Christer byter skepnad
flera gånger i månaden

Han har bland annat medverkat i filmer som The Square, Ted – för kärlekens skull, Solsidan, Grotesco och snart också i TV-serier som Det som göms i snö och Vår tid är nu. Trots dessa uppmärksammade produktioner svär jag på att ingen av er känner igen hans namn: Christer Sandberg. I alla fall inte som skådespelare.

Christer är nämligen statist. Han är den beige gentlemannen som passerar förbi på gatan, eller polisen som deltar i en insats eller en av många gäster på en stor galamiddag.

Christer jobbar förklädd. Inte är han polis – har aldrig varit.

Han hittar förstås alltid sig själv, men det är inte lika säkert att vi andra hinner upptäcka honom innan scenen är över. Som statist får man fantastiska inblickar i det arbete som läggs ner på en filmproduktion. Det är inte så att man bara dyker upp på filminspelningen en morgon och går därifrån två timmar senare färdig med sitt jobb sedan någon underhuggare till regissören sagt vad man ska göra. Nu förstår jag att det ligger otroligt mycket arbete bakom också den minsta lilla statistroll. Inte bara för statisten själv utan för hela filmteamet.

Christer har inte försörjt sig som statist. Istället drog den här karriären igång sedan han blivit pensionär. Jag tycker att jag har hittat på något roligt som pensionär genom att starta den här bloggen, men det övertrumfas ju lätt av Christers val av sysselsättning.

Till allt detta återvänder vi. Christer kan berätta en hel del om hur det är att jobba med regissörer som Ruben Östlund, Roy Andersson och Felix Herngren. För att ge er en liten teaser.

Det är väl dags att jag berättar varför jag känner Christer, en 66-årig trebarnsfar boende i Gröndal i Stockholm. Ja, det är inte ens rätt att säga att jag känner Christer. Vi har funnits i varandras periferier under många år, eftersom vi valt samma yrke, journalistens och bott i samma stad, Norrköping. Annars är vi knappt ens bekanta.

Christer minns mig från två andra tillfällen då jag ännu inte var medveten om hans existens. Den första gången var väl ingen direkt höjdpunkt i mitt liv. När vi nu träffas en av alla dessa heta sommardagar i början på augusti i Gröndal, och vi slagit oss ner inomhus på ett fik för att komma ifrån den gassande solens vassa strålar, drar han sig till minnes att han var med på en journalistkongress för mer än 30 år sedan. Där var den samlade medlemskåren beredd att hugga huvudet av mig. Jag har skrivit om detta tidigare i min blogg, eftersom jag råkade vara en av förbundets styrelseledamöter när den största skandalen hittills i förbundets historia briserade, och i princip alla medlemmar vara arga på mig och de andra i styrelsen. (Jag rekommenderar er att läsa mina intervjuer med Clas Leo Lindwall, Mie Jernbeck och Biörn Torbiörnsson om ni blir nyfikna. Här har den historien bara en ”statistroll”)

– Jag var vald som kongressombud för Östergötland men höll en låg profil. Men som sagt där blev jag medveten om att du fanns, berättar Christer nu.

Nästa gång vi sågs var för 13 år sedan då jag tillfälligt jobbade som nyhetschef på Gotlands tidningar. Christer var publisher på Folkbladet i Norrköping sedan fem år och kom över till Gotland tillsammans med en rad andra potentater från vår gemensamma koncern, den som numera heter NTM för ett möte. Ett möte jag minns väldigt lite av eftersom det var idel nya ansikten och nya frågor för mig.

“Hur mycket kan du skära? En miljon?”

Samma år fick jag jobbet som nyhetschef på Norrköpings tidningar och vi två började jobba i samma byggnad, men jag kan inte säga att vi lärde känna varandra bättre för det. På den tiden var fortfarande Folkbladet en fristående socialdemokratisk tidning, vars medarbetare inte hade mycket med oss på den konkurrerande stora tidningen att göra. Då fanns ännu tanken och hoppet att Folkbladet skulle få konkurrera med oss på lika villkor, trots att vi hade samma ägare. Och det var Christers uppgift att genomföra det.

