Kia – städerskan som blev
hela Sveriges fotbollsmamma

Vid senaste fotbollsgalan dansade hon i en glittrig blå klänning tillsammans med sina två söner på scenen inför miljoner TV-tittare. Och drog ner långa applåder. Men innan hon åkte till galan hade hon arbetet sitt vanliga skift som städerska på Siemens i Finspång.

Kia dansar med sönerna Ken och Maic inför miljontals tv-tittare.

Hon har varit fotbollsmamma sen barnen var små. Ofta inte ett speciellt glamoröst uppdrag. Regn och rusk, korvförsäljning, jobbiga baklängesmål, gråtande barn. Men för en och annan av telningarna går faktiskt drömmarna i uppfyllelse. De blir proffs och börjar spela i Allsvenskan eller Premier League. Och genast blir också fotbollsmammans liv ett helt annat.

Kiadila Sema har lyckats med bedriften att lotsa två av sina barn hela vägen! Hennes stora pojke, Maic, spelar i GIF Sundsvall i allsvenskan och hennes minsting, Ken, spelar i Watford, det engelska Premier League-laget som Elton John sponsrar. Dessutom är han uttagen i det svenska landslaget. Snacka om talangfulla barn!

– Det är pojkarnas två storasystrar, Lyra och Amanda, som gjorde att de började med fotboll och det är min man Ndongala som har hjälpt pojkarna med allt som har med kontrakt och villkor att göra. Så på det sättet känner vi oss alla delaktig i pojkarnas framgång. Allt har handlat om fotboll i vår familj. Fotboll, fotboll, fotboll, säger Kia utan att sucka det minsta. (ja, i fortsättningen kommer hon att heta bara Kia för det är så jag har kallat henne under alla år som jag har känt henne.)

Hela familjen Sema samlad Ken, Amanda, Kia, Ndongala, Lyra och Maic.

Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Det kommer att bli mycket fotboll framöver. Det kan jag lova.

En sen augustidag när hettan äntligen släppt sitt grepp om vårt land går jag hem till Kia och Ndongala. De har en trerummare i ett hyreshus alldeles bakom ett av Norrköpings färskaste nybyggen mitt i centrum vid Nya torget. De har mer eller mindre tvingats att leva på en byggarbetsplats under många år. Men nu är platsen iordninggjord och ett trevligt litet stadsdelscentrum håller på att växa fram med torghandel, affärer och restauranger.

 

Kia är fortfarande på jobbet i Finspång när vi får kontakt, men utan att tveka bjuder hon hem mig direkt samma dag för att prata. – Jag ska bara hinna hem först, säger hon.

Och nu sitter jag här i skinnsoffan i deras vardagsrum. TV:n är på. Ännu en fotbollsmatch visas och Ndongala håller till hälften koll på rutan samtidigt som han gärna deltar i vårt samtal. För ett par som tvingades fly från livsfarliga omständigheter och som under många år har fått avstå helt från kontakten med sina familjer, finns det mycket att berätta.

På jobbet på Norrköpings Tidningar la jag snabbt märke till den färgstarka städerskan som var där varje morgon. Hon skrattade och pratade med alla under arbetets gång. Med jämna mellanrum fick hon samtal till sin mobil och började prata på ett språk som vi hade stora svårigheter att förstå. Ibland hörde jag lite svenska ord, ibland lite franska men lika ofta ord som var helt främmande. Jag förstod dock att någon i den andra ändan av telefonen fick rejält med skäll då och då. Ofta var det nog Ken som fick sina fiskar varma. Snart fyller han 25, men det här var för 13 år sedan, så han var i en lagom ålder för att bli uppfostrad av mamma.

– Vi kommer från Kongo Kinshasa och där är lingala och franska de officiella språken. Men nu har vi ju bott så länge i Sverige så när vi pratar med varandra i familjen blandar vi friskt de tre språken. Och alla förstår varandra. Men mina fyra barn kan lingala och det är jag glad över eftersom jag vill att de ska kunna umgås med min stora familj, som är kvar där nere.

“Som på en given signal
sprang vi alla ut när regnet kom.”

Kia var inte anställd av tidningen som städare utan av ett städbolag som på beting skötte redaktionens lokaler. Men Kia blev snabbt en del av oss. Hennes omfamnande personlighet och smittande skratt uppskattades av alla. När hon fyllde 50 för tio år sedan var halva redaktionen bjudna på hennes födelsedagskalas. Det var så hon var. Och är.

