I hela mitt liv har jag fascinerats av flygplan och flygplatser. När jag bodde i Skåne kunde jag till och med ibland åka över till Köpenhamn bara för att sitta på Kastrup och titta på människorna som snart skulle vara spridda över hela jordklotet. Eller gå upp och sätta mig på utsiktsplatsen där man kunde se flygplan landa och lyfta. Eftersom jag alltid rest mycket har jag aldrig haft något emot väntetiderna på flygplatserna. En tid att fantisera kring var detta myller av människor egentligen hör hemma och varför de är där just nu.

Nu visar det sig att jag har en själsfrände i 40 år yngre Robin Lundin i Örebro. Men han har gjort något åt sitt intresse. Sedan tre år jobbar han som flygledare på flygplatsen i Örebro eller som de lite internationellt kallar sig, Örebro Airport.

Robin förklarar sin fascination för flygplatser så här:

– Där finns en förväntansfull stämning. Alla är på väg nånstans och spänningen inför resan finns i luften. Så jag har alltid tänkt att det vore fräckt att få jobba där.

Ändå känner jag Robin för att han en gång valde samma yrke som jag. Journalistens. Vi jobbade tillsammans under roliga fredags- och söndagskvällar med att redigera Norrköpings Tidningar under hösten 2013. Det var ett ungt gäng som jobbade de där kvällarna och det märktes att de hade roligt tillsammans. Men de accepterade även en gammal tant som jag. Det var där jag fastnade för Robin. För trots att han nyligen gått en treårig utbildning i kommunikationsvetenskap i Piteå med journalistisk inriktning och dessutom hade klar fallenhet för att ”göra snygga sidor” som vi säger i branschen, hade han redan beslutat sig för att ändra inriktning i livet. Parallellt med inhoppen på NT läste han till flygledare på universitetet i Norrköping.

Nu träffar jag Robin en fin höstförmiddag i flygledartornet i hans hemstad Örebro. Fredagar är lugna dagar på flygplatsen så trots att han är i tjänst hinner han prata med mig utan att vi riskerar att orsaka en större flygolycka. Och det är klart att den givna frågan är hur han kunde överge journalistiken för flyget innan han ens hann börja utöva yrket han uppenbarligen tänkt sig att satsa på:

– Jag har alltid gillat språk, varit bra på att skriva och haft ett allmänt samhällsintresse. Eftersom jag också idrottat mycket så ville jag bli sportjournalist. Men under utbildningen skulle jag göra ett referat från en utbildningsmässa. Då passade jag på att gå runt lite i mässhallen och upptäckte en monter för LFV (Luftfartsverket) där de berättade om flygledarutbildningen. Så jag tog en broschyr och sen skickade jag spontant in en ansökan.

Innan det var dags att börja flygledarutbildningen hann han dock med diverse journalistjobb. Både i Luleå, Örnsköldsvik, Norrköping och på Sport Expressen i Stockholm.

– Under den där tiden märkte jag vilka hårda villkor unga journalister jobbar under. Det är väldigt svårt att få ett fast jobb, istället får du vandra runt bland tidningarna, jobba ett antal månader och sedan bli utlasad och utkastad. Jag upptäckte att det var många som höll på så år efter år efter år. Eftersom dessutom lönen är usel jämfört med flygledarnas blev valet ganska enkelt. Flygledaravtalet bygger på tarifflöner så jag vet att jag om ett antal år kommer att få 50000 kronor i månaden. Det skulle jag aldrig få som journalist hur länge jag än jobbar. Dessutom är arbetstiderna som flygledare bättre. Som redigerare skulle det ha blivit jobb nästan bara på helger och kvällar. Det innebar att jag hade fått avsäga mig mycket av mitt sociala liv med vänner och familj. Och det är också viktigt för mig, säger Robin.

 

Men att komma in på flygledarutbildningen är inte lika lätt som att söka journalistutbildning. Speciella egenskaper som simultankapacitet, god förmåga till huvudräkning och att kunna bra engelska krävs till exempel. Så för att ens få börja studera genomgår man ett antal tester som LFV svarar för. Samtidigt som han läste sista terminen i Piteå for Robin därför land och rike runt på egen bekostnad för att klara testet till flygledarutbildningen. Första resan gick till Stockholm sedan två till Malmö.

– Det är klart att det sved lite i kassan men jag ville verkligen klara testen. Den sista delen var en intervju för att kolla att jag var normalt funtad helt enkelt. En flygledare har ju ett stort ansvar över människors liv så det är klart att man inte kan hasta över förberedelserna.

Men än var inte alla hinder undanröjda. Han måste också genomgå en omfattande och dyr läkarundersökning.