De förhoppningarna grusades emellertid snabbt när tiderna för tidningsbranschen blev allt kärvare i konkurrens med den nya digitala verkligheten. Efter tio år som ansvarig både för ”bokstäverna och siffrorna” på Folkbladet hoppade Christer därför av 2010.

– Det var inte kul längre. Det började väl med finanskrisen 2008, efter det blev den ständiga frågan till mig: ”Hur mycket kan vi skära? En miljon?” Det var inte att tänka på några redaktionella satsningar för snart återkom samma fråga: ”Hur mycket kan vi skära?” En miljon till?” Eftersom vi tidigare under min ledning till och med gick med vinst flera år i sträck kändes det lönlöst att fortsätta.

Om Christers tid på Folkbladet återvänder vi också längre fram i berättelsen.

Christer reser mycket och han har ofta en speciell avsikt med sitt resande. För det mesta handlar det om att besöka olika musikfestivaler. Men här ser han ut att bara njuta. Han är i Cadiz i södra Spanien.

Under de här åren när Christer var chef på Folkbladet blev vi i alla fall Facebook-vänner. Men jag kan verkligen inte säga att jag kände honom som person. Därför var det en extra utmaning för mig när jag frågade honom om han ville vara med i min blogg. Oftast har jag haft mer att göra med mina offer när jag ber dem medverka. Men jag har blivit nyfiken på honom. Jag tycker Christer verkar vara en spännande och rolig person. Inte bara för att han blivit statist, han gör roliga och träffsäkra uppdateringar på Facebook, ibland i versform, han reser otroligt mycket över hela världen både ensam och med sällskap, han lägger gärna ut rapporter från konserter han varit med om både hemma och i utlandet. Kort sagt jag insåg att han är en person med många intressen som kan ha mycket att berätta.

Här är några citat från hans Facebooksida så ni förstår vad jag menar:

“Sitter här med en kopp kaffe+ett glas Metaxa och funderar på att fråga Gud varför han tillåter fattigdom, lidande och orättvisor – istället för att göra något åt det.

Så inser jag att han antagligen skulle fråga mig precis samma sak…”

“Läser att Hovet ska rivas. Det är verkligen på tiden. Prinsar och prinsessor hör hemma i sagorna. Statschefen i en demokrati ska utses genom val!”

Men vi börjar förstås från början. Även om Christer verkar mycket hemtam som stockholmare idag, eller i alla fall Gröndalsbo, är han Norrköpingsbo från födseln. Han föddes 1952 och blev enda barnet för pappa Olle och mamma Inga Britt.

– Att jag var ensambarn var inget jag reagerade på då. Jag var ett ganska bortskämt barn åtminstone när det gäller saker och när man är ung räcker ju det långt. Men senare i livet när jag sett mina egna barn och nu deras barn kan jag retroaktivt bli avundsjuk. Det har varit härligt att iaktta vilken glädje de har av varandra också nu när de är vuxna. Så hade jag nog också velat ha det.

Fotboll och IFK Norrköping har varit viktiga i Christers liv.

Christers pappa var småföretagare, ägde ett plåtslageri med fyra-fem anställda och hans mamma jobbade också i företaget och skötte administrationen. Christers tre första år i skolan tillbringades i Söderköping. Sedan flyttade familjen tillbaka till Norrköping.

– Pappa köpte ett gammalt åkeri och inrättade sitt företag i bottenplanet och så bodde vi på övervåningen.

Christer spelade fotboll som barn och i tidiga tonåren.

– Intresset hade jag hemifrån. Pappa och hans bror startade för övrigt en fotbollsförening IK Waria tidigare. Och när jag var aktiv värvade föreningen faktiskt mig som högerytter. Men min fotbollskarriär blev inte långvarig. När jag blev 15-16 år tog andra intressen över – framför allt politiken och musiken. En ganska vanlig utveckling för unga fotbollsspelare.

Eftersom vi ändå är inne på det här med fotboll är det väl bäst att jag redan nu berättar att Christer är en hängiven IFK Norrköping-fan. Sen han flyttade till Stockholm åker han väl inte till Norrköping varje hemmamatch men däremot sitter han på O’Learys i Gamla stan varje gång Norrköping spelar. Han var med och startade ”Exilsnokarna”, som har den restaurangen som möteslokal. För alla icke IFK-fans är Snoka smeknamnet på IFK.

