I den här bloggen har jag berättat om hur webben har gjort att jag fått kontakt med flera människor från mitt förflutna. De återupptagna kontakterna har gett mig många och roliga upplevelser men frågan är ändå om inte min och Juliana Smithells historia tillsammans är den roligaste.

När jag var 12-13 år och började inse att jag faktiskt kunde ha nytta av det där andra språket, som skolan envisades med att lära ut, skaffade jag mig brevvänner runt om i världen. Att öva på engelskan genom att formulera mig med mina egna ord utanför klassrummet fascinerade mig. Hur jag hittade henne minns jag inte men en av brevvännerna blev Juliana som då hette Maindonald i efternamn och bodde i det exotiska landet Nya Zeeland, i den största staden Christchurch, så långt från Sverige, att det kändes obegripligt.

Juliana var en lika flitig brevskrivare som jag och flygpostbreven korsade flera stora världshav på väg mellan oss. Vi fick dessutom fler gemensamma brevvänner genom att Juliana delade med sig av dem hon redan hade skaffat sig. En fanns i Alaska, en i Norge och en i Indonesien. Mina vyer vidgades. Så fick jag ett stipendium och tillbringade ett år i USA som high school-student 1965-66. När jag kom hem igen hade jag fått massor av ”riktiga” vänner att skriva till över hela världen och brevvännerna jag aldrig träffat var inte lika angelägna för mig längre. Kontakterna upphörde efterhand. Det gällde också Juliana.

Men så en dag i början 2004 satt jag på mitt jobb på Östra Småland i Kalmar och slängde en massa mejl från obekanta avsändare. Knapptryckningen för att få i väg nästa mejl till papperskorgen var inte långt borta, när de första raderna i mejlet fångade min uppmärksamhet:

– Are you that Marianne Odelius I used to have as a pen pal long ago?

Det var Juliana som skrev! Jag tyckte att Internet näst intill hade fått magiska krafter och jag tackade min stjärna att jag aldrig bytt efternamn, trots att jag gift mig. Anledningen att hon hörde av sig var att hon och hennes man Tim var på väg till Sverige för att fotvandra. Det blev ett ypperligt tillfälle att försöka hitta mig igen så vi kunde träffas. Och det gjorde vi.

Sedan dess har vi setts flera gånger. Juliana älskar att fotvandra, vilket ni kommer att upptäcka under berättelsens gång, och de två har besökt mig inte mindre tre gånger för att utforska olika delar av de svenska och danska vandringslederna.

Men vi har också setts ett flertal gånger på andra sidan jordklotet. Förklaringen till vårt täta umgänge är min son Klas. Inspirerad av en backpackerresa som 19-åring till bland annat Nya Zeeland ville han nödvändigtvis studera där nere.

Valet föll på ett universitet vid namn Wintec i Hamilton på Nya Zeeland, Tim och Julianas hemstad. Och för mig kändes det naturligtvis väldigt tryggt att han, som då bara var 21 år, valde en plats där det fanns två vuxna människor som jag kände och kunde lita på. Tim och Juliana hade dessutom just köpt ett mindre hus till yngste sonen Mark där Klas kunde flytta in som hyresgäst.

En lång förklaring till att jag i slutet av maj 2018 sitter med Juliana framför mig i en röd hörnsoffa i min brors lägenhet i Ängelholm och ber henne berätta om sitt liv. Hon och Tim är ute på ännu en fotvandring i både Skåne och Danmark och tar en paus för att tvätta sig själva och sina kläder och umgås med oss, innan vandringen fortsätter mot Kullaberg.

Detta sagt så är det alltså dags att Juliana blir huvudpersonen i resten av berättelsen.

Och jag måste börja med berätta om den händelse som påverkat resten av hennes liv.

Det var morgonen den 11 december 1983. Juliana stod i köket för att göra frukost åt maken Bob och de tre barnen, Lyn, nio år, John sex och Mark, ännu inte fyllda tre år.

– Du kan väl gå in och väcka pappa, John, för nu är frukosten klar.

John hoppade glatt in och försökte skaka liv i sin pappa. Efter ett tag fick han ge upp och ropade på Juliana:

– Mamma, pappa vaknar inte.

