriges absolut bästa bildtidning.

– Någon gång under den här tiden åkte jag också över till New York för att gå en fotoskola. Men jag åkte hem igen efter en månad. New York är inte riktigt min grej. Jag är ju mer en friluftsmänniska även om jag inte var det lika mycket då.

Därmed är det dags att återvända till naturen. Henriks egen familj tar vi lite längre fram i berättelsen.

Det är väl inte så att Henrik alltid har varit en utpräglad friluftsmänniska även om han definitivt alltid har tillbringat mycket tid utomhus med olika aktiviteter. Men suget efter fjällen började först 1996 när han var 23 år. Då drogs han med av några kompisar till Sareks nationalpark, fjällvärlden han sedan besökte flitigt under tio år.

– Vi var en löst sammansatt och föränderlig grupp som hade som mål att göra en vecka på hösten och en på vintern i denna fantastiska miljö. Ibland var vi bara några få ibland en stor grupp på kanske åtta personer. En vandring i Sarek är strapatsrik och väldigt blöt på hösten. Det är ju Sveriges sista riktiga vildmark. Resten av fjällvärlden är ju numera rätt ”bekväm” och tillrättalagd med vandringsleder, spänger och fjällstugor där man kan övernatta. Här finns inget sådant. Det var Dag Hammarskiöld (en av mina absoluta favoritförfattare) som drev igenom att Sarek skulle förbli en riktig vildmark utan att anpassas till människan. Där är du bara utlämnad till din egen känsla, dina egna kunskaper och förmåga att förutse nästa steg, säger Henrik.

– Vi gillade nog vintervandringarna bäst. Då kunde vi ha med mer packning eftersom vi kunde dra pulkor efter oss. Och så blev vi inte lika blöta.

Så småningom blev möjligen Sarek lite enahanda som remål. Fjällvärlden är ju stor och gruppen började med ”myspromenader” som Henrik uttrycker det till mer lättillgängliga områden som Kebnekaises sydtopp(!!!). Så fjällbesöken har fortsatt och den löst sammansatta gruppen finns kvar men de har ändrat karaktär. Nu är det mer så kallade toppturer man ägnar sig åt. Men Sarek får fortfarande besök ibland. Som när Henrik gör reportage till olika friluftstidningar.

– En topptur innebär att vi går uppför fjällsluttningarna med våra skidor och så åker vi ner i härlig obanad terräng. Men då har vi guider med oss som känner till naturen. Annars kan det naturligtvis gå riktigt illa. Men det är otroligt underbar känsla att vara med om. Först den tuffa uppförsvandringen och sedan att få släppa loss nerför. De här resorna går oftare till de norska fjällen än de svenska.

Alltså jag erkänner att just den där delen av fjällvandringarna är jag rätt svalt intresserad av. Jag förstår att det är både roligt och utmanande att testa sina gränser. Att upptäcka när obekvämligheten blir för stor. Och att samtidigt uppleva hisnande svenska och norska landskap. Henrik har beskrivit det rätt bra i en bildtext till en bild med hisnande utsikt:

”När allt är blött och benen är trötta är det lätt att tvivla på varför man inte ligger på soffan. Men med vyer som denna går tveksamheten snabbt över.”

Men det är inte min grej. Själv är jag betydligt mer intresserad vad som händer i killgänget under sådana här strapatser. Henrik försäkrar mig att man numera är så samspelta att det sällan blir några kontroverser under vandringarna. Men jag tänker ju mer på kvällarna. Vad gör man när strapatserna är avklarade?

Gruppen har blivit lite mer bekväm med åren. De trivs väldigt bra med att komma fram till en välutrustad lodge (jag trodde allt hette hytte i Norge men de verkar lika trendkänsliga som vi svenskar) på kvällen.

– Jag inbillar mig att ni under den här veckan verkligen lever i en machovärld. Män som visar sina muskler på det mest uppenbara sätt?