– Vi är över 100 medlemmar. Och har naturligtvis väldigt kul inte bara för att IFK spelar.

Här kan jag inte låta bli att ge er ännu ett citat från Christer Facebook. Man måste nästan vara i min ålder för att begripa det men roligt är det:

”IFK värvar Ian Smith – varför inte Robert Mugabe, han är väl kontraktslös nu?” (Den som kan Zimbabwes historia skrattar gott.)

Den politiska debatten under 70-talet kan i dagens politiska klimat vara svår att ens föreställa sig. Marx, Lenin och Mao, Che Guevara och Castro blev de stora idolerna. Christer drogs med och blev organiserad kommunist och maoist. Han var medlem i det lilla partiet SKP, som bytte namn från KFML sedan man tagit avstånd från utbrytarna med ett (r) i slutet. Jag vill veta varför. Diskuterade han mycket politik med sina föräldrar?

En av många demonstrationer  som Christer deltog i på 70-talet i Norrköping.

– Nej inte alls. Pappa var ju småföretagare och röstade säkert på centerpartiet. Men vi pratade aldrig politik hemma. För mig var det nog så enkelt att jag sögs med av tidsandan. Att jag sedan blev mer aktiv än många andra och deltog i en rad demonstrationer och på olika sätt markerade min politiska inställning kan man nog bara skylla på mig. Det fanns klart totalitära tendenser i min övertygelse det måste jag erkänna. Idag tar jag totalt avstånd från marxist-leninismen och kommunismen, påpekar Christer.

Han tog anställning som truckförare på Ericsson i Norrköping 1975 samtidigt som han också var ordförande för Röd Ungdom. Men nya tider var på gång för honom.

– Jag skrev i vår tidning Rödluvan och som partiarbetare höll jag dessutom tal ibland, som jag skrivit själv förstås. Redan i skolan tyckte jag om att skriva uppsats så jag började fundera så smått på att bli journalist. Det var ju kul att skriva och formulera sig.

Vid den här tiden hade Christer flyttat till Växjö (en flickvän fick honom att byta bostadsort) och bestämde sig för att söka till Journalisthögskolan i Göteborg. Vårterminen 1977 var han på plats och flyttade in i en studentkorridor i Masthugget. Jag drar genast slutsatsen att han ville bli journalist för att förändra världen, se till att få ut sitt budskap:

En ung Christer. Handen på affischen tillhör Marx. Förstås.

– Nä du, så barnslig var jag inte. Jag var medveten om journalistikens villkor. Och jag har alltid varit öppen för att ta emot argument även om de inte överensstämmer med mina egna.

Det vara alltså inte Norrskensflamman eller Arbetaren eller någon annan tidning på vänsterkanten han sökte till när det var dags för praktik utan Expressen i Jönköping.

Och vid den här tiden började också hans misstro mot den kommunistiska ideologin öka. Han berättar ett i och för sig bagatellartat exempel på den oförsonliga inställning som fanns i gruppen:

– Jag hade köpt ett par snygga svarta boots med en liten klack som jag tyckte var astuffa. Kommentaren från mina partikamrater var ”fascistboots”. Men jag behöll dem på.

1979 kom det till en definitiv brytning med SKP. Det blev ingen stor palaver. Christer slutade komma på möten och fick en del skit för det. Trots att han är en sann föreningsmänniska avstod han efter det från att organisera sig politiskt. Det är först under senare som han gått med i socialdemokratiska partiet.

– Däremot har jag väl röstat på det partiet med några få undantag under alla år efter brytningen med SKP.

På studentkorridoren i Masthugget lärde han känna Ann Lindholm som skulle bli hans fru och mor till de tre barnen. Hon flyttade med honom till Växjö och började sjuksköterskeutbildningen där samtidigt som Christer fick sitt första fasta jobb på Smålänningen i Ljungby. Han jobbade som lokalredaktör både i Markaryd och Älmhult och hamnade några år senare som lokalredaktör för tidningen i Växjö där han också skulle bevaka landstinget och länsstyrelsen. Christer trivdes med livet och jobbet och snart var första barnet på väg. David föddes 1981 och nu gjorde Christer något som bara en handfull män i hela Sverige gjorde det året:

Christer tog ut en helt unik pappaledighet

– Jag var pappaledig med David under hans första sex månader. Ann var i slutspurten på sin utbildning och vi tyckte det var besvärligt för henne att behöva avbryta så tätt inpå. Det funkade fint. Hon kom inte ens hem och ammade utan pumpade ut mjölk så jag hade. De andra barnen, Robin som är 34 nu och Rebecka som är 31 var jag mer normalt pappaledig tillsammans med.

