Rosemarie uttrycker sig i både ord och bild

En haiku om mig?
Varför i helvete då?
Jag är väl ing
et?

Å andra sidan
är ju en haiku inte
mer än några ord

Fjorton stavelser
ska nog räcka till för att
ge hela bilden:

Ilsken optimist
sällskapslysten enstöring
naiv cyniker.

Jag börjar den här bloggintervjun på ett lite annorlunda vis. Det du läser här ovan har min senaste bloggäst, Rosemarie Holmström skrivit. Det är fyra korta haikuverser, en versform som japanska mästare utvecklat under århundraden, men som är lika aktuell idag och som sprider sig över världen. Rosemarie älskar haiku för att den säger så mycket med få ord, för att den fångar ögonblicket. Och uppdraget hon fick av mig var att med haikun som form fånga den hon är idag.

Rosemarie går så långt i sin kärlek till haikun att hon tycker att alla journalister borde skriva sina ingresser (det som inleder en artikel och som ska fånga läsarens intresse) i form av en haiku. Jag som är helt ”versdöv” skulle ha svårt att leva upp till det. Men jag kan förstå varför hon tycker så.

Nu är det en småsnål januaridag 2019 i Kalmar. Jag har precis anlänt med bussen från Norrköping och går de få trappstegen ner till källarplanet i en av de fina äldre hyreshusen längs Smålandsgatan. Här ligger Konstfarstun, som Rosemarie startat och driver. När jag kommer in i värmen står hon där i sin vita målarrock och lägger sista handen vid ett djuransikte som ännu inte fått rätt nyans. Jag sätter mig ner och väntar på att hon ska känna sig klar.

Rosemarie är ännu inte riktigt nöjd med en detalj på senaste tavlan.

Idag är Konstfarstun en ateljé men ibland byter den skepnad och blir ett konstgalleri, där Rosemarie själv eller andra konstnärer får en möjlighet att ställa ut sin verk. I ateljén står tavlorna uppradade längs väggarna och alla bär ett tydligt holmströmskt signum – människorna på bilderna har djuransikten.

– Fast de är människor. Men när jag ser en människa ser jag genast vilket djur de är. Jag kan ha iakttagit människor bara flyktigt vid något tillfälle och sedan dyker de upp i mitt minne senare och jag gör en målning av scenen. Ansiktena framträder då väldigt tydligt för mig i form av olika djur, säger Rosemarie

På bilden ser ni ett sådant exempel. Det föreställer fem människor som står och väntar på bussen vid en hållplats i Burträsk. En rolig bild tycker jag där man kan ana vilka människorna är tack vare de olika djuransiktena. Det är ju ingen munter skara som står där och huttrar i mörkret.

Nakenkatten återkommer ofta i hennes målningar.

– Jag träffade en nakenkatt och tänkte då: Den är väl lika underbar som andra katter, fast den ser så förbannad ut. Och ungefär samtidigt träffade jag en bag-lady som hade samma hållning och samma uttryck som katten jag just hade sett. De två tillsammans blev en av de karaktärer jag återkommer till.

Hemma i en vrå hos Rosemarie finns en riktig uppstoppad grävling förstås.

Annars var grävlingen det första djur som hon gav mänsklig skepnad. Den dök upp när hon började måla minnen från barndomen. Hon tittade på bilder från 50-talet, små små amatörfoton. Familj och lekkamrater blev porträttlika men själv blev hon en grävling. Ett sätt att skildra utanförskap. Hon visar mig en tidig akvarell som har en speciell plats i hennes hjärta.

– Den tavlan släpper jag aldrig. En grupp med ungdomar men så i ett hörn sitter en grävling. Tavlan heter ”Är det ingen annan som äter mask?”

Rosemarie är idag en erkänd konstnär och hennes konstverk har visats både på samlings- och separatutställningar runt om i hela södra Sverige, Stockholm och New York. På Kalmars egen vårsalong Sydosten har hon varit representerad liksom på andra jurybedömda utställningar. Och hennes konstnärskap är inte begränsat till måleriet. Tillsammans med andra konstnärer har hon gjort flera uppskattade installationer. Hon är i grunden journalist precis som jag men har odlat flera andra intressen vid sidan av genom hela sin karriär. De har nu fått fritt spelrum efter pensioneringen från jobbet som utbildningsledare på FOJO, fortbildningen för journalister, som finns på Linnéuniversitet i Kalmar och som jag skrivit om många gånger i den här bloggen.