– Ja men alls inte bara.  På kvällarna är det annorlunda. Visst kan det bli en liten grabbig jargong ibland. Men det blandas med berörande diskussioner om relationer, om vardagslivet hemma, och djupare prat om hur vi faktiskt mår. Samtalen kan handla om allt från ”Finns Gud?” till ”Vad gör jag med det här skavsåret?’ säger Henrik, och menar att efter en stark fysisk utmaning och en flaska vin är man öppen för att öppna sig.

– Nej, vi är inga renlevnadsmän. Det kommer allt fram både en och två flaskor vin på kvällen och vi älskar att laga god mat tillsammans. Härförleden gjorde jag en tjälknöl på lamm. Den fick ligga i ugnen på låg värme hela dagen när vi var ute. Egentligen är det lyx att göra tjälknöl av ett fint lamm men gud så gott det blev!

Henrik beskriver glädjen i att komma bort en vecka från vardagen. Jag riktigt förstår den oro han nu känner att detta kanske inte längre ska vara möjligt på samma sätt som hittills.

– Jag är väldigt mycket med barnen hemma hos oss. Som frilans har jag ju aldrig fullt upp. Under de här åren sen barnen kom har jag nog jobbat i snitt halvtid medan Charlotta alltid jobbat heltid. Så mycket hemarbete och umgänge med barnen blir min uppgift. Jag älskar det och älskar att umgås med mina pojkar men att sedan komma till tystnaden i fjällvärlden och bara tänka på mig själv har varit enormt vilsamt. Här får jag min återhämtning från barnen kan man säga.

Nu kommer vi osökt in på Henriks familj som ju är den del som egentligen dominerar hans liv. Han träffade sin sambo Charlotta i ett kollektiv i slutet på 90-talet. Ingen av dem bodde där men de hade var sin syster som gjorde det. Charlotta jobbar som musikpedagog Svenska kyrkans församling i Åby. Hon har ett mycket omfattande uppdrag som innebär att hon leder både sångkörer och yogaklasser, hon har jobbat mycket med flyktingar utöver kyrkans vanliga verksamheter.

– Häromkvällen sa hon innan vi somnade: ”Jag har faktiskt världens bästa jobb.” Det är ju verkligen härligt eller hur?

Charlotta har en gedigen musikalisk utbildning både från musiklinjen på Åsa folkhögskola och Musikhögskolan i Örebro.

– Det innebar att vi flyttade en hel del under hennes utbildning samtidigt som vi också fick våra två stora pojkar, Isak och Anton. Sen flyttade vi mer stadigt till Norrköping och för fem-sex år sedan köpte vi det här huset i Graversfors. Numera hyr vi också ett sommarhus på Gränsö vid Arkösund tillsammans med en annan familj.

Däremot delar kanske inte familjen Henriks vurm för fjällvandringar till 100 procent. Kortare fjällvandringar har de förstås varit med om. Men utomhusaktiviteterna är ändå viktiga för familjen. Skridsko- och kajakturer på mer normal nivå ägnar de sig gärna åt. Men de riktigt stora utmaningarna överlåter de gärna åt Henrik ensam.

Familjen åker alltid till någon skidort för utförsåkning varje år och alla deltar:

– Lille Rufus stod på ett par skidor för första gången förra säsongen. Han var kanske inte riktigt mogen än men det är ju bara en tidsfråga.

Än så länge är Rufus favoritsysselsättning att leka. Och pappa ställer gärna upp på hans lekar.

– Oftast vill han leka med sin djurväska, fylld med plastdjur från när och fjärran. Alla barnen är för övrigt fascinerade av djur. Väggen i Isaks rum är tapetserad med en gigantisk späckhuggare, hans absoluta favoritdjur.

Henrik uttrycker det så här: ”Barnen är ankaret i verkligheten”.

När Charlotta har åkt till jobbet på morgonen och barnen är på skolan och förskolan finns det utrymme att tänka, nu när möjligheterna att kasta sig ut i egna uppdrag tillfälligt har stängts för Henrik.