När de två yngsta barnen kom hade han redan hunnit med en mindre jobbkarusell och familjen bytt bostadsort. Christer började på Folket i Nyköping men slutade redan efter någon månad sedan han fått jobb på Radio Östergötland i Norrköping 1983. Ann började arbeta på Vrinnevisjukhuset och familjen flyttade till Norrköping där de sedan blev kvar fram till 2007. Då hade barnen lämnat hemmet och de flyttade till lägenheten i Gröndal, där de fortfarande bor. Eftersom Christer fortsatte jobba ytterligare några år i Norrköping hade han en övernattningslägenhet där.

Christer var under många år, närmare bestämt 18, en framträdande profil som producent och programledare på Radio Östergötland och i slutet som t f kanalchef. Han uppmärksammades också av ledningen i Stockholm och lånades därför ut titt som tätt till SR:s riksprogram i P1 och P4.

– Jag fick jobba som producent med både Studio 1, P1 Morgon, Efter tolv och Efter 3 med Olle Stenholm. Det var en rolig tid. Och under en period lånades jag också ut till SVT, och Ragnar Dahlbergs Café Norrköping, där jag fick göra det mesta, förbereda intervjuer, boka artister etc. .

Christer blev något av en expert på att hantera telefonväkterier både på Radio Östergötland och i riksprogrammen. 1999 uppvaktades han därför av en av radions chefer om han ville bli producent för en ny programidé som skulle dras i gång, Ring P1, men Christer slog bakut direkt. Han rekommenderade dem starkt att avstå:

– Min långa erfarenhet säger mig att just program där vem som helst får ringa in och prata om vad som helst balanserar på en mycket slak lina. Och jag ville inte bli folkfientlig, vilket man lätt kan bli. Chefen menade att P1 hade andra och klokare lyssnare. Men det var en naiv inställning. Idag när Ring P1 drar i gång stänger jag av radion.

“När jag tackade ja hade jag ju ingen aning
om vad jag tackade ja till.”

Men så kom det ett erbjudande han inte kunde motstå 2001. Ända sedan 80-talet hade han regelbundet skrivit kulturkrönikor i Folkbladet och nu ville man att han skulle bli ledare för tidningen, både vd och chefredaktör. För Christer var det ett tillfälle han inte ville missa.

– När jag tackade ja hade jag ju ingen aning om vad jag tackade ja till. Den stora förändringen blev att jag inte längre visste vilka intäkter jag hade att hålla mig till. På radion var det alltid givna summor, här visste vi inte från månad till månad vad vi skulle få, eftersom vi var beroende av vad marknaden gav oss.

Men det blev några roliga år på tidningen. Den gick bra ekonomiskt och han hade en riktig organisation att jobba med: säljare, annonsverkstad, nyhetsreportrar, fotografer, sportreportrar, en stor lokalredaktion i Finspång (med fler läsare än NT), redigerare, kulturredaktör, administratörer, fler än 40 medarbetare. En tid som dagens anställda på tidningen ser i ett rosa skimmer. Nu finns bara en handfull nyhetsreportrar och en publisher kvar. Resten har administrerats bort och uppgifterna sköts nu av de koncerngemensamma avdelningarna, förlagda främst till konkurrenten NT. Jag vet för jag jobbar med dem ibland när jag hoppar in på redigeringsnavet där alla tidningar i koncernen färdigställs. Och det var när de rationaliseringarna startade som Christer började vantrivas på jobbet.

– Samtidigt hade jag familjen, fru, barn och barnbarn, i Stockholm och jag satt ensam kvar i en liten övernattningslägenhet. Så efter några års gnetande gick jag upp till vår vd och lämnade ett förslag som jag hoppades att han inte skulle kunna motstå. Jag ville bli hela koncernens Stockholms-reporter.