Juliana gick in och kunde bara konstatera att det inte skulle gå att väcka Bob. Någon gång under natten hade han avlidit i en hjärtinfarkt. Det fanns inga tecken i förväg på att han var sjuk. En vältränad man, bara 42 år gammal.

Ensam hemma med tre små barn. Hur klarar man sig igenom en sådan situation?

– Jag samlade ihop mig fort och såg till att John inte var kvar i rummet utan gick ut till sina syskon. Sen sprang jag in till grannen och berättade vad som hänt. Samtidigt ringde jag till en läkare och sprang sen tillbaka in igen för att barnen inte skulle vara ensamma.

Jag undrar hur hon hann tänka alls samtidigt som chocken måste ha förlamat henne helt.

– Jag tror att jag klarade av att vara så rationell, dels för att barnen behövde en mamma som höll ihop, men också för att jag 14 år tidigare varit med om en dramatisk brand i en stuga i bergen mitt i vintern långt från närmsta hus. Eftersom det var jag som vaknade och upptäckte branden och fick se till att alla andra kom ut och att fick med sig de ägodelar vi kunde få tag i, blev jag väldigt fokuserad att klara dramatiken utan att drabbas av panik. Det gav mig nyttiga kunskaper om mig själv i pressade situationer som jag klarade av att använda igen.

Redan innan Lyn föddes hade Juliana slutat jobba och blivit hemmafru. Nu stod hon där, 35 år gammal, ensam med tre små barn, utan man och utan jobb.

– Det gick förvånansvärt bra trots allt. Många ställde upp och hjälpte mig. Min mamma Freda som bodde i Christchurch flyttade tillfälligt till Hamilton för att stödja mig och barnen. På barnens skola var alla väldigt förstående. Rektorn var en fantastisk kvinna som tog kontakt med oss direkt. Hon menade att klassrummet och skolkamraterna var barnens trygghet, när allt annat förändrats, och att skolan skulle se till att de fick leva sitt vanliga liv där under dagarna.

Ett år efter Bobs död hade tillvaron stabiliserat sig för den lilla familjen och Juliana började så smått tänka vad hon skulle göra med resten av sitt liv. Hon fick ett erbjudande om ett jobb på det stora sjukhuset i Hamilton, Waikato med administrativa uppgifter. Samtidigt återupptog hon studierna som hon hoppat av som ung, när hon fortfarande bodde kvar i Christchurch. Det fanns så mycket annat under studentåren som var roligare än studierna. Men allt det återkommer vi till. Nu återupptog hon studierna parallellt med att hon jobbade. Och med tiden fick hon en gedigen utbildning med examen i så olika ämnen som pedagogisk psykologi, kemi, datorvetenskap, biologi, och avancerade företagsstudier. Det hårda tempot med både jobb och studier höll hon på med under tio-talet år in i 1990-talet.

– Men en dag, när minstingen Mark hade bestämt sig för att hjälpa mig med allt som måste göras hemma och helt på egen hand klippte ner min vackra kameliabuske i trädgården, insåg jag att jag behövde ägna mer tid åt barnen, konstaterar Juliana. Studierna avslutades och hon ägnade sig ”bara” åt familjen och jobbet, som nu fanns på universitetet i Hamilton.

Redan några år efter Bobs död blev det en annan och avgörande förändring i familjens liv. När hennes mamma Freda flyttade till Hamilton så kunde hon återuppta kontakten med en gammal väninna från Dunedin, där familjen bodde tidigare och som också flyttat till Hamilton. Och på det sättet träffade Juliana väninnas son, en gammal skolkompis från tiden i Dunedin, Tim Smithells. Snart blev de ett par och 1986 gifte de sig. Redan när de träffades visste Tim att han inte skulle kunna få några egna barn, om han gifte sig med Juliana. Hon kunde nämligen inte få fler barn. Istället ville han adoptera de tre barn som redan fanns. Men det visade sig vara krångligare än de kunde ana.

– Lagen är väldigt konstig. Jag måste säga upp moderskapet. Och så adopterade vi dem tillsammans istället! Jag är adoptivmor till mina egna biologiska barn med andra ord.

Vid giftermålet gav inte bara Tim och Juliana varandra löften om att älska och ta hand om varandra livet ut. Tim gav speciella löften till var och en av de tre barnen och de gav också honom löften.

