Att återvända till Östersund är för mig alltid lika roligt. Det är staden i mitt hjärta. Hit kom jag som 23-åring och var nästan 42 innan jag flyttade härifrån. Här träffade jag min man, här födde jag mina barn, här fick jag mina vänner för livet och här hade jag fantastiskt roliga år som medarbetare på Östersunds Posten.

Nu har jag varit på återbesök; under en vecka som började antyda att vintern är på gång i vårt land. Jag återvände bland annat för att intervjua Henrik Ahlström på Östersunds Posten för min blogg. Ja, nu tror ni ju att han är en gammal kollega från den tiden då jag bodde där. Men det stämmer inte. Henrik är bara 29 år. Han föddes samma år som jag flyttade från stan.

Istället är det så att jag lärde känna Henrik i Norrköping. Han kom till Norrköpings Tidningar som praktikant från Journalisthögskolan i Sundsvall 2012. Vi satt nära varandra och hann utbyta många tankar under den där terminen. Men nu har alltså Henrik återvänt till sin hemstad och jobbar som webbredaktör på ÖP, i samma – fast ombyggda – lokaler där jag tillbringat 18 år.

Henrik och jag träffas hemma i hans nya fina trea på Kanslihusgränd 14. Trots att jag är hemtam i Östersund kände jag inte alls igen gatuadressen. Inte så konstigt. När jag bodde i Östersund fanns inte gatan. Området var då stängt för allmänheten. Här låg nämligen regementet I5. Ett av tre regementen i stan som nu sedan länge är nedlagda. I5 är en blomstrande stadsdel med både lägenheter, företag, skolor, och förskolor. På vägen dit passerar jag kvarteren där jag bodde i början på 70-talet. Så besöket börjar med en nostalgipromenad för mig.

Jag tänker låta Henrik själv börja den här intervjun. För något år sedan gjorde han ett inlägg på Facebook som berättar mer om honom som person än jag kommer att klara under resten av intervjun. Jag saxar några delar ur den.

”Strax efter fem, när jag skulle in i bilen, hörde jag hur en som nog druckit för mycket under på tok för lång tid, satt och mumlade. Snart hade det ohörbara gått över till de mycket tydliga orden: ”Muppjävlar, dom får dom… Jävla muppjävel”

Det var tydligen nån sorts mantra för den här personen – som gissningsvis tyckte att jag satte mig i en för fin bil och därför förtjänade att överösas med glåpord. I en bättre värld hade jag inte brytt mig, eftersom jag vet bättre. Alldeles uppenbart är det så att jag klarat mig bra mycket bättre i livet än den person som svor åt mig. Så varför blev jag så arg? Varför fantiserade jag om Patrick Bateman för en stund och bara skada? Skada efter bästa förmåga. Och hur kommer det sig att jag inte så mycket som visade fingret på väg därifrån?

Svaret på den första frågan är rätt enkel. Jag vill inte få skit kastat på mig för något jag inte rår för. Inte heller vill jag få det på falska grunder. En av de saker som jag tänkte under den där korta stunden var: ”Jag arbetar, jag betalar skatt, vad fan gör du?”  (……….. )

Problemet är att jag inte får utlopp för ilskan på riktigt – utan skriver en lång arg jävla digital lapp istället. Civiliserad PK-mupp som jag är, vill jag egentligen bara slippa vara arg.”

Både ilska och sorg på en gång. Just nu är jag glad att Henrik skrev istället för att skälla så jag kunde få med hans genuina upprördhet här.

Direkt kastas jag in i Henriks verklighet när jag ringer på. Det är inte Henrik som öppnar utan hans personliga assistent, Olof. Själv tar Henrik emot i sin rullstol i vardagsrummet. Henrik har en svår CP-skada och hans ben duger inte till att gå med. Också armarna har begränsad styrka och är påverkade av skadan men de deltar gärna i samtalet genom olika livfulla gester. Skadan är ett funktionshinder som innebär så stora begränsningar att han för att klara de flesta vardagliga behov är helt beroende av sina assistenter.

– Jag har rätt till 17 timmars assistans per dygn vilket innebär i princip dygnet runt utom någon timme då och då som jag är ensam. Jag har fyra assistenter som turas om att vara med mig.

”Är det rätt av assistenten att hjälpa 15-åriga

mig stt stjäla en starköl ur kylen?”