Ett exempel på en utställning i Konstfarstun.

Men att kalla Rosemarie bara målande konstnär är inte rättvisande. Hon är nämligen också en person med ordet i sin makt. Hon har under många år glatt Kalmarborna med sin fyndiga formuleringskonst på krogshower, teaterföreställning, musikteatrar, varietéer och enstaka kulturaftnar. Hennes uppdrag på FOJO var dessutom att utbilda journalister i bland annat skrivande och dramaturgi.

Jag känner alltså Rosemarie eftersom hon jobbade på FOJO, där hon var kollega med min man, där hon lett kurser som jag deltagit i och där hon anlitat mig som föreläsare. Så nu när ni vet detta är det dags att ta det från början. Alla lösa trådar som kastats ut här ovan kommer vi att återvända till efterhand.

Rosemarie och jag har nu tagit hissen några våningar upp i huset på Smålandsgatan till hennes och maken Johans stora våning, där han bjuder på fika och hon berättar om sitt liv så här långt.

Jag räknade nyligen ut att jag

har haft 45 olika bostäder

Rosemarie är född och uppvuxen på Öland. Pappa Rolf kom långt norrifrån, Koskullskulle utanför Gällivare närmare bestämt. Han gick bara fem år i folkskola och fick börja jobba tidigt vid järnvägen i Malmberget.

– Men pappa hade nomadblod i sig, vilket jag har ärvt av honom. Han bangade aldrig för att flytta på sig och att bryta upp. Och det har jag inte heller gjort. Jag räknade nyligen ut att jag har haft 45 olika bostäder och snart tänker jag flytta igen.

Rosemarie i pappa Rolfs famn.

När pappa Rolf fick möjlighet att jobba som stins på Ölands järnvägar, sedan SJ köpt upp den privata järnvägsbolaget, slog han till och flyttade de långt mer än hundra milen söderut. Och det slumpade sig så att han blev inneboende hos bästa kompisen till det som skulle bli Rosemaries mamma, Anne-Marie, då bara 17 år gammal.

Första mötet mellan de två är en rolig historia som gärna berättas i familjen. De två flickkompisarna bestämde sig för att skoja med den nya inneboende, när han skulle flytta in. De tömde hela rummet på möbler och ställde in en docksäng mitt i det tomma rummet!

Inte heller Anne-Marie hade någon lång skolgång bakom sig. Hon gick sexårig folkskola uppe på norra Öland. Hon lever fortfarande och är idag 89 år.

Rosemarie i mamma Anne-Maries famn.

– Var pappa en som gärna rörde på sig har mamma varit mycket stationär. Hon har bott på Öland i hela sitt liv. Vi bodde i Ölands Lindby under min uppväxt ända till järnvägen lades ner helt och hållet 1961. Då var jag elva år och min lillasyster sju. Det var en mycket idyllisk plats att växa upp på. Rena Bullerbyn. Jag minns också hur man lastade sockerbetor på järnvägsvagnarna för transport till sockerbruket på ön.

När järnvägen lades ner ville pappa Rolf, som allmänt kallades Lappen, gärna flytta till ett ställe där han kunde fortsätta jobbet som stins. Men mamma Anne-Marie vägrade. Hon kunde inte tänka sig att lämna det järnvägslösa Öland:

–Så pappa började jobba på stenbruket istället – han basade för transporterna så man kan säga att han blev stins för lastbilarna istället.

Men han nöjde sig inte med det. Han började att skriva artiklar åt lokaltidningarna och blev senare lokalredaktör för Östran.

– Han gick faktiskt på den allra första FOJO-kursen som anordnades. Han var obotligt nyfiken och hade ett oerhört stort kontaktnät på ön. Han kunde vara väldigt rolig och var bra på att berätta historier.

Hennes farfar var också duktig på att skriva och teckna. Han jobbade bland annat som typograf på Norrskensflamman. Så Rosemarie har inte bara ärvt den konstnärliga ådran från farfar och pappa utan också sin politiska övertygelse. Men det återkommer vi till längre fram.