– Jag behöver bara en kamera och en dator. Redaktionen har jag hemma. Och så blir jag en resurs för alla tidningar och den är gratis, sa jag och jag fick OK! Samtidigt bestämdes att jag skulle komma till Norrköping eller Linköping en gång i veckan för att vara programledare för ”Affärsliv” i koncernens TV-kanaler. Det blev ett tiotal-program för min del.

Minst en dag i veckan hämtar Christer på dagis. Här är det Donna, tre år,  som får umgås med farfar.

Under fyra år kunde han så fortsätta som reporter med koncernens alla tidningar spridda över landet som uppdragsgivare, men sedan kom rödpennan fram igen. Vid en av alla besparingsomgångar blev Christer uppsagd på grund av arbetsbrist. Då var han 63 år och fick en sådan uppgörelse att pensioneringen blev möjlig.

Och pensionärslivet fylldes fort. Nu hade han gott om tid för alla de intressen som fått stå tillbaka under de arbetstyngda åren som chef. Som jag berättat tidigare har ju Christer varit lite avundsjuk på sina barn och barnbarn för den glädje de har haft av varandra. Nu får han ofta själv del av den glädjen. De fyra barnbarnen, Jaqline, 5, Nacho, 4, Niki, 6 och Donna, 3 år umgås han gärna med.

– Jag hämtar regelbundet på dagis. Men det är inte så att jag likt många andra fäder tycker att jag är en bättre farfar än far. Jag var allt en rätt bra pappa också, säger Christer med eftertryck, när jag börjar antyda något i den vägen.

Christer är som jag skrivit tidigare mycket intresserad av musik, och kollar man hans Facebook-uppdateringar så antyder de att han har en bred smak och att han gärna och ofta går på konserter i både småintima klubbar och på stora arenor. Inte svensktoppen eller discohits precis men blues, jazz, rock, country.

En mörk bild från Christers Facebooksida visar de tre barnen, David, Rebecka och Robin under ett uppträdande och Christer är förstås på plats.

Och musikintresset har gått i arv till barnen. De tre har bildat en grupp tillsammans som från början bestod av bara syskonen som spelade gitarr och sjöng men som nu håller på att växa med både basist och trummis. Musikgenren är country och det är inte bara ett källarband. De uppträder.

Christer reser som sagt också mycket. Flera resor kan förklaras med musikintresset. Han följer nämligen Bob Dylan över världen. Ingen stalker precis men varje år prickar han in någon konsert med Dylan någonstans. I år bar det av till Florens till exempel. Men han har också sett honom i både USA, Rom och Berlin under senare år.

Beviset. Dylan i Florens.

– Ja, Dylan är favoriten och jag har följt hans utveckling noga under många år. Hans tidiga år och det han gjort nu under 2000-talet visar vilken stor poet och sångare han är. 80- och 90-talen var lite av en ökenvandring för honom. Jag blev mycket glad och inte förvånad att han fick Nobelpriset. Jag tyckte mig ana att något var på gång när akademiledamöter som Horace Engdahl och Torgny Lindgren plötsligt började citera eller prata om Dylans texter.

Som sagt många resor gör han. Men ofta lägger han inte bara länder på hög. Han har en tanke med resandet. Det här med Dylans konserter är en sådan idé.

– Men jag har också varit i USA under de senaste tre presidentvalen. Det ger en dimension som man inte får genom att bara resa dit som turist. Nu senast när Trump valdes fick jag möjlighet att delta i Demokraternas valvaka i Knoxville, Tennessee. En verklig upplevelse.

Men han reser allt bra mycket också bara för resandets skull även om det är extra lyckat om han samtidigt kan kombinera det med besök på någon musikfestival. Jag tycker han jämt är ute och åker nånstans när han lägger ut uppdateringar på Facebook. Bara för att förvissa mig om att jag har rätt satte jag mig och kollade uppdateringarna under det senaste året: England, Spanien, Bali, Spanien, Finland, Italien, Grekland, USA (Chicago) och så helt nyligen en gedigen resa norr om Polcirkeln.