Han konfronterar mig genast (efter de normala hälsningsceremonierna förstås) med ett moraliskt dilemma som assistenterna kan utsättas för i umgänget med en funktionshindrad person:

– Säg att vi är ensamma hemma jag och assistenten. Jag är 15 år. Jag bli sugen på att sno en starköl i kylskåpet. En lätt sak för vilken 15-åring som helst. Men nu är min situation sådan att jag måste få hjälp att ta mig till kylskåpet. Ska assistenten stoppa mig eftersom jag är minderårig och dessutom begår en olaglig handling? Jag tycker inte det. Men risken är stor att det blir assistenten som får skället när mina föräldrar kommer hem. Det är ju mig de ska skälla på. Det är jag som snott ölen och druckit den! Det är jag som ska ta konsekvenserna av mitt handlande. Alla medborgare har friheten att göra fel.

Däremot håller Henrik med om att det finns en gräns. Om han istället skulle vilja att assistenten följer med ut för att köpa knark av en langare, har den nog överskridits.

– Det kan jag inte kräva av assistenten att ställa upp på. Däremot ska man som assistent kanske fundera på om man är på rätt arbetsplats i det läget, konstaterar Henrik.

Under vårt samtal kastar vi oss mellan ämnena rätt friskt. Ingen av oss har något emot att prata och åsikter har vi också så det räcker båda två. Henriks uttalande från en radiointervju när han var nio år gammal passar därför rätt bra in här. Så har sa han:

”Söker ni en tyst vän ska ni inte komma till mig för jag kan prata hur länge som helst.” (Den radiointervjun kommer vi för övrigt att återkomma till många gånger. För mig var det ett underbart sätt att också förstå den vuxne Henrik. Den nioårige Henrik har inga problem att prata för sig eller att ge ärliga svar.)

Men för att få lite struktur på berättelsen är det nog dags att ta det från början. Henriks familj består av mamma Jeanette, 55 år, sjukpensionär sedan hon skadat rygg och nacke svårt vid ett dramatiskt fall och pappa Örjan, 61 år, taxichaufför samt storebror Andreas, som är fyra år äldre än Henrik. Andreas har för övrigt varit en av Henriks assistenter sedan tonåren.

– Det fungerar jättebra. Vi har alltid kommit bra överens och vi pratar mycket med varandra om det mesta. Även om vi inte är speciellt lika. Andreas är en friluftsmänniska medan jag gillar att läsa och andra inomhusaktiviteter.

Men tillbaka till 1989 då Henrik föddes. Mamma Jeanettes förlossning och Henriks första levnadstid var dramatisk. Han var vägde bara 1,5 kilo när han föddes och drabbades av syrebrist under förlossningen. En lång tid fick han och hans mamma tillbringa på sjukhuset i Östersund innan han växt på sig tillräckligt för att få komma hem. När Henrik var 10 månader konstaterades att den dramatiska födelsen orsakat en hjärnskada, Cerebral Pares. Han kunde varken krypa eller gå.

Han tillbringade sin barndom i Fjällsta utanför Gällö, en idyllisk by där alla kände alla, men när det var dags att börja skolan flyttade familjen in till Torvalla, en förort till Östersund. Den stora stadens resurser när det gäller habilitering, aktiviteter och assistansval är så mycket större.

Familjen fick gemensamt anpassa sig till ett liv där rullstolen blev en naturlig del av vardagslivet. För varje aktivitet krävdes förberedelser som andra familjer slapp.

I radiointervjun med nioåriga Henrik ställs frågan till Jeanette om det är besvärligt att ha ett handikappat barn och hon svarar nej och menar att det löser sig alltid. ”Man pular på” uttrycker hon det. Men visst finns det besvärligheter. Hon menar att det inte är Henriks skada som varit det stora problemet utan mer myndigheternas byråkrati som gjort att man som förälder tvingas bråka om och om igen för att ens barn ska få den hjälp som det har rätt till.

– Mina föräldrar har varit kloka föräldrar. De har alltid låtit mig testa saker. Jag har fått behålla inställningen att ”Ingenting är omöjligt” som jag hade då som nioåring. Det är jag själv som valt att avstå från att göra vissa saker. Att lära sig vissa ”möjliga” saker kan ta en djävla tid och då vill jag hellre satsa på det som jag kan. Men man måste testa och ibland får jag kanske inse att jag har gått miste om nåt för att jag inte provade tillräckligt uthålligt. Men så är det ju för alla.