Så en dag fick Kia veta att hon måste byta arbetsplats. Sorgen var stor både hos oss och henne. Men så är villkoren när man anställd på bemanningsföretag. Kia fick flytta till Finspång och sköta städningen på Siemens. Där är hon kvar än idag och nu trivs hon lika bra där. Men Kia bor alltså kvar i Norrköping och genom åren har vi setts på stan. När hennes pojkar började bli profilerade fotbollsspelare var vi, alla hennes gamla arbetskamrater, stolta som tuppar. Så på distans har vi fortsatt att följa henne. Hon är nämligen fortfarande i högsta grad en del av sina pojkars fotbollsspelande. Hon missar sällan pojkarnas hemmamatcher och väcker uppseende på läktaren med sina glada tillrop och skramlande maracas. Men samtidigt missar hon sällan ett pass på jobbet! Hur det går ihop får vi reda ut senare.

Nu är det dags att börja från början. Kia föddes för 60 år sedan i Kongo Kinshasas huvudstad Kinshasa som näst yngst av fem syskon. I samma kvarter fanns också Ndongala Sema som senare skulle bli hennes man. Där fanns massor av barn och de lekte och hade roligt tillsammans. Spelade kula, handboll, fotboll. Bland annat.

– Regnet hänger ihop med våra lekar. Som på en given signal sprang vi alla ut när regnet kom. Våra föräldrar visste var de skulle hitta oss då.

I stort sett levde Kia ett bekymmersfritt liv som barn. Inte hade hon eller Ndongala just då någon anledning att sätta sig in mer i detalj vad som hände i landet. Ett land svårt sargat av en hänsynslös belgisk kung som gjorde landets naturtillgångar till sina egna. Han bedrev en omfattande rovdrift och styrde med järnhand, vilket ledde till att kanske 10 miljoner kongoleser miste livet under kolonialtiden. I dess kölvatten kom sedan hänsynslösa diktatorer till makten vars lynne snabbt kunde kasta allt över ända. Favoriter kom och försvann i maktens korridorer.

Detta skulle senare drabba Kia och Ndongala hårt. Men än dröjer det några år.

Ett kärleksfullt par som levt samman sedan de var tonåringar.

Redan i tonåren blev de två lekkamraterna ett par.

– Ja, han var och är min första och största kärlek, säger Kia och tittar på Ndongala som sitter i soffan bredvid mig. De har ju varit tillsammans i 43 år.

De två gifte sig och blev 17 och 19 år gamla föräldrar till Lyra.

Ndongala jobbade som elektroingenjör tillsammans med sin pappa. Pappan var politiskt aktiv. Kia utbildade sig till grundskolelärare.

– När Lyra var tolv år förändrades allt. Ngondalas pappa kastades i fängelse sedan han hamnat i onåd hos makteliten. Vi två anhölls av militären och fick tillbringa en natt i häktet. Som tur var hjälpte en av pappans vänner oss ut därifrån. Han konstaterade att det var för farligt för oss att vara kvar i landet och såg till att vi kunde fly.

De hann bara hämta Lyra och packa en liten väska med det allra nödvändigaste innan de snabbt tog sig över gränsen till grannlandet Kongo Brazzaville.

– Men där kunde vi inte stanna. Vi fick hjälp med pass och flygbiljett av Röda Korset som politiska flyktingar och tog oss till Belgien. Där blev vi kvar i tre månader. Egentligen var det för farligt för oss att stanna också där. Belgiens kolonialmaktstid var över för länge sedan, men det fanns fortfarande starka bindningar mellan de två länderna och vi riskerade att bli skickade tillbaka.

Frågan var bara vart de skulle ta vägen?

“Det var tufft att inte ha
någon kontakt med våra familjer som vi
ju alltid levt tillsammans med.”

– Det var en fruktansvärd tid. Det var tufft att inte ha någon kontakt med våra familjer som vi ju alltid levt tillsammans med. Jag grät otroligt mycket. Att så från en stund till en annan tvingas överge allt, familj och vänner och det enda liv man kände till ut i en totalt okänd värld, där allt var så annorlunda. Det var svårt, mycket svårt, säger Kia.

De två visste att de ville norrut. Ett av de få länder som de kände till närmare var Danmark. Så planerna var att ta sig dit. Tågbiljetter inköptes till Köpenhamn och de gav sig ut i det okända för att hitta ett nytt hem:

– Danmark hade stor biståndsverksamhet i Kongo Kinshasa. De byggde skolor och sjukhus och vi lärde oss mycket om landet i skolan. Men när vi satt där på tåget mötte vi en annan afrikansk familj som sa att Danmark inte var ett bra land för oss afrikaner. Det fick oss att fundera.