– Men för att genomgå den krävde LFV att man skulle ha bestämt sig och då stod de också för kostnaden. Så ett tag fortsatte jag som redigerare på olika tidningar och med de erfarenheter jag fick om en allmänt osäker bransch var det lätt att bestämma att jag ville ändra inriktning och bli flygledare. Ett val jag aldrig ångrat. Jag trivs jättebra med det här jobbet.

Något år innan Robin började gjordes utbildningen om till en akademisk utbildning. Tidigare var den två år där grundutbildningen sköttes på Sturups flygplats under 1,5 år. Därefter en fortsatt utbildning i flygledartornet på den flygplats där man fått jobb. Nu blev utbildningen betydligt mer avancerad och kritiken blev stark mot upplägget:

– Vad de gjorde var att lägga till två års logistikstudier, först läsa teori i 1,5 år i Norrköping sedan lära det praktiska handlaget under 1,5 år på Sturup och därefter ytterligare ett halvt år med fördjupningsstudier på distans i logistik. Först därefter fick vi halvåret på plats i tornet. Tanken var att  vi skulle få en akademisk logistikutbildning, vilket vi inte har någon som helst nytta av som flygledare. Det ledde bara till större studieskulder för oss elever och det blev svårare för LFV att anpassa intaget efter behovet. Upplägget las också ner två år efter det att jag hade börjat, suckar Robin.

– När vi gjort tiden på Sturup där vi använt simulatorer för att lära oss uppgifterna ville vi ju jobba direkt, men då var den där distanskursen i logistik kvar. Det kändes så onödigt. När jag precis startat kursen fick jag jobbet här i Örebro. Här sköts flygledningen av ett privat bolag ACR, (Aviation Capacity Resources) som inte ställer de kraven. Då hoppade jag av, berättar Robin.

Under utbildningstiden fick eleverna mindre uppmuntrande besked om att det fanns ett överskott flygledare och att de inte skulle räkna med att få jobb.

– Det innebar att vi var hela sex personer som reste över till Skottland på besök för att se om ett jobb där kunde vara ett alternativ. Där skrek de efter flygledare. Eftersom jag då hade träffat min blivande fru Sarah följde hon med mig över. Dundee, som vi besökte, tilltalade oss inte alls och vi bestämde att vi skulle stanna i Sverige. De andra tog jobb utomlands men är nu med något undantag tillbaka i Sverige. Det visade sig bara vara en tillfällig svacka. Nu är det brist på flygledare istället.

Men nu är det väl dags att ta det från början? I dagarna har Robin fyllt 30 år. Det innebär att han föddes i september 1988 i Örnsköldsvik. Yngsta barnet i en familj på fem. Han har en storebror som numera bor i Västerås och en storasyster som bor kvar i Övik. Hon har två barn, tre och fem år gamla, så Robin är morbror.

– Pappa Kjell jobbade på Hägglunds där de tillverkade stridsfordon och mamma Ingrid jobbade inom vården. En ganska klassisk fördelning mellan könen. Och så var det väl lite hemma också men jag vill inte påstå att det var alltför ojämställt. Vi var nog en ganska vanlig familj. Men däremot var inte jag ett helt vanligt barn. Jag var en riktig vildbatting och jag tror inte det var lätt att vara förälder till mig. Hade det varit idag är jag rätt säker på att jag hade fått en diagnos. Det var lite för mycket liv i den lille killen och jag behövde ständig stimulans, konstaterar Robin som titt som tätt råkade i besvärligheter både i förskolan, låg- och mellanstadiet.

– Jag hade väldigt lätt för mig i skolan vilket innebar att jag var kraftigt understimulerad och det i sin tur innebar att all min energi måste få utlopp på annat sätt. Jag var störig, kunde inte sitta still, pratade högt och mycket och var väl lite klassens clown. Men det slog slint rätt ofta också och då fick jag rena ”damp-anfallen”. Bland annat möblerade jag om ett klassrum en gång. Och nån gång fick rektorn bära iväg med mig rent handgripligt. Nu minns jag inte längre varför.

Robin berättar att hans mamma visat honom en gedigen lunta kontaktböcker där läraren skrev noteringar om hur barnen hade uppfört sig i skolan. Det fanns en hel del att rapportera hem om i just Robins bok. Läraren hade ett pedagogiskt grepp med en femtaggad stjärna. I början på veckan var den tom sedan fick man en tagg för varje dag man skött sig. Robin kom oftast hem med en stjärna där en eller fler taggar saknades…

Hans stökiga personlighet påverkade däremot inte förmågan att få vänner i skolan. Det hade han gott om. Och när man träffar Robin som vuxen har man mycket svårt att se den där illbattingen från förr framför sig. Han framstår istället som lugn och sansad utan stora åthävor. Och att klara testet som flygledare hade kanske varit svårt om det varit egenskaper som hållit i sig.