Nioåriga Henrik får frågan vad han vill bli när han är vuxen. Svaret kommer blixtsnabbt: Sportstjärna! Reportern blir förvånad men Henrik förklarar. Det kan bli i simning, rullstolshandboll eller kälkåkning. Och mamma Jeanette inflikar. – Ja, det blir förstås en utmaning. Men han vet vad han vill och han tar för sig. Och lille Henrik tillägger: Och jag är rätt tjurig.

Lite senare i programmet konstaterar Jeanette att hon oavsett ser ljust på Henriks framtid eftersom datorerna blir allt viktigare och arbete med dem inblandade är ju inget problem för Henrik. Så rätt hon fick.

Nu blev han aldrig sportstjärna men under hela uppväxten ägnade han sig mycket åt olika sporter. Framför allt simning men också att skjuta med luftpistol. När det började bli dags att tävla i simning blev det emellertid stopp:

– När man når mål ska ju båda händerna in i kaklet. Det var rätt svårt för mig även om det inte var omöjligt det heller förstås.

Henrik tränade mycket och flitigt i sina sporter men han fick också specialträning på habiliteringen. När han var runt tolv fick ha väldigt ont i ett knä. Det gjorde så ont att han grät på kvällarna. En undersökning visade att hans höft var helt trasig. Höftkulan var halv och själva skålen helt trasig. En omfattande operation vidtog och Henrik fick börja från scratch med sin träning. Det var en mycket tuff tid för honom. Men han fick bra stöd från skolan och sina assistenter som såg till att han kunde komma tillbaka. Där kan man säga att hans aktiva sportutövande fick sig en knäck.

– Risken finns att höften fortsätter att ta stryk. Så jag kan få tillbaka problemen.

Hans sportintresse däremot är fortfarande genuint och omfattande. Det började väl egentligen med att han spelade TV-spelet NHL Face off 1997 och fick sina favoritlag och favoritspelare. Men också en av hans första assistenter Claes Sjölander inspirerade honom. Claes har för övrigt betytt mycket för Henrik genom hela livet och han är fortfarande en av hans assistenter. Redan i radiointervjun pratar han om honom med värme.

Hockey och fotboll är de stora intressena och han är en riktig kalenderbitare. Låt oss ta ett exempel. Henrik frågar mig vilket brödrapar som tagit mest poäng i NHL. Jag är ju genast benägen att svara bröderna Sedin med tanke på att de båda varit enorma poängplockare. Men de tog ”bara” 2111 poäng tillsammans. Svaret är Bröderna Gretsky. Wayne Gretsky tog ensam 2857 poäng och hans mer okända bror Brent tog fyra. Tillsammans blir det 2861 p.

Som en sann kalenderbitare håller han reda på de flesta sporter. Få slår honom på fingrarna. Han älskar att tävla och nu tävlar han i det han vet att han kan. Henrik förklarar det så här:

– Jag tycker mindre om att vinna än jag hatar att förlora.

Under senare år har tävlandet gått ut på att delta i olika pubquiz runt om på Östersunds krogar. Där sätts både allmänbildning och musikkunskaper på hårda prov. De är ett löst sammansatt gäng på kanske tio personer som deltar under namnet High Five. De går från den ena segern till den andra. Om Henrik bara kan för jobbet är han alltid med eftersom hans breda kunskaper i både samhälle och musik är eftertraktade. Som han säger själv: Man bänkar inte Zlatan.

– De olika quizen är en rolig hobby och vi har faktiskt vunnit många fina priser dessutom. Jag kan nog uppfattas lite som en besserwisser av omgivningen. Det har väl sin förklaring i att många tror att man är dum i huvudet bara för att man har en CP-skada. Man anstränger sig extra mycket för att motbevisa det och då kan det nog slå över ibland.

I skolan gick det mycket bra för Henrik. Redan som liten hade han ett stort sug efter att skaffa sig mer kunskaper. Han var den enda som satt i rullstol i sin klass. Han kände sig aldrig mobbad. Troligen för att han kunde svara för sig. Nioåriga Henrik berättade i intervjun att det det fanns några som var lite dumma: ”Men jag vill inte ge ut nån. De vet det själva”, sa han.

Vi pratar lite om det här att samhället gärna vill tussa ihop barn med olika funktionshinder och skapa mötesplatser exklusivt för dem. Samhället förväntar sig att man vill umgås med människor i samma utsatta situation. Men det har Henrik lite svårt att acceptera.