Med falska pass som de måste visa på gränsen mellan Tyskland och Danmark kom de helskinnade fram till Köpenhamn men hade då fått klart för sig att de måste vidare. Till Sverige. Där verkade tillvaron tryggare.

– Vi tänkte att vi först måste ta båten över till Malmö, men så förstod vi att vi faktiskt kunde köpa biljetter på ett tåg som gick ända till Stockholm. Vi kunde inte förstå att tåget kunde köra ombord på båten och ta oss hela vägen, skrattar Ndongala.

Den unga familjen tog sig till Stockholm utan att ens behöva visa upp sina pass. Då var det en annan tid för flyktingar som anlände till Sverige. I Stockholm begärde de asyl och skickades efter några veckor till ett asylboende i Flen. Där fick de ett bra mottagande och fin kontakt med medlemmarna i Missionskyrkan. Som de flesta kongoleser är Kia och Ndongala kristna och därför har det varit naturligt att ta kontakt med en kyrka när de kommit till en ny ort. Och deras kyrkliga engagemang har fortsatt i Norrköping. Kia är kyrkvärd och mycket engagerad i verksamheten i Sankt Olai-kyrkan.

De trivdes bra på flyktingförläggningen. Efter ytterligare någon vecka var det dags för en intervju med Migrationsverkets tjänsteman. Det var en fredag. De fick veta att de skulle skickas långt norrut redan nästkommande måndag. Vad platsen hette fick de inte veta. Vännerna och kyrkans präst blev upprörda och vände sig till polisen för att få hjälp att få beslutet upphävt.

Både Maic och Amanda föddes under tiden familjen bodde i Åsele men på den här bilden har de redan flyttat till Norrköping.

– Men ingenting hjälpte. Beslutet var fattat och pappren klara och vi fick veta att vi skulle till Åsele i Västerbottens inland. Vi landade i Umeå och sedan bar det av mot Åsele. Men allt blev hur bra som helst! Det bor jättefina människor där som verkligen bryr sig om. Vi fick en lägenhet och massor med kontakter och snart hade vi fullt upp med olika aktiviteter. Och det fanns andra flyktingar där också. Från Kenya och Ghana bland annat. Vi träffades i en kvinnogrupp och stöttade varandra. Vi blev som en stor familj tillsammans med dem som vi lärde känna i Missionskyrkan. Ibland kändes det till och med som om vi var hemma i Afrika igen, berättar Kia.

Som tur var anlände de till Åsele under sommaren. Men också sommaren är kall och Kia tyckte att hon frös hela tiden. Men man vänjer ju sig.

– Ja, tänk när vi såg snö för första gången! skrattar Kia.

Redan i augusti började de på SFI. Båda lärde sig svenska snabbt. Kia var gravid och snart föddes lilla Amanda på BB i Lycksele. Och bara ett och ett halvt år senare kom Maic. Då var det 1989 och dags för en ny flytt.

Ndongala fick jobb i Norrköping efter en AMU-kurs och familjen flyttade dit. Sedan dess är de Norrköping trogna.

– Ndongala hade flyttat redan tidigare för han kom in på en utbildning på AMU i Norrköping och efter det fick han jobb på Whirlpool. Så han hade långpendlat under nästan ett år innan vi kunde flytta efter. Sedan dess är Norrköping vår hemstad.

Men det var inte lätt för familjen att överge Åsele. Alla deras vänner ville så gärna att de skulle stanna kvar.

– Vi behöver er här. Era barn går i skolan och ni ser till att orten överlever.

Men det var viktigt för familjen att kunna hålla ihop förstås och Ndongala hade ju fått ett jobb. Flytten till Norrköping var oundviklig. Här föddes sedan också Ken 1993. Då var äldsta dottern Lyra 18 år. Redan då spelade hon fotboll så hon har alltid inspirerat sina småsyskon i deras intresse för bollen.

Kia började också på AMU och gick en köksutbildning.

– Samtidigt fick jag jobb som inhoppare på en städfirma. Men jag drömde om att få jobba i ett kök och fick också praktikplats på Strömbacken. Men där hade de boende svårt att acceptera min hudfärg. Mina arbetskamrater blev upprörda, men jag skakade det av mig och tänkte att de menar inget illa. De var bara så ovana. Men jag insåg att jag kanske inte skulle stanna kvar där så efter det har jag jobbat som lokalvårdare, berättar Kia.

Ndongala och Kia tillsammans med minstingen Ken.

Att kunna återuppta det yrke hon utbildat sig till hemma i Kinshasa var inte att tänka på.