Nu åter till statistlivet. Att det är rätt omfattande avslöjar väl den här uppdateringen på Facebook:

“Det här med att som pensionär knäcka som statist i filmer och tv-serier är faktiskt riktigt kul. Ibland betalar de ju lite också. Har jobbat för 7 produktionsbolag ser jag i deklarationen som kom idag. På sista raden ser jag också resultatet: 40 000 kr i restskatt. Tout pour l’art.”

Att han blev statist var lite av en slump. En vän på Facebook började publicera uppdateringar där han gjort olika statistroller. Christer blev nyfiken och frågade hur han fått de uppdragen. Det visar sig att det finns en speciell sajt, statist.se, där man kan sälja in sig själv. Christer nappade, betalade en mindre avgift och snabbt fick han ett förslag. En ICA-reklam. Men uppenbarligen lockade hans gentlemannamässiga utseende och uppförande fler och numera gör han säkert ett inhopp i någon produktion så där varannan vecka. Varje roll ger inte mycket i fickan men sammantaget har det uppenbarligen blivit en del.

Christers roll i The Square – en middagsgäst som ingriper mot den provocerande apmänniskan.

Hans mest uppmärksammade insats – åtminstone i vänkretsen – är rollen i The Square, Ruben Östlunds prisbelönta film. Christer är med i scenen där människoapan går bärsärk på den flotta galamiddagen. Christer, en av gästerna, överfaller mannen, slår honom och brottar ner honom.

– Ja, det var en spännande upplevelse på många sätt. Tre morgnar i rad tog jag tuben klockan sju till inspelningen uppklädd i smoking. Att se Ruben Östlund i aktion var något extra. Han regisserade också oss även om det var en stuntansvarig som instruerade oss. Den våldsamma scenen när vi brottar ner mannen togs säkert om 20 gånger för att jag inte visade tillräcklig ilska. Och varje gång fick Ruben Östlund mig att på riktigt bli argare och argare. Till slut var jag utom mig av raseri. Der var ju inte så att vi slog mot den riktiga skådespelaren. Vi slog mot en markerad plats där han sedan klipptes in. Precis i början var han där medan vi bara fejkade slagen. Men en gång råkade jag träffa hans arm rätt hårt. Då blev han ilsken och pekade ut mig för filmteamet.

Christer har bara gott att säga om Ruben Östlund. Som statist fick han visserligen inte följa med ner till Cannes men däremot fick alla medverkande vara med om en specialvisning av filmen, innan det bar av till Cannes, där den vann den finaste utmärkelsen, Guldpalmen.

The Square – alla som som fanns på plats när den uppmärksammade galamiddagen spelades in.

Att bli instruerad av Felix Herngren under inspelningen av Solsidan var betydligt enklare. Han var nöjd rätt fort och gjorde ingen större affär av att statister fanns på plats.

En annan som är otroligt noggrann däremot och känd för det är Roy Andersson. Nyligen gjorde Christer en “audition” inför en ny film och regissören var närvarande. Till den provfilmningen blev han värvad. En regiassistent ringde upp Christer och ville att han skulle komma. Vilket naturligtvis måste kännas extra hedrande också i statistbranschen.

– Jag skulle föreställa en tandläkare. Efteråt fick jag veta att bara för den scenen hade 30 statister kallats in. Då är man noga med detaljerna. Tyvärr gjorde inte jag bäst ifrån mig.

Att Christer klarar sig bra som statist har nog sina förklaringar också i hans bakgrund. Inte bara att hans utseende passar bra in för att gestalta ett brett spektrum av herrar i sina bästa år. Han har nog haft nytta av rollen som programledare i radio och TV också. Han är van att befinna sig i offentlighetens ljus.

Innan vi skils åt där i den småstadslika stockholmsförorten följer Christer med mig på en liten guidad tur i de vackra omgivningarna. Han tar cykeln, ett fortskaffningsmedel han ofta använder, medan jag går. Speciellt stolt är han över Gröndals egen lilla badsjö, Trekanten; den här sommaren en oas för många som blivit kvar i stan. Att han tycker om sitt Gröndal går inte att ta miste på, så Norrköpingsbo han är i själ och hjärta.

En guidad cykeltur genom Gröndal avslutar vår intervju.
Den lilla sjön Trekanten mitt i Gröndal lockar till många bad.