”Men som människor är vi ju
hur olika som helst”

– Egentligen har vi bara det gemensamt att vi har behov av ett visst stöd för att kunna fungera. Men som människor är vi ju hur olika som helst. Jag antar att vi förväntas umgås för att vi ska få känna oss ”normala” tillsammans, men den välviljan är helt felriktad. När jag var yngre var jag med i en grupp som heter Rockisarna som träffades en gång i månaden och där lärde jag känna andra i samma situation som jag. Men det gav mig aldrig särskilt mycket. Det arrangerades också läger. Vi gjorde roliga saker tillsammans som åka hundsläde och spela teater. Men jag kände direkt: ”Jag hör inte hemma här. Jag har andra intressen och jag har andra kompisar.”

Under uppväxten tillbringade Henrik en helg i månaden hos en stödfamilj så att storebror Andreas skulle få rå om sin föräldrar ensam och dessutom få möjlighet att göra det han gärna ville men som var svårt att göra när en rullstol måste följa med. Åka skidor till exempel. När nioåriga Henrik får frågan i radiointervjun om det är roligt hos stödfamiljen säger han direkt:

– Måste man säga det i radion?

Pressad på svaret erkänner Henrik att det inte alltid var så

roligt där. De två barn som fanns i familjen bråkade nästan jämt och Henrik hamnade emellan. Intervju berättar en hel del om en vaken men också eftertänksam och hänsynsfull nioåring. Ska han verkligen säga sanningen om familjen offentligt?

Sen blev det dags att tänka på vad han skulle utbilda sig till efter gymnasiet. Han sökte och kom in på den akademiska journalistutbildningen på Mittuniversitetet i Sundsvall.

– Ett rent logiskt beslut. Jag hade alldeles för många intressen för att välja ett. Journalistiken passade mig perfekt. Där kastas man mellan olika ämnen och får träffa olika människor hela tiden. Jag har dessutom alltid haft lätt för att lyssna. Och det är ju en bra egenskap när man är journalist.

Henrik är den ende i sin familj med ett sådant här intresse. Men i efterhand har han insett att hans farfar också hade ett genuint intresse för sin omvärld. Han ville lära mer om sin hembygd och samlade material till en bykrönika bland annat.

– Men när vi besökte farmor och farfar trivdes jag aldrig. Det var oftast jakt och fiske som gällde och som min bror kunde delta i men inte jag. I efterhand tycker jag att det är lite synd att jag inte tog tillfälle i akt att prata med farfar mer om hans andra intressen.

Han intervjuar personer
utan att göra en enda anteckning

Henrik har en förmåga som gör mig som journalist avundsjuk. Han intervjuar personer utan att göra en enda anteckning! En förmåga som han tvingats öva upp eftersom hans händer inte samarbetar när han vill skriva ner saker.

– Jag har utvecklat min förmåga att lyssna. Så jag minns alla intervjuer och har inga problem att skriva artikeln efteråt med direktcitat. Ibland när det är något större och där det är extra viktigt att det blir korrekt så spelar jag in. Sen skriver jag artikeln utan att lyssna. När jag lyssnar efteråt då visar det sig nästa jämt att det blev rätt som jag skrev från början.

Någon kanske tänker att Henrik är en ”inomhusjournalist” och att reportage utanför redaktionen kan vara ett för stort problem. Men icke då. Han berättar om en snabb utryckning sent en kväll som han fick göra under praktiktiden på NT där alla samarbetade, fotograf, assistent, nattchef och Henrik så att en rapport kunde lämnas trots att allt naturligtvis tog längre tid med en rullstol inblandad.

Efter journalisthögskolan ville Henrik inte tillbaka till Östersund. Han sökte jobb lite här och var.

– När jag gör en jobbansökan berättar jag aldrig att jag sitter i rullstol. Som journalist är det en irrelevant uppgift. Så jag berättar först när jag har fått kontakt.

Han blev snabbt erbjuden ett vikariat på webben i Östersund och bestämde sig trots allt för att flytta hem igen.

– Men jag fortsatte att söka jobb och fick napp. Ett årslångt vikariat på Sveriges Radios webb i Göteborg.

Jag följde Henriks uppdateringar på Facebook sedan han full av glädje berättade att han fått nytt jobb. Men att flytta till Göteborg visade sig bli mycket svårare än han kunnat föreställa sig. Bostadssituationen gick helt enkelt inte att lösa. Han hittade aldrig en bostad där funktionshindret och assistenterna inte skulle bli ett problem. Dessutom har Göteborg en kommunal organisation där personliga assistenter beviljas av stadsdelsnämnder. Så för att veta om han skulle beviljas personliga assistenter i den omfattning som krävdes måste han ha en bostad. Ett Moment 22 kan man säga. Det blev en omöjlig situation och Henrik tvingades ge upp trots att ett heltidsjobb väntade. Sorgen gick inte att ta miste på. Han stannade kvar i Östersund och det dröjde inte länge förrän han erbjöds det fasta heltidsjobb som han nu har. Det som för andra är en relativt normal process när man fått jobb i en ny stad blev för Henrik ett oöverstigligt hinder. Men Henrik har en tendens att inte låta sig slås ner mer än tillfälligt. Så det kan nog hända att han försöker igen.