”Jag vill vara pretentiös”

Och som jag antytt tidigare innebär det att han funderar rätt mycket på vad han vill göra i framtiden. Han har börjat omvärdera det arbetsliv han har haft hittills. Inte helt och hållet men med lite ny inriktning. Att fotografera ger inte samma omedelbara kick längre.

Han har alltid klarat sig på de frilansuppdrag och vikariat han haft som fotograf. Naturintresset och fjällvandringarna gör att han har goda kontakter med ett antal tidningar inom området. Och då får han oftast skriva också. Och det är just det där med skrivande som nu upptar hans tankar. Han vill skriva mer. Formulera allt det som han vill förmedla. Främst drömmer han om ett bokprojekt där han både står för bilder och text.

– Att vara ett pretto är ett skällsord men det tycker inte jag. Jag vill vara pretentiös, stå på barrikaderna och göra skillnad. Klimatförändringar, miljöförstöring, orättvisa, jämställdhet. Kämpa för det gamla ordet solidaritet. Visa medmänsklighet och bland annat ta hand om de stackars ensamkommande barnen som vi nu deporterar. Stå upp för att vara lite hygglig och att folk ska vara snälla, säger han med emfas.

Men det där att skriva är en ordentlig utmaning för Henrik:

– Jag läser massor. Göran Thunström och Alice Munro är favoriterna. Drömmen är att kunna skriva som de gör. Men det är ju ideal som snarare skapar skrivkamp än skrivglädje. Det är svårt att skriva bra. Och ska jag lyckas måste jag få mycket hjälp av andra. En idol är också Tore Abrahamsson, som skrivit fantastiska texter just om fjällvärlden. Jag hade förmånen att intervjua och träffa honom för några år sedan. Nu finns han inte mer men han har skrivit några rader som berättar det mesta tycker jag:

”Mitt synliga liv håller jag i handen, tillgängligt för envar. Mitt egentliga liv är en vision, skyddat för insyn, innesluten i en upplevelse.”

Men så är det det här med pengar. Man kan vara idealist men familjen måste ju leva också. Som frilans finns hela tiden oron att jobben ska ta slut. Och just nu är den oron större än på länge:

– Journalistiken befinner ju sig i en utförsbacke. Idag är det bara ekonomin som räknas. Dagstidningarna gör sig av med alla fotografer. Jag finns helt enkelt i en krympande marknad och måste tänka om.

Och samtidigt blir det med åren allt svårare at uppbringa entusiasmen för att jaga de jobb som han egentligen inte vill ha, men som ger bra inkomster: reklambilder, fotografering av personal till företag.

– Men så inser jag ju att vi faktiskt har råd att leva det liv vi vill leva. Vi har villa, tillgång till fritidshus, två bilar, tre barn, två gånger om året semestrar vi ihop. Det är ju inte illa.

En känsla har smugit sig in att han vill göra nytta. Riktig handgriplig nytta.

– Nu siktar jag in mig på att hitta ett halvtidsjobb, kanske i skogen, kanske inom vården, kanske bland ensamkommande flyktingbarn. En ekonomisk grundtrygghet som inte bygger på att jag är så kreativ hela tiden. Drömmen vore att jobba en vecka med något riktigt praktiskt och sedan nästa vecka få ägna mig åt att sälja bilder eller reportage, sysslar med ett bokprojekt, skriva.

Henrik har inspiration på nära håll när det gäller bokutgivning. Hans pappa har under senare år gett ut ett antal böcker som blivit mycket populära, där han skildrar resor i Europa med sin husbil.

Ja, kanske är det faktiskt nyttigt att emellanåt förlora fotfästet (i Henriks fall bokstavligt talat) för att omvärdera det man gjort, hitta nya vägar att tillbringa resten av livet. Men sen tillägger han lite lakoniskt:

– Kanske är det bara en 40-årskris.