– Det var i slutet av mellanstadiet och allra mest i högstadiet som det hände något. Jag fick ett annat lugn och kunde lägga band på min energi. Jag fick helt enkelt kontroll på mig själv. Det kan ha berott på att jag hamnade i en klass med andra högljudda. Jag fick konkurrens om att höras och synas mest och det innebar att jag blev lugnare och tystare.

Under den här tiden hade Robin också börjat ägna sig allt mer åt sport. Han spelade både hockey och fotboll och på isen och fotbollsplanen fick han ordentligt utlopp för sin överskottsenergi.

– Jag älskade hockeyn framför allt. Jag spelade inte i Modo trots att jag bodde i Övik. Där finns faktiskt rätt många hockeylag. Mitt lag hette KB 65, där jag började med knattehockey och sedan fortsatte jag att spela upp i åren. Jag var forward. Jag ville göra målen!

Robin utbildade sig också till hockeydomare. En karriär han avslutade först i fjol, alltså sedan han flyttat till Örebro.

– Jag dömde matcher upp till divison 2. Och redan på den nivån tar uppdraget mycket tid. Man hinner inte mycket mer på fritiden, så när jag fick mitt heltidsjobb kände jag att det blev för mycket.

Nu är det slut på både fotbolls- och hockeykarriären för gott men det innebär inte att han slutat röra på sig. Han spelar innebandy. Det började han med redan under studietiden och fortsätter med det nu i Örebro. Här spelar han i Väster IBK, ett division 3-lag. Det innebär träning en gång i veckan och match en gång i veckan under säsongen. Varje söndag klockan nio på morgonen spelar han dessutom fotboll tillsammans med ett gäng andra killar. Bollbegåvad som han är har han också börjat med golf.

– Andra runt om mig spelade så jag tänkte väl att jag också borde börja. Och det gick bra. Jag spelar för fjärde året nu och har handikapp 15. Har faktiskt varit nere på 13 men på sistone har det gått trögt så jag har fått höja mig några snäpp.

Numera håller han sig i trim. Under studietiden i Piteå gick han upp rejält i vikt eftersom han inte kunde utöva sina lagidrotter på samma sätt. Han fick en chock när vågen stod på 107 kilo. Sedan dess tänker han på vad han äter och hur. Under senare år har han börjat med periodisk fasta:

– Jag fasta i 24 timmar två gånger i veckan. Sen äter jag normalt de andra dagarna. Det har jag hållit på med i snart två år och jag håller vikten kring 80 kilo utan problem. Jag mår bra av det och har blivit mycket rörligare och friskare, säger Robin.

Under studietiden i Malmö träffade han statsvetaren Sarah som numera är hans fru. Sarah är från Vellinge i södra Skåne. De träffades på det nuförtiden kanske vanligaste sättet, nätdejting, i deras fall på Happy Pancake.

– Vi hade en date och trivdes direkt ihop och sedan bara växte våra känslor för varandra. Vi har nu varit tillsammans i fyra och ett halvt år.

När Robin fick jobbet i Örebro jobbade Sarah som utvecklingsstrateg på Region Skåne. Det innebar att hon stannade kvar i Malmö under en övergångsperiod till hon också hittat ett nytt jobb. Och det fick hon, som nämndsekreterare på förskoleförvaltningen i Örebro.

Sen började det som kallas livet för de två. Under det senaste året har det gått med raketfart. De har köpt villa, skaffat hund och gift sig. Och den allra senaste nyheten avslöjar att de nu också ska bli föräldrar. I april nästa år.

Jag minns ju själv den tiden då det rör på sig i den egna privata sfären, även om jag och min man tog betydligt längre tid på oss mellan stegen, innan alla bitarna föll på plats. Vi träffades 1971, vi köpte hus 1975, vi gifte oss 1977 och vi fick vårt första barn 1982. Och någon hund blev det aldrig.

 

 

 

 

 

Men åter till Robin och Sarah. De började med huset. Efter en tids letande på Hemnet hittade de drömhuset en bit utanför Örebro, i Mosås.

– Huset är från 1947 men välrenoverat och modernt inuti. Dessutom fanns en helt nybyggd relaxavdelning. Det var bara att flytta in. Tomten är på runt 1500 kvadrat och där finns en pool! Vi fick mycket mer hus och tomt för pengarna för att vi valde att flytta en bit utanför stan. Men vi hade kollat mer praktiska saker också. Stadsbussarna går hit, affär finns. Det finns också många barn i området, och både förskola och skola. Så vi föll inte bara för poolen och relaxavdelningen. Vi tänkte förnuftigt också.