– Vi fick ju fly hals över huvud och hade inga papper med oss som bevisade vilken utbildning vi hade. Så jag skulle ha fått börja från början. Det gick ju inte med barnen. Men jag är inte ledsen. Jag har verkligen trivts med mitt arbete och fortsätter att göra det, säger Kia.

Ndongala är sjukpensionär. Livet i Kongo Kinshasa var hårt. Makten var godtycklig. Han satt i fängelse en period och torterades då svårt. Bland annat bröt man fyra av hans fingrar på högerhanden. De fick aldrig möjlighet att läka rätt varför han haft svårt att klara vissa jobb som krävt handstyrka.

– Innan jag blev sjukpensionär jobbade jag på Samhall. Där kunde man ta hänsyn till mitt handikapp, säger han.

Oron för familjen som var kvar i Kinshasa var under de här åren ständigt närvarande. De hade inga möjligheter att åka tillbaka och med egna ögon se hur de hade det. Först efter tio år kunde de återvända. Då blåste nya vindar och Ndongalas pappa hade släppts ur fängelset.

– Men han var en bruten man och han dog bara några år efteråt.

Numera har de god kontakt med sitt gamla hemland men de åker inte gärna dit.

– Kongo Kinshasa är ett farligt land. Och det har blivit värre under senare tid. Kriminaliteten är hög och du riskerar hela tiden att bli utsatt för våld. Men förstås att vi åker ner ibland. När vi kommer blir det alltid fantastiska stora släktkalas. Mina syskon, som finns kvar men bor på olika platser, är jätteglada när vi kommer för då samlas vi alla med barn och barnbarn hos den som nu är min äldsta syster. Hon bor kvar i huset där vi växte upp och vi har alltid så roligt tillsammans.

Kia berättar att hon numera bara har tre syskon kvar i livet. Den allra äldsta systern dog för några år sedan.

– Hon var 72 år men tyvärr hann hon gå bort innan min mamma gjorde det. Att förlora ett barn är aldrig lätt. Mamma blev nästan hundra år och dog först 2015. Det var senaste gången jag åkte ner. Jag var orolig för situationen i landet men ville ju vara med på mammas begravning.

Lyra och hennes mamma. Lyra behåller kontakten med sitt gamla hemland som hon tvingades fly från bara 12 år gammal.

Äldsta dottern Lyra har med åren blivit fascinerad av landet där hon växte upp. Hon var ju hela tolv år när hon flydde till Sverige så hon minns sin tid där. Båda döttrarna bor och arbetar i Stockholm sedan många år men åker gärna tillbaka till Kinshasa. Nyligen tillbringade Lyra hela tre månader därnere.

– Jag vet att hon kommer att åka tillbaka. Syskonen brukar skoja sinsemellan och hon säger att hon är kongoles medan de andra bara är svenskar.

Men nu är det dags för lite mer fotboll. Att berätta om Kia utan att berätta mycket om fotboll går bara inte. Även om hon aldrig spelat själv har hennes vuxna liv dominerats av den där sporten, som är lika stor var man än vänder sig i världen.

De två flickorna i familjen spelade som sagt fotboll men det var när de två pojkarna också började inspirerade av sina systrar som det blev en livsstil för familjen.

– Amanda och Maic har alltid varit väldigt nära varandra. De gjorde allt tillsammans som små. Så att Maic skulle spela fotboll när Amanda gjorde det var helt givet. Och förstås att lillebror hakade på.

Pojkarna fortsatte spela upp i åldrarna och då i mer organiserad form. När de blev större valde de att gå med i olika klubbar. Maic gick till Sylvia och Ken till IFK Norrköping:

– Men de nöjde sig inte med träningarna. Så fort de kom hem fortsatte de spela tillsammans med bästa kompisen David Mitov Nilsson (IFK:s nuvarande målvakt), som bodde på samma gård, berättar Kia, som påpekar att båda sönerna ändå klarade skolan bra. Båda har tagit studenten. Så det fanns utrymme för annat än fotboll.

Karriären gick spikrakt uppåt för de båda. Redan som 19-åringar, direkt efter studenten, lämnade de Norrköping för ett liv som fotbollsproffs sedan de värvats till svenska klubbar på andra orter.

Ken på nya hemmaarenan i Watford.

En liten kuriosadetalj är att Ken, som idag är en stor och muskulös kille, ratades av förre IFK-tränaren Janne Andersson för att han var för liten och tanig. Samme Janne Andersson som nu är landslagstränare och som med jämna mellanrum utser Ken att spela i landslaget.