Lyn är den som minns sin pappa bäst eftersom hon hann vara med honom i nio år. De två pojkarna var så små att minnena är vaga. Idag är barnen vuxna förstås och lever sina egna liv. Lyn är hydrolog, John är läkare och Mark källarmästare på en stor restaurang. Samtliga tre bor i Hamilton och har gett Tim och Juliana tre barnbarn så här långt.

Men nu är det dags att ta det från början. På mammans sida kommer Juliana från en släkt med starka kvinnor. En gammalmoster till henne var en riktig föregångskvinna i slutet på 1800-talet. Hon var välutbildad, bodde ihop med en man utan att vara gift, hon propagerade för och åt bara näringsriktig mat och när det var dags för giftermål hade hon långbyxor på sig, ingen klänning. Julianas mormor var botanist och lärare. Flera av hennes kvinnliga släktingar ägnade sig åt vetenskapliga studier på hög nivå redan tidigt på 1900-talet och framgent.

– Men min mamma läste aldrig vidare. Hon blev hemmafru sedan hon gift sig.

Julianas pappa Jack å andra sidan värnade starkt tanken på en högre utbildning både för sin egen del och för barnens. Han blev ingenjör och så småningom doktor i hydrologi. När andra världskriget började menade krigsmakten att de hade nytta av honom som ingenjör. Kriget tillbringade han därför med sina specialkunskaper först i Kairo sedan i indiska armén, där han stannade till kriget tog slut.

– Han blev inkastad i en helt ny kultur men fick fantastiska erfarenheter och fick resa mycket i Sydostasien. Han lärde sig till och med hindi.

– Mina föräldrar hade träffats på en dans redan i de sena tonåren så när kriget var slut och pappa kom tillbaka hem gifte de sig ganska direkt.

Juliana är lika gammal som jag, nu i oktober blir hon 70 år. Hon föddes faktiskt i England, i staden Rugby, som Fredas och Jacks första barn.

– Pappa fick ett stipendium för att studera i England under en period och då föddes jag. Men när jag bara var tre och en halv månad flyttade vi tillbaka till Nya Zeeland, till Christchurch.

Det kan låta okomplicerat för Juliana att vara född i ett annat land eftersom de två länderna ändå tillhörde det brittiska samväldet, men det fick stor betydelse för hennes tidiga år.

– Det var till exempel enklare för mig att få ett engelskt pass än ett nya zeeländskt, men framför allt innebar det att både mina syskon och skolkompisarna retade mig. Jag var en så kallad ”poms”, det vill säga en utböling. Att jag var född på andra sidan jordklotet spred sig. Jag kände mig utanför och under en period fantiserade jag om att jag var adopterad fastän jag innerst inne visste att jag inte var det.

Juliana fick syskon sedan de flyttat tillbaka. Först kom John när Juliana var tre år. När han var nio månader flyttade familjen till Dunedin. Där föddes sedan lillasyster Liz sex år senare. Och det var där de lärde känna Tim och hans familj. Han som alltså långt senare blev hennes andra man.

När Juliana gick i högstadiet rycktes hon upp från den trygga tillvaron med vänner och skola eftersom familjen flyttade tillbaka till Christchurch. En flytt som hon från början hade svårt att acceptera. Det var kring den tiden hon skaffade sig brevvänner runt om i världen – varav jag alltså var en.

Juliana blev pappas flicka. Han uppmuntrade henne i allt hon ville företa sig. Både i studierna och när det gällde fritiden. Hon var duktig i skolan med naturvetenskapliga intressen i första hand. Hon blev också en duktig simmare.

– Men pappa var borta väldigt mycket. Hans specialkunskaper i hydrologi tog honom till anläggningar över hela världen. Det innebar att jag tillbringade mycket tid hos mina morföräldrar. Mamma behövde avlastning för att ta hand om mina småsyskon, speciellt sedan Liz kommit och började sitt liv med att vara svårt sjuk. Jag trivdes väldigt bra hos dem. Mormor var ju botanist och kunde massor om olika växter som jag fascinerat lyssnade på. Trädgården och allt som kan växa där har varit ett intresse jag odlat genom hela mitt liv.