Min lärare sa att de liknade

förkrympta väderkvarnar

Mamma Anne-Marie var hemmafru och började jobba i affär sedan döttrarna flyttat hemifrån. Även om stinsbostaden var rena Bullerby-idyllen kan inte Rosemarie påstå att hennes barndom var speciellt lycklig.

En treårig Rosemarie

– Min mamma och min syster var på många sätt lika och jag begrep mig inte riktigt på dem. Jag var en annan sort. Jag var kanske mer som pappa. Men han var mycket sjuk. Han dog när jag bara var 25 år och då hade han haft inte mindre än åtta hjärtinfarkter. Min syster är också död, hon dog i cancer bara 50 år gammal. Men som sagt mamma finns kvar. Hon mår inte särskilt bra, har blivit blind och sitter i rullstol så jag kan förstå att hon är ledsen och besviken på livet.

Uppväxten på Öland var för Rosemarie en tid som passerade förbi utan att lämna några större avtryck. Skolan hade en tendens att mer förminska henne än uppmuntra hennes kreativa drag.

– Ett minne är särskilt starkt hos mig. Jag hade ritat påskägg någon gång i småskolan och min lärare sa att de liknade förkrympta väderkvarnar. Det sänkte mig totalt och kanske var det därför det sedan tog så lång tid innan jag kom loss och vågade lita på min förmåga.

Tonåringen Rosemarie hittade äntligen “sin flock” när hon började gymnasiet i Kalmar.

Hon hade få kompisar hon kände sig hemma med. Det var först när hon flyttade hemifrån till Kalmar som hon som 16-åring ”hittade sin flock”, som hon uttrycker det. Här fick hon stimulans och uppmuntran och började leva och utveckla sina talanger. Så Kalmar har alltid haft en speciell plats i hennes hjärta och dit flyttade hon senare tillbaka efter en längre utflykt till andra delar av landet.

Det var annars inget unikt bland ungdomarna på Öland att flytta hemifrån så tidigt. Detta var innan Ölandsbron fanns. Gymnasiestudierna krävde att man tog sig över sundet till Kalmar.

– Vi var några tjejer som delade lägenhet och levde det fria livet i Kalmar under veckorna. Sen tog vi färjan hem med var sin tvättsäck på fredagseftermiddagen.

Hennes pappa brukade skjutsa henne tillbaka till färjan i Färjestaden på söndagskvällen. Men hon var kanske inte helt ärlig mot honom när hon sa att hon skulle ta färjan direkt till Kalmar när hon klev ur bilen.

– Jag hade en pojkvän där. Så när pappa åkt gick jag hem till honom. Sen tog jag sista färjan vid midnatt istället.

När studenten var avklarad flyttade Rosemarie till Lund för att läsa in en akademisk journalistexamen.

– I min släkt fanns inga konstnärer. Jag visst inte att man kunde bli det. Att jag valde journalistik var ju inte så konstigt eftersom pappa jobbade som det vid den här tiden. Men jag blev den första i min släkt som utbildade sig.

Rosemarie drev själv med sin tid i olika kollektiv i en föreställning på Lokalteatern som hette Proggfrossa.

Det är nu 1970 och radikala tider i studentstaden. Som jag antytt tidigare har Rosemarie klara vänstersympatier och senare gick hon också med i Kommunistisk ungdom. I Lund bodde hon i kollektiv under två och ett halvt år. En tid som lämnat spår senare i livet.

– En av föreställningarna jag skrivit heter Proggfrossa och handlar om ett kollektiv som har en återträff. Man kan väl säga att det är ett lustmord på min egen tid där och jag hade väldigt roligt när jag skrev det, säger Rosemarie.

Den akademiska journalistexamen slutfördes aldrig och hon sökte sig bort från Lund till journalisthögskolan i Göteborg istället. Också där flyttade hon in i ett kollektiv och träffade sin blivande man Lasse som tillhörde samma radikala kretsar som hon själv.