– Ken var jättebesviken att han inte blev uttagen till VM. Vi hoppades alla på det. Nu satt han här hemma i vår soffa och såg alla matcherna istället. Och hoppades förstås att han skulle bli inkallad eftersom han var reserv. Så blev det aldrig. Men nu i höst är han tillbaka i landslaget. Det är roligt för honom, säger Kia.

Maic har gjort habila insatser i flera allsvenska klubbar och har också varit utomlands under en period. Nu spelar han i GIF Sundsvall. Han har inte fått riktigt samma uppmärksamhet som brodern, mest beroende på att Ken värvades till Östersunds FK av Graham Potter, hela Sveriges mest omhuldade lag och mest omtalade tränare sedan de gjort succé i förra säsongens Europa Leauge, där de slog flera storlag i Europa. Ken var en av nyckelspelarna och mamma och pappa Sema blev i det närmaste hela Östersunds egna maskotar för det färgstarka inslag de stod för så fort Östersund spelade hemma. De fanns alltid på läktarna.

Nu måste Kia också få förklara hur hon kan kombinera alla dessa resor till norra Sverige samtidigt som hon sköter sitt jobb på Siemens.

– Jag brukar kunna anpassa mina arbetstider så att jag väljer att jobba sena skiftet eller det tidiga. Så på matchdagen tog jag det tidiga skiftet. Hann upp till Östersund i tid för matchen och sen hem tidigt nästa morgon så jag kunde jobba det sena skiftet. Med Maic var det enklare eftersom han spelade i Örebro då. Det var ju Finspång redan en bit på väg. Men nu är ju han också uppe i norr så då gäller samma rutiner som tidigare.

Kias arbetskamrater har ofta undrat hur hon klarar av det hårda tempot men Kia menar att eftersom hon har så roligt hela tiden är det aldrig några problem att ha fullt upp.

Kia passade naturligtvis på att köpa lite personliga saker på IKEA till Ken i hans nya hus i Watford.

Men nu krävs det mer frånvaro när Ken flyttat till Londonförorten Watford. Då är det inte lika lätt att hinna med ett skift om dagen:

– Nej, då måste jag ta semester någon dag här och där. Men det har jag också fått ihop. Jag trodde och hoppades att Ken skulle få spela VM i Ryssland så tidigt begärde jag semester för den tiden. Men sedan blev det ju inte så och då sparade jag semesterdagarna istället. Det betyder att jag kan åka över till England två gånger åtminstone i höst. När Watford möter Manchester United och Arsenal.

Några problem med boendet har de inte när de kommer till England. Ken har fått ett rymligt fullt möblerat hus att bo i där både föräldrar och syskon får plats om det skulle behövas.

– Kia har förstås också hunnit med några vändor till IKEA för att göra huset lite hemtrevligare, berättar Ndongala.

Berättelsen om hela Sveriges fotbollsmamma kan inte avslutas utan att jag berättar ännu en rolig anekdot från det livet.

Nyligen möttes Maics lag GIF Sundsvall och Östersund i allsvenskan. I Östersund. Ken var redan borta och i Watford. Klart att Kia och Ngondala skulle åka upp. Men för alla östersundssupportrar blev mötet plötsligt något förvirrande. Semas som alltid kommit till Östersund för att heja på hemmalaget hade nu ett annat favoritlag. Och de fick se Maics lag vinna. Han sprang upp till sina föräldrar på läktaren direkt efter matchen och delade sin glädje med dem.

Kia tar alltid fram sina maracas innan hon ger sig iväg till någon av pojkarnas hemmaarenor.

Men kärleken till Östersund finns naturligtvis kvar hos Kia och Ndongala och den är fortfarande ömsesidig:

– Det blev extra roligt när vi kom till Arlanda för att åka upp till Östersund. Hela ÖFKs lag kom precis från ett träningsläger på Gotland och skulle åka med samma plan som vi. När spelarna fick se oss kom de framrusande och ropade ”Mamma! Pappa! Det värmde i hjärtat, säger Kia.

Men den där dagen på fotbollsgalan för snart ett år sedan då ni drog ner rungande applåder efter ert dansnummer? Hur vågade ni tre bara gå ut på scenen och börja dansa?

– Det var inget konstigt med det. Vi har alltid dansat tillsammans så vi behövde inte ens repetera. Vi visste vilka steg vi skulle ta, säger Kia som om det vore den naturligaste sak i världen att ta upp en spontan dans med sina söner inför miljoner TV-tittare. Och att det sen är lika naturligt att nästa dag åka till Finspång och se till att det blir rent på Siemens.

PS: Den fina bilden på Kiadila Sema i huvudet har tagits av fotografen Magnus Andersson.