– Om en spännande möjlighet dyker upp vill jag gärna ta den. Det gäller egentligen oavsett område och det förpliktigar ju också på så sätt att man måste ha ett öppet sinne. Men saker skiter sig ibland och det är sällan enkelt att bara ruska av sig ett misslyckande och gå vidare. Det gör ont, måste få göra ont – men inte så ont att man aldrig utsätter sig för risken att göra illa sig igen.

Och ett fast jobb i en stad där man känner sig hemma är ju inte fy skam. Under vårt långa samtal där i hans lägenhet berättar han att han utvecklat en viss galghumor som en ren självbevarelsedrift.

– När folk säger saker som kan såra är det bara kontraproduktivt att bli arg. Jag har ingen rätt att döma andra. Så istället skämtar jag till det.

Men skämten kan också såra den som ”gjort bort sig”. Henrik berättar om en incident som hänt honom där en tjej frågade honom: ”Förstår du hur svårt det är? Har du försökt själv att gå helt naturligt när någon ber dig gå helt naturligt?”

– Jag tittade ner mot mitt knä och slog ut med armarna som svar. Och jag la ut händelsen på Facebook bara för att visa att det är också ett sätt att tackla sina tillkortakommanden. Men tjejen tog oerhört illa vid sig. Och då insåg jag att jag faktiskt måste lära mig att tänka efter. Nu vet jag att mitt skämtande om mig själv kan få andra att må dåligt. Och det vill jag ju inte.

Precis som alla andra längtar Henrik naturligtvis efter att träffa en tjej, att bli förälskad och i framtiden leva med någon och få barn. Ytligt sett borde det inte vara något problem. Henrik är en oerhört social person, rolig, kvicktänkt och omtänksam. Och han har inget problem att få kvinnliga vänner.

”Jag begår ofta våld på mig själv
för att alla ska känna sig trygga och avslappnade tillsammans med mig.”

– Som sagt jag är en god lyssnare. Människor berättar gärna för mig i all vänskaplighet om sina problem och så. Det är jag jätteglad för naturligtvis. Jag begår ofta våld på mig själv för att alla ska känna sig trygga och avslappnade tillsammans med mig. Har jag bekymmer visar jag det inte så ofta. Men vi befinner oss alltid i en ”friend’s zone”. Det svåra blir när jag vill något mer. Det tycker jag är ganska jobbigt och jag har inte riktigt kommit på ett sätt att tackla det.

Henrik beskriver svårigheterna. Han är ju beroende av sina assistenter. Så ska han hitta någon måste assistenten ställa upp och samtidigt visa en diskretion som kan bli svår att leva upp till.

– Säg att det sitter en tjej som jag blir intresserad i en soffa och jag inte kan ta mig fram dit själv. Då måste jag dela mina innersta tankar med assistenten och fler kan dessutom höra. Då känner man ju sig både pinsam och fumlig och det är ju ingen bra början.

Och eftersom han inte känner sig hemma tillsammans med andra funktionsnedsatta är det inte där han tänker söka sig en partner heller. I alla fall inte aktivt.

Henrik gör en reflektion om det här med sex. HBTQ-rörelsen utmanar till sin natur könsmaktsnormen genom sin sexualitet, vilket ju inte funktionshindrade kan sägas göra. Ändå är det ofta de som får frågor om sex.

– Jag tycker det är ett märkligt fenomen. Mitt funktionshinder gör mig inte avvikande i sexuell mening. Och jag har ju känsel överallt. Jag kan ha sex på samma sätt som andra.

Henrik har lagt ut en bild på Facebook där han sitter med en stor skylt där det står ”Jag kan knulla också. Jag lovar”. Och på bilden sitter han vid sidan om en skylt där det står Till salu. Som sagt galghumor har han.

– Jag ville provocera och konfrontera folk med deras fördomar i ett försök att få igång ett samtal om de här frågorna, säger Henrik.

Och jag hoppas att någon nappar.