Nu skulle här tas en riktig examen. Men så blev det inte den här gången heller:

– Jag gjorde min praktiktermin på vpk:s tidning Ny Dags redaktion i Stockholm och efter det började jag direkt jobba på partiets ungdomstidning Stormklockan i Göteborg i fyra år. Under de åren var vi en grupp unga entusiaster som ville att ungdomsförbundet skulle starta en mer fristående radikal ungdomstidning som vi kallade Klartext.Vi tog oss an uppgiften med stor entusiasm och tryckte till och med två provnummer som godkändes av styrelsen men tyvärr fick projektet sedan nobben av kongressen.

Vi gick direkt till kårstyrelsen och sa upp oss

med motiveringen att vi var för gamla

Då valde hon att istället söka nytt jobb och hamnade på studentkårstidning Den Götheborgske Spionen. Där jobbade hon tillsammans med Erik Blix, senare Grönköpings Veckoblads redaktör och numera välkänd radioprofil.

– Det var en otroligt rolig tid och idéerna flödade mellan oss utan stopp kändes det som. Och trots att kårstyrelsen var moderat och vi på vänsterkanten fungerade samarbetet bra. Men inget kan hålla på för evigt. Efter en relativt blöt lunch bestämde Erik och jag att nu fick det vara slut. Vi gick direkt till kårstyrelsen och sa upp oss med motiveringen att vi var för gamla.

Rosemarie som nu hade ett stadigt förhållande med Lasse flyttade till Stockholm, där han redan fanns och jobbade på tidningen Ord&Bild. Själv började hon jobba på en nystartad tidning som hette Nya Tider. Av sammanhanget förstår ni att det inte var samma tidning som nu ges ut av högerextrema och konspiratoriska krafter.

– Tidningen var en frifräsare som knöt flera mycket skickliga skribenter till sig – bland annat Ludvig Rasmusson. Själv fick jag jobb som layoutare. Men de tre entusiasterna som startade projektet visade sig inte ha ett hum om pengar. Tidningen hann komma ut med fem nummer och de var riktigt bra. Men sedan kraschade allt. Det hade aldrig funnits några pengar att göra tidningen för visade det sig.

Rosemarie fortsatte som layoutare men nu på Ingenjörsförlagets tidning Ny teknik där hon stannade i sex år.

– Efter några år blev jag skrivsugen och fick börja på avdelningen som heter Teknik och samhälle som då hade den skicklige journalisten Torbjörn von Krogh som chef. Det var en rolig tid som började. Här fanns en ung redaktion och en tidning med stora resurser. Hälften var allmänreportrar och hälften specialister vilket också gjorde att genomarbetad research blev möjlig.

Jobbet på Ny teknik fick emellertid ett abrupt slut. Rosemarie, tillsammans med en annan reporter, förberedde ett stort projekt om bilsamhället, uppmuntrade till det av bland annat chefredaktören.

– Vi la ner ett enormt arbete och var i stort sett klara att publicera en hel serie artiklar, när en ny redaktionschef anställdes som kort och gott sa: ”Det här tänker inte jag publicera.” Och chefredaktören vek sig. Vi blev naturligtvis otroligt arga. Jag sa upp mig omedelbart. Lasse och jag flyttade till Kalmar och jag fick jobb som redaktionschef på Ölandsbladet. Vi är nu framme vid 1988.

– Kastades materialet bara i papperskorgen? undrar jag.

– Nej, vi fick möjlighet att använda det senare i olika sammanhang uppbrutet i delar. Men inte som en stort sammanhängande kartläggning.

Nu har det blivit mycket tal om yrkeslivet så nu är det dags att introducera Rosemaries familj i berättelsen. Lasse och hon är skilda, men de hann med att skaffa sig två barn under de nästa 20 år de levde tillsammans.

En valborgsbild när min och Rosemaries familj är samlade. Min man Patrick och son Klas, Rosemarie, Daniel och Lasse.

– Rebecka föddes redan i Stockholm 1985. Jag hade aldrig tidigare längtat efter barn så jag hann bli 35 år innan jag insåg att jag faktiskt ville ha ett. Eftersom graviditeten var komplicerad avrådde mig läkarna från att skaffa fler egna barn. Men att få ett till är ju inget stort steg att ta, så när vi flyttat till Kalmar bestämde vi oss för att adoptera ett syskon till Rebecka. Och det gick oväntat fort med all formalia. Innan vi visste ordet av kunde Lasse åka ner till Etiopien och hämta hem vår nya familjemedlem, Daniel, född 1989.

– Vi fick en väldigt komisk skriftlig beskrivning av barnet vi skulle hämta. Han skulle vara född 1983, ha röd hud och vara en och en halv meter lång. Vi såg framför oss någon sorts varanödla.

Men istället fann Lasse en liten fin pojke på kanske halvåret. Han hade hittats övergiven på en polishustrappa i Adis Abeba. Och efter en vecka med täta besök på barnhemmet där Daniel fanns kunde de två åka hem till Sverige:

– Det var underbart när han kom. Men också chockartat. Hormonerna triggades igång precis som de hade gjort med Rebecka. Tigermamman vaknade direkt. Det hade jag inte väntat mig.

Det dröjde ett tag innan man kunde fastställa Daniels ålder och när det hakar upp sig i de byråkratiska kvarnarna i Sverige kan det få smått komiska effekter:

– Daniel fick faktiskt ett utvisningsbesked när han var ett år gammal!

– På dagis var de fantastiska. De byggde ett blått flygplan som skulle flyga till Etiopien och så inredde de ett helt rum som ett Etiopien, där barnen hade samlingar och sjöng sånger från landet.

Scen och musik för barnen

Båda barnen Holmström har ärvt eller tagit över den konstnärliga kreativiteten från den miljö där de växte upp. Idag är de ju båda vuxna. Rebecka är utbildad scenograf och ska just börjat jobba på Confidencen, den gamla teatern på Ulriksdals slott i Stockholm. Hon har utbildat sig bland annat på Konsthögskolan i Malmö. Hon är dessutom utbildad biomaskinist och bokbindare. För Daniel däremot har livet först och främst bestått av musik. Han spelar gitarr men framför allt sjunger han och är van att uppträda. På Rosemaries Facebook-sida finns en inspelning som visar hur begåvad han är. Nu går han på Musikhögskolan i Stockholm och utbildar sig till sångpedagog.

1995 när barnen var små skildes Rosemarie och Lasse. Skilsmässan blev påfrestande och några tunga år väntade ekonomiskt för Rosemarie och barnen.

– Daniel blev orolig och en dag satte han sig på gågatan i Kalmar och spelade gitarr för att få ihop lite pengar till familjen.

Redan året efter träffade hon Johan som alltsedan dess varit hennes partner och sen 18 år hennes make. Men förhållandet har varit annorlunda. Det har varit särbos och flyttade ihop först för knappt två år sedan!

– Vi skaffade oss den här stora lägenheten i samma hus som Konstfarstun för att gardera oss. Vi behövde ordentliga privata utrymmen efter så många år som särbos. Men det har gått bättre än väntat så nu letar vi faktiskt efter något mindre. Det är onödigt med så här mycket utrymme när vi trivs så bra som sambos.

En regntung bild på Rosemarie och hennes man Johan.

Johan har jobbat på Folkuniversitetets regionkansli men numera ägnar han sig med framgång bara åt musiken. Han är en verklig mångsysslare med kontrabas som specialitet. Han spelar just nu i inte mindre än åtta olika band, mest storbandsjazz och dixie. Mest kända bandet är kanske Eminent East Coast Dixie Stompers som har turnerat över i stort sett hela Sverige.

Så av detta förstår ni att kreativiteten alltid har flödat i det holmströmska hemmet. Och Rosemarie och Johan jobbar gärna tillsammans. Just nu förbereder de en föreställning om Jenny Nyström, som Kalmar gärna betraktar som sin, eftersom hon tillbringade sin första åtta år i livet här, i ett litet sött gult trähus inte långt från Rosemaries konstfarstu för övrigt.

– Det har varit otroligt roligt att upptäcka vilken modig kvinna hon var på den tiden. Hon levde ju som fri konstnär i Paris långt innan hon började med tomtarna som ju blivit hennes signum.

Tiden på Ölandsbladet blev extremt kort. Redan samma år värvades Rosemarie till FOJO som utbildningsledare av Annelie Ewers (också intervjuad i denna blogg under rubriken ”En liten grekisk bergsby är Annelies andra hem) när hon blev chef. De två kände varandra sen barnsben. De bodde båda på Öland, dansade balett i samma grupp och var klasskamrater under en period. Rosemarie höll i en lång rad spännande kurser på FOJO men det började med redigeringskurser, övergick i mer samhällsorienterande innan hon anlitades främst för skriv- och dramaturgikurser.

Parallellt med jobbet som var väldigt kreativt i sig flödade kreativiteten också på fritiden, både som textförfattare till olika teater- och musikuppsättningar för främst Lokalteatern i Kalmar, men hon hann måla också. Redan 1993 var hon representerad på en utställning.

Hon berättar också om ett roligt projekt som hon genomförde tillsammans med en kompis, skådespelaren Ulla Tylén. De köpte en MG Midget från 1962, när de båda av en tillfällighet hamnade på grön kvist samtidigt. De gjorde en film (roadmovie är väl rätt namn här) som utspelar sig i bilens ”huvud” sekunderna innan den ska skrotas. Den minns tillbaka på de olika ägarna och filmen fick titeln: Jag minns alla mina ägare och hur de brukade köra med mig.

– Det var de franska kulturdamerna Margot och Migraine, de brittiska stridsflygarna Algernon och Basil, två gamla systrar, två grisar, de två som blev kvar i The Supremes när Diana Ross stuckit och till slut två änglar. Vi filmade en hel sommar och hade otroligt kul. Teve nobbade filmen men den visades i Oslo och på en filmfestival.

Efter hand tog helt enkelt hennes fritidsintressen över allt mer. Hon deltidsarbetade och tog tjänstledigt allt oftare och det innebar att hon slutade helt på FOJO 2013 och satsade helhjärtat på kulturen.

Deltiden kan också ha en förklaring i att Rosemarie för drygt 20 år sedan drabbades av Ménières sjukdom, en sjukdom som sätter sig i innerörat och som orsakar balansproblem och hörselnedsättning. Det innebär att hon idag är helt döv på ett öra, ett handikapp som hon har lärt sig att behärska genom att alltid vända rätt sida till när det är något hon behöver höra.

Hon har två ”talanger” som jag bara måste beröra helt kort: hon är en fena på att konstruera korsord. En talang jag avundas henne eftersom jag älskar att lösa korsord. Hon har haft sina korsord i ett stort antal tidningar men ligger just nu lågt med den talangen. Synd för där kom hennes finurliga syn på språket till sin rätt på ett för mig underhållande sätt.

Den andra talangen däremot har hon daglig nytta av.

Jag kan urskilja extremt

många färgnyanser

– Jag har en sorts färggehör! Jag kan urskilja extremt många färgnyanser. Ibland hamnar jag i dispyt med min omgivning när de inte ser rätt färg.

Så hur är det idag, undrar jag, vilket tar mest tid, ordet eller bilden:

– Det gör helt klart måleriet. Jag har hela mitt liv fungerat i kollektiva sammanhang men i målandet drar jag mig tillbaka; det är bara jag och min bild. Det är en kontemplativ sysselsättning som blivit allt viktigare för mig. Jag tycker fortfarande det är jätteroligt att skapa tillsammans med andra för en musik- eller teaterföreställning, men mitt förhållande till slutprodukten blir mer kluvet. Jag tycker ofta att jag inte får som jag vill, eftersom så många andra också har synpunkter, musikerna säger sitt, skådespelarna och regissören sitt och scenografen sitt. Det är ju helheten som är viktigast.

Rosemarie har en förklaring till varför kulturen blivit så viktig för henne. Det är definitivt inte för pengarna, hon klarar sig tillsammans med den relativt lilla pension hon får efter att ha jobbat så mycket deltid, men något överflöd är det inte tal om:

Rosemarie – en kulturtant i ordets allra finaste betydelse. Och för Rosemarie är ordens nyanser lika viktiga som färgernas.

– Jag vill som alltid försöka påverka samhällsutvecklingen i en mer solidarisk riktning. Min övertygelse har jag inte släppt. Jag testade politiken först. Det krackelerade, sen försökte jag med journalistiken men numera har ju den också krackelerat. Nu satsar jag helhjärtat på kulturen, där hoppet finns kvar. Ska man få någon att tänka nytt hjälper inte vanlig demagogi eller det mediala bruset. Det är bara kulturen som kan väcka nya tankar, säger hon och får mig att fundera hela vägen hem till Norrköping om inte det var en ovanligt klok sammanfattning.