Det är en av orsakerna till att Tim och Juliana nyligen köpte ett nytt hus med en rejält tilltagen trädgård. Här räknar de med att vara självförsörjande på allt vad grönsaker och frukt heter.

Julianas förhållande till den ursprungliga familjen har inte varit okomplicerat. Vänner har genom åren påpekat för henne att hon som äldsta flicka tog på sig rollen som storasyster åt sin egen mamma.

– Min mamma var starkt omhuldad och skyddad av sin storasyster under hela uppväxten och van att någon alltid tog hand om henne. Pappa var ju mycket borta så sedan min lillasyster Liz hade kommit litade hon mycket till mig för stöd. Och när jag tänker efter är det så mamma ville ha mig hela livet.

Lillasyster Liz försvann från familjen och höll bara sporadisk kontakt med dem, sedan hon träffat sin man Peter. De flyttade de till Papua Nya Guinea, där han fått jobb. De fick dottern Kelsey som idag är 19 år gammal. Numera bor systern i norra Australien och syskonkontakten har blivit betydligt bättre med åren, speciellt sedan de två nu är ensamma kvar i den ursprungliga familjen.

I december förra året dog hennes mamma, 94,5 år gammal. Efter den tillfälliga flytten till Hamilton i samband med att Juliana blev änka, flyttade Freda tillbaka till sitt hus i Christchurch – staden hon älskade och där hon ville dö.

Men den sista tiden i livet blev dramatisk och djupt olycklig för Freda. För åtta år sedan inträffade med bara några månaders mellanrum två förödande jordbävningar i Christchurch. Fredas hem fick svåra skador och hon mådde psykiskt mycket dåligt. Juliana vågade inte låt henne bo kvar i Christchurch utan ville ha henne närmare. Freda flyttade svårt knäckt av det trauma, som en jordbävning skapar, till ett boende i Hamilton nära Juliana. Hennes sista år blev tuffa. Speciellt som hon också tvingades uppleva att hennes son John dog bara 15 månader innan hon själv gick bort.

– Min bror fick en elakartad hjärntumör och han och hans fru bestämde att de inte skulle berätta för mamma. De ville inte oroa henne. Sen blev det jag som fick berätta för henne när John redan var alldeles för sjuk för att hon skulle ha en chans att prata med honom. Och hon hade mycket svårt att ta in informationen eftersom hon själv var dålig. Det kändes väldigt ledsamt.

En rörande konsekvens av
jordbävningarna i Christchurch

Juliana berättar om en rörande konsekvens av den svåra jordbävningen, som verkligen visar hur hårt och oväntat människor kan drabbas:

När mamman närmade sig slutet försökte Juliana få reda på hur och var hon ville begravas men Freda vägrade prata om det. Det enda hon gjorde klart var att hon ville kremeras. Annars blev hon mycket tillknäppt och Juliana förstod inte varför.

Men så fick hon av sin svägerska ett antal handlingar som de hittat i mammans lägenhet, sedan hon dött. Och där fanns ett dokument, undertecknat och vidimerat, som berättade att Freda för länge sedan hade köpt en plats i ett speciellt gravvalv för urnor i katedralen i Christchurch för 3000 dollar. Och plötsligt förstod Juliana varför mamman inte ville prata om vad som skulle hända efter döden.

– Hon oroade sig förstås för att hon inte skulle kunna ligga där. Kyrkan blev svårt skadad av den andra jordbävningen och stängdes helt för allmänheten. Den är fortfarande stängd eftersom stora förstärknings- och reparationsarbeten måste genomföras. Och mammas valv är stängt för allmänheten.

Juliana har ägnat mycket tid för att mamman ska få sin sista vila där hon önskade. Än så länge finns mammans aska på begravningsbyrån i Hamilton men hon har kontakt med en anställd i kyrkan som hon hoppas få hjälp av så att de hittar en tillfällig plats för urnan i väntan på att valvet repareras.

Julianas pappa dog redan 1978 långt från Nya Zeeland. Han blev allt mer frånvarande i familjens liv och flyttade till Bali, där han jobbade. Julianas bror John jobbade där tillsammans med honom och det var under den tiden som pappan dog. Julianas dotter Lyn hann aldrig träffa sin morfar eftersom hon föddes när han redan flyttat till Bali.

– Men hon är otroligt lik honom. Hon är också utbildad hydrolog och hennes specialkunskaper efterfrågas runt om i världen precis som pappas kunskaper gjorde. En liten kuriositet är att hon gjorde en affärsresa till exakt samma platser i USA som pappa hade gjort många år tidigare.

Men nu måste vi ta oss tillbaka i tiden. Jag har ju inte berättat hur Julianas liv blev efter det att familjen flyttade tillbaka till Christchurch när Juliana gick i högstadiet. Vad var det som blev så lockande att studierna blev lidande. Ett utsvävande krogliv? Nej inte precis. Det var bergen som drog. I dem kan man vandra och och klättra. Och det finns gott om berg eller snarare fjäll på Nya Zeelands sydö där Christchurch ligger.

– Jag har alltid älskat utomhuslivet och gick med i scouterna tidigt. När jag så började läsa på universitetet fick jag kontakt med en klubb för vandrare som utnyttjade varje helg för att fotvandra i fjällen. Det var bara att hänga på och vi hade otroligt roligt tillsammans. Det var ytterst sällan vi missade att ge oss iväg när lördagsmorgonen kom så det är klart att studierna blev lidande.

Gänget åkte med ett tåg som avgick redan kl. 01.55 på natten mot lördagen. Tågets egentliga uppgift var att frakta gods och post till de mer svårtillgängliga delarna av Sydön men passagerare fick följa med. När de klev av tåget gjorde de upp med lokföraren var de skulle plockas upp och vid vilken tid när det var dags att åka hem.

– En gång överraskades vi av ett ordentligt regnoväder och vi tvingades övernatta i en stuga eftersom området blev översvämmat. Vi kom inte därifrån. När vi inte stod och väntade på tåget, som vi kommit överens om, slog lokföraren larm och vi kunde undsättas.

De kunde inte ens resa sig upp
utan risk att blåsa iväg från avsatsen.

Ja, att vandra och klättra i fjällvärlden är inte riskfritt. Man kan plötsligt hamna mitt i ett rejält oväder. Många år senare var Tim och Juliana ute på en vandring på Sydön när de plötsligt överraskades av extremt hårda vindar på 1650 meters höjd. De befann sig på en klippavsats i skydd av vinden och kunde inte ta sig därifrån. De kunde inte ens resa sig upp utan risk att blåsa iväg från avsatsen. De hade larmutrustning med sig och tvingades påkalla hjälp. En helikopter kom så småningom men förhållandena var vidriga. Den kunde bara få med sig Juliana och tvingades lämna Tim ensam på fjället utan att veta om och när han skulle kunna räddas. Först när vinden mojnat något kunde helikoptern återvända. Den dramatiska händelsen blev omskriven i tidningarna.

Men som sagt sådana äventyr har aldrig avskräckt Juliana från att fortsätta ägna sig åt sitt stora intresse. Tim har hela livet haft samma intresse och flera gånger om året lägger de upp mycket detaljerade planer på olika vandringar runt om i världen. Oftast i Nya Zeeland förstås. Här finns en natur som erbjuder så mycket fantastiska upplevelser att den borde räcka en livstid!

Däremot delade inte Juliana intresset för bergsklättring med sin förra man Bob. Men de intressen han ägnade sig åt utövades också utomhus så paret hade inga problem att hitta gemensamma aktiviteter utanför det rena familjelivet. Han gillade att vistas i skog och mark och jaga och var också en mycket skicklig lerduveskytt. Han deltog bland annat i Samväldesspelen.

Hur de två träffades återstår ju fortfarande att berätta!

– När jag misslyckades med mina studier bestämde jag mig för att börja jobba istället. Jag var kanske 23-24 år. Jag hade då en pojkvän som skulle flytta till Hamilton och jag flyttade med. Förhållandet höll inte men istället träffade jag ganska snart Bob på jobbet och vi blev ett par. Vi visste rätt snabbt att vi ville bilda familj. Men det tog ett tag och jag fick ett sent missfall innan Lyn äntligen föddes, när jag var 26 år.

När man pratar med Juliana upptäcker man att hon lägger stor vikt vid vilken utbildning de personer har, som hon berättar om och vad de jobbar med. Det är en ”yrkesskada”. Hon och Tim driver nämligen sedan många år ett framgångsrikt eget företag, Smithells Careers, som sysslar med yrkesrådgivning på ett lite mer genomarbetat sätt.

– Vi båda arbetade på olika sätt med att ge rådgivning till unga människor som hade svårt att bestämma vad de vill göra här i livet. Jag jobbade på universitetet och fick allt mer att göra med studentrådgivning även om min tjänst från början inte var sådan. Och Tim jobbade som pedagogisk psykolog. Så vi bestämde att starta eget och vi utvecklade en speciell pedagogik för att lotsa ungdomarna mot de mål de själva drömde om. Inte vad deras föräldrar väntade sig av dem. Inte vad kompisarna kanske påverkade dem att tro. Inte vad samhället hade behov av just då. Vi ville och vill att ungdomar ska våga följa sitt hjärta oavsett hur realistisk drömmen är. Det handlar bara om att ge de rätta förutsättningarna för att de ska lyckas, eller åtminstone komma närmare sin dröm.

För att komma fram till detta får alla först fylla i ett mycket omfattande formulär, som de två utarbetat och har ensamrätt till, där sammanställningen ger en profilbild; ofta blir resultatet en överraskning för klienten. Därefter genomför antingen Tim eller Juliana långa personliga intervjuer och tillsammans kommer man fram till en lämplig inriktning. Ungdomarna får också all praktisk information som de behöver för att gå vidare med sina planer. Det kan handla om att hitta den perfekta praktikplatsen eller den bästa utbildningen. Bland annat hjälpte de två min dotter Ellen och det var fascinerande att studera resultatet, både för mig och Ellen. Och det innebar att Ellens liv tog en helt ny riktning.

Juliana kan berätta många exempel där unga människor tyngda av det ok föräldrarna lagt på dem om att välja yrke plötsligt fått en uppenbarelse och insett vad de egentligen vill syssla med.

Numera sedan man också utarbetat en nätversion har företagets verksamhet blivit så omfattande att de delat upp det i flera företag. Båda närmar sig 70 och har utbildat ett flertal personer som kan ta över verksamheten, men än så länge behåller de sitt grepp om företagen. Tim jobbar fortfarande med klienterna medan Juliana sköter administrationen.

Hon hade bara 24 timmar kvar att leva
om det inte vände av sig självt.

Det finns en anledning till att Juliana inte längre tar emot klienter. Hon har inte alls tröttnat, men för fem år sedan sedan var hon nära att dö efter att ha smittats av en mycket farlig bakterier eller ett virus under en vistelse i Bali. Hon fick snabbt ta sig hem till Nya Zeeland sedan ”magsjukan” inte gick över. Hennes hjärta blev starkt påverkat och hennes njurar slogs ut. Läkarna bedömde efter att ha sett hennes värden att hon bara hade 24 timmar kvar att leva om det inte vände av sig självt. Ingen kunde nämligen komma på en bot som hjälpte. Än idag vet man inte vad hon smittats av.

Långsamt men säkert återhämtade hon sig emellertid och värdena blev efter hand allt mer normala. Men rehabiliteringen tog mycket lång tid och kroppen tog stryk av de dramatiska dygnen eller som hon uttrycker det själv ” I hit a wall” (jag slog i väggen) . Minnet har blivit sämre, hon har svårt att fokusera och att koncentrera sig långa stunder, något som är nödvändigt när man sitter i timslånga intervjuer med klienter, som ska lotsas fram till viktiga beslut om sin egen framtid.

Juliana har haft otur också på annat sätt och skadat både ryggen och en axel, vilket inneburit att hon tvingats till omfattande operationer (när det gällde ryggen var prognosen bara 50 procent för att hon skulle kunna gå igen) och långa konvalescensperioder. Men trots detta ger hon aldrig upp vandringarna. Hon är en fighter.

När vi sa adjö för den här gången på busstationen i Ängelholm bar Juliana, som bara är 1.60 lång, en ryggsäck på lite drygt 15 kilo. Med den skulle hon bestiga Kullaberg två dagar senare efter en övernattning i ett litet vindskydd alldeles i närheten av Arild. Och jag vet att hon lyckades! Fattas bara annat.