Jag såg en uppdatering på Facebook när paret precis flyttat in. De kunde inte vänta att vattnet skulle bli tillräckligt uppvärmt i poolen utan hoppade i utan att tveka när det bara var 10 grader. Man kan väl säga att de klev upp rätt snabbt igen.

Så har vi nästa steg. Hunden. Robin har växt upp med hundar och har alltid älskat hundar så för honom var det helt naturligt att han ville ha en när han blev med en egen familj. Men det återstod att övertyga Sarah som inte varit van vid hundar och erkände att hon var rädd för dem.

Robin, som kallar sig Blocket-knarkare, satte igång att leta på nätet efter en hund som skulle kunna tilltala Sarah. Och snart hittade han den mest bedårande valpen, en blandras mellan pudel, Cocker Spaniel och King Charles Cavalier. De två åkte och hälsade på och Sarah blev såld. Nu älskar hon Bacon som hunnit bli 14 månader. Han har varit hos dem i lite över ett år nu.

– Vi jobbar ju båda heltid så mycket tid har gått åt för att lära Bacon att vara ensam hemma under ett antal timmar utan att skälla. Men våra arbetstider gör att vi aldrig lämnar honom mer än fyra timmar. Jag jobbar ju skift och Sarahs jobb gör att hon kan flexa både morgon och kväll, så det fungerar. Och stämmer inte våra scheman får jag ta med honom till jobbet bara han inte stör och det gör han inte. Han är en väluppfostrad liten hund.

Och i somras föll så sista pusselbiten på plats. De gifte sig en strålande vacker sommardag. Bilderna som de lagt ut på Facebook berättar sitt tydliga språk vilken rolig dag det måste ha varit.

– Ja, det var det verkligen, säger Robin med eftertryck.

Sista pusselbiten förresten – det var ju inte riktigt sant. Redan nu bara någon månad efter giftermålet har alltså Sarah blivit gravid och familjen utökas med en ny medlem redan i vår.

– Det var väl lite snabbare än vi hade trott. Vi tänkte oss att vi skulle hinna bo in oss i huset först men samtidigt vill vi ju ha barn. Så det är ju bara roligt att det redan blir av.

Däremot har de inte åkt på bröllopsresan än. I november åker de till Sri Lanka och så stannar de några dagar i Dubai på vägen. Genast konstaterar jag: då åker ni med Emirates och så är vi tillbaka i flygledartornet och pratar flyg. Robin berättar gärna om sitt jobb och hur flygledningen fungerar och jag är överlycklig att jag för första gången i mitt liv fått sätta foten i ett riktigt flygledartorn. Tyvärr var det inga landningar eller starter när jag var där, men på skärmen kunde jag ju se alla flygplan som trots allt rörde sig i området.

Örebros flygplats är en liten flygplats där starter och landningar inte är jättemånga. Härifrån går främst fraktflyg och charterresor. En reguljär linje finns till Malmö med två avgångar om dagen. Men betydligt fler flygplan landar alltså här än de som tar passagerare. På flygplatsen finns verkstäder där Saabs kommersiella flygplan ses över och repareras. Jag ser åtminstone tre plan från Swiss air stå uppställda på plattan.

– Sedan är vi en mycket stor fraktflygplats. Bland annat tar vi emot ett av världens största fraktflyg, en Antonov från Ukraina. Det är mäktigt att se dem när det landar och lyfter men också när de lastar ur. De kan öppnas både fram- och baktill nämligen. Och planet är så stort att piloterna i cockpit sitter på samma höjd som vi i tornet.

Men flygledarna ska hålla reda på mer än starter och landningar och de plan de kan se med blotta ögat när de sitter i tornet. De har ansvar för ett område upp till 3000 meter i luftrummen och inte bara precis över Örebro. Området sträcker sig till Laxå i sydväst och Köping i nordost. Här finns också områden som planen inte alls får flyga över till exempel. Däremot när planen är på högre höjd än 3000 meter är det Arlanda flygplats som har ansvaret.

– Jag har aldrig varit uppe i flygledartornet där. Det skulle vara kul att någon gång jobba på ett ställe som har lika mycket trafik som vi tränades för under de intensiva perioderna av utbildningen. Men jobbet här i Örebro är mer varierat och kan bli intensivt på ett annat sätt, så jag trivs väldigt bra med det just nu, säger Robin innan han återgår till jobbet i tornet där kollegan Jonas Olsson vakat under vårt samtal. Och jag vänder bilen